Hans Matthiae

Kyrkoherde i Norrköping. [1]
Född 1570-02-28 i Västra Husby (E). [2]
Död 1637-07-12. [2]

Levnadsbeskrivning

ur: Linköpings stifts herdaminne" av Johan Israel Håhl:
Mag:r Johannes eller Hans Matthiae, född den 28 febr 1570, i Västra Husby. Fadern kyrkoherde ibm Matthias Petri av den gamla adliga släkten "Upplänning". Student i Uppsala 1591. Collega scholae i Jönköping. Besökte flera utrikes akademier 1593, såsom Rostock, Greifswald, Wittenberg. Magister i Wittenberg. Rector scholae i Söderköping 1597. Hovpredikant hos Herti Carl samma år, varvid han så till till hertigens nöje uppförde sig, att hertigen på samma gång erbjöd honom Norrköpings, Jönköpings eller Köpings pastorat, då han valde det förstnämnda. Kyrkoherde och prost i Norrköping 1599. Under hans ämbetstid, 1614, nybyggdes St. Olai kyrka, som förrut var av trä och oansenlig. Han var en utmärkt, nitisk och berömlig man.
Gift 1599 med Brita Holm, borgmästaredotter från Söderköping, med vilken han hade fyra söner och sexton döttrar. All sönerna dog ogifta. En av sönerna hette Eduard och blev sjökapten. Fjorton döttrar försörjdes med hederliga giften, dels i stiftet, dels i Norrköping. Barnen kallade sig efter morfadern, Holm. En dotter gift med rådman Nils Månsson i Norrköping. En dotter gift med handlanden Haneman ibm. Anna, gift med Nils Johansson, hertig Carls kammererare, och blev moder åt rikshistoriographen Hadorph. Sara, gift med assessor Keman i Göta hovrätt, adlad med namnet Cederqvist. Christina, gift 1:o med kyrkoherden Vallerius i Wallerstad, och blev moder åt professor H. Vallerius. 2:o med kyrkoherden Laurenius, också i Wallerstad. Catharina, gift med kyrkoherden Prytz i Norrköping.

ur: Svenska kyrkans historia efter reformationen / Förra delen (1520-1693)
§ 86. Johannes Matthiæ och Nicolaus Eschilli.
Inom Sverige hade Duræi alla fredsbemödanden verkat raka motsatsen till det, han åsyftat. Oviljan mot kalvinisterna, som redan förut var stor nog, hade genom de framstälda unionsförslagen snarare ökats än minskats. En enda af de svenska theologer, som deltagit i underhandlingarna, skilde sig härutinnan från de öfriga. Denne-ende var drottningens lärare och öfverhofpredikant Johannes Matthiæ. Född i Vestra Husby i Östergöthland, der fadren var kyrkoherde, hade han redan 1618 besökt Heimstedts universitet, der Calixtus börjat verka i unionistisk rigtning. Ar 1625 blef han theologie professor vid det af adeln upprättade Collegium illustre i Stockholm, hvarpå han 1629 utnämndes till Gustaf Adolfs hofpredikant. Förut är berättadt, huru han under kriget i Tyskland kom i beröring med Duræus 1631. Hån lyssnade med begärlighet till dennes plan om en förening mellan de protestantiska kyrkorna, men vidtog tillsvidare inga åtgärder i denna rigtning, utan egnade sig under de följande åren uteslutande åt sitt vigtiga kall såsom drottning Kristinas lärare.

När Duræus kom till Sverige 1636, visade sig Johannes Matthiæ visserligen mycket gynsamt stämd mot honom och hans sak, men tyckes icke hafva offentligen tagit något steg, för att stödja Duræus i de underhandlingar, som han förde med presterskapet. Utan denna försigtighet hade han säkerligen icke vid 1643 års riksdag erhållit presteståndets röster till den efter Zebrozynthius lediga bi-sko psstolen i Strengnäs. Men knappt hade han vunnit denna befordran, förrän han ådrog sig uppmärksamhet och misstankar genom en utgifven skrift.

Man hade länge påtänkt en revision och förbättring af den gamla kyrkoordningen, och Johannes Matthiæ hade af presterskapet fått i uppdrag att besörja en sådan. Det var med anledning häraf, som han kom att utgifva ett utkast till en ny kyrkoordning efter främmande mönster. De böhmiska brödernas biskop, den berömde pedagogen Johan Amos Cominius, som i likhet med Duræus ifrade för en kyrklig union af de sinsemellan söndrade protestanterna, begaf sig 1642 till Sverige och trädde i nära vänskapsförbindelse med Johannes Matthiæ. Sannolikt blef den sistnämnde genoni honom bekant med- de böhmiska brödernas år 1616 antagna kyrkoordning och fann behag i densamma. Han publicerade derföre år 1644 en skrift med titel Idea boni ordinis in ecclesia, som till största delen var öfversatt eller bearbetad efter nyss antydda kyrkoordning. Författarens’ utkast var dock lämpadt efter svenska förhållanden och slöt sig temligen nära till den i Sverige häfdvunna kyrkliga ordningen. Den största förändring, som deri föreslås, är införandet af konfirmation för ungdomen, som borde förrättas af biskopen med handpåläggning. Men der förekom äfven ett och annat, som tycktes erinra om kalvinistiskt åskådningssätt och derföre kunde gifva anledning till klander. Särskildt var detta fallet med vissa yttranden, som gingo ut på, att döpelsen borde ske utan kopstecken och exorcism, att den icke borde förrättas af någon annan än en prest, och att dess meddelande icke vore så nödigt, att man kunde vara berättigad till ett afvikande härifrån eller, med andra ord, till användande af s. k. nöddop.

Af dessa och andra skäl väckte boken stort uppseende och betänkligheter hos många. Axel Oxenstjerna och andra höge herrar tyckte illa vara, att författaren ville lägga en alltför stor magt i biskoparnes hand. Presterna åter funno i den ifrågavarande skriften afvikelser från den rena läran. Redan 1644 vid riksdagen i Stockholm uppträdde den strängt orthodoxe superintendenten i Kalmar Nicolaus Eschilli och angrep den af författaren framstälda åsigten om%nöd-dopets otillåtlighet såsom stridande mot både bibel och kyrkolära. Följande år utgaf Eschilli en synodaldisputation, i hvilken han närmare utvecklade skälen för sitt klander. Om man tillrådde att hellre umbära dopet än låta lekmän meddela det, så innebure sådant en forkastelse af dopets nödvändighet och styrkte kalvinisternas mening, att dopet icke vore ett nya födelsens medel, utan blott "ett tecken eller en yttre ceremoni". Johannes Matthiæ afgaf ett vidlyftigt svaromål, och en ganska bitter polemik var sålunda kommen i gång.

Drottningen ville dock på inga vilkor tillåta, att hennes så högt älskade lärare Johannes Matthiæ skulle blifva utsatt för någon förföljelse. När resdagen sammanträdde 1647, förekom inom rådet en skarp ordvexling mellan Axel Oxenstjerna, som tadlade biskopens skrift, och den unga drottningen, som uttalade sitt missnöje med Nicolai Eschilli angrepp. Det gick så långt, att drottningen slutligen gaf de församlade biskoparne befallning att förlika saken. Detta lyckades visserligen: de begge kämparne räckte hvarandra handen till försoning; men de frågor, söm framkallat oenigheten, voro härmed endast undanskjutna och kunde lätt gifva anledning till ny strid. Axel Oxenstjerna, som ganska rigtigt bedömde sakernas ställning, skref ock till sin vän biskop Rothovius i Åbo: "Sopita aut ad tempus suppressa lis fuit".

§ 88. Johannes Matthiæ arbetar för synkretismen.
Under den följande tiden kom Johannes Matthiæ att mer och mer röja sina synkretistiska tänkesätt. När rdrott-ning Kristina, efter att nyss förut hafva afsagt sig regeringen, den 24:de Dec. 1654 uti Briissel hemligen och,den 24:de Oktober 1655 uti Inspruch offentligen öfvergick till den romerska kyrkan, skref han till henne och förklarade sig omöjligen kunna tro ryktet, att den store Gustaf Adolfs dotter verkligen affallit från sina fäders tro. Snarare vore han böjd för att antaga, det drottningen blott ville samråda med påfven om en kyrklig union, hvarigenom söndring, hat och bitterhet kunde borttagas samt endrägt och frid bland de kristna uppblomstra.

Äfven af den nye konungen Kakl x Gustaf trodde sig Johannes Matthiæ hafva mycket att vänta för framgången af sina unionsplaner. Men detta skulle snart visa sig vara en lika ogrundad förhoppning, som hans egendomliga föreställning om rätta betydelsen af drottning Kristinas förbindelse med Rom utan tvifvel var en fullkomligt tom illusion. Karl Gustaf utfärdade nämligen den 25:te Juni 1655 en religionsstadga, hvari hvarjehanda föreskrifter gåfvos till främmande religionsmeningars utestängande. Var nu än denna stadga kanske närmast föranledd af drottning Kristinas året förut timade, ehuru ännu hemlighållna och blott på ryktets väg förnumna, religionsförändring, så var hon säkerligen ock afsedd att värja den nye konungen för alla misstankar om hemlig benägenhet för kalvinism. Ty angående motiverna till ifrågavarande stadga heter det i ett riksrådets protokoll, att konungen, " som var af en kalvinsk fader, ville dermed stoppa munnen igen på presterna och andra, som eljest torde om hans religions exercitio fatta ogynsamma tankar". Emellertid synes biskopen i Strengnäs fortfarande hafva räknat på sympathier hos konungen för sina kyrkliga fredssträfvanden. Den 7:de Mars 1656 skref han nämligen till Karl Gustaf, när denne stod med sina segrande krigareskaror i Polen, och uppmanade honom i de mest allvarliga och bevekliga ordalag att använda de stora framgångar, hvarmed Gud välsignat hans vapen, till förmån för unionssaken samt ofördröjligen träda i underhandling med vänligt sinnade evangeliska furstar om basta sätte.t att " evangelium pacis apud omnes promovere". Men konungen hade helt andra saker att tänka på, och biskopens bref blef utan all verkan.

Samma år 1656 började Johannes Matthiae att i spridda häften utgifva en skrift under namn af Rami olivæ sept en-trionalis. Han säger sig här vilja lemna ett litet bidrag till lösningen af tidens stora fråga angående häfvandet af de kristnes inbördes stridigheter och uttalar sin förhoppning om möjligheten att på underhandlingens väg kunna uppnå " ecclesiarum unio atque schismatis abolitio". Det var tydligen Duræi fredsplan, som författaren sålunda upptog; och man kan icke undra på, om den gamla misstanken för synkretism nu vaknade med ny styrka.

Genast efter utgifvandet af de första delarne af Rami blef oron stor i Upsala theologiska fakultet, som vid denna tid bland sina lärare räknade, utom Terserus, de för grundlig lärdom berömda professorerna Lars Stigzelius, Karl Lithman och Erik Odhelius. Allvarliga öfverläggningar höllos om hvad som borde göras med anledning af Strengnäsbiskopens skrift, och beslutet blef att i fakultetens namn vänligen tillskrifva och förmana författaren. Så skedde äfven. Ett bref afsändes, till hvilket Odhelius hade uppsatt konceptet. Men Johannes Matthiae, som var mycket ömtålig, tog saken illa och klagade i sitt svar öfver "obillig och onödig korrektion". Emellertid synes skriftvexlingen i ämnet hafva upphört, och biskopen blef oantastad, så länge Karl Gustaf lefde, hos hvilken han på grund af gammal vänskap alltid kunde påräkna ett skyddande stöd.

Men efter konungens död (1660) och under förmyndareregeringen för hans unge son Kakl xi kom Johannes Matthiæ snart i en kinkigare belägenhet. Hans egen o vishet var skuld dertill. Biskopen drefs nämligen af sitt brinnande nit framåt på den beträdda banan och utgaf 1661 till fortsättning ej mindre än 8 nya delar af sina Rami, der han fullständigare utvecklar sina åsigter och i likhet med Calixtus förklarar, att då inom "ecclesia universalis per totum mundum sparsa" full öfverensstämmelse kunde anses ega rum beträffande "dogmata fidei essentialia et fundamentalia", så borde meningsolikheten i afseende på "disputabilia" eller tvistefrågorna icke tillmätas sä stor vigt, att hon finge slita den kristliga kärlekens sammanhållande band.

Detta biskopens tilltag väckte stormen. Erkebiskop Lenæus skref till författaren och erinrade om de hittills fullkomligt misslyckade unionsförsöken samt den kända svekfullheten hos kalvinisterna, hvilka visserligen städse yrkade på förlikning, men när fråga blef om eftergifter, i sjelfva verket icke ville eftergifva det ringaste, utan blott genom tvetydiga uttryck sökte gifva sig ett sken af tillmötesgående. Äfven regeringen ansåg sig böra något åtgöra och beslöt infordra utlåtande i saken af theologiska fakulteten i Upsala. Denna lärda myndighet underkastade Strengnäsbiskopens skrift en utförlig kritik, som, såsom man kunde vänta, utföll ogillande. * Särskildt framhålles, att allt tal om öfverensstämmelse " in fidei fundamento" vore meningslöst, innan man lyckats visa, "quot et quinam sint articuli fundamentales", hvarjemte fakulteten anmärker, att äfven åtskilliga trosläror af mera sekundär natur icke kunde förnekas eller mot afvikande läror utbytas, utan att sjelfva fundamentum omstörtades och gjordes obrukbar "ad fidem salvificam sive generandam sive fulciendam".

Professor Erik Odhelius aflemnade och uppläste detta betänkande i rådet den 29:de April 1662, hvarefter på regeringens föranstaltande en kommission af biskopar och theologer i Juni månad sammanträdde i Stockholm. Bland kommissionens ledamöter synas domprosten Laes Stigzelius i Upsala och Samuel Enandee, hvilken år 1655 liade efterträdt Andreas Prytz såsom biskop i Linköping, hafva varit mildare stämde mot den anklagade, hvaremot biskopen i Vesterås Olof Laueelius och pastor primarius i Stockholm Eeik Empoeageius voro böjde för strängare åtgärder. Den senare åsigten segrade, så att regeringen på grund af kommissionens utlåtande beslöt utfärda förbud mot Strengnäsbiskopens skrifter och gifva honom sjelf en tjenlig föreställning. Dessutom ansågs nödigt, att något "pu-blicum scriptum" uppsattes och "regia auctoritate" utgåf-ves, på det "våra religionsförvandter måtte se, det Rami olivæ vore improberade". Uppdraget att författa en sådan skrift lemnades åt professor Odhelius, som ock åtog sig dess fullgörande.

Kort derpå utfärdade Johannes Matthiae ett cirkulärbref till. presterskapet i sitt stift, innehållande underrättelse om det utgångna kungliga förbudet mot hans skrifter och försvar mot de honom deri gjorda beskyllningarne, hvarjemte han, som förut under hela sin tjenstetid aldrig hade visiterat i stiftet, nu tillkännagaf sig ämna anställa en allmän visitation öfver hela stiftet, för att tillse, huru der stode till. Samtidigt vände han sig till Kongl. Maj:t med begäran att få utgifva, hvad han kallade Speculum christiance fidei^ och deri "sammandraga våra kristeliga trosartiklar och kyrkoseder".

Allt detta göt naturligtvis olja på elden. Regeringen,, som sade sig hafva med ledsnad förnummit, att biskopen "blifver bestående på sina gamla och olideliga principiis% utan att vilja erkänna sina fel, anbefalde honom strängeligen att hålla inne med publikationen af sitt Speculum samt "härefter hvarken skrifva böcker eller vexla bref med någon in- eller utomlands" rörande de saker, för hvilka han var tilltalad. På samma gång aflats ett kungligt bref till domkapitlet i Strengnäs med begäran om upplysning angående "alla ordningar och noviteter", som biskopen företagit sig inom stiftet. Domkapitlets svar innehöll en mängd anklagelser mot biskopen, hvilka dock vid anstäld undersökning visade sig vara till stor del antingen öfverdrifna eller rent af ogrundade.