Rebecka (Mea) Grenander

Konstnär.
Född 1869-06-03 i Lilla Västorp, Naum (R). [1]
Döpt 1869-06-16 i Naum (R). [1]
Död 1947-05-05 i Uddevalla (O). [2]

Levnadsbeskrivning

Mea Lindeberg föddes den 3 juni 1869 i Naums socken utanför Vara. Hennes far, Alfred Grenander, var provinsialläkare där och liksom modern Alice, född Sandberg, uppväxt i Broby norr om Kristianstad. Mea, nummer två i en syskonskara om fem döttrar, döptes till Rebecka, men namnvalet föll inte väl ut, så "Mea" blev och förblev det enda tilltalsnamnet.

Familjen bodde på gården Lilla Västorp, med läkarmottagning i bostadshusets ovanvåning. Ett mindre lantbruk hörde också till. Det var ett hem fyllt av många olika verksamheter. Alfred Grenander, känd i trakten som en nitisk och erfaren läkare, var musikintresserad.

Alice var den goda modern i sitt stora hushåll och uppfostrade sina döttrar i olika kvinnliga handarbeten.

Konstnärligt skapande och musicerande hade stor plats i hemlivet. Mea lärde pianospel och några bevarade småbilder visar att hon redan som barn roade sig med teckning och målning. Flickornas första skolgång ordnades i hemmet med en guvernant som lärarinna. Mea, tio år, fortsatte i den sexåriga Elementarskolan för flickor i Lidköping. Betygen från sista klassen, vårterminen 1885, som bland 13 ämnen upptar både franska, tyska och engelska, vitsordar att Mea var en duktig elev och "med beröm godkänd" i bl a franska och teckning.

Intresset väcks för konstnärsbanan
Efter flickskolan, hösten 1885, fick Mea resa till Paris för att öva sina kunskaper i franska och stannade där till i början av juni året därpå. Hon bodde inackorderad hos en dam på Boulevard Haussmann 186, sannolikt i närheten av familjen Fleury, där hon ibland var gäst. Monsieur Fleury var läkare, kollega till Meas far, och dottern Madeleine konstnärinna.

Året i Paris måste ha varit en upplevelse för en ung flicka från svensk landsbygd och småstad. Genom familjen Fleury fick Mea säkert inblick inte bara i högborgerligt storstadsliv utan även i den franska konstnärsvärlden. Hon tränade franska men tog också lektioner i målning, hur ambitiöst och var vet man inte, kanske just för Madeleine Fleury, som då passade på att avporträttera den unga flickan. Det var säkert under Parisvistelsen Mea bestämde sig för att själv försöka sig på konstnärsbanan. Bevarade brev från franska väninnor låter förstå att hon hoppades komma tillbaka efter sommarvistelsen hemma i Sverige. Men så långt sträckte sig nog inte pappa Alfreds välvilja eller förmåga, även om Mea tycks ha varit en särskilt priviligierad dotter.

I stället för Paris blev det den västgötska landsbygden igen. Från hösten 1886 till sommaren 1887 anställdes Mea hos familjen Stenbeck på Gudhems herrgård utanför Falköping som lärarinna för husets dotter Ingeborg, och "eger som sådan goda kunskaper äfven i lefvande språk och i förening med ett i allo berömligt uppförande" som patron Stenbecks intyg lyder. Redan före anställningens slut uppmanades Mea av sin far att söka en utannonserad lärarinneplats i Bohuslän. Dr Grenander försökte säkert avleda sin dotters konstnärsplaner som han nog ansåg alltför vidlyftiga. Ett par år senare, då Mea förestod skolhushållet för småsystrarna i Vänersborg och tänkte ta lektioner i målning, skrev pappan nämligen:
"betalningen bestrider Du naturligtvis sjelf när det är så bestämdt! Jag ingår icke på några bestämmelser förr än jag får besked vad kalaset kostar och så mycket kan jag säga att jag icke uppoffrar mycket derpå alldraminst hyra för en atelier i dessa tider då jag har utgifter för mycket annat mycket nödvändigare".

Tekniska skolan (Konstfacks föregångare)

Att kosta på flickor utbildning var ju äventyrligt! Mea lyckades i alla fall utverka att få resa till Stockholm i februari 1892, "endast för att måla". Hon fick bo hos vänner till föräldrarna, klädeshandlare D. C. Wennerström med familj, Drottninggatan 80 A. Läroåret 1892-93 var hon inskriven vid Tekniska skolan (Konstfacks föregångare) - avdelningen för qvinliga lärljungar. I skolarkivets bevarade elevkataloger återfinns hennes namn bara i ämnena konstruktionsritning och frihandsteckning. I brev hem berättar hon emellertid att hon genast började ta lektioner för "Jungstedt" (Axel, lärare vid Konstakademien) och genom honom fick frikort för att kopiera på Nationalmuseum.

Hon redogör för sitt veckoschema: lektioner i målning, teckning och perspektiv på förmiddagarna, kopiering på eftermiddagarna, föreläsningar i konsthistoria två kvällar i veckan - "är så intresserad af min målning så jag har nästan inget behof efter några andra nöjen". Av bevarade brev från föräldrarna framgår att mamma Alice var mycket engagerad i Meas konstnärliga framsteg, medan Alfred förståeligt nog uttryckte sig mera avvaktande.

1 januari 1893 - under jullovet i Vara, dit Grenanders nu hade flyttat - reste Mea med några av sina arbeten till Carl Larsson, som var lärare vid Valand i Göteborg. Hans intyg: "På begäran af fröken Grenander att yttra mig om några af hennes studier och skizzer måtte jag erkänna att de röja talent" var säkert en stor uppmuntran. Att döma av daterade Stockholmsmotiv var Mea kvar i huvudstaden även år 1894. Det har sagts att hon tog lektioner för Elisabet Keyser, som hade elevateljé på Mäster Samuelsgatan 51 C och vid något tillfälle även för Bohuslänmålaren Carl Wilhelmson.

Bohuslän i konsten - såväl ett rikt kapitel i svensk konsthistoria som en lockelse för Mea - men mycket mer än så

Som de första sommargästerna på 1890-talet hyrde familjen Grenander in sig hos familjer på Käringön i yttersta kustbandet. Där målade Mea ute i det fria snabba skisser i både olja och akvarell. Hon lärde känna och uppskatta det öppna skärgårdslandskapet med dess speciella miljö och människor och återvände många gånger till motiven och vännerna därute.

Den 17 augusti 1895 firades bröllop å hotell Billingen i Skövde mellan Mea och Herder Lindeberg, stadsingenjör i Vänersborg. Dottern Britta föddes följande sommar och ett par år senare en son, som dog späd. Herder fick tjänsten som stads- och hamningenjör i Uddevalla år 1900 och familjen flyttade dit.

Samma år föddes sonen Alfred och två år senare dottern Wivan.

Herder lät nu bygga en rymlig villa i jugendstil åt familjen, Villagatan 7 (idag Lagerbergsgatan), i hörnet mot Margretegärdeparken. Så förverkligade han "Villa Mea", som han tecknat på ett julkort till sin trolovade redan 1894. Utöver de nio bostadsrummen hade Mea ateljé i ovanvåningen. Det är emellertid få alster bevarade från åren då barnen var små, hushållsbestyr och aktiviteter i hemmet som sömnad och broderi, sång och pianospel fyllde säkert tiden även för en konstnärinna med ambitioner. Det var under somrarna penna och penslar kom fram, från år 1912 i det egna sommarhuset "Villa Vibo" i Ulvesund utanför Ljungskile.

Uddevalla-tiden den mest produktiva perioden

Den stora stadsvillan såldes 1918, man flyttade till lägenhet, först på Skolgatan 8, sedan Kungstorget 6, tills den lilla villan i Ådalen, Helgonabacken 2, stod färdig 1922, lagom stor för Mea och Herder. Nu fick Mea mer tid för sitt måleri i ateljén under snedtaket en trappa upp. Utsikten därifrån mot Bäveån och vattenfallet är ett bland andra Uddevallamotiv från 20-talet. Hon målade porträtt av familj och släkt, men aldrig något självporträtt - hon var för utåtriktad. I ateljén hade hon tidvis egna elever i "Fru Mea Lindebergs Konstnärsskola", som det stod på sonen Alfs humoristiska reklamplakat.

Vid ett par tillfällen 1923 och -24 var hon på Nationalmuseum i Stockholm och kopierade porträtt av konstnärerna C F v Breda och Thomas Gainsborough. De skickligt utförda kopiorna av Carl Larssons "Ateljéidyll" och Bruno Liljefors "Rävfamilj" i Nationalmuseum, och Rembrandts "Riddaren med falken" i Göteborgs Konstmuseum har inte kunnat tidsbestämmas. Mea reste också med målarutrustning i Bohuslän och till Tyskland, bl a Düsseldorf, där Alf praktiserade som bergsingenjör. Hon deltog i utställningar, dels i Linköping 1920, och dels på Liljevalchs konsthall i Stockholm 1927, den senare anordnad av Föreningen Svenska Konstnärinnor, som strax därefter antog henne som medlem.

20-talet var en aktiv och positiv tid med konst och musik, släkt och vänner i hemmet i Ådalen - fram till hösten 1928, då Herder hastigt rycktes bort.

Mea kunde behålla villan genom att hyra ut bottenvåningen och själv flytta upp i ateljén, som med hjälp av piano och draperi delades av till rum och sovalkov och kompletterades med ett mycket litet kök och wc. Under sommarmånaderna var huset i Ulvesund Meas ateljé och uppskattat sommarställe även för barn och barnbarn.

30-talet kom att bli den mest produktiva perioden i Meas konstnärliga gärning, med framför allt många porträttbeställningar. I maj 1930 fick hon meddelande "att Drätselkammaren med all sannolikhet kommer att anhålla att fru Lindeberg målar de förut omtalade porträtten, inalles 10 st." Det gällde porträtt av stadens fullmäktige. Efter utställning i Hallmans bokhandels skyltfönster, fick de sin plats i Rådhusets stora sal.

Även i Örebro målade Mea officiella porträtt bl a av borgmästaren och drätselnämndens ordförande. Människor intresserade henne, hon uppfattade snabbt ett ansiktes karaktär och personliga drag och arbetade fort. Det gjorde henne särskilt lämpad och uppskattad som barnporträttör, något som också roade henne mycket. Hennes sinne för humor kom särskilt väl till pass i umgänget med barn.

Konstnär med många strängar på sin lyra

Våren 1932 företog Mea i sällskap med en syster och svåger en kryssning med "Gripsholm" till Västindien. Den resan resulterade i många små olje- och akvarellskisser gjorda både under gång och då fartyget låg i hamnarna, bl a Port of Spain, Kingston, Havanna, New York. Hon uppmärksammades av medpassagerarna inte bara för sin flit med skissblock och målarskrin, utan också för sin personliga klädstil. Över egenhändigt sydd klänning i enkel modell - med ärm à la artistrock - hade hon nästan alltid en rak trekvartslång virkad eller stickad färgstark väst, gärna röd eller gul. Det berättas att vid förberedelserna till en maskeradfest ombord någon sa: "Om fru Lindeberg bara tar av sig västen så är det ingen som känner igen henne."

Ensam hemma målade Mea stilleben, gärna med blommor. Men hennes tid räckte också till att sy och brodera, virka spetsar - bl a till dukar och lakan åt barn och barnbarn - läsa och spela piano. Hon anlitades t o m ibland att ackompanjera vid solistkonserter.

År 1933 inbjöds Mea att delta i en internationell utställning om "den heliga jungfrun, sådan kvinnan ser henne" ordnad av Lyceumklubben i Florens. Hon målade en modern madonna - dottern Wivan med sin förstfödde som modell och svensk granskog som bakgrund - och fick ett hedersomnämnande. Hon var representerad på utställningar för kvinnliga konstnärer, dels i Kristianstad och dels på museet i Karlstad 1935, genom åren också i olika konstsammanhang av mer lokal karaktär i Göteborg och Uddevalla med omnejd.

Andra världskrigets förödande härjningar ute i Europa engagerade och upprörde henne våldsamt som människa och konstnär. När det åter blev lugnt mot mitten av 40-talet fick Mea utstå en egen kamp. Hon hade bestämt sig för att återställa sitt hem i Ådalsvillans bottenvåning. Det stötte naturligtvis på motstånd från både hyresgäst och hyresnämnd, men lyckades till sist. Hon gladde sig mycket, då hon vid jultiden 1946 kunde bjuda till kafferep i eget hus, inrett ungefär som förr och med god plats för staffli och målargrejor i ateljén en trappa upp. Men glädjen blev inte långvarig. I februari insjuknade hon hastigt och lades in på Uddevalla lasarett. Där dog hon den 5 maj 1947.

Målarinna kallade Mea sig själv. Att hon hade en betydande konstnärlig begåvning var hon väl medveten om. Men yrkestiteln "konstnär" var reserverad för män och ansågs alltför förmäten för en kvinna med man och barn, framför allt i en landsortsstad. Att det på den här tiden även fanns kvinnliga konstnärer är ju en sentida insikt. För oss, idag, är Meas konst traditionell. Hon hade en konstnärlig iakttagelseförmåga och var mycket skicklig i de hantverk hon utövade. Hon har en given plats i Uddevallas konsthistoria.






Texten är en något förkortad version av den jag skrev i katalogen till utställningen om Mea Lindeberg i Bohusläns museum januari 1995.

©Brita Nenne Kihlborg