Carl Fredrik Fallén

Entomolog.
Född 1764-09-22 i Kristinehamn (S). [1]
Döpt 1764-09-23 i Kristinehamn (S). [1]
Död 1830-08-26 i Esperöd, Södra Mellby (L). [2]
Dödsorsak: Slag.

Levnadsbeskrivning

I sina "Studentminnen beskriver P.G. Ahnfeldt sin promotor vid Lunds universitet på följande sätt:
"Min sista tentamen till filosofiska kandidatexamen var den hos Carl Fredrik Fallén. För honom hade jag föga att bjuda till med. Väl hade jag en termin begagnat professor Nilssons privata lektioner i komparativ anatomi och därunder förvärvat hjälplig bekantskap med våra mammalier, fåglar, fiskar och amfibier, men vad hjälpte det, när jag var nästan alldeles okunnig i insektsläran? Inom entomologien höll sig Fallén nära nog uteslutande med sina frågor. Jag vet mer än en av mina kamrater, som visste vida mindre än jag av zoologi i allmänhet, men dock av Fallén fick laudatur, enär han var säker i dennes entomologiska uppställningar. För mig tog det emot genast, och jag sammanblandade illa orthoptera med diptera. "Han skulle ha, som ej sett bättre på!" var all den förebråelse, jag fick. Approbatur gav mig Fallén ock, och utan något enda admittitur kom jag således igenom filosofie kandidatexamen.

Fallén var utsedd till vår promotor, och särskilt därföre hade min far uppmanat mig att se bra på hans insekter. Men jag hade till förra promotionen övervarit en filos. kandidatexamen, där Fallén kommit att stå i den löjligaste dager för mig. Han bekände sig till läran om de fyra elementerna, och då någon besvarat en hans fråga ditåt genom att bestrida den läran, utfor gubben i vreda ordalag mot Berzelii innovationer i avseende på skillnaden mellan enkla kroppar och odekomponerade. "Låt oss bli vid det gamla", sade han, "eld, vatten, jord och luft, det har varit av begynnelsen, och Berzelius lärer ej kunna vända upp och ned på skapelsens ordning." Fallén var ett original, han som de fleste av den äldre professorsuppsättningen. Grundtypen hos dem var gemenligen en naivitet, utan gräns som utan medvetande. Man begärde ej heller av dem, att de skulle vara som andra människor, varken i åthävor, ord eller gärningar. De voro privilegierade naturer, och man såg upp till dem som till ett släkte för sig. En professor var i den tiden som sådan en storhet, som ej föll inom allmänhetens domsrätt."
=======================

"Vår promotor var den hederlige gubben Fallén, på samma gång den mest prosaiska natur i förening dock med en viss skicklighet som fiolspelare och utan all takt för ceremoniella rörelser. Redan i ingressen till sitt tal begick han ett svårt misstag, som dock lyckligtvis undgick honom själv. "In nomine S.S. Trinitatis, Patris et Spiritus Sancti" - här glömde han "Filii" - började han sin uppläsning med den mest frånvarande min i världen. Nästan på varannan formulärrad begick han någon avvikelse, men kom dock aldrig av sig, ty han var aldrig till sig. Med en fryntligt förtrolig nick och med trofast handslag räckte han var kandidat filos. doktorsinsignierna jämte magisterbrevet, och när damerna nedanför parnassen hoppade till av förskräckelse vid den skräll, som uppkom, då på promotors signal kandidaterna slogo sina folianter tillhopa för att beteckna, att de nu voro fullärde - claudite iam pueri! rivos; sat prata biberunt - så log gubben skälmaktigt. Fallén kallade var student för han, likasom Norberg haft för sed, och tänkte intet argt om någon, icke en gång om dem, som gjorde sig skyldiga till det okynnet att "preja", d.v.s. ropa honom an vid namn, där han på gatan gick förbi något studentrum, eller då studenter drogo förbi honom, stående i ett kammarfönster. "Den skälmen!" kunde han säga, när sådan pojkaktighet vederfors honom, och därmed var allt glömt, om han ock fick reda på den person, som fixerat honom. Men däremot kunde han upplåga i rättmätig harm, när någon vände upp och ned på hans entomologiska bestämningar, såsom t.ex. då en viss kandidat, sedermera professor i Lund, uppgav som ett av kännetecknen på hymenoptera, att dessa tåliga kräk brukade "skrika". - "Vad är det, han säger", utbrast Fallén; "vilja vara kandidat och säga att hymenoptera 'skrika'"? En gång, då han frågat en dimittendus: "Vilken är den äldsta religion i världen?" och pilten svarat: "Den hedniska", sade Fallén: "Inte tror han, att vår Herre skapat några hedningar?"

Under promotionsakten haglade svetten från hans panna, och han förklarade efteråt, att det varit den hetaste dag, han någonsin haft. För de nya magistrarne var den ock het, och solstrålarne sökte oss så mycket mer, som vi hela dagen, icke blott under processionen, måste gå barhuvade. En sidenhatt i miniatyr buro vi på bröstet, och lagerkransen var vår huvudprydnad, var vi drogo fram. Det var emellertid den behagligaste midsommarsafton jag dittills upplevat. Flere jubelseniorer voro den gången personligen tillstädes på parnassen, och de blevo allas våra farbröder. På e.m. serverades stadens damer, honoratiores och notable resande med karolinapunsch, konfektyrer och å la glace i Akademiska trädgården. På af tonen var bal, och var detta första och sista gången jag dansade offentligen."

Carl Fredrik Fallén, f. 22 sept. 1764 i Kristinehamn, † 26 aug. 1830 på (Kiviks) Esperöd, Södra Mellby sn (Krist.). Föräldrar: målarmästaren Olof Fahlenius och Anna Claesson. Elev i Kristinehamns trivialskola 1772, i Karlstads 1777, i gymnasiet där 1779; student vid Uppsala univ. 7 mars 1783, vid Lunds univ. 16 april 1787; fil. magister i Lund 23 juni 1790; docent i botanik och ekonomi vid Lunds univ. 11 dec. 1792; demonstrator i botanik 12 jan. 1799; professors namn, heder och värdighet 12 okt. 1810; förordnad att uppehålla professuren i naturalhistoria och ekonomi 14 sept. 1811; professor i naturalhistoria vid Lunds univ. 9 sept. 1812; universitetets rektor 1818-19; promotor i filosofiska fakulteten 20 juni 1823; intendent för universitetets naturhistoriska museum 1828. LFS (1792?); LVA 1810; LVVS 1818.

G. 23 dec. 1804 i Södra Mellby m. Maria Wollin, f. 21 jan. 1768 i Lund, † 16 maj 1836 på Esperöd, dotter av k. livmedikus, professor Christian Wollin och Ingeborg Anna Wåhlin.

Ännu vid inskrivningen som student i Lund 1787 skrev F. sig Fahlenius, men ändrade sedan sin namnform. Ehuru F. otvivelaktigt hör till den typ av vetenskapsman, som på sin tid betytt mycket för sitt specialämne — för F:s del entomologien — liksom han var en, särskilt i akademiska kretsar, uppburen violinist, har han för eftervärlden även stor betydelse på ett annat plan. Han var nämligen en mycket skrivande man och har efterlämnat ett stort antal brev samt en ovanligt stor handskriftlig kvarlåtenskap av ej ringa intresse. Dit höra ej blott hans kulturhistoriskt viktiga självbiografi och hans numera mycket observerade anteckningar om samtida (närmare redogörelse för handskriftsmaterialet nedan s. 296). Även hans mottagna brev av olika slag, såväl de mera vetenskapliga från kolleger inrikes och utrikes, som de rena privatbreven — de flesta av dessa med också musikhistoriskt intressanta partier — ha mycket att ge och äro långtifrån helt utnyttjade. H. Wijkmark utgav 1914 (med biogr. inledn.) ett utdrag ur F:s självbiografi. Denne ger där ingående skildringar redan av sin uppväxt och ungdom. Han lämnar bl. a. redogörelser för skollivet i Karlstad, på samma sätt som Samuel Ödmann gjort för Växjö och således av stort kulturhistoriskt intresse. F. omnämner bl. a. noggrant vilka pensa, som brukade inhämtas i de olika ämnena, varigenom man får en inblick i den dåtida skolbildningens omfång och begränsning. Han prisar skolans musikundervisning. F:s huvudintresse var länge musiken, »violin, klavér, sång» (Wijkmark), och intet tydde från början på, att han skulle bli läskarl. Väl bliven student i Uppsala 1783 sökte han sig emellertid till naturvetenskapen och särskilt till C. P. Thunberg. Ett tidigt samlarintresse förde härvid F. till entomologien. Han hörde emellertid även helt andra föreläsare, såsom E. M. Fant i historia och Neikter i estetik. Liksom i Karlstad tog i Uppsala musikintresset överhand hos F., och hans kapacitet som violinist förde honom mitt upp i sällskapslivet. Han deltog bl. a. i musikövningarna i akademiska kapellet. Som F. var fattig, fick han emellertid upprepade gånger söka sig ut som informator. Han var sålunda först hos överste C. G. Löwenhielm på Hammarsten i Grums sn (Värml.). Våren 1786 var han åter i Uppsala, studierna gingo fortfarande slumpvis, medan sonater, utförda på »en liten gul violincelle», mera roade honom. Under ny informatorstid i Stockholm samlade F. insekter på Djurgården, men intogs också i sällskapet Utile dulci, där han spelade violoncell vid dess fredagskonserter.

År 1787 överflyttade F. till Lund och förblev sedan i huvudsak i Skåne. A. J. Retzius blev hans specielle lärofader och till att börja med gynnare, medan musiken något fick vila. Efter magisterdisputationen hade F. ny informatorsplats i hemprovinsen Värmland 1789, och värmlänningarnas glada sällskapsliv med dans och musik tog honom åter fången. Först efter promotionen 1790 återvände F. till Lund. Retzius kallade honom till docent i botanik och ekonomi 1792, men sitt egentliga levebröd fick F. genom att ge lektioner i violin, klaver och franska. En ny informatorstid på Gysinge bruk i Gästrikland gav honom intressanta bekantskaper, bl. a. med den gamle rikshistoriografen A. Schönberg. Åter i Lund arbetade han nu ivrigt med naturvetenskapen. Då demonstratorsplatsen i botanik blev ledig, visade det sig emellertid, att Retzius ej längre beskyddade honom. I själva verket ansåg Retzius, att F:s kunskaper i botanik voro rätt svaga, och ogillade hans specialisering på entomologien. F. erhöll likväl demonstratorsplatsen 1799. Hans ekonomi var tryggad, och därmed kunde han åter ge rum åt musikintresset. Han ledde nu själv en rad konserter. Ett svårt slag för F. blev, att han, trots ivrigt stöd från S. Ödmann, förbigicks vid tillsättandet av borgströmska professuren i Uppsala.

Beträffande de universitetsförhållanden i Lund, som berörde F. och som han själv ingående ehuru ej alltid fullt korrekt skildrat, hänvisas till Agrells utförliga utredning (1949). Själv bearbetade F. kanslern för att nå befordran och sökte indirekt få Retzius att självmant träda tillbaka. Emellertid tillstyrkte Retzius på kanslern L. von Engeströms direkta tillfrågan fullmakt med professors namn för F., vilken utfärdades 1810. Då Retzius 1811 fick tjänstledighet, började det stora intrigspel, som leddes av den tegnérska kretsen i »Härberget » med C. A. Agardh som en av de huvudagerande och som gick ut på den i och för sig riktiga planen att uppdela Retzius’ professur på tre lärostolar. F. hölls utanför men förordnades i sept. 1811 att uppehålla professuren. Resultatet av spelet blev, att F. 1812 fick professuren i naturalhistoria, nu koncentrerad till zoologi, medan Agardh fick en lärostol i botanik och ekonomi, J. A. Engeström (SBL, 13, s. 653 f.) en i kemi och fysik. Det tilläts dock F. att »vid behov» för sin undervisning föreläsa även i botanik. F. blev, när saken var bestämd, rätt nöjd med uppdelningen. F:s vetenskapliga verksamhet faller nästan helt och hållet inom entomologien. Som lär- junge till Thunberg kom han tidigt att intressera sig för detta ämne. I sina första mindre publikationer omtalar han fynd av sällsyntare eller för faunan nya skalbaggar. Senare ägnade F. sina studier åt steklarna (Hymenoptera) och i all synnerhet åt svenska Diptera och Hemiptera och beskrev ett stort antal för vetenskapen nya arter, speciellt flugor och stritar. Efter Linnés tid hade ingen svensk studerat dessa insekter, och F. kunde här göra en betydande insats. N. P. Osberg, själv entomolog, talar om honom som en utmärkt dipterolog och betonar, vad han på olika sätt som inspiratör och samlare betytt för Zetterstedt. Dipterologen J. R. Schiner kännetecknar hans diagnoser som förträffliga. F:s klassificering av steklarna var dock, såsom redan samtiden fann, mindre god. Thunberg hade i Uppsala fullföljt de linnéanska traditionerna, men vad entomologien beträffar, hade intresset för denna avtynat med hans tillbakaträdande. Genom F:s entomologiska verksamhet i Lund blev denna stad i stället säte för livlig entomologisk forskning. Redan under F:s tid framträdde Lunds universitet genom hans och hans lärjungars verksamhet som ett betydande entomologiskt centrum, vilken plats det senare ytterligare hävdade. F. räknas som den förste av de stora entomologerna i Lund.

F. ägde egna samlingar framför allt av insekter men även av fåglar samt herbarium. Den obetydliga fågelsamlingen, till en del monterad av honom själv, överlämnades till Lunds universitets naturaliekammare; växter ur hans herbarium finnas ännu på Botaniska museet, Lund. Insektsamlingen var för sin tid omfattande, i all synnerhet beträffande svenska arter och i vad gäller dessa mycket välordnad. De utländska hade huvudsakligen förvärvats från dansken Niels Tender-Lund, Köpenhamn (Weber-Mohr), men sannolikt också erhållits från Thunberg. Fallén inköpte 1798 med. dr Harald Kugelbergs insektsamling (Löwegren), som förmodligen varit av mindre betydenhet. Av F:s insektsamling finnas nu på Entomologiska museet i Lund två mindre skåp av tidstypiskt utseende med lådor med glaslock. Insektsamlingen, som ursprungligen måste ha omfattat åtminstone ännu ett skåp, kom ej direkt till universitetet utan skänktes av F:s änka till professor J. W. Zetterstedt. Denne donerade 1832 den på typer särskilt rika diptersamlingen till det då nya Naturhistoriska riksmuseet, där Zetterstedts vän och lärjunge B. F. Fries då var intendent, men Zetterstedt hade dessförinnan för den egna samlingen uttagit åtskilliga exemplar, däribland typer. Det ena av skåpen kom genom hans donation till Entomologiska museet i Lund; i detta skåp inrymmas Hymenopteran och Homoptera med typer. Det andra skåpet har Zetterstedt tydligen överlämnat till A. G. Dahlboms barn. Det hamnade omkr. 1910 på Naturhistoriska museet i Göteborg, och 1932 kunde N. A. Kemner genom byte förvärva det till Entomologiska museet i Lund (Kemner). Det innehåller F:s Neuroptera, Orthoptera, Coleoptera och Heteroptera, däribland talrika typer, som tidigare ansetts förlorade. Dessa nu i Lund bevarade Fallénska samlingar ha icke förblivit orörda utan exemplar ha uttagits och andra ha insatts av Zetterstedt, Dahlbom och Thomson. F:s fjärilsamling torde tidigt ha införlivats med museets allmänna samling av dessa insekter, och de exotiska insekterna ha förmodligen av Zetterstedt införts i dennes »Insecta exotica»-samling, såsom etiketter på en del exemplar ange. De Fallénska typsamlingarna ha förutom av nämnda Lunda-entomologer studerats av många inoch utländska forskare och äro genom sina talrika typer av mycket stort värde. Resultaten av sina forskningar framlade F. i ej mindre än 81 dissertationer, de flesta i entomologi, samt i talrika avhandlingar i Vetenskapsakademiens handlingar; därjämte utgav han Monographia cimicum, som utkom i tre upplagor. De dipterologiska uppsatserna utgåvos samlade med titeln »Diptera Sveciae», under vilket namn dessa hans arbeten äro kända.

F., som 1804 hade äktat en dotter till professor Chr. Wollin, fick genom giftet Esperöds gård (nu Kiviks Esperöd), ej långt från Simrishamn. Medan F. själv bodde i Lund som en fattig student, utan tjänare, på förhyrt rum — i Lidbeckska gården, där han hos familjen Lidbeck fick tillfälle att höra och idka musik (Wrangel) — residerade familjen på Esperöd (Wrangel, Agrell). Alla somrar och andra ferier skyndade även F. dit och ägnade sig åt sina nöjen som insektssamlare.

När Malmöhus läns hushållningssällskap bildades hösten 1814, hörde F. till stiftarna. Han hade utgivit översättningarna »Om bondens uplysning» (1794), »Den wärdiga bondhustrun» (1801) och E. Fleischers »trägårds-bok» (1795). En uppsats angående brödtaxan i första häftet av Hushållningssällskapets handlingar blev eljest enda tecknet på hans verksamhet inom sällskapet. Sina senare år, då F. var klen, torde han ha bott huvudsakligen på Esperöd.

F. bedömdes rätt olika. Den spydige P. G. Ahnfelt säger, att F. fasthöll vid den gamla läran om de fyra elementen och visade »en naivitet utan gräns och utan medvetande». Ahnfelt skildrar särskilt den »hederliga gubben F.» som promotor 1823 med karakteristiken »på samma gång den mest prosaiska natur, i förening med en viss skicklighet som violspelare och utan all takt för ceremoniella rörelser » samt anger, att han som promotor begick en rad olika misstag. Han skildrar hans yttre: »F. såg ej illa ut: han hade en väldig örnnäsa, vacker panna, friska fylliga kinder och en viss gammaldags aplomb i sitt väsende. Med en fryntlig förtrolig nick och med trofast handslag» räckte han vid promotionen fram insignierna. Ahnfelt slutar med, att »vi höllo alla av honom och han mente alla innerligt väl». P. Wieselgren skriver i sina lundaminnen om F., att »jag har varit hos den gamla mannen en afton. Han spelte då så skönt på viol, att jag trodde det alla insekterna i hans kabinett skulle få liv» och säger, att »F. är munter och celebrerad som entomolog. Hans lektioner äro ej synnerligen frekventerade; men ingen är profet i sitt fädernesland.» F. verkar icke minst i sina biografiska anteckningar om samtida (Vetenskapsakademiens bibliotek) som en intelligent och god människokännare samt personligen fin och kultiverad.

Av en F:s reseberättelse 1825 (sign. M. 177, KB) tryckte H. Schiller 1934 i »Skåne genom två sekler» ett parti med titeln »Hos vetenskapsmän och borgare i Skåne 1825», medan Blekingeresan publicerades av William Karlson i Blekingeboken 1949. Genom en F:s dotter, g. m. handlanden P. J. Areschoug i Simrishamn och mor till botanisten professor F. W. C. Areschoug i Lund, ärvdes F:s skriftliga kvarlåtenskap till denna familj. Gustaf Retzius köpte av professor Areschougs bror sparbankskamrer O. Areschoug en mängd papper, som fördelades på Vetenskapsakademien och K. biblioteket. I akademien finns sålunda F:s vetenskapliga brevväxling (med brev från bl. a. P. Osbeck, C. P. Thunberg, S. Ödmann, O. Swartz, A. J. Retzius, Sven Nilsson samt entomologerna G. Paykull och L. Gyllenhaal) samt hans uppmärksammade (se Gertz) »Biografiska anteckningar om i Skåne bosatta personer m. fl.» (från 1790- till 1820-talet). I K. biblioteket finnas dels de förut nämnda reseberättelserna, dels F:s av Wijkmark i utdrag utgivna självbiografi (sign. I. f. 6) och hans historiska anteckningar om Esperöd (M. 114), dels 12 band med brev till F., omfattande bl. a. två volymer brev från »smålänningar», tre från »värmlänningar», o. s. v. (se närmare hos Wijkmark, s. IV). I Uppsala univ.-bibliotek finnas brev från F. till bl. a. C. P. Thunberg (38 st., 1793—1826) och L. Gyllenhaal (15 st. 1795-1800), i Lunds univ.-bibliotek till J. W. Zetterstedt (83 st., 1809-30). En del av F:s papper har kommit till Landsarkivet i Lund.