Fredrik Wilhelm Christian Areschoug

Född 1830-10-09 i Simrishamn (L). [1]
Döpt 1830-10-20 i Simrishamn (L). [1]
Död 1908-12-21.

Levnadsbeskrivning

ur Svenskt Biografiskt Lexikon:

Föddes den. 9 oktober 1830, † 21 dec. 1908. Föräldrar: handlanden i Simrishamn, sedermera lantbrukaren Peter Julius Areschoug och Marie Louise Fal1én. Åtnjöt privat undervisning; student i Lund 29 mars 1847; fil. kand. 3 apr. 1852; disp. 27 apr. 1853; fil. magister 23 juni s. å; företog, utom mindre resor i Sverige, med offentligt understöd vetenskapliga resor till Istrien, Illyrien, Kärnten och Steiermark 1855, till Berlin 1858, till Tyskland och Schweiz 1860-61, varunder han hos dåtidens främste växtanatom, Hugo von Mohl i Tübingen, erhöll den skolning på detta område, som alltid var hans stolthet, samt till Tyskland och Frankrike 1867, till Holland, Belgien, Frankrike och Tyskland 1869 och till England 1871, huvudsakligen för studier av släktet Rubus, och slutligen till Tyskland 1873 och 1875 för studier vid växtfysiologiska försöksanstalter. Docent i botanik vid Lunds universitet 23 maj 1854; tillika lärare vid Lunds privata realskola 1856-72; adjunkt och botanices demonstrator 30 apr. 1858; upprepade gånger tf. professor i botanik mellan åren 1856-79; Lärare vid Alnarps lantbruksinstitut 1867-79; handledde de mikroskopiska övningarna vid botaniska institutionen fr. o. m. ht. 1874; professor i botanik 11 juli 1879; erhöll avsked 15 juli 1898. LFS 1859; LVA 1876: LVS 1887; HedLFS 1907.

Gift 30 juni 1865 med Helena Aurora Elfrida Ahlberg, f. 19 aug. 1841, dotter till godsägaren Karl Ahlberg.

A. synes redan från första början ha haft ett alldeles avgjort intresse för botanik. Av övriga ämnen, i vilka alla han hade mycket goda skolkunskaper, intresserade honom zoologin mest, och han lär t. o. m. på sin tid av professor Sven Nilsson varit erbjuden en docentur däri. Då i hans lynne låg ett utpräglat sinne för jämnt, regelbundet arbete, gingo studierna sin gilla gång, då och då växlande med aftonunderhållningar i kamraternas krets. Oaktat under årtiondena före A:s studietid den berömde K. A. Agardh (till 1834) verkat som professor i botanik i Lund, synes den botaniska undervisningen ha stått ganska lågt. Få voro de, som på allvar ägnade sig åt botaniken; av lärarna hade den ordinarie professor i botanik och praktisk ekonomi J. V. Zetterstedt, långt innan A. började sina studier, vänt sin håg till entomologin. Hans botaniska föreläsningar ansågos ock som skäligen värdelösa av åhörarna. Den egentlige botanisten på denna tid i Lund var den fine och begåvade men tystlåtne och otillgänglige J. G. Agardh, vilken utnämndes till e. o. professor, samma år som A. blev student. A. yttrade sig alltid med mycken reverens om honom, men något egentligen personlig förhållande, som kunde antagas i högre grad ha påverkat A:s utveckling såsom forskare och karaktär, synes ej ha existerat dem emellan. De yttre hjälpmedlen för en botanices studerande voro ej heller då synnerligen stora. Det bästa och värdefullaste var utan jämförelse den botaniska trädgården. Däremot saknades alldeles mikroskop och andra hjälpmedel för en mera ingående skapliga uppfostran torde sålunda ligt hög grad varit hänvisad till kamratkretsen, som räknade ej få läggning. Bland de mera kända under detta och följande skede i nämnas K. V. Blomstrand, N. P. ungdomsskrifter visa, att han under studieåren inhämtade en för sin tid mycket god biologisk och givetvis framför allt botanisk allmänbildning. Däremot var den kemiskt-fysikaliska säkert ganska svag, en brist, som han senare klart insåg.

Sin vetenskapliga verksamhet började A. som systematiker, men han fördes snart nog härifrån in på å, ena sidan morfologiska och biologiska, å andra sidan växtgeografiska undersökningar. Under sina första utländska resor lärde han även känna den då hastigt uppblomstrande anatomiska tekniken. Med stort intresse tog han upp de växtanatomiska studierna, som sedan sysselsatte honom ända till hans sista år och som småningom kombinerades med biologiska utredningar och spekulationer. Av botanikens stora huvudgrenar hade han sålunda genom egna undersökningar gjort sig förtrogen med alla, undantagandes den rena fysiologin. Den stora och djupa allmänbildning, han förvärvat sig inom botaniken, gav honom vyer och säkert omdöme beträffande de nya riktningar, som bröto fram inom vetenskapen. När i början av 1860-talet Darwin's nya läror bragte storm i sinnena även i det stilla Lund, och då flertalet av de gamla lärda herrarna ställde sig avvisande till dem, trädde A. käckt och med självsäkert ungdomsmod i bräschen för desamma. Hans inträdesföreläsning som ordinarie professor 1879 om Charles Darwin verkar också som en stolt och värdig segerfanfar, och hans vackra "minnesblad" 1883 över den hädangångne stormannen är i stil och framställning hans kanske bästa arbete.

A:s systematiska studier omfatta uteslutande fanerogamerna. De gå i tvenne riktningar, den ena lämnande bidrag till utredningen av ett antal av den skånska florans kritiska släkten, den andra utgörande bearbetningar av det rent floristiska materialet. A:s förstlingsarbeten på det systematiska området anses av systematici som mycket goda, och hans bidrag exempelvis till släktet Rumex' systematik ha varit av grundläggande betydelse för den vidare utredningen av detta släkte. Redan på 1850-talet hade han kastat sina ögon på det i Sydsveriges kusttrakter Så mångformade och svårutredda, släktet Rubus, och med den för honom karaktäristiska sega uthålligheten ägnade han många somrars naturstudier och långa vintermånaders flit åt bearbetningen av det väldiga hithörande material, han småningom sammanförde. Efter mera än trettiårigt arbete publicerade han 1885 sitt stora huvudarbete i ämnet, "Some observations on the genus Rubus". Detta verk äger betydelse icke blott därigenom, att talrika nya typer inom släktet, här och i föregående arbeten urskilda, omsorgsfullt och ingående beskrivas, utan även därigenom, att dessa omsorgsfulla detaljstudier lett A. in på artbildningens stora problem och på försök att i detalj spåra de yttre förhållandenas inflytande i de nybildade arternas morfologi. Då A. inhämtade kunskap om Skånes flora, voro de befintliga flororna redan åldriga. Det låg därför nära till hands för en person, som i så hög grad som han var intresserad av det egna landskapets växter, att söka åstadkomma en ny flora, innehållande även de senaste årtiondenas nya fynd och utredningar. Detta blev orsaken till att han utarbetade sin "Skånes flora", vars första upplaga utkom 1866. Arbetet har betydande förtjäster, men i stort sett är det dock skäligen likartat den då rådande floratypen, för vilken Hartmans flora var mönster. Ett mycket stort framsteg ligger mellan denna första samt den femton år senare utgivna andra upplagan. Den hade omarbetats från en examineringsbok till en vetenskaplig handbok, innehållande talrika nya iakttagelser och stående på höjden av sin tids forskning. Än i dag är den vår ojämförligt främsta provinsflora.

Samtidigt som A. sysslade med den skånska floran och insamlade lokaluppgifter om densamma, öppnades hans ögon för en mängd egendomliga utbredningsanomalier hos en del skånska och andra skandinaviska arter. Vid denna tid hade läran om en kvartär istid i norra Europa genom O. Torell m. fl. fått ett fast grundat underlag, och A. var den förste, som mera genomfört tillämpade denna teoris lärdomar på vår floras historia och nuvarande utbredningsförhållanden. Med verkligt genial blick har han i sitt huvudarbete på detta område, den 1866 tryckta avhandlingen "Bidrag till den skandinaviska vegetationens historia", uppdelat vår flora i vissa huvudelement och sökt visa, hurusom dessa, utmärkta genom vissa biologiska fordringar, under skilda, klimatiskt olika skeden invandrat till Sverige. Den växtgeografiska forskningen lade han emellertid med 1860-talets slut å sido. Systematikens noggranna växtanalys förde A. över på den speciella morfologin och den morfologiska biologin. Hans tidigaste arbete häröver, "Bidrag till groddknopparnas morfologi och biologi", publicerades 1857, hans sista nära fyrtio år senare, under titeln "Beiträge zur biologie der geophilen flanzen". Även vedväxternas biologi var under ett antal år föremål för A:s studier. Det torde icke kunna förnekas, att han var en av pioniärerna bland de biologiskt-morfologiska forskare, som på 1860- och 70-talen lade grunden till våra dagars ekologi, och att han ägde ett klart och vidsynt grepp på hithörande svåra frågor.

Under A:s långa forskarverksamhet torde tvenne spörsmål framför andra ha tagit hans uppmärksamhet i anspråk. Det ena var hans ovan omtalade Rubus-studier, det andra hans undersökningar över bladets anatomi. "Om bladets inre byggnad" handlade hans första mera omfattande växtanatomiska undersökning, 1867; 1878 följde, efter genom specialavhandlingar dokumenterade fortsatta studier, huvudarbetet: "Jemförande undersökningar öfver bladets anatomi", åtföljt av nya smärre bidrag. Material från tropikerna, som ställts till A:s förfogande, föranledde honom att under sin levnads afton ånyo taga upp det gamla älsklingstemat, bl. a. i det stora arbetet "Undersökningar öfver de tropiska växternas bladbyggnad i jämförelse med de arktiska och boreala växterna" (1905). Under icke mindre än trettiåta år hade sålunda bladets inre byggnad varit föremål för hans studier. Helt säkert var han samt älskade själv att anses som den främste experten på detta område. Också gav han gärna ämnen berörande dessa frågor åt sina lärjungar för deras doktorsspecimina. Det kan svårligen bestridas, att en stor del av de många sidor, som i hans avhandlingar ägnats åt beskrivningar av olika växters blad och åt urskiljande av "typer" beträffande bladbyggnaden, blott utgöres av en histologisk beskrifning, varav knappast någon, icke ens den, som framdeles kan komma att syssla med samma sak, får någon större behållning; men även om detta medgives, återstår mycket av A:s grundliga och omfattande bladundersökningar. Hans anatomiska utgångspunkt var rent morfologisk. Men i själva verket vilade hans egen syn på den inre byggnaden på fysiologisktbiologisk grundval, på önskan att utreda sambandet mellan funktion och form. Denna utgångspunkt i själva problemställningen räddade honom från att försjunka alltför mycket i rent deskriptiv histologi. Han utredde å, ena sidan det histologiska utvecklingsförloppet, sökte visa de förändringar, den ursprungliga vävnadstypen under arbetafördelningens och tillpassningens inflytande undergått, å andra sidan huru form, fördelning och massa hos bladets olika vävnader med all sannolikhet stå i förbindelse med de växlande ekologiska krav, under vilka de skilda bladtyperna ha att arbeta. Än i dag, efter mer än fyrtio år, läser man med stor behållning den allmänna delen i "Bladets anatomi" av 1878. Det visar en beundransvärd energi och ungdomlighet att vid över sjuttio års ålder taga upp en så stor och omfattande undersökning som den om de tropiska växternas bladbyggnad, vartill manuskriptet inlämnades till vetenskapsakademin föga mer än ett halvt år, innan dess författare fullbordat sitt tredje kvartssekel. I viss mån ger A. en sammanfattning av undersökningens resultat i orden, att det utmärkande draget i organisationen hos de tropiska trädens blad, jämförda med de borealas, är "dels de kraftigare anordningarna för beredandet åt bladen av skydd mot yttre åverkan, dels de förändringar i svampparenkymet, som tjäna till att bladen i den tävlan om ljus, som den tropiska vegetationens yppighet framkallar, kunna även i en svagare belysning erhålla tillräckligt ljus".

Ovan har berörts de viktigaste riktningarna och resultaten av A: s forskarflit. Men det återstår att omnämna en beaktansvärd del av hans produktion, om bilden skall bliva fullständig, nämligen hans botaniska läroböcker. Dominerande eller kämpande med andra, användes dessa under runt tre årtionden såsom huvudkälla för den botaniska kunskapen vid många svenska löroverk, vid de skånska kompletterade med hans förut omnämnda "Skånes flora".

Med höstterminen 1879 började A. sin verksamhet som professor i botanik vid Lunds universitet, från vilken befattning han erhöll avsked nitton år senare. Vad han under denna tid uträttat som botanisk forskare, är redan i korthet skisserat; det var ett fullföljande och avslutande av arbeten, påbörjade under det föregående skedet av hans liv. En ny uppgift för honom blev däremot ledandet av den botaniska undervisningen. Dennas länkande i nya och moderna banor samt skapandet av en modern botanisk institution blev hans förnämsta gärning under denna långa tid. Det sätt, på vilket han genomförde ifrågavarande uppgifter, skall alltid ställa honom i ledet bland det lundensiska universitetets främsta lärare. De rent yttre konturerna i denna sin lärargärning har han själv tecknat i universitetets festskrift 1897. J. G. Agardhs största insats till undervisningens fromma var skapandet av den nya botaniska trädgården i Lund. Då trädgården 1868 var färdig, innehöll den enligt en uppgift av A. cirka 3,400 frilandsarter, däribland 650 träd och buskar, samt cirka 2,500 arter i de sju växthusen. Därjämte fanns en institutionsbyggnad, i vilken dock endast fem rum, därav två medelstora, de övriga små, disponerades för själva den botaniska institutionen. Dennas material utgjordes av herbarier och diverse morfologiska preparat. Redan 1874 lyckades emellertid A. ur universitetets reservfond erhålla 1,000 kr. till anskaffande av en första blygsam uppsättning för fytotomiska övningar och därmed grundlägga de växtanatomiska studierna vid universitetet. Sedan växtanatomin sålunda där vunnit fast fot såsom undervisningsämne, var tiden inne att taga steget fullt ut för att bringa den botaniska undervisningen till den ståndpunkt, som den numera intager vid de rikare utrustade universiteten, isynnerhet de tyska. Uppgiften blev således att söka få den experimental växtfysiologin införd i undervisningen. En nödvändig förutsättning härför var att erhålla en ny institutionsbyggnad, inredd för anatomiska och fysiologiska arbeten. Först 1888 lyckades A. dock få fram frågan för riksdagen, vilken beviljade 54,000 kr. att utgå åren 1889-91. Sällan torde det ha hushållats omsorgsfullare med statens medel än vid detta bygge, men oaktat all upptänklig sparsamhet, vilken dock ingalunda fick gå ut över den nya institutionens utrustning för sitt ändamå1, förslogo ej anslagna medel och räntor samt de 12,000 kr., som 1890 beviljats till inventarier. Det erfordrades A:s hela skicklighet att från olika håll hopplocka de felande, dock ej synnerligen stora beloppen. Den nya institutionen utgjorde föremålet för A:s glädje och stolthet på gamla dagar. Med oförtruten iver grep han sig efter dess lyckliga färdigställande an med åstadkommandet av en biologisk samling, såsom grundlag för vilken blott obetydliga kollektioner av frön och frukter samt ett fåtal andra föremål funnos. Med tillhjälp av intresserade lärjungar och andra forskare, som han vann för saken, lyckades han ock på några få år hopbringa en mycket vacker och väl ordnad sådan samling, vilken han vid tiden för sin avgång från professuren uppskattade till omkring 4,000 preparat. Även herbarierna tillväxte i hög grad under hans energiska ledning. Detta mångsidiga intresse för den botaniska institutionens olika avdelningar, parat med minutiöst ordningssinne och stor påpasslighet i tillsynen över att envar, som här hade något åliggande, fullgjorde sin plikt, ledde därhän, att A. under sin nittonåriga professorstid lyckades åstadkomma en botanisk institution, som blott vid få universitet av denna storlek torde äga sin motsvarighet A:s personlighet har av en av hans främsta och högst skattade lärjungar tecknats i dessa träffande ord: "Han var en betydande forskare och en sällsynt helgjuten personlighet, en skånsk kraftnatur med skåningens alla goda egenskaper och en klarsynt idémänniska, vars strävan oavlåtligt gick ut på vetenskapens framgång och förkovran, utan att därför lämna ur sikte kulturlivets övriga krav". - Ett större antal brev från A. till Nils Johan Andersson förvaras i vetenskapsakademin; Uppsala universitetsbihliotek äger brev från honom till El. Fries och K. Hartman.