Max Grenander - Ur mina minnen

Efter uppnåd pensionsålder gör man väl gärna en återblick över sin ditillsvarande tillvaro för att, så att säga, göra bokslut över sitt förflutna liv. Och då ligger frestelsen att fästa en del minnen på papperet snubblande nära. Det är kanske ett slags omedvetet försök att kvarleva i kommande generationers minne.

Nu är det väl i allmänhet så, att ju närmare någon står en, desto svårare är det att med objektivitet, som bör kunna krävas av ett historiskt arbete, berätta om honom eller henne. Åtminstone tycker jag att så är fallet. Och därför här ytterst litet om min familj.

Jag börjar med en kortfattad redögörelse för mina förfäder ett par släktled tillbaka, alltså med mina premisser. De kunna ju vara av ett visst intresse ur ärftlighetsforskningens synpunkt.

Enligt släktens genealog, civilingeniören Bertil Rose, torde den förste, som burit namnet Grenander, ha varit Arvidus Nicolai Grenander, född 1650 i Grenås i Östergötland och död 1702 som kyrkoherde i Hägerstad socken i Östergötland. Namnet tog han tydligen efter sin födelsegård. Gift 1680 med Maria Danielsdotter Kempe, efterlämnade han två barn, dottern Annika, som blev gift med kyrkoherden h. Åstrand i Gårdeby i Östergötland, och sonen Nils Grenander, född 1684. Denne deltog i Karl XII:s krig, var 1718 kornett vid N. Skånska kavalleriregementet samt erhöll avsked vid fredsslutet 1719, varefter han blev klockare, först i Tottarp, så i Gässie och slutligen i Brösarp, samtliga i Skåne. År 1727 gifte han sig med Brita Bruce, varvid han erhöll fem styvbarn. Hans eget äktenskap var barnlöst. Han dog 1738.

Nils Grenanders efterträdare som klockare i Gässie hette Lars Olsson, vartill han efter sin företrädare lade namnet Grenander. Lars Olsson Grenander var född omkring 1688 och gift tre gånger. Han dog år 1756. I sitt första gifte med Sissela Jeppesdotter hade han sex barn, av vilka fyra dogo vid unga år. Av de båda återstående , två flickor, blev Hanna, född omkring 1720 och död 1802, år 1750 gift med kronoåbon på Haglösa kungsgård Påhl Nilsson och hade med honom nio barn, av vilka sonen Pehr Påhlsson, född 1757, död år 1834 blev tracteur å Lilla Torg i Malmö. Denne gifte sig 1790 med smedsdottern Marna Johansdotter Klingenberg och fick med henne åtta barn, fem söner och tre döttrar, som efter sin farmors far antogo namnet Grenander. Av de fem sönerna var det blott en, vars barn nådde mogen ålder, den äldste av dem, Påhl Grenander, som blev min farfar.

Påhl Grenander, född 1791, död 1850 som kyrkoherde i Broby och Emitslöf i Kristianstads län, gifte sig år 1829 med Charlotta Gustafva Borgström, 1800-1879, dotter till ekonomidirektören Erik Borgström i Augerum och hans hustru Elsa Lundström. De hade åtta barn, av vilka fem nådde mogen ålder. Dessa voro:

• Elise, Rosalie, 1829-1879, gift med apotekaren Karl Oskar Hamnström, De blevo ”släktgenealogens” morföräldrar.
• Alfred Viktor, 1836-1896, provincialläkare i Vara, gift med Alice Maria Sandberg.
• Emil Ferdinand, 1838-1924, justitierådman i Göteborg, gift med Emma Fredrika Tornérhjelm.
• Ida Amalia, 1842-1921, gift med färgerifabrikören och bankdirektören i Hässleholm David Gustaf Emanuel Norström, och:
• Min far, Otto Göthe, 1844-1916, grosshandlare, gift med Alfhild Georgina Sandberg.

Min farfar dog, då min far var endast sex år. Han fick slag på predikstolen i sin kyrka och kan alltså sägas ha fallit på sin post. Förövrigt vet jag mycket litet om honom, men han synes ha haft ett svärmiskt sinnelag, att döma efter vad P.G. Ahnfeldt berättar om honom i sina ”Studentminnen”:

För att närmare klargöra skandalens natur försåg Ahnfeldt sin berättelse med följande not: ”Samma fördragsamhet visade en viss civil tjensteman i Skåne mot slutet af 1790-talet. Han hade länge suckat för en majorsdotter och anmälde slutligen för fadern sin önskan att få ege henne. Fadern hade ingenting emot anbudet, men ansåg sig, sanningen till pris, böra upplysa friaren, att hans utkorade vore ”i intressanta omständigheter”, föranledda af en annan kärlekshandel. ”Ack, hon är mig så mycket kärare” sade den förälskade och partiet blef både uppgjordt och lyckligen fullbordadt”.

Jag har emellertid ej kunnat i den samtida Lundapressen finna något som helst omnämnande av dessa ”somnambuliska séancer”, som ju dock enligt Ahnfeldt skulle ha väckt sådant uppseende. Hela historien verkar därför, minst sagt, överdriven. Förövrigt var Ahnfeldt ivrig schartauan och som sådan en svuren fiende till swedenborgianismen och swedenborgarna.

Sedan min farfar lämnat V. Sallerup, kom han såsom amiralitetspator till Karlskrona där han gjorde min blivande farmors bekantskap.

Synes alltså min farfar ha varit en svärmisk natur, tycks min farmor, åtminstone att döma av det enda brev , jag har av hennes hand, ha varit av en rätt så osentimental läggning. Det är daterat Motala d. 15 sept. 1870. Hon skriver:

Ett belägg för hennes praktiska läggning torde man kunna se i att hon så väl lyckades dra fram sina vid makens död kvarlevande barn, av vilka den äldste sonen då var blott 14 och den yngste endast sex år.

Min far fick först undervisning i hemmetav en gammal pastorsadjunkt. Om han ock av denne fick lära en hel del originella saker, den gode läraren höll bland annat styvt på, att 1x0 voro lika med 0, men 0x1 lika med 1, lyckades han dock i sinom tid tentera in i läroverket i Lund, där han var elev, medan hans båda äldre bröder lågo vid universitetet. Vid 16 års ålder gav han sig emellertid ut i världen och for till Stockholm hösten 1860 ”för att der söka engagement vid handeln”. Här fick han samma år anställning som kontorist hos firman A.G. Mau & Co och kvarstannade där till våren 1866, då han tillträdde en liknande befattning i firman C.O.W. Sandberg i Norrköping.

Mina morföräldrar voro grosshandlaren Carl Olof Wilhelm Sandberg och dennes maka Maria Lovisa (Mika) , född Scherini.

Min morfars föräldrar vet jag ej mycket om. Hans far lär ha varit vintappare på Stockholms slott och sedan blivit postiljon i Eksjö, där min morfar föddes år 1817. Morfar genomgick så Jönköpings lägre apologistskola, varifrån han fick ett så lydande avgångsbetyg:

Därefter genomgick han under 1 års tid en kurs i handelsinstitutet i Jönköping, där han ”genom flit och arbetsamhet förvärvat skicklighet i Köpmanna-arithmetiken och Italienska bokhålleriet samt ådagalagt ett hedrande uppförande”. Så fick han plats hos en köpman, Bergman, i Eksjö för att 1838 bli sin egen, i det han startade en affär i Norrköping, som han med äkta småländsk energi arbetade upp till att bli den största engros affären i kolonialvaror, åtminstone i Norrköping.

Innan de blevo sina egna, voro ett par bröder Scherini anställda i morfars firma, och det var sannolikt därigenom han blev bekant med sin blivande maka, deras syster Maria Lovisa (Mika) Scherini, med vilken han gifte sig i augusti 1843. Min mormors far var kyrkoherden i Kullerstad i Östergötland Per Leonard Scherini, som tagit tillnamnet efter sin födelseort Skärstad i Södra Vi socken, där hans far var bonde. Född 1772 var han gift med Anna Lovisa Heller, dotter till prosten Paul Heller i Misterhult, och dog 1848, medan hans maka överlevde honom 10 år. De hade sex barn, av vilka fem nådde mogen ålder: Josef Leonard, 1816-1894, konsul, gift med Hilda Carlsson; Per Hampus, 1817-1894, kontraktsprost i Östra Husby, gift med Lotten Wihlborg; Maria Lovisa, 1819-1895, min mormor, gift med grosshandlaren C.O.W. Sandberg; Paul Alfred, 1820-1903, rådman, gift med Wilhelmina Wockatz; Carl Oscar, 1824-1905, grosshandlare och Dorothea, 1827-1903, hela släktens ”moster Thea”. Av dessa voro Hampus och de båda systrarna avgjort litterärt begåvade. Hampus gav ut två diktsamlingar, däribland skaldestycket ”Augusti tidehvarf”, som år 1849 belönades med Svenska akademiens stora pris. Efter ”moster Theas” död utgavs ett urval av hennes dikter i en numrerad upplaga, medan min mormor, förutom ett stort antal tidningsartiklar och andra uppsatser samt dikter, förnämligast sysslade med en romantiserad släkthistoria, börjande med hennes mormors mormorenligt traditionen en zigenerska Eva, som blev gift med en köpman i Greifswald. Ett stöd för denna traditions riktighet ligger kanske i att, så vitt jag funnit, denna stammoders förmodade ättlingar i allmänhet äro mörklagda med kraftiga ögonbryn. Mormor började sin släkthistoria, som till stor del grundade sig på gamla brev, år 1879, men hann ej framföra den längre än till sin egen mors ungdom, handicapad som hon var genom de plikter skötandet av ett stort hem medföra och ett rätt så livligt umgängesliv. Min mormor dog av blodbrist, sannolikt det som nu kallas perniciös anemi. Så långt jag kan minnas tillbaka var hon alltid fysiskt klen. Därtill hade sannolikt en svår choc, hon utsattes för, då mina morföräldrars hem några dagar före jul år 1852 härjades av en eldsvåda, bidragit. ”Norrköpings tidningar” berättade därom:

I de följande numren av ”Norrköpings tidningar” lästes tacksägelseannonser från innehavare av de hotade lägenheterna. En av dessa kan ge anledning till reflexioner, den löd: ”Till de ädle menniskowänner, som så wälwilligt woro behjelpliga med räddning af min lilla lösegendom, undan den , sistl. Torsdag öfwerhängande eldfaran, får jag hembära min hjertligaste tacksamhet; och får jag på samma gång uttala den ödmjuka anhållan, att de, som godhetsfullt tillwaratagit något af ännu saknade gångkläder, linne och diverse husggeråds- och hushållssaker, behagade samma med det första till mig återlämna. Norrköping d.18Dec.1852. Joh.O.Skog.

Beträffande eldsvådans uppkomst skrev tidningen: ”Wid i går hållet polisförhör vanns ej någon egentlig upplysning om huru elden kommit lös, endast att den först wisat sig, enligt hwad ofwan sades, i ett uti öfra wåningen beläget kök, i hwilket dock ej eld warit upptänd under natten. Ett rykte har blifwit utspridt, att elden skulle uppkommit af antänd gas, hwilket vi dock kunna fullkomligt wederlägga, på den grund, att i det nedbrända boningshuset ingen gas användes. I början gick det något trögt med släckningsanstalterna, och att elden så fick taga öfwerhanden, hade wäl äfwen sin orsak i tornväktarnas försummelse, att ej klämta förrän 20 minuter sedan elden blifwit synlig. Dessa högt uppsatta män hade också i går för sin försummelse blifwit i poliskammaren tilltalade.” En senare undersökning gav vid handen att eldsvådan sannolikt förorsakats ”af någon felaktighet i sjelfwa eldstadsanläggningen.”

Gasbelysing, som införts i staden samma års höst, var då en nyhet, och den fick tydligen spela samma roll vid förklaringen av eldsvådor, som sedermera tillkom den elektriska kortslutningen. Att morfar ej låtit införa gasbelysning i sitt hus är mycket förklarligt. Han betraktade i regeln alla nymodigheter med stor skepticism. När så t.ex. min mor en gång på 1870-talet läst i en tidning om försök med elektrisk belysning, som gjorts någonstädes i Tyskland, och sade sig tycka det skulle vara roligt, om sådan belysning bleve allmän, bad morfar henne inte prata dumheter, och då han erbjöds att bli abonnent, när Norrköpings telefonförening bildades, vägrade han blankt. Köpmansbörsen fanns ju, och den var fullt tillräcklig. Däremot uppmanade han en gång en av stadens riksdagsmän att arbeta för att östra stambanan droges över Norrköping, men då var det denne, som var alltför skeptisk, och svarade: ”men säg mig, herr Sandberg, vad skulle det egentligen vara bra för”.

Min mormors tre övriga bröder, Josef, Oscar och Alfred grundade gemensamt firman Scherini o Co, som av hjärtans lust konkurrerade med morfars.

Min morfar hade blott ett syskon, systern Marie-Louise, som under hans ungkarlstid förestod hans hem och kvarblev där, tills hon gifte sig med köpmannen Carl Ljungströmer, som varit anställd i morfars firma. Dessförinnan hade hon haft en rätt så ivrig friare. Min mormor skrev därom till sin make hösten 1865:

Mina morföräldrar hade tre barn: Hjalmar Emil Ossian, 1844-1923, fil. dr., tidningsman; Alfhild Georgina, 1846-1915, gift med grosshandlaren O.G. Grenander, min far och Carl Hugo, 1847-1932, grosshandlare, gift med Jenny Carlsson, och därigenom svåger med sin morbror Josef Scherini.

Min morbror Hjalmar vistades flera år i Frankrike och Italien för konststudier. Han var konst- och litteraturanmälare först i Nya Dagligt Allehanda och sedan Svenska Dagbladet, vars redaktör han var under något år.

Min far blev som ovan sagt anställd i firman C.O.W. Sandberg år 1865. År 1870 gifte han sig med sin chefs dotter, varvid han jämte svågern Hugo blev delägare i firman.

Min mor var liksom sin äldre bror intresserad av konst och litteratur. Hon tecknade utmärkt och uppträdde någon gång som såsom skicklig pianist på koncerter. Hon dog i maj 1915 i kräfta. Min fars förnämsta intresse var hans yrkesmässiga verksamhet. Litteratur intresserade honom föga med undantag av Tegnérs och von Brauns dikter, av vilka i regeln något band låg på hans nattduksbord. Sedan min mor dött, tynade han av och avled i mars 1916.

Min morbror Hugo slutligen hade ärft sin fars intresse för historia, som var dennes förnämsta hobby. Särskilt intresserade han sig för memoarlitteratur.

Och så föddes jag den 6 november 1873 och erhöll i dopet namnet Max. Vid ett par års ålder fick jag "ältan", som på den tiden behandlades med att en liten påse med diverse kryddor hängdes på patientens bröst. Jag var så pass illa däran, att jag glömde konsten ett gå, och mitt äldsta minne är, när jag åter lärde mig den och lyckades gå från en stol till en annan i mitt rum på Runstorp. Därnäst kommer jag ihåg min första bekantskap med min bror Sven.

Mina föräldrar hade frågat mig,om jag ej skulle tycka det vore roligt att ha en liten bror eller syster att leka med, ett förslag, som väckte mitt högsta gillande. Och den 7 mars 1878 fördes jag in i sängkammaren för att ta min nykomne bror i ögonsikte. Jag såg ett litet rött och skrynkligt ansikte, som i någon mån väckte min skepticism beträffande dess ägares lämplighet som lekkamrat. Och denna skepticism växte, när jag fick höra som svar på mina välvilliga frågor, att jag ej fick bjuda honom på knäckebröd och ej heller gå ut med honom i trädgården och kasta snöboll. För rättvisans skull måste jag emellertid nämna, att denna min skeptiska syn på honom under årens lopp alltmer avtog, och att han blev den bästa lekkamrat, jag gärna kunde tänka mig.

Den vid födseln assisterande barnmorskan var en fru Sundstrand. Jag tog detta namn som en bestämd form av "frusundstra",vilket jag ansåg vara benämningen på något slags mystiskt väsen, som hade till uppgift att på ett hemlighetsfullt sätt begåva mammor och pappor med barn. Det dröjde några år, innan jag kom under fund med, att det var ett vanligt namn.

Det var väl ungefär vid samma tid jag fick klart för mig, att jag en gång måste dö, något som jag väl kommer ihåg väckte mitt djupaste ogillande.Det är förövrigt ej så alldeles utan, att jag allt fortfarande intar samma ståndpunkt, trots att jag är väl underkunnig om dödens biologiskt betingade nödvändighet.

Redan tidigt började jag fundera på vad jag skulle bli. Framför mig ligger ett brev till min far, som min mor skrivit efter min diktamen, vari det bland annat heter: "I går såg jag, hur de skodde Flora, och då tänkte jag be Pappa att få bli smedpojke, men nu har jag ändrat mig.”

När jag emellertid såg smeden Gabrielsson smida i smedjan på Runstorp, så att gnistorna stodo som ett fyvverkeri kring honom, ackompagnerade av det klingande städet och den väsande blästern, tyckte jag nog ändå, att smedyrket var något avundsvärt och eftersträvansvärt.

Min mor lärde mig att läsa och skriva, och jag minnes än i dag den upptäckarglädje, som grep mig, när jag fann, att orden i en tidning voro sammansatta av bokstäver. Och så började jag hösten 1880 i Rydhammars skola. Visserligen hade jag ej hört talas om den gamle adjunkten, som sade till sin son, när denne började skolan: "Ja nu, stackars gosse, får du ingen lugn dag, förrän du blivit pensionerad”, men jag kände mig nog ändå ganska högtidlig till mods. Skolans föreståndarinna var mamsell Emma Rydhammar och de övriga lärarinnorna hennes syster Fanny, mamsell Collin och mamsell Muskett. Bland dessa var mamsell Collin min stora favorit. Jag anförtrodde min mor, att jag tyckte hon såg ut som ett lejon, varåt min mor till min förvåning hade mycket roligt. Till knäkamrat hade jag åtminstone ett år den blivande skådespelerskan Karin Svanström. Vi anordnade ett slags symbios oss emellan, i det hon fick disponera min pennkniv, medan hon bjöd mig på sitt aldrig sinnde förråd av karameller.

När lördagslektionerna voro slut, fick varje klass ställa upp sig på ett led, och klassföreståndarinnan gick omkring och delade ut "belöningskort", på vilka det stod "Belöning för Flit och Godt Uppförande” till dem, som ansågos förtjänta därav, noggrannt förklarande för dom, som bleve utan, orsaken därtill. Kunde jag så vid min hemkomst uppvisa ett sådant belöningskort, erhöll jag 10 öre. Tioöringarna samlades för att sedan användas till önskvärda inköp i "Sjuttiofemöresboden", som syntes mig ett verkligt Eldorado.

Jag hade ej gått mer än en termin i skolan, förrän mina pedagogiska instinkter vaknade. Men det var fåfängt jag försökte övertyga mina föräldrar om lämpligheten att på porten spika ett av mig skrivet anslag, som jag ännu har kvar, av följande lydelse: "Under skollofvet önskar en studerande gifva lektioner gratis i innanläsning. N:o 22 Norra Kungsgatan Nedra botten."

Jag var ett tänkande barn, som sökte tillämpa de i skolan inhämtade lärdomarna på det dagliga livet. Men det var ej alltid dessa mina bemödanden vunno de vuxnas uppskattning. Så t.ex. hade vi under en kristendomstimme fått veta, att djävulen kunde ikläda sig alla möjliga gestalter för att fresta människorna. Så fick jag följa med en kvinnlig anförvant på en åktur, varvid min nyförvärvade kunskap föranledde mig att delge henne följande reflexion: "Det kan ju ingen, som ser oss, veta, om det ej är med djävulen jag är ute och åker". Till min förvåning blev detta yttrande synnerligen illa upptaget. Och dock kan jag än i dag ej finna annat än att det under de givna premisserna var fullt riktigt.

Trots denna strängt logiska läggning hade jag nog ändå ett visst sinne för lyrik. Jag minns således mycket väl, när jag på en tants fråga, när vi skulle flytta ut till Runstorp, svarade med detta citat:

"När maj har lövat våra lindar,

och vakteln slår på lummig strand,

då flytta vi med vårens vindar

och svalorna till Runstorps land".

Min tant, som ej ville vara sämre, svarade "Hälsa din mamma, att hälsan har hissat sina purpursegel på dina kinder".

Min morfar hade köpt Runstorp av änkegrevinnan Aurore Lewenhaupt samma vinter jag föddes, och jag har där helt eller delvis tillbrakt ej mindre än 35 somrar. Runstorp var en synnerligen vacker egendom, där den låg på Roxens norra strand mellan Tångtstad i öster och Grensholmen i väster, och med en strandlinje av omkring fyra kilometers längd.

Huvudbyggnaden låg på en hög, terrasserad kulle ett par hundra meter från sjöstranden, dit en rak, av tre trappor avbruten väg, förde. Den fortsattes av en brygga, som ursprungligen räckte till utanför vassbänken, men som sedermera delvis kapades av isen. Huvudbyggnaden flankerades av två flygelbyggnader, med vilka den inneslöt en mot söder öppen gårdsplan, vars mitt upptogs av en stor cirkelrund gräsmatta med en grupp bladväxter i mitten. Den var försedd med tre ingångar, alla vättande mot gårdsplanen. Genom den mellersta kom man först in i den glastäckta verandan, så i tamburen och därifrån i den stora salongen, i vars i vitt och guld hållna väggar porträtt i halvfigur och kroppstorlek av forna ägare av Runstorp och deras släktingar voro infattade, medan rummet täcktes av ett ovanligt vackert gipstak och var försett med en stor öppen, i kolmårdsmarmor inramad spis. På ömse sidor om tamburen lågo morföräldrarnas rum och på ömse sidor om salongen matsalen och förmaket. Bortom förmaket låg blomsterrummet och bortom matsalen handkammaren, serveringsrummet och förstugan. De båda övriga ingångarna förde till förstugan och blomsterrummet. Från förstugan ledde en trappa upp till vinden där vi pojkar och vår mor disponerade ett par frontespisrum, varjämte det funnos fyra gästrum, det minsta kallat "kajutan” på grund av dess litenhet.

Mellan huvudbyggnaden och vardera flygeln stodo två stora lönnar. Den västra flygeln var ”köksflygeln”, där, såsom framgår av namnet, köket var beläget. Där fanns vidare det vid skördefesterna till matsal använda ”gamla köket” med dess stora öppna spis, samt diverse bostadsrum. Den östra flygeln kallades ”inspektorsflygeln”. Där disponerade nämligen inspektoren en dubblett och vidare fanns där mangelbod, visthusbod och spannmålsvind. Från ungefär mitten av åttiotalet skötte min morfar egendomen med tillhjälp av rättaren. Inspektoren blev då överflödig, och min bror och jag fingo överta hans båda rum.

Den sluttande, med gamla lönnar kantade uppfartsallén kom från norr och krökte utefter gårdskullens västra sida. Väster om allén och omedelbart intill denna låg ”statbyggnaden”, som ursprungligen var ett envåningshus med mycket hög stenfot, innehållande bostäder åt trädgårdsmästaren och hans biträden, ladugårdspersonalen o.s.v. ej att glömma gamla Johanna, som förestod hushållet åt dessa ogifta innvånare och skötte hönshuset och mjölkkammaren. Ungefär samtidigt med att inspektorssysslan upphörde arrenderades ladugården ut, varför statbyggnaden påbyggdes med ytterligare en våning för att bereda bostäder åt rättaren och ladugårdsarrendatorn.

Till Runstorp hörde en del torp och statarstugor. Längst västerut vid Roxen låg Hunstorp, som egentligen var ett självständigt frälsehemman, och längst i öster Rosenlund med sina två stugor, av vilka rättaren bebodde den ena, innan han flyttade till statbyggnaden. Vid Rosenlund låg badhuset, bestående av ett avklädningsrum med en liten bassäng och byggt på pålar i vasskanten.

Runstorp var en gammal gård. Den ägdes år 1612 av assessorn Peder Törnsköld, som dog år 1642, och vars gravvalv finnes i Kimstads kyrka. Bland övriga ägare bör kanske nämnas en löjtnant L.E. Stackell, som synes ha varit en rätt originell herre. Han brukade roa sig med att rida in i salongen, och under en av dessa ridturer avlossade han en pistol mot ett av porträtten, som på något sätt väckt hans ogillande.

Naturligtvis måste en så gammal gård som Runstorp ha sitt spöke, och Runstorp hade sin vita fru . Mamsell Liedberg hade varit hushållerska hos Lewenhaupts och hade från den tiden en liten pension samt bodde i en av stugorna vid Rosenlund. Hon kunde berätta, huru hon sent en kväll kommit in i salongen och då fått se vita frun, klädd helt i vitt och med böljande svart hår stå och betrakta porträttet av en president Wennerstedt, som levat på hattarnas och mössornas tid. Mamsell Liedberg skyndade sig då ut ur salongen in i grevens rum, dit han själv kom straxt efteråt, alldeles kritvit i ansiktet. Han hade tydligen också sett skepnaden, men naturligtvis sade de ej ett ord till varandra därom. Det kunde ha medfört olycka. Presidenten hade varit gift med den vackra Ebba Magdalena Hierta, vars porträtt befann sig bredvid hans. Det hade emellertid en gång tagits bort därifrån - det påstods t.o.m. att det rövats bort - och förts till Löfstad slott. När det återfördes till Runstorp, hälsades det där med glada språng av en liten hund, som ingen vare sig förr eller senare sett en skymt av. Alltså vita fruns spökhund.

Då jag var helt späd hade jag en sköterska, som hette Gertrud, och hon påstod alldeles bestämt, att hon en gång sett vita frun med ett vänligt leende stå böjd över mig, där jag låg i min barnvagn. Undra då på, att jag senare många gånger försökte återknyta en bekantskap, som börjat på ett så älskvärt sätt. Men tyvärr utan varje spår av framgång.

Däremot fick jag själv en gång högst ofrivilligt spela vita fruns roll. Min bror, jag och en skolkamrat till oss hade en vacker månskenskväll i augusti rott ut till Gisselholmen, en ett stycke utanför bryggan belägen liten holme, för att bada, och efter badet stodo vi alla tre insvepta i vita badlakan och ”solade” oss i månskenet. När vi så återkommo hem, fingo vi de våldsammaste förebråelser för vårt tilltag. Prästgårdsfröknarna hade nämligen kommit på besök, och när de fingo sikte på oss, blevo de så hjärtskrämda, att de så när svimmat, då de tyckte sig se ej bara en, utan tre stycken vita fruar på en gång.

Salongen var emellertid det egentliga spökrummet, och då därtill kom, att porträtten voro så målade, att deras blickar tycktes följa en, vart man gick i rummet, är det förklarligt, att jungfrurna i allmänhet voro rädda att gå in dit, då det var mörkt, i all synnerhet om det var storm, så att vindflöjeln gnisslade och vällingklockan hördes klämta.

Det enda ”spökeri”, jag upplevat, visade sig också på Runstorp, fast det ej hade några "lokala” orsaker,utan i stället tycktes stå i samband med min unge släkting Henrik Scherinis frånfälle. Henrik dog sommaren 1879 i blindtarmsinflammation, som man då ännu ej lärt sig bota genom operation. Jag kan ännu i dag se "moster Thea" komma in i salongen på Runstorp med några smultron på ett grönt blad och med tårkvävd stämma berätta nyheten därom. Då jag härom dagen genomgick endel gamla brev, fann jag bekräftelse på detta minnes exakthet, i det min mormor skrev till sin syster Thea den 28 augusti 1879:

- - - Den dagen som du reste härifrån, lemnade oss alla i bestörtning och sorg, och själf nära nog förtviflad, hade du med dig hem från parken ett grönt blad med några friska smultron, sannolikt de sednare ämnade till gåfva åt lille Max eller någon annan, - - ". Så hände det, att jag någon tid efteråt vaknade framemot gryningen och fick se Henrik stå bredvid min säng. Jag kände mig naturligtvis hemsk till mods och vände mig bort, men så fort jag åter vände mig om, såg jag gestalten stå där, tills den småningom upplöstes, när dagern tilltog. Jag kunde ej somna om, utan låg vaken, tills det var tid att stiga upp. Nu har jag alltid haft rätt så livlig fantasi, och det var väl den, som spelade mig ett spratt. Något slags hallucination tror jag knappast det var.

Det var däremot fallet med en upplevelse, som "moster Thea" en gång gjorde. En hennes väninna, Constance Enhörning, hade legat sjuk en tid, och så fick "moster Thea", som gick på Norrköpings Drottninggata i något ärende, se henne komma åkande i sitt ekipage. Vagnen stannade, och "moster Thea" skakade hand med henne samt uttryckte sin glädje över att hon tydligen var så mycket bättre Men så tyckte hon, att de förbigående tittade så markvärdigt på henne, och plötsligt var fru Enhörning försvunnen med hela ekipaget. Hemsk till mods skyndade hon att höra efter, hur fru Enhörning mådde. Hon låg fortfarande till sängs, men var kanske en smula bättre. Se, det var en tvättäkta hallucination.

Mina morföräldrar flyttade ut till Runstorp vanligen redan i maj och kvarstannade ofta där ända in i oktober. De första somrarna vistades morfar dock större delen av tiden i Norrköping för sin affärs skull. Vi pojkars och vår mors Runstorpsvistelse berodde på skolårets början och slut. Flyttningarna till och från Runstorp skedde med häst och vagn. Vägen var något över två mil. Min far kom ut över veckosluten. Han for i regeln med tåg över Norsholm och resten av vägen med rodd- eller segelbåt.

Mina tidigaste Runstorpsminnen äro förknipade med namnet Elin Gran. Hon var fosterdotter till ladugårdskarlen Gran och hans hustru. Hon var några år äldre än jag, kunde hitta på en hel del roliga lekar och ägde en outtröttlig fabuleringslusta, som måhända gjorde att hon ej alltid ansågs så värst tillförlitlig. Men jag åhörde henne med samma spänning som man läser en välskriven detektivroman. Hon var en utmärkt lekkamrat. Sedermera har jag sett hennes namn förekomma i rättegången om Broxviksdramat. Hon var då kammarjungfru på Broxvik. Sedan gifte hon sig och fick väl tillfälle glädja sina barn med sin fabuleringsskicklighet, hoppas jag.

En annan lekkamrat var trädgårdsmästarens äldsta flicka, den lilla Anna Norberg. Då det var bjudning på Runstorp och vi annars skulle blivit tretton vid bordet, brukade Anna bli inbjuden,och det tyckte jag var det roligaste av alltsammans.

Så kom ladugårdarrendatorn Johansson med sin hustru och sina tre barn, en pojke och två flickor. I den äldsta av dessa, Thekla, blev jag över öronen förälskad, då jag tyckte henne vara den sötaste flicka, jag någonsin sett. När Johanssons ett par år senare, jag var väl då omkring 14 år, lämnade Runstorp för att bosätta sig i Linköping, blev naturligtvis min sorg stor. Den fick utlopp i ett långt sorgekväde, som började så här:

"Nu Runstorp blivet är

Så ensligt och så tyst.

Dock glatt det skulle bli,

Ifall du vore där.”

Som ladugårdsarrendator efter Johanson kom Öhman, en gammal knekt med stor familj, en rejäl karl och kunnig i varjehanda. När så rättarn, vars familj var lika stor, också slagit sig ned i statbyggnaden, utgjorde vi en rätt stor skara ungdomar.

Ett av våra favoritnöjen var att åka rutschbana utför uppfartsallén. För detta ändamål hade vi försett en lång planka med hjul. Den, som styrde - och det var i regeln jag - fick ligga framstupa på plankan med händerna på den främre hjulaxeln. Det var ungefär som att åka bobsleigh. Roligt var det, men en gång höllo vi på att råka riktigt illa ut. Vårt åkdon hade knappt rusat utför den krökta och brantaste delen av allén, förrän jag fick se Tångstadekipaget komma mot oss i rask fart. Allén var för smal, för att vi skulle kunna komma förbi varandra, och på ömse sidor voro djupa diken. Tid fanns ej för funderingar, utan jag styrde rakt mot en av de allén kantande lönnarna. Manövern lyckades, ekipaget körde förbi, och vi fotsatte vår lek, men sågo nog efter litet noggrannare, om banan var klar.

Sedan bror min och jag en jul fått ett kägelspel med "riktiga" stora käglor och dito klot till julklapp, blev favoritsysselsättningen att slå kägel, antingen på vanligt sätt, eller också delade vi upp oss i två partier med fyra käglor var, då det gällde att med kloten slå ikull motpartens käglor. I detta spel deltogo också statbyggnadens mannar med liv och lust. Uppfartsallén fick tjäna som kägelbana. Den var nog ej idealisk, men dock användbar.

Under mina morföräldrars tid fördes på Runstorp ett gästfritt liv, om det ock ej kunde jämföras med den gästvänskap, som utvecklades av general Spens på granngården Grensholmen, varom min mormor skrev till sin syster Thea i augusti 1880: "- - Der var ett rigtigt hvimmel av menniskor, de äro nu dagligen sexton personer vid bordet och hade dessutom nu tjugotre gäster, som bodde hos dem, och därtill alla grannar nu på middag, så att det var nog en sjuttio personer.- - -". Emellertid var det nog, ej så ofta det icke fanns extragäster på Runstorp. Där vistades långa tider mina morföräldrars vän, den originelle Linköpingslektorn och teologie doktorn Steinnordh. Han var mycket barnkär och sysselsatte sig mycket med oss barn. Men en gång råkade jag i allsköns oskuld göra honom fullkomligt svarslös. Jag var då sex år. Min bror och jag hade kommit ned till frukosten, sedan de vuxna slutat den och slagit sig ned i den matsalen angränsande salongen. Stinnordh, som hörde, men inte såg oss, sade: "Jag hör en röst, men jag ser ingen. Vad kan det vara för en röst?", varpå jag, efter något funderande frågade: "Kan det vara samvetets röst farbror hör?"

Steinnordh var alltid underhållande, vare sig han vid middagsbordet på sitt ogenerade sätt tog ordet genom att säga till den, som talade, om det så var värdinnan själv: "Tyst du,och låt mej tala", eller han satt omgiven av åhörare i en soffa ute på gården och berättade gamla minnen.

En gång berättade han: 'Då jag var ung, konditionerte jag hos ett herrskap, som hette Ribbing. Och där fick jag till julklapp ett par stövlar, som jag kallte Ribbingarna. Och di stövlera har jag på mig än i dag". Och så visade han sina stövlar. Historien var fullkomligt sann, men han måste erkänna, att han då och då måst förse dem, ibland med nya fötter, ibland med nya skaft.

En annan gång sade han: ”Utåv alle böcker tycker jag mest om Don Quixote. Jag frågte en gång mine elever: hör ni, pojker, har nån åv er Don Quixote? Ja, den har jag, sade en åv dem. Hör du, den kan jag få låna, sa jag. Och den står ännu den dag, som i dag är, på min bokhylle".

Det kanske bör nämnas, att Steinnordh efterlämnade ett mycket värdefullt bibliotek, som jag vill minnas han testamenterade till Linköpings stiftsbliotek. Naturligtvis var det sätt, varpå han förvärvat sin Don Quixote, ett sällsynt undantag.

Jag var nog Steinnordhs stora favorit. Det fanns, och kanske finns ännu, vid vägen till Rosenlund en björk varpå Steinnordh inskurit sina och mina initialer på ömse sidor om stammen, därvid ej glömmande att under sina sätta "R.N.O.,R.W.O.", varöver han var mäkta stolt. Och då jag våren 1890 blivit uppflyttad till sjunde nedre, fick jag ett brev från honom:

Sista gången jag träffade Steinnordh var, när jag exercerade beväring på Malmslätt och en dag var inne i Linköping. Han var då i sällskap med sin fru, som jag aldrig sett förut, men som jag visste var, minst sagt, sparsam. Det var om henne han sagt: "Jag bad Gud om en sparsam hustru,och han har bönhört mig över hövan". Steinnordh bad mig komma hem till honom på middag någon dag, men hans maka gav mig en allt utom inbjudande blick. Jag vågade mig aldrig dit.

Bland dem, som stannade på Runstorp någon längre tid, var även min morbror Hjalmars gode vän, målaren Gotthard Werner, som, då han någon sällsynt gång hälsade på i Sverige, var en alltid välkommen gäst. Werner vistades mestadels i Italien och Spanien samt även i Nordafrika, där han en tid var teckningslärare i en beduinskola. Undervisningen ägde rum i ett stort tält, och han berättade, huru han av sina små beduinelever bemöttes med nästan religiös vördnad, något som väl ej allt för ofta är fallet med teckningslärarna här i Sverige.

Werner berättade bland annat en rätt märkvärdig upplevelse han gjort. En hans synnerligen gode vän hade sin atelier i Paris, och medan Werner satt och målade i sin atelier i någon italiensk stad, fick han liksom ett svimningsanfall, varunder han tyckte sig tydligt se pariservännen sitta i dennes atelier och måla, men plötsligt signa ned död. Sedan kom meddelande, att han just i det ögonblicket fått ett slaganfall, som ändat hans liv. Werner var absolut trovärdig. Vad kunde detta vara? Kunde det möjligen bero på en slump? Eller förhåller sig livet som en elektrisk ström, vars styrka växer i själva brytningsögonblicket? Kan livet i dödsögonblicket på något sätt tillväxa i intensitet, så att den döende kan göra sig förnimbar för dem, som äro i hans tankar?

En tid hade Werner i Spanien till hushållerka en ramsvart nubiska. "Hennes skinn var som den finaste svarta sammet, och hennes figur kunde tävla med vilken klassisk gudinnebild som hälst”, och Werner var allvarligt betänkt på att gifta sig med henne. Men därav vart intet. Werner upptäckte nämligen, att hon med förtjusning åt kackerlackor, och detta kom kärleken att hastigt fördunsta. Här skulle man visserligen kunna anmärka, att Werner själv med all sannolikhet med lika stor förtjusning åt kräftor, som ju vore ändå större skaldjur, men det kanske ändå ej blir alldeles detsamma.

Werner hade ett stort, eldrött skägg, och då han i en grön, vidbrättad filthatt samt draperad i det vita badlakanet gick hem från badhuset, var han en ganska färggrann uppenbarelse, som nog kom folket att spärra upp ögonen. Han hade under sin vistelse i södern blivit katolik, och jag iaktog med intresse det korstecken, han gjorde före och efter måltiderna. I Visby domkyrka fann jag en gång en av honom signerad madonnatavla.

Bland ”långtidsgästerna” får ej fru Sophie Ahnström med de båda döttrarna Nanna och Thora glömmas. Fru Ahnström var gift med kaptenen, sedermera översten Carl Ahnström och hade med honom därjämte tre söner. Han hade tillåtelse att jaga på Runstorps marker och kom då och då, vanligen åtföljd av en eller ett par av sina pojkar, på ett kort besök, oftast medförande något nedlagt villebråd. Tant Ahnström var en pianist av guds nåde, och hon brukade spela à quatre mains med min mor eller med "moster Thea". Nanna var den snällaste och blidaste flicka, man kunde tänka sig. Så blev hon svårt sjuk, och måste ha ett gipsförband runt kroppen. Hon klagade ej, utan var mild och tålig och deltog i våra nöjen, så gott hon kunde. Inom kort ändades hennes unga liv.

Min morbror Hjalmar vistades också långa tider på Runstorp. Han bodde då i ett av gästrummen, "doktorns rum”, där han hade sina böcker och sitt skrivbord. "Moster Thea” var även tidvis på besök, stundom flera gånger under samma sommar.

Så var det alla strögäster, som kommo blott för en dag. De kunde nog ibland ge en husmor rätt så kvistiga problem att lösa. Ett rätt så karaktäristiskt fall berättar min mormor om i ett brev till hennes syster Thea i slutet av september 1887: "I söndags fingo vi två oväntade gäster till middagen och till caffe och afton ytterligare tio oväntade och dertill fem kuskar i köket. Man måste här vara beredd på sådant och allt lyckades utmärkt och var roligt.”

Varje sommar gavs ett par tre middagsbjudningar för grannar och släktingar, men den roligaste av alla tillställningarna var och förblev i mina ögon skördefesten. Till denna, som anordnades någon lördag i september, då det var fullmåne, på det de mera avlägset boende gästerna lättare skulle hitta hem genom skogarna, voro samtliga Runstorps bebyggare inbjudna, från de äldsta till de allra yngsta, väl inalles åtminstone ett femtiotal personer. Festen brukade börja vid 1-tiden med middag, därefter följde kaffe med kakor, punsch och cigarrer samt frukt. Senare fram på kvällen serverades "en sup och en smörgås”.

Framför mig ligger den vid dessa fester följande matsedeln:

Sedan middagen avätits vid långbord i det förut omnämnda "gamla köket" under rättaren Svenssons presidium och kaffet druckits, begåvo sig gästerna ut på gårdsplanen, där de äldre fördrevo tiden under samtal med varandra och med mina föräldrar och morföräldrar, medan ungdomen roade sig med diverse lekar, oftast med änkleken.

När så borden i "gamla köket” undanröjts och bänkarna placerats utefter väggarna, hördes Kalles i Rosenlund fiol kalla till dans, och så började balen med rättaren Svensson och ladugårdsarrendatorn Öhman som de förnämsta dansörerna, där de outtröttligt och taktfast stampade och svängde med sina stövelprydda ben.

Framemot kvällen blevo de yngsta festdeltagarna sömniga, och deras mödrar lade dem tvärs över sängarna i jungfrukamrarna, där de insomnade och sovo gott trots den straxt intill pågående dansen. Så serverades smörgås med snaps och öl, varefter den ena familjen efter den andra bröt upp och begav sig på hemväg så der vid 11-tiden.

Den vardagliga regimen på Runstorp var frukost, bestående av smör och bröd med sovel, ägg, mjölk och kaffe, kl,9; middag med tre rätter - smörgåsbord förekom aldrig i vardagslag - kl.3; och thésupé, vartill oftast hörde någon varmrätt, kl.9. Till söndagsmiddagarna voro alltid mamsell Liedberg och inspektor Svahn inbjudna.

När skolorna började på hösten flyttade vi in till Norrköping, men foro ut till Runstorp över varje veckoslut, så länge morföräldrarna bodde kvar. Sedan började de s.k. söndagsturerna, som bestodo i att en del familjer, mestadels tillhörande vår då rätt stora Norrköpingssläkt, bjödo varandra på middag om söndagarna i tur och ordning. Ordningen upprätthölls strikt, såvida ej någon bjudning från annat håll eller annat hinder kom emellan. Vi ungdomar fingo i regeln sitta vid ett särskilt bord,vilket vi funno synnerligen roligt, om det också någon gång uppstod något litet missljud, såsom det var fallet på en middag hos en ej befryndad familj, husets unga dotter, vi kunna ju kalla henne "Euphrosyne" var nog mycket söt, men hon och jag "gillade" alls ej varandra. Så ville olyckan,att jag råkade spräcka en tallrik, varpå lilla "Euphrosyne" reste sig upp och gallskrek: "Pappas bästa tallrik, pappas bästa tallrik" vilket kom mig att känns mig rätt så obehaglig till mods.

Men hämnden vakade. Vid en stor middagsbjudning någon tid efteråt knöt jag fast en lång segelgarnsände i lilla "Euphrosynes" långa,vackra fläta med den påföljd, att hon kände sig eftertryckligt luggad, så snart någon trampade på snöret.

Sedan middagen, som i allmänhet serverades vid småbord, var slut, och värdfolket vederbörligen avtackat, drack man kaffe, varvid damerna drogo sig tillbaka till förmaket för att där konversera, medan herrarna sökte up herrummet, där spelbord voro dukade och lämpliga drycker jämte rökverk framsatta. Den gamla preferencen var i utdöende och i allmänhet spelades vira, men ej alldeles den nuvarande viran, utan ”protokollsvira med växande bet”, som tillgick så, att om den första beten kostade t.ex. 50 öre, kostade nästa bet 52, den därpå följande 54 öre o. s.v. Beten blev alltså allt dyrare och dyrare att sätta. Däremot fick den, som tog hem en bet, ta hem den billigaste av de kvarvarande betarna. Detta erfordrade en rätt invecklad protokollförning, varav namnet. Först inpå 60-talet började den nutida viran komma i bruk. Den kallades då patentvira varifrån sannolikt inskriften "Patent" på en del äldre virapullor härleder sig.

Vi barn gjorde lekar eller roade oss på annat sätt, stundom mer eller mindre effektivt hjälpta av någon eller några av de äldre. Bjudningarna brukade sluta med en lätt supé, varefter man åtskildes.

Att åtminstone en del av de kvinnliga gästerna ej voro så alldeles förtjusta i denna umgängesform framgår ur vad min mormor skrev i sin släktkrönika:

Av ett alldeles särskilt slag voro "moster Theas” musikbjudningar. Vid dessa undfägnades man först med förfriskningar, varefter en koncert vidtog i salongen, där den stora koncertflygeln fanns. "Moster Thea" var ytterst rädd om sin flygel. Gud nåde den, som vågade röka tobak i det rummet. Det kunde flygeln fara illa af. Efter musiken blev det vanligen deklamation och sång, och det hela slutades med en lätt supé.

Min mor skrev i ett brev till en sin syssling mot slutet av 1860-talet om en sådan musikbjudning:

Jag fann ej heller på min tid dessa musiktillställningar vidare muntrande.

Våren 1883 slutade jag Rydhammars skola för att på hösten samma år börja i Larssons, Möllers och Hultings tvååriga skola, som motsvarade de två lägsta klasserna i allmänna läroverket. Larsson var telegrafassistent, Möller och Hulting adjunkter vid läroverket. Möller kom sedermera till Varberg, där han blev rektor och såsom sådan huvudperson i det s.k. "vedmålet". Om det är så, att elevernas samfällda uppfattning av en lärares karaktär i allmänhet är riktig, hade Möller en starkt utpräglad rättfärdighetskänsla och var väl då enligt all sannolikhet fullkomligt oskyldig.

Nu blevo studierna allvarligare, och läxorna längre, än de varit i småskolan. Jag minns, när en av mina kamrater en dag, då vi hade tyska bestämda artikeln ”der die das” i läxa, kom och hälsade doktor Möller, som var vår tysklärare, från sin far, att en så lång och svår läxa behövde han visst inte lära sig.

En annan episod, som det vore synd att förbigå, var då Hulting för att illustrera Ivar Blås bekanta ord: "Under den kappa jag bär skulle även jag kunna skaka fram en konung", skakade fram pekpinnen, som han gömt under sin rock.

Vid tio års ålder genomgick jag en kurs i fru Langes dansskola. Hon hade i sin ungdom varit operadansös, var nu änka efter en tidningsman och försörjde sig och sina tre pojkar med att giva dansundervisning. I ett gammalt brev har jag funnit följande beskrivning av mitt deltagande i slutbalen:

Ja, det var nog ej lätt att förefalla annat, så hemskt tråkigt jag tyckte att det hela var. Jag har förövrigt aldrig varit road av baler.

Emellertid nalkades den tid, då jag skulle söka inträde i läroverket, och mina föräldrar ansågo det lämpligt ställa mina sommmarstudier under en informators ledning. Och så gjorde "Ave" sin entré i mitt liv vid midsommartiden l884. "Aves" borgerliga namn var August Victor Nyberg. Han var son till en snickargesäll vid Ljungqvists snickerifabrik i Norrköping och var nyss uppflyttad till sjätte övre i läroverket. Det var med en viss spänning jag avvaktade hans ankomst till Runstorp, men denna försvann, när jag såg den försynte och blyge, blonda ynglingen, som kom en lördagsmiddag i min fars sällskap. Ave och jag blevo redan från första början de bästa vänner i världen. Nu läste vi varje dag kl.10 - 12; de återstående timmarna före middagen ägnades åt badning. Ave var en synnerligen god simmare, vilket nog berodde på hans starka hjärta och vida bröstkorg. En gång räknade vi ut på karta, att han utan uppehåll simmat en sträcka av trekvarts mil, och sådana "små simturer" voro ej något ovanligt för honom.

Så småningom blev även min bror Sven hans elev, medan mina studier under hans ledning huvudsakligen inskränkte sig till latinskrivning. Och jag måste nog erkänna, att han säkerligen nedlade större arbete på att rätta mina temata, än jag på att skriva dem. Även sedan Ave upphört att vara vara informator, fortfor han att vara en mycket välkommen och efterlängtad sommargäst på Runstorp.

Ave bodde vanligtvis i ”kajutan", där han tycks ha trivts förträffligt. Åtminstone berätttade han en morgon, att han drömt, att han skulle halshuggas, men just, då bilan föll, vaknade han, såg sig omkring och tänkte: Jasså, jag kom till paradiset, det var ju roligt. Och det var ju ett gott betyg åt "kajutan”.

Ave och vi voro, som sagt, synnerligen goda vänner, men det hindrade ej, att vi någon gång, spelade honom ett litet välment spratt. Så skulle det t.ex. en gång bli middag på Runstorp för grannarna och en del andra inbjudna. Vi pojkar hade skjutit en ekorre, och den kapade vi svansen på och fäste den vid nedre kanten av Aves bonjour, så att den stack lagom fram på ett naturligt och osökt sätt. När Ave så gjorde sin entré i salongen och högtidligt bugande hälsade gästerna, som sutto där i grupper, kunde han ej förstå, att den ena gruppen efter den andra började fnissa, så fort han vände ryggen till. Men sedan var det under några dagar farligt att komma inom räckhåll för honom.

Ave hade stor vetenskaplig begåvning och bedrev sina studier med järnflit. Under sin skoltid läste han med yngre kamrater, så att han sedan i Upsala kunde taga en vacker filosofie kandidatexamen med hjälp av på så sitt hopsparade medel. Sedan hjälpte min far och snickerifabrikör Ljungqvist honom tills han avslutat sina studier med en grann licentiatexamen. Hans huvudämnen voro sanskrit med indoeuropeisk språkforskning samt grekiska. Själv påstod han sig ha valt dem, emedan de stodo först i studiehandboken. Från våren 1894 till in på hösten 1895 vistades han på ett resestipendium vid Berlins universitet. Sista februari 1896 avlade han andra avdelningen i licentiatexamen, och erhöll på våren samma år ett resestipendium för att denna gång i London och Oxford fortsätta studierna av fornindiska dubbelspråkiga mynt, vilket varit ämnet för hans licentiatavhandling i sanskrit. I England gjorde han bekantskap med Max Müller och andra framstående orientalister. Efter sin återkomst till Sverige sommaren 1899 fick han meddelande om att han tillerkänts ett stort engelskt stipendium - 500 pund sades det - för att fortsätta sitt arbete. Ave lämnade fullmakt till kassören vid Ljungqvists snickerifabrik att lyfta beloppet. Kort efteråt begick denne självmord, varvid det visade sig, att han gjort sig skyldig till stora förskingringar. Ave fick ej se ett öre av sitt stipendium.

Denna förlust drabbade honom hårt. Han blev liksom själsligt förlamad och låg ett år hemma i Norrköping innan han någorlunda repade sig. Han gav sig in i lärarbanan, gick provår och blev slutligen adjunkt i Västerås. Sitt forna jag återfick han aldrig efter den chock, som drabbat honom. Efter några år blev han tjänstledig på grund av en halsåkomma och dog snart därefter.

Hösten 1885 intogs jag i tredje klassen i allmänna läroverket. Skolportarna öppnades kl.7.30 och kl.7.45 hölls morgonbön i högtidssalen, som var upplyst av två stora gaskronor. Mitt på yttre långväggen var en dubbelkateder. Den högre katedern intogs av den tjänstgörande läraren, medan någon av gymnasisterna fick stå på den lägre och läsa dagens text och bönerna. I ett hörn av salen satt en lärare för att övervaka ett allt gick tillbörligt till, medan nästan hela golvytan upptogs av bänkgrupper för de olika klasserna. Såsom väl fortfarande är fallet, användes denna stund ibland till läxläsning eller stilla meditation över någon läxa. Kl. 8 begåvo vi oss så klassvis ned till de likaledes med gas upplysta, med stora vedeldade järnkaminer värmda klassrummen. Kl. 10-12 var det frukostrast, vilken dock inkräktades av en halvtimme gymnastik, och därefter var det åter lektioner kl.12 - 3. Ibland var det också en eller ett par eftermiddagstimmar i veckan. Varje klass skulle, åtföljd av lärare, gå i kyrkan varannan söndag. Om meningen därmed var att göra oss kyrksamma, var metoden alldeles felaktig. Tvång är nog ej rätta sättet i dylika fall.

Rektor var Edvard Engholm. Han var sträng, men rättvis och uppskattad av både lärare och elever.

Min klassföreståndare i tredje klassen adjunkten Lalin. Han var en skicklig lärare, men hade ett ytterst obehagligt sitt att luggas i det han tog tag i tinningshåren, vred om dem och skakade eftertryckligt delinkventens huvud. I mellanklasserna undervisade han i latin, och det var ej få temaböcker, på vilka han under tidernas lopp satt ett streck over l:et på titelskriften ”Lalinska teman”.

I botanik och zoologi hade vi den gamle hedervärde värmländingen Peter Olsson, som en gång i tiden även varit lärare åt min mor. Jag tycker jag ännu kan höra honom säga med sitt oförlikneliga värmländska tonfall: ”De förschtår schej, de ä schvårt å schäga, om det är schlarv eller oförmåga. Ja, vi schätter väl en anmärkning, då."

Det gick många historier om Peter Olsson. Han var gammal ungkarl, och en gång, påstods det, hade hans hushållerska somnat in i en stol framför brasan. Det tog eld i hennes kläder, och hon brändes till döds. Detta skulle han ha delgivit sina elever med följande gripande ord: ”De förschtår schej, de hände mej ett aber i natt. Piga brann opp för mej.”

Vid undervisningen i kemi, vari Peter Olsson också var lärare, brukade den vanligen rätt fåtaliga sjunde övre real jämte läraren sitta kring ett bord. Det hände sig då en gång, att några av pojkarna i förväg tagit cyankaliumburken, sköljt den omsorgsfullt och fyllt den med sockerbitar. När så lektionen pågått en stund, råkade en av eleverna stöta omkull burken, så att bitarna ramlade ut, varvid den övriga klassen kastade sig över dem och åto upp dem. Gamle Peter blev förtvivlad och utropade: ”Herre Gud, det blir schkandal, hela klassen tar livet åv schej!" Emellertid hände ingenting, och udda fick vara jämt, vare sig det berodde på hans glädje över den lyckliga utgången eller på någon annan orsak.

Peter Olsson hade vården om skolans naturvetenskapliga samlingar sig anförtrodd. Då skolans benrangel en gång var framme för första gången på hösten, märkte han, att det blivit en del blåaktiga fläckar på det och sade: "De förschtår schej, jag tror du börjar bli blå. Jag får väl schmörja dig litet då”, och så smorde han de blåaktiga fläckarna med någon salva. Ett par av oss påekade sedan för en synnerligen romantiskt anlagd kamrat, att Peter duat benranglet, vilket vi förklarade med, att det var Peters ungdomsälskade, som han preparerat på så sätt för att ständigt få ha henne i sin närhet. Den ”romantiske” fann historien så vacker och rörande, att han fick tårar i ögonen.

I läroverket återfann jag min gamle lärare Hulting. Han bodde nära foten av en lång och bred backe, på vars krön läroverksbyggnaden låg och förövrigt ännu ligger. Då Hulting bland pojkarna av för mig okända skäl kallades ”Mosse”, fick backen naturligtvis namnet "den mossebelupna backen”. Hulting undervisade bland annat i svenska. Alla hans krisämnen brukade börja med orden ”Några ord om - - -", och en kria fick ej vara längre än tre skrivbokssidor, en för såväl lärare som elever synnerligen angenäm anordning.

I allmänhet trivdes jag bra med mina nya kamrater, fast visst var jag ibland med i något animerat slagsmål. Man var väl ej mer än människa! Bland de vänskapsbevis, jag fick röna, minns jag särskilt ett. Jag hade några år förut av mina föräldrar fått en liten hund. Det var en spansk silkespudel, vit och med bruna öron. Jag var varmt fästad vid den, och den brukade, när jag kom hem från skolan, hälsa mig med verkliga krigsdanser i glädjen över att jag åter kommit tillrätta. Pan, så hette den, hade fått följa med en jungfru i något ärende nedåt järnvägsstationen, och där överkördes den av tåget. Jag blev naturligtvis förtvivlad, och en kamrat, som tyckte jag såg ledsen ut och fick veta orsaken, gav mig en näve knallhattar för att trösta mig. Visst förstod jag, att knallhattarna voro en värdefull gåva, men ersätta Pan kunde de dock icke.

Enligt gammalt bruk mottogos gymnasisterna, när det fanns snö, då de infunno sig i skolan efter frukostrasten, med snöbollskastning av eleverna i de fem lägre klasserna. Jag lyckades en gång, ropande "malaj", få in en fullträff med en snöboll rakt i ansiktet på Albert Engström, som då var gymnasist och kallades "malajen", emedan dessa enligt Dahms geografi hade gul hy och utstående kindknotor. Emellertid hade jag ej tagit i beräkning, att mitt offer hade betydligt längre ben än jag, varför jag infångades och underkastades en snötvättning enligt alla konstens regler. Sedan hade jag ingen beröring med Albert Engström förrän långt efteråt, när vi träffades Östgöta nation i Upsala. Sedan vi druckit brorskål, , berättade jag, att vi råkats en gång förut. ”Nej, det kan jag inte påminna mig. När skulle det ha varit?" sade Albert. Jag berättade snöbollshistorien, varpå han utropade: "Du måtte vill inte tämna utkräva repressalier nu?” Sedan jag förklarat, att jag ansåg brottet preskriberat, talade vi ej mer om det pinsamma intermezzot.

När vi ville ha skridskolov, började eleverna småningom taktfast ropa skrid-sko-lov, skrid-sko-lov och markera takten med stampningar, så att till slut hela skolan genljöd därav. Så sändes en deputatian till rektor, som hade avgörandet i sin hand. I gynnsamt fall beviljades skridskolov från kl. 10, varefter vi i allmänhet begåvo oss ned till Lill-ån, därifrån man kom ut på Ståthöga- och Ingelstadsfjärderna, medan de försiktigare bland oss nöjde sig med den riskfriare skridskobanan på Strömsholmen.

Första maj var alltid lovdag. Särskilt minns jag första maj 1890, då den första majdemonstationen gick av stapeln. De goda Norrköpingsborgarna fruktade upplopp och revolution, och alla portar bommades igen, medan en trupp militärer var uppställd på teaterplan, färdig att möta alla eventualiteter. Men demonstrationståget gick genom stadens gator så fredligt som helst, och sedan fick man höra, att militärtruppen glömt nyckeln till sin imponerande ammunitionskista kvar i kasärnen. Och så gott var det.

På ”Mårten gås” hade vi alltid lov efter kl. 10. Dagen högtidlighölls med gåsmarsch genom staden.

En annan tradition bestod i, att skolans sångare på Kristihimmelsfärdsdag utförde en del sånger från stadskyrkotornet.

Bakom läroverksbyggnaden gick den större delen av Norrköping omslutande ”Promenaden” fram, och mellan denna och Södra förstaden låg det stora excercisfältet. Här spelade vi diverse bollspel, här sparkades fotboll och ”slogs triss”. Fotbollsspelet var ej så invecklat som nu, utan var och en spelade efter eget gottfinnande och gjorde på så sätt sitt bästa. Jag är fullt övertygad, att det såväl ur nöjes- som ur nyttosynpunkt var fullt jämförbart med det nutida.

Excercisfältet var även den förnämnsta krigsskådeplatsen för de strider, som utkämpades mellan läroverkets fem lägre klasser och och eleverna i den bredvid liggande stora folkskolan. Vi kallades "getter" och folkskolepojkarna ”kalvar”. Dessa senare hade till bundsförvanter ”spelpinnarna”, d.v.s. lärlingarna i stadens fabriker, medan vi gymnasisterna. Dessa bataljer , som huvudsakligen ägde rum i samband med sjuk- och gymnastikmönstringar, och vid vilka, såvitt jag vet, aldrig någon deltagare blev alvarligare skadad, voro nog ej utslag av något slags klasshat, utan snarare förorsakade av en rivalitet mellan de intill varandra belägna skolornas elevkårer. Det kunde bröder i samma familj tillhöra motsatta läger, och pojkar, som tenterat in i läroverket från folkskolan, kämpade lika ivrigt på dess sida, som de förut gjort på folkskolans.

Det har tidvis talats så mycket om ungdomens förvildning. Inte annat än jag kan förstå är detta bara löst prat. Jag har ej kunnat finna den nutida ungdomen mera "förvildad", än den var under min egen skoltid.

Då jag gick i tredje klassen, hade fjärde real en lärare, som på något sätt gjort sig illa omtyckt. Och så hände sig, att en del fjärde realare sammangaddade sig och gåvo honom ett regelrätt kok stryk. Det blev naturligtvis rektorsförhör och relegeringar, men hur det var, sågo vi pojkar nog dramatis personae omgivna av ett slags äventyrets hjältenimbus.

Något år senare hände det, att en pojke, som tröttnat på skolan, kastade in en dynamitpatron i en av järnkaminerna för att på så sätt bli skolan kvitt. Skolvaktmästarens äldste son lyckades emellertid krafsa ut patronen, innan någon skada var skedd, och missgärningsmannen fick efter morgonbönen offentlig varning ev rektorn inför hela skolan. Om varningen också ej tycktes göra något djupare intryck på delinkventen, blev dock hans äldre bror rent av olidligt stolt över händelsen.

Under höstterminen 1886 avled en av skolans lärare, kristendomslektorn Svensson, och alla skolans elever deltogo i hans begravning. Svensson lär ha varit en mäkta lärd, men också rätt originell man. Det berättades om honom, att då han en gång läste Norbecks teologi med sjunde övre, han frågade sina elever: "Hör ni, pojkar, tror ni på det här?" och sedan dessa pliktskyldigast i korus svarat jaa, själv helt torrt anmärkte: ”Ja, ser ni, men det gör inte jag.”

Sedan Runstorp köpts, slocknade intressent för trädgården hemma i staden, och den fick råka i lägervall. Så småningom övertogs den helt och hållet av oss pojkar och blev en utmärkt lek- och idrottsplats för oss och våra kamrater. Där hade vi trapetser och annan gymnastikattiralj. Där kastade vi spjut och sköto till måls med indianbågar, pilbössor och salongsgevär, att ej tala om alla snöbollskrig, som där utkämpades.

Jag var väl en tolv år, då jag till julklapp fick en trehjulig velociped, som kom till mycket flitig användning. De mest nitiska därvidlag voro jag själv och en av mina kamrater, John Larsson, av någon outgrundlig anledning kallad ”Lasse Korumpa”. Det dröjde emellertid ej så länge, tills vi funno trehjulingen allt mer barnslig och längtade efter att få åka ”riktig” velociped. Och då ville ödet, att helt nära oss bodde en barberare, som hyrde ut tvåhjulingar. De voro byggda av trä med ett stort och ett litet hjul, båda järnbandade,och kostade i hyra 35 öre i timmen. Konsten var snart lärd, och sedan lade vi ned alla disponibla slantar på velocipedåkning. Men jag vill lova vi kände oss pampiga, då vi, högt uppklivna på velocipederna, skramlade fram på de med ”pepparnötter” lagda gatorna och blickade ned på fotgängarna.

Det var lättare att lära sig åka på en sådan hög velociped än på de nutida cyklarna, men man fick se upp, om vägen sluttade utför, eller om man använde bromsen, ty då var det lätt att köra på huvudet. De låga, som till en början kallades ”säkerhetsvelocipeder” just av den anledningen, att denna fara var eliminerad, började komma i bruk först mot slutet av 80-talet. Den första maskin, jag köpte, var en sådan, en Humbermaskin av engelskt fabrikat. Det var år 1893, och jag körde den flitigt ett tiotal år. Sedan dröjde det till år 1909, innan jag köpte min andra och sista cykel. Det var en Viklunds ”Nordstjärnan”. Den tillhör nu en av mina lärarkamrater och är i bruk än i dag.

Min kamrat John Larsson började deltaga i cykeltävlingar. Han tog bland annat första priset i tävlingen Ystad-Haparanda år 1896. Slutligen for han till Amerika, där han tog massor av pris och fick hedersnamnet ”The Terrible Swede”. Han dog för många år sedan i en av överträning orsakad hjärtåkomma.

Sedan jag våren 1888 flyttats till sjätte nedre, och alltså blivit gymnasist, företogo min far, Ave och jag en resa på en och en halv vecka runt södra Sverige. Ave skildrade sedan i ett brev, huru resan gestaltade sig för honom i minnet:

I gymnasiet fingo vi en hel del nya lärare. Adjunkten Rydhammar, kallad ”Radix” och bror till fröknarna Rydhammar i Rydhammars skola, undervisade i matematik och fysik, han var blott student, men det påstods, att han erhållit dispens från examensfordringarna av karl XV, som en gång hört honom undervisa. Han var i varje fall en utomordentligt skicklig lärare, som åtnjöt en oerhörd respekt. I ett av flickläroverken, där han också undervisade hände det faktiskt, att flickor svimmade av rädsla före hans lektioner. Och dock var han i privatlivet den snällaste och hjärtligaste människa, man kunde tänka sig.

Vi skulle en gång ha lektion för Rydhammar. Klassen var samlad så när som på ”Pege” klassens förnämsta skådespelare, vilken kom in, gick ett par slag fram och åter, och illusoriskt härmande Rydhammars röst sade: ”Andersson, gå fram till tavlan”. Pege hade knappt hunnit intaga sin plats i klassen, förrän Rydhammar gjorde sin entré, gick ett par slag fram och åter och sade: ”Andersson, gå fram till tavlan”. Då tittade vi pojkar på varandra. Var det en tillfällighet, eller - - -

I latin hade vi lektor Bergstedt, som sedermera kom till Norra latin i Stockholm. I honom sågo vi idealet för en romersk senator. Det påstods, att han var ”fritänkare", vilket vi funno ytterligare styrkt av en tilldragelse. Vi hade haft latinsk skrivdag och klassens prästämne hade som motto på sin skrivning satt: ”Deus, adiutor noster" (Gud,vår hjälpare). När vi återfingo skrivningarna, befanns hans vara synnerligen misslyckad, varvid Bergstedt med ett oefterhärmligt tonfall anmärkte: "Jag tror gud inte hjälpte dig den gången”.

I historia och svenska hade vi lektor Eklund, redaktör för Norrköpings tidningar och stadens riksdagsman i första kammaren. Han var därför alltid tjänstledig under vårterminerna, då han till sin tidning skrev talrika riksdagsbrev, i vilka uttrycket ”Vi tro oss veta” förekom synnerligen ofta. Eklund var mycket tystlåten under debatterna, men ansågs utöva stort inflytande i riksdagskorridorerna.

Till svenskundervisningen hörde, att vi skulle hålla föredrag och deklamera. Jag höll en gång ett föredrag om pelarhelgonen, vilket jag till största delen hämtat ur "Fortmans galleri”, och som slutade med samma ord som källskriften: ”Nöjd med sin triumf, återvände helgonet till sin pelare”, varpå jag gick och åter satte mig på min plats. ”Tillämpar du det där på dig själv frågade Eklund. ”Jaha”, svarade jag. "Jo, du är en skön gosse", sade Eklund. Men sedan skulle jag en gång deklamera ett stycke, och gud vet, vad som flugit i mig, då jag valde Stagnelius' "Suckarnas mustèr”. Jag vevade fram den med ungefär lika mycket känsla som då man rabblar upp en katekesläxa, och resultatet blev också, att Eklund sade: "Nej du, det där duger inte alls”, och så fick jag i uppdrag att nästa gång deklamera Tegnérs ”Ärans och hjältarnas språk”.

Eklund hade för vana, att titulera dem, som ej kunde sina saker eller på annat sätt väckt hans ogillande med ordet ”nöt”, uttalat på Norrköpingska med mycket öppet ö-ljud. Och så skulle en gång följande samtal ha ägt rum en måndagsmorgon:

Eklund: ”Varför kan du inte din läxa, nöt?"

Pojken: "Jo, jag var hemma på landet och jagade i går".

Eklund: "Jaså, du jagade. Jag kan just undra, vad du jagade då, nöt?"

Pojken: ”Nötskrikor”.

Eklund: ”Sitt ned, nöt”.

Vem pojken var, vet jag ej säkert. Jag tror emellertid, att han hette Müntzing, men jag har någon gång hört historien tillskrivas Albert Engström.

Jag minns ej, om det var under en timme för Eklund eller för Bergstedt, som en av mina kamrater kom med följande minnesvärda definition på orakel: ”Orakel, det var en gudinna, som dom satt över en klyfta, och ur klyftan uppsteg det illaluktande gaser. Då utstötte gudinnan tvetydiga ljud, som prästerna satte i vers."

Däremot var det säkert under en lektion för Bergstedt, som följande översättning ur Livius kom till: "De senatorer, som för sin ålders skull så kunde, dogo av sig själva”.

Vid översättningarna från latin till svenska hade vi stor användning för ”lunsar”, i bokhandeln tillgängliga svenska översättningar, som lärarna dock ej sågo med alltför blida ögon. Jag hade en gång t.o.m lyckats få tag i en upplaga av Cornelius Nepos, där varje sida innehöll en latinsk och en svensk spalt. Tyvärr fick jag ej använda den i skolan. Lekor Bergstedt hade en gång lyckats finna en text av Cicero, som det ej fanns någon översättning av. Men svårigheten löstes på så sätt, att klassens båda duktigaste språkkarlar gåvo ut en sådan i form av en hektograferad veckotidskrift: ”Pedagogen. Thet är ock sagdt: Sannskyldige lunsen, Veckotidning för klassisk litteratur. Utg.: A.J. och P.N.” De båda utgivarna måtte ha funnit smak för yrket, ty båda blevo sedan tidningsmän.

Till klassföreståndare under de tre sista skolåren hade vi lektorn i franska, Johansson (Sedermera kallade han sig Stenhagen). Han var en skicklig lärare, som skötte sin undervisning med liv och lust, och en lika bra klassföreståndare, som förstod att ta sina pojkar på rätta sättet. En gång, då jag gick i sjunde nedre, kom ett operettsällskap till staden för att ge "Niniche". Vi pojkar hade hört talas om den som något synnerligen syndfullt, uppvaktade Johansson med anhållan att få gå och se den. "Ja, visst få ni det," sade han, "men ni kan ju låta bli att sitta i foyern och dricka punsch, för ser ni det tycker inte stans borgare om".

Det ingick då som nu i en klassföretåndares skyldigheter att hålla reda på pojkarnas förhållanden. Johansson höll t.o.m. reda på för vilka flickor de flammade. Han undervisade i ett av flickläroverken, och så hände det sig, att en av hans elever där varmt älskade en av hans manliga elever, som i förnamn hette Louis, Hon blev sedan mycket riktigt gift med denne. Johansson, som naturligtvis var à jour med förhållandet, brukade roa sig med att låta den stackars flickan till sina kamraters uppbyggelse och glädje till franska översätta: "Han, han älskar mig" ( Lui, il m'aime).

I sjunde övre fingo vi till lärare i fysik en ung vikarierande lektor, som verkligen kunde konsten att undervisa på ett medryckande sätt. Det var Julius Juhlin, den blivande civilministern och postgeneralen. Sista gången jag såg honom var i Skara där han då var rektor. Han frågade, vad jag tyckte om sta'n, och jag kunde inte låta bli att citera Dahms geografi: "Liten, ful stad med krokiga gator", varmed han dock ej föreföll fullt belåten.

Förhållandet mellan gymnasisterna och flickorna i flickläroverket var ofta synnerligen romaneskt. Där lades minor och kontraminor, där utspelade djupa intriger och växlades brev, än fyllda av avundsdjup kärlek, än av sårad stolthet. En gammal kamrat har till mig överlämnat ett par sådana brev, som åtminstone kunna ge exempel på de nattsvarta intriger, som iscensattes:

Tyvärr vet jag ej, om Anna och hennes Karl fingo varandra, men nog vore en sådan kärlek värd sin belöning.

Så gick den ena terminen efter den andra och slutligen kom tiden för studentskrivningarna. Och då, några dagar före dessas början insjuknade jag i nervfeber. Jag fick emellertid åka till skolan i täckvagn, och där erbjöd rektor Engholm mig att få sitta i en länstol, men jag tackade nej och föredrog att sitta på en vanlig bänk som mina kamrater. Svenska och latinska skrivningarna skrev jag vid 39 graders feber, men då jag skulle fara till den franska skrivningen, var temperaturen 40 grader. Min läkare, doktor Haglund, gav emellertid sin tillåtelse att jag for, förlitande på min kraftiga fysik,och själv visste jag, att den franska skrivningon blott var en formsak. Det gjorde detsamma, hurudan den blev, men skrev jag den icke, blev jag kuggad. Och så for jag för att göra mitt bästa. Lektor Bergstedt, som hade vakten, kom fram till mig, tyckte jag såg klen ut, och uppmanade mig att bara skriva på, så fort som möjligt. Ooh jag följde rådet. Sedan krisen kommit ett par dagar efteråt, granskade jag nyfiket mina skrivningar och fann, att jag kunde vara temligen belåten med den svenska och den latinska, men - den franska rörde sig förnämligast om de oregelbundna verben, och jag hade böjt vartenda verb regelbundet.

Sedan fick jag ej öppna en bok förrän det var endast två veckor kvar till muntliga examen. Men de veckorna vill jag lova jag läste. Och så blev jag student den 25 maj 1892.

Jag tror ej man gläder sig så mycket över någon examen som över studentexamen, och helt visst går ingen examensfest upp mot studentfesten. Den firades traditionsenligt på Strömsholmen med våra lärare som gäster. Professor Montelius, den ende i staden kvarvarande censorn, var också med, tills hans nattåg gick till Stockholm. Montelius berättade historier och erbjöd sig visa statens historiska museum för oss, om vi komme till Stockholm, de nyblivna studenterna upplivade gamla glada minnen från skoltiden, lektor Juhlin satt med klassens minste, Calle Hård, i sitt knä och berättade för honom om så han gladde sig att dagen därpå få resa till Linköping och hälsa på sin fästmö, medan andra lärare gåvo oss välvisa råd för framtiden. Av dem minns jag tyvärr nu bara ett: "Kom ihåg, att ni ska inte köpa cigarrer på restaurangerna, utan köp den i cigarrbutikerna, det är billigare”. Ja, det var på den tiden.

Av skolämnena hade jag alltid tyckt mest om matematik och fysik, och då jag därjämte hade ett varmt intresse för allt vad maskiner hette, låg det närmast till hands, att jag fortsatte mina studier vid tekniska högskolan eller Chalmerska institutet. Men vilkendera skulle jag välja? Av de auktoriteter, som rådfrågades, rekommenderade några den ena, några den andra. Märkvärdigt nog förordade doktor de Leval Chalmerska institutet. Han menade, "att tekniska högskolan i Stockholm nog hade sina goda sidor, men att där, synnerligen då Styffe hade ledningen, rådde ett system, som uppdrev den teoretiska utbildningen på bekostnad av den praktiska dugligheten.” Emellertid föll valet på högskolan, och nu gällde det att komplettera studentexamen på reallinien i ämnena matematik, fysik och kemi.

Doktor Haglund förbjöd alla studier under den studentexamen följande sommaren, varför jag ej fick börja arbetet med kompletteringen förrän på hösten. Jag har emellertid aldrig ett ögonblick ångrat, att jag i skolan var latinare, ehuru jag därigenom på så sätt förlorade ett år.

Så hände det sig, att jag en eftermiddag mot slutet av november var ute och flanerade med en studentkamrat Drottninggatan i Norrköping. Och då mötte vi min kusin Thyra Sandberg i sällskap med en oförlikneligt söt flicka. ”Den flickan skall bli min hustru" sa' jag. "Jasså, vad heter hon" frågade min kamrat. "Huru skall jag kunna veta det, jag har aldrig sett henne förut" svarade jag. Thyra berättade mig emellertid sedermera, att hon var klasskamrat och hette Nanny Ericksson , och jag bad henne laga, att vi blevo bekanta med varandra. Söndagen den 4 december voro vi på middag hos mina morföräldrar. Det var vinterns första yrvädersdag. Straxt efter middagen kom Thyra upp och föreslog, att jag skulle följa med och åka sparkstötting för att sedan tillbringa kvällen hemma hos henne. Men hon hade en kamrat med sig; den kamraten var Nanny, som då ännu ej fyllt 15 år. Men var gång jag träffade henne, blev jag alltmer besluten, att hon och ingen annan skulle bli min hustru. Till slut inbjöd jag vid en julmiddag hela släkten till vårt bröllop på Runstorp om 10 år. Tiden var väl beräknad. Vårt bröllop stod på Runstorp hösten 1902.

Vintern 1892 - 93 var ovanligt kall och snörik, och jag hade god tid på mig, för min komplettering, varför det gavs rikliga tillfällen till skridskoåkning och, kanske isynnerhet, skidlöpning, vilken idrott den vintern slog igenom i Norrköping En av de ivrigaste pionjärerna var Hakon Lundström, blivande tidningsredaktör och Göteborgspamp, som då gick i sjunde nedre. En kväll voro Hakon och jag på hemväg från en skidfärd. Det var 10 grader kallt, hade börjat blåsa och falla isslagg. Så föll Hakon i en backe och fläkte därvid sina benkläder, just i grenen. Rädd för förfrysning, trädde han på en vit glacéhandske, som såg rätt egendomlig ut på en så ovanlig plats. Han tog bort handsken, då vi nalkade staden.

Sista gången jag gick på skidor den vintern var på själva Valborgsmässoafton uppe i Kolmården.

Den 24 maj undergick jag kompletteringsexamen i närvaro av läroverkets inspektor och rektor, så inlämnade jag ansökan om inträde i tekniska högskolan, och sedan återstod blott att invänta resultatet. Uppropet kom, mitt namn ropades upp, och jag var alltså bliven teknolog.

1893 års Stockholm var i mångt och mycket olika Stockholm av idag. Elektriska spårvagnar funnos ej. Hästar, som avlöstes för varje varv , drogo fram ringliniens vagnar under ett ideligt ringande, vilket någon vitsare påstod vara orsaken till liniens namn. På söder gick ångspårvagnen, ett teknikens mästerverk. Ej heller förekommo bilar i gatubilden. I stället funnos hästdroskor, som kunde tagas per körning eller på tid, då de kostade kr. 1,25 i timmen. En av hästar dragen buss trafikerade Drottninggatan mellan Gustat Adolfs torg och Kungstensgatan. Att åka med den uppför Kungsbacken i källossningen var en utmärkt och mångsidig motion.

Gatorna upplystes med gaslyktor och de nutida ljusreklamerna voro okända. Men vid Gustaf Adolfs torg, mitt emot slottet, där nu Skandinaviska bankens lokal ligger, strålade det ur fönstren på hotell Rydberg. Vid Kungsträdgården, på Stockholms Ensk. Banks nuvarande plats, låg restaurang Du Nord, med sina muntra, av Vicke Andrén utförda målningar på guldgrund, och vid slussen låg det blott för några år sedan avsomnade Pelikan. På Berns och Sveasalen, som nu remplacerats av Nordiska Kompaniet, på Alhambra och Novilla ute på Djurgården samt på Mosebacke var det varieté. Här må ej teknologernas ögonsten, den ansråkslösa, av ett par gamla systrar ägda ”Petissen” glömmas, där rasterna, och nog också ibland en eller annan föreläsningstimme brukade förljuvas med öl, bakelser och brädspel. Den har nu, som så många andra historiska byggnader, fått sin plats på Skansen. Nära hörnet mellan Drottninggatan och Rådmansgatan uppstod en konkurrent till Petissan, kallad ”Nya Petissan", där serveringen sköttes ev den mörka, romantiska Amanda och den blonda, gladlynta Mattis, som jag många år senare träffade som välbeställd fabrikörsfru. På Mästersamuelsgatan, helt nära tekniska skolan fanns även ett av oss teknologer besökt kafé, den originielle källarmästaren Jones’ ”Eldorado, student- och artistkneipe”. Jones hade någon märkvärdig åkomma, som gjorde, att hjärtat ibland tvärstannde. Detta var dock ej alls farligt, sade han, bara någon satte det igång igen. Han gifte sig med sin kassörska, och på så sätt kom hans hjärta i gott förvar.

På teknis meddelades den teoretiska undervisningen i form av föreläsningar av fem kvarts längd. Efter ett antal sådana blev det ”repetition”, d.v.s. förhör, och då gällde det att ha följt med. Alltsomoftast anställdes även provräkningar.

I matematik föreläste professor Fogelmarck, kallad ”Kulan”. Fogelmarck, som nu var gråhårig, men förr i världen varit mycket mörklagd, brukade alltid , då han skrev på svarta tavlan, hålla kritbiten med behandskad hand. Så föreläste han en gång om sannolikhetskalkyl, som ju brukar exemplifieras med svarta och vita kulor, och slutade föreläsningen med orden: "Och så blev den svarta kulan vit", varvid han strök sig över ansiktet med den kritimpregnerade handsken. Och från det ögonblicket daterade sig hans smeknamn.

I fysik hade vi Vetenskapskapsdemiens fysiker, professor Hasselberg. För både lärare och elever var tobaksrökning strängt förbjuden inom teknis murar, men för honom hade gjorts ett undantag. Han blossade alltid en stor svart cigarr under sina föreläsningar. Då det var repetition i fysik, fick halva klassen ha provräkning, medan den andra hälften förhördes. De, som räknat sina problem, gingo sedan in i hörsalen för att höra på, hur kamraterna klarade sig i förhöret. Så hade en min kamrat, R, gjort, då det inträffade, att en tentand stakade sig på en fråga. Hasselberg frågade då: Kanske herr R. kan svara på den frågan", vartill R. genmälde: "Herr R är nere och räknar”. Hasselberg ändrade ej en min, utan lät frågan gå vidare. Efter en stund klickade en annan tentand, och Hasselberg frågade: "Kanske herr R. nu kan svara", och det kunde herr R den gången.

Vår kemiprofessor var Rosenberg. Han började alltid sin första föreläsning med ett citat från Heraklit "Allt flyter”, varvid han på bordet framför sig hade en hel rad spetsglas med vattenklart innehåll. Det hela verkade en smula groteskt, då vi alla visste, vilken varm nykterhetsvän Rosenberg var. Sedan hällde han ur en flaska några droppar i vart och ett av spetsglasen, varvid dessa innehåll antog olika, granna kulörer.

Rosenberg var en utmärkt experimentator, aldrig misslyckades han i något försök. En gång, då det var fråga om att framställa någon förening, jag kommer ej ihåg vilken, genom att låta ammoniak långsamt droppa ned i en annan vätska, sade Rosenberg: "Om det nu kommer för mycket ammoniak, så bildas det en tung, oljeliknande droppe av klorkväve, som är utomordentligt explosivt. Och då är ej annat att göra, än att herrarna få ta av sig skorna och i strumplästen försiktigt smyga sig ut en och en. Sedan får salen avstängas på ett par veckor, tills klorkvävet sönderdelats av sig självt.” Jag vill lova, vi följde det försöket med uppmärksamhet.

Föreläsningarna föregingos alltid av upprop. Rosenberg kom så att att misstänka, och det kanske ej alldeles utan skäl, att en närvarande någon gång svarade för en frånvarande kamrat. För att undersöka, huru där med förhöll sig, gav han sin assistent i uppdrag att räkna de närvarande, meden han själv förrättade uppropet. När denne räknade dem i ena änden av en bänk, flyttade ett par av de redan räknade i andra änden sig över till nästa bänk, varigenom den räknade summan alltid blev större än den av Rosenberg funna. Rosenberg förebrådde bittert sin assistent, att han inte kunde räkna ordentligt, och resignerade.

Assistenten var ej vidare omtyckt av eleverna, och en gång lyckades vi spela honom ett ordentligt spratt. En riktig ovädersdag med regn och storm skulle lektor Henriques föreläsa för oss i kemiska hörsalen, där vi funno assistentens ytterkläder. Sedan föreläsningen kommit i gång, langades så assistentens uppspända paraply, hatt, överrock och galocher fram och åter i de översta bänkraderna, tills Henriques fick sikte på dem, och sade: "Var snäll och lägg de där sakerna här på bordet", vilken uppmaning med glädje efterkoms. När så föreläsningen var slut, tog Henriques grejorna med sig, sägande: "Ja, nu tar jag det här med mig hem, och den av herrerna, som rår om det, får hämta det där". Det var just något i den stilen vi avsett.

Lärare i husbyggnadskonst var arkitekt Stenhammar. Detta var ett biämne, som vi ej behövde vara godkända i för att få avgångsbetyg, varför det nog ibland blev en smula nonchalerat. Vid tentamen däri anmodades en av mina kamrater att på svarta tavlan rita upp infodringen till ett fönster. Hans föreställningar därom voro emellertid synnerligen vaga, och så ritade han i kanten av tavlan en helt liten skiss. "Det där sitter allt bra långt inne" sade Stenhammar. "Ja, då flyttar vi ut det” svarade tentanden och ritade upp det mitt på tavlan. Stenhammar utropade: "Herrn har sitt betyg, men försvinn!" Men det var också, så vitt jag vet, den enda gången en tentamen på teknis varit lättvindig.

I regeln prövades våra kunskaper mycket samvetsgrannt vid tentamina, och ett gott betyg representerade ett ej ringa mått av knog och arbete. Därvid voro nog vi studenter till en början handicapade i förhållande till de våra kamrater, som kommit från de tekniska läroverken och som alltså redan hade en del undangjord, något som dock småningom jämnade ut sig. Teknistiden var en arbetsam tid. Men den präglades av intresse för studierna och ett gott och glatt kamratskap.

Höstterminen var ej många dagar gammal, förrän det anordnandes ”förbrödningssexa” för att ge oss nykomlingar tillfälle bekanta oss med varandra och med våra äldre kamrater. Den gick av stapeln i Continentals festvåning, om jag minns rätt, och utgjordes av en enkel sexa med nachspiel, då de, som hade några sällskapstalanger, fingo en tacksam åhörarskara. Där uppträdde kuplettsångare, där berättades landsmålshistorier, där förekom unison sång och där diskuterades kotterivis de mest olika frågor. Och så hölls det naturligtvis tal. De nya hälsades välkomna, och den dristigaste av dessa tackade å deras vägnar för de vänliga orden. En gång hände det, att en företagsam apotekarelev, som på något outgrundligt satt lyckats komma med på festen, höll ett storståtligt tacktal, där han med särskilt välbehag upprepade, att han vore sina "kära, nya kamraters" talesman. Han försvann emellertid lika oförmärkt som han kommit. Och det var nog det klokaste.

Mårten gås firades med gåssexa och med utgivande av "Gåsblandaren". Stundom var gåsexan förbunden med något spex, och den avslutades ibland med gåsmarsch genom staden ut till källan vid Haga.

Första maj var nog den förnämsta festdagen. Då utkom "Majblandaren" och då firade varje avdelning för sig vårens ankomst. Särskilt minns jag den 1 maj 1896, då vår avdelning, M₃, hade vårmiddag på Alhambra, varvid kaffet dracks på den stora, mot Djurgårdsslätten vettande balkongen. Därefter begåvo vi oss till Kristallsalongen, som den dagen öppnade sina portar för säsongen. När föreställningen där var slut, och orkestern gått, togo några av oss hand om en del av instrumenten och improviserade en kortvarig, ej vidare välljudande, men välment och av oss och den kvarvarande delen av publiken varmt applåderad koncert, varefter vi i kortege foro till Anglais, där supén var dukad i festvåningen. Och så började knoget igen den 2 maj på morgonen.

En stor roll i kamratlivet spelade "T.I.", Svenska teknologföreningen, vars första sektion utgjordes av teknologer. Där hade vi sammanträde på lördagskvällarna med föredrag och diskussioner. Man kunde där få påbredda smörgåsar, snaps och pilsner samt kaffe och punsch för en billig penning. Jag vill minnas punschen kostade omkring 70 öre halvan. Snapsen fick man gratis. Ville vi ha en mera substantiell måltid, var det nära till Hamburger Börs, som därför om lördagskvällarna var rätt så talrikt besökt av teknologer. Där åt man en enkronasexa eller, om man ville slå riktigt på stort, en en-och-femtio-sexa. Ja, det var tider!

Tekniska högskolans elevkår fanns då ännu ej. Men den var påtänkt. Redan den 15 november 1893 sammanträdde teknologerna på vetenskapsakademin för att diskutera organserandet av en elevkår.

I klok förttänksamhet bildades redan vid första höstterminens början en avdelningens gemensamma kassa, varmed studieresan, som brukade företagas vid slutet av tredje läsåret, skulle finansieras. Dels erlades veckoavgifter, dels fick men betala böter för alla möjliga förseelser och, kanske det viktigaste, dels bedrev kassan utlåning till högskolans elever och betingade sig därvidlag en duktig ränta. Jag tror den var vid pass 2 % i veckan. Med anledning därav hade vi en gång diskussion på T.I. om risken att bli åtalade för ocker.

Vår resa gick till Eskilstuna och Norrköping. I Eskilstuna besökte vi bland annat Öbergs filfabrik, Gevärsfaktoriet och Tunafors fabriker. Där gåvo vi middag på Strömsholmen för vår färdledare, professor Sellergren. På kvällen dagen därpå hade källarmästaren Barnabé på Djurgården anordnat bal för oss, till vilken han själv anskaffat damer. Barnabé, som sades tillhöra en gammal förnäm fransk emigrantsläkt, hade kommit till Eskilstuna som musiker i ett kapell och gifte sig så med en av gamle källarmästare Sandbergs vackra döttrar. Efter svärfaderns död efterträdde han honom som chef för Gästis och Djurgården.

I Norrköping besågo vi Holmens bruk, Lithografiska A.-B., och Vulcans Mek. Verkstad. Hela resan tog ej fyra dygn, men den blev för mig av oväntat stor betydelse.

Under mitt första teknisår var jag inackorderad i familj. Inackorderingsavgiften var 85 kr. i månaden, vilket nog på den tiden ansågs rätt så dyrt. De övriga åren hyrde jag rum och åt ute, vilket dels blev betydligt billigare, dels medförde, att en del sällskapliga förpliktelser bortföllo. Jag kunde mera "sköta mig själv" . Ett bra rum med städning, eldning, lyse och linne kostade 25 kr. i månaden på den tiden, och maten, tre rikliga mål om dagen, men ej middagskaffe, kostade hos fröken Svensson, som hade matservening för oss teknologer, 35 kr. i månaden. Och då blevo vi alla ändå en gång om året bjudna på fest med dans eller kortspel för dem, som så önskade.

Den mest populära bland mina årskamrater var nog Hjalmar Westling, en liten knubbig dalkarl med sitt yviga hår "klippt efter spillkum" och en liten rörlig muskel till näsa, men med gnistrande begåvning och slagfärdighet. Då han kom in i hörsalen till en av de första föreläsningarna, tyckte vi, han såg så ogement lustig ut, att han hälsades med en spontan applåd. Men Westling lät sig ej bekomma, utan stegade upp i katedern och sade: "Hör nu, mina herrar. Jag skall be att få påpeka, att jag alls ej är mån om att vara populär i det här sällskapet”. Och därmed var hans popularitet grundlagd.

En gång, då Westling ämnade smita från en föreläsning, hade han knappt kommit ut i korridoren, förrän han mötte professor Dahlander, högekolans föreståndare, som fick sikte på honom och sade: ”Va! Va! Vart ska herrn ta vägen”, vartill Westling svarade: "Jag skulle bara gå ut och snyta mig”. ”Inte behöver herrn gå ut ur salen för att snyta sig" sa Dahlander. "Jo, se, min näsduk är så lortig" svarade Westling och drog upp sin tuschtrasa ur fickan. Både Dahlander och Westling gjorde hastigt helt om. Westling för att åter bege sig in till föreläsningen. (Tuschtrasan användes att torka av dragstift och dylikt på samt skimrade ofta i en mängd olika färger).

Westling var kemist på teknis, och till sist uppstod det någon meningsskiljaktighet mellan honom och hans huvudlärare, så att han fann för gott att sluta, innan han hunnit få avgångsbetyg, och bege sig till Amerika. Där lär han ha haft rätt växlande öden. Ett slag säges han ha varit kompanjon med en yankee om en molybdenglansfyndighet. Westling reste kring och tog upp ordres, men under tiden sålde yankee hela fyndigheten och stack iväg med pengarna. Slutligen uppfann emellertid Westling en metod att ur låggradig manganmalm framställa ren mangansuperoxid med salpetersyra som biprodukt. Han skrev år 1921 till en gemensam kamrat: ”För några år sen satt jag och sög på ramarna i ett jäkla ödsligt gruvläger i Arizona. Utan pengar. Men jag hade ett labbis, mat, kläder och tid. - - - - - - - - Tekniskt sett kan kan man uttrycka saken så, endera, att jag får mangansuperoxid för mindre än ingenting, eller också att jag gör salpetersyra för bra mycket mindre än ingenting. - - - - - Nu är jag emellertid valbeställd bracka. Med även efter amerikanska förhållanden bra inkomst och utsikt att bli storbracka i en. - - - - - För tre år sedan gifte jag mig med Nordamerikas spralligaste svenska, som fortfarande regerar mitt hus. Jag är undersåte. Fullt tillfredställd." Och så slutar han: "Här i landet ha vi nu som bekant fullständigt spritförbud. Lyckligtvis hindrar detta ej i ringaste grad, att den välbekanta matsupen fortfarande avnämes.” Westling planerade då att anlägga en fabrik i södra Sverige för den Europeiska marknaden, men jag saknar alla senare underrättelser om honom.

Den långe Skåningen K, tillhörde liksom Westling fröken Svenssons matlag, och han och Westling voro synnerligen goda vänner. K. visste, att Westling och jag ibland brukade spela schack mot varandra, och så föreslog han en lördagsmiddag, att vi skulle lära honom spelet, innan vi gingo på T.I. Och det gjorde vi också, men på.vårt eget sätt. Vi improviserade helt nya ”gångarter” för pjäserna, och den, som tagit motpelarens alla pjäser, vann partiet med lika många poäng, som han hade pjäser kvar. När vi kommit upp på T.I. berättade K: ”Jag har lärt mig att spela schack i eftermiddag, och har bbestämt anlag för det, för jag klådde Grenander, som ju är gammal schackspelare, på tre poäng”. Hans åhörare sågo frågande ut: ”Tre poäng ? ?”. ”Jaha,” sade K., ”skall vi ta ett parti?". Och så slogs det en krets av intresserade kring honom och hans motspelare, K. hade fått de vita pjäserna, och skulle alltså börja. ”Nu markerar jag en poäng”, sade han och lät ena tornet slå motpelarens diagonalt motsatta. Sedan behandlade han oss rätt kyligt under ett par dagar, men blev snart god igen fick lära sig spelet riktigt.

K. fick sitt avgångsbetyg, erhöll en god befattning och gifte sig, men så blev han nervsjuk och intagen på en vårdanatalt. Westling skrev härom i sitt förenämnda brev: "Synd om K., den skulle jag nästan minst väntat det av. Men han var dock en ganska inåtvänd, grubblande natur". För många år sedan läste jag i en tidning om en patient med samma namn, som rymt i sällskap med sin sköterska från ett hospital. Det är möjligt att det var han. Han hade alltid varit en stor fruntimmerskarl.

K.-G., Pelle Ö. och Hugo L. voro tre årskamrater, som jag var mycket tillsammans med. År 1896 reste de alla tre till Transvaal, där de genast fingo nog så väl avlönade platser, men där allting var så dyrt, att det ej kunde vara tal om att göra några nämnvärda besparingar. Sedan kom boerkriget, och ryktet förmälde, att de alla tre stupat såsom frivilliga på boernas sida. Så hände det att jag för en hel del år sedan vid ett besök i Varberg mötte en man, iförd en verkligt grann uniformsmössa, som befanns vara min gamle vän Pelle Ö. Vi firade återseendet med en enkel middag, varvid Pelle berättade om deras öden. Han själv var nu ingeniör i telegrafverket, detta var orsaken till den imponerande huvudbonaden. Hugo L. hade rest till Sydamerika, där han sysslade med brobyggen, medan K.-G. hade plats som ingeniör i Ludvika. Till denne avsände vi ett telegram: ”En saknadens tår i glädjens pokal”, varpå K.-G. omgående svarade: ”En glädjens tår er återstår”. Hugo L. träffade jag sedermera år 1916 på ett teknologjubileum i Stockholm. Han hade blivit chef för en stor negerfarm i Transvaal med en lön av 500 pund om året och allt fritt. Härav behöll han några få pund som fickpengar, medan resten insattes på en bank i London. Emellertid tröttnade han på att vara omgiven av idel svartingar och begav sig som sagt till Sydamerika, varifrån han återvände hem med ett sparkapital på omkring 100.000 kronor. På inrådan av en ansedd bankir satte han in alltsammans i ett skeppsvarv och förlorade det helt och hållet inom kort. Då jag råkade honom, försörjde han sig med att laga skor, vilket han sade vara rätt lönande, för att få ihop pengar till återresan till Sydamerika. Mot den illistige bankiren välvde han allvarsamma mordplaner.

Jag var rätt mycket tillsammans med min morbror Hjalmar Sandberg, som då var teater- konst- och litteraturanmälare i Svenska Dagbladet, och det var ej få premiärer och vernissager jag, tack vare honom fick tillfälle bevista. En gång fann jag honom vid ett besök i en verkligt fundersam stämning. Frödings ”Stänk och flikar” hade just kommit ut, och han skulle anmäla den. Han visade mig den "ariska morgondrömmen” och sade: "Visst är det vackert, men - - - men! Vad i herrans namn skall jag skriva?" Dagen därpå beslagtogs emellertid upplagan, och morbror kunde dra en lättnadens suck.

Ända sedan barndomen hade jag besvärats av en varbildning i ena örat och utan resultat behandlats av en hel del läkare. Så beslöt jag mig emellertid nyåret 1897 på inrådan av den framstående specialisten dr. Håkansson att underkasta mig operation. Denna nödvändiggjorde trepanering av huvudskålen, och det var, som Håkansson sade, alltid en allvarlig sak. Det gick i regeln bra, men olyckan kunde ju vara framme. Och så frågade han mig, om jag i Stockholm hade någon släkting, som kunde ta hand om det eventuella liket. D.v.s. han uttryckte sig nog mindre bryskt, men meningen var i alla fall densamma. Och jag rekommenderade varmt min morbror. Så skrev jag hem: "Nu ska’ ni inte vara oroliga, utan ta’ hela operationen ”en bagatelle”, precist som jag.” Sista eftermiddagen före operationen skrev jag mitt testamente, vari jag skänkte min nuvarande maka alla mina tillhörigheter, som för övrigt utgjorde en rätt så brokig samling, varav en ung dam dock knappast kunde ha någon användning. Med tanke på Sokrates’ förnäma beteende, då han tömde giftbägaren, inbjöd jag så de båda kamrater, som varit mina testamentsvittnen, till enochfemtiosexa på Hamburger börs för att där med angenämt samspråk förljuva mina eventuellt sista timmar. Och sedan gjorde jag min entré på Sophiahemmet på slaget åtta morgonen därpå.

När jag vaknade upp från kloroformeringen, mådde jag verkligt illa, och mina båda sköterskor, de söta och rara systrarna Anna och Isa kunde ej nog förvåna sig över min känslighet för kloroform, när jag helt sanningsenligt meddelade dem, att jag ej förtärt något alls på morgonen. Gårdagskvällens diet fann jag ej lämpligt omnämna. Vi kommo överens om, att det borde vara någon sällsynt kraftig idiosyncrasi.

Över min huvudgärd hängde en hylla med böcker. Sedan jag läst dem, jag fann användbara, hittade jag ett schackspel, och frågade min rumskamrat: ”Spelar grosshandlaren schack”. Denne, en stormrik grosshandlare D., svarade: "Nej, min unge vän, allt spel är synd”. ”Jag kan förstå”, sade så jag, "att det kan vara orätt att spela hasard om höga insatser, men schackspelet är ju ej av det slaget.” ”Ja, det hjälper ej, sade han, det är syndigt i alla fall”. För att tydligt exemplifiera sin ståndpunkt berättade han så, att han hjälp en ung teologie studerande i Upsala, som brukade tillbringa ferierna i hans hem. Men så hade han en gång fått veta, att ynglingen en kväll gått på operan, och då tog han sin hand helt och hållet från honom. På min anmärkning, att det ju vore att handla som en kriminaldåre, svarade han bara, att det förstod han mycket väl, att jag tyckte. D. var mycket berest och berättade underhållande om sina resor. Och dock var han till den grad trångbröstad. ”Det finns märkvärdiga djur i vår herres hage!”

Emellertid skilldes vi som de bästa vänner i världen, när jag efter blott åtta dagars vistelse på sjukhuset blev utskriven. Jag skrev då till min bror: "Både sjuksköterskorna och mina medpatienter undra över, att jag så hastigt kvicknat till igen efter en så'n operation. Det lär vara något enastående”. Dr. Håkansson hade förberett mig på allra minst en tolv dagars sjukhusvistelse. Emellertid fick jag lov att med några dagars mellanrum gå upp på Sophiahemmet för att få förbandet omlagt, vilket var en rätt otrevlig procedur.

Någon månad före operationon hade jag lånat 20 kr.till en frände, som ägde en stor handelsträdgård med butik i Stockholm. Han lämnade mig fullmakt att lyfta beloppet i hans butik. Men hur det nu kom sig, fanns där aldrig några pengar inne, när jag kom med min fullmakt. För att i alla fall f å någon valuta för den, gick jag så in i hans butik och köpte för 20 kr. hyacinter, som då kostade 25 öre stycket, samt skickade upp hela laddningen till Sophiahemmet jämte mitt visitkort med påskriften: ”Till systrarna Anna och Isa från en tacksam patient". Då jag nästa gång kom för att få förbandet omlagt, tackade de båda sjuksystrarna för blommorna, men tyckte det var alldeles för många. Sannolikt ansågo de mig en smula "konstig".

Under teknistiden inföll min 90 dagars värnplikt, som fullgjordes somrarna 1894 och 1895 på Malmslätt. Jag blev tilldelad förvaltningsskolan och hade ganska trivsam och bekväm tjänstgöring i synnerhet det andra året, då jag tillhörde den från hela fördelningen sammandragna högre förvaltningsskolan. Då voro ej mindre än 22 av oss studenter, och vi hade mellan revelj och tapto ej mindre än hela 8 timmars ledighet. Alla anmälde vi oss att äta ”kronans mat" och finge till svar, att det kunde vi visst få, men vederbörande ansåg sig ej kunna betunga något av kompaniköken att laga vår mat, varför vi skulle få råvarorna utlevererade och få laga till dem själva. Därav kände vi oss emellertid alls ej tilltalade, utan inackorderade oss på Hotell Malmen.

Här konstituerade vi oss som en klubb, valde klubbmästare, bildade en dubbelkvartett och hade därjämte en hel del musikaliska och andra förmågor, däribland den outtröttlige historieförtäljaren Lindeberg, som för något år sedan dog som poliskommisarie i Norrköping. Det hela fann jag så trivsamt, att jag funderade på att begära få göra om det. Emellertid avlopp det ej alldeles utan missljud. Vi lågo i ett särskilt rum i en av barackerna, och vår gamle hedervärde sergeant Nilsson hade utnämnt till rumsbefälhavare den äldste av oss, som var överårig, egen affärsman med mycket goda inkomster, men på grund av sina översittarlater avgjort olämplig att föra något slags befäl. Det gick också till slut, som det måste gå. Han råkade en kväll efter tystnadssignalen i en allt högljuddare ordväxling med en ung brukstjänsteman, B. Och det var ej dennes fel. Dagofficern kom in. Det blev anmälan och majorsförhör, vilket resulterade så, att B. fick ett par dygns arrest. Det vore det lindrigaste straff, som han kunde ådömmas, och det kunde han ta som en bagatell, sade vaderbörande. Rumsbefälshavaran däremot kunde rätten ej tilldela något egentligt straff alls, men ansåg dock skäligt ge honom en varning. Och en officer skulle ta en sådan varning mycket hårdare än många dygns arrest. Detta inträffade omedelbart före mötets slut, varför B. fick sitta kvar i arresten, då vi ryckte ut. Men därförinnan hyllades han med höga vederbörandes tysta medlidande av vår dubbelkvartett, som bland annat framför arresten sjöng ”Vem är som ej vår broder minns". Och denna serenad var nog en rätt så enastående tilldragelse i Malmslätts historia.

Andra nämnvärda händelser under min teknistid voro Skalls införlivande med familjen och inköpet av Ceres. Skall var den störst hanvalpen i en kull av äkta jämthundras, och min bror och jag köpte honom i januari l895. Efter mycket diskuterande, om vad han skulle heta, fick han namnet Skall efter en av varghundarna i nordiska mytologien. Skall var mycket humoristiskt anlags. En gång följde han på Drottninggatan i Norrköping efter en agent, som bar ett stort paket bomullsprover, och man kunde rent av på Skalls minspel se, hur han njöt av sin odygd, då han försiktigt med läpparna drog ut den ena bomullssudden efter den andra. Då ett av hans syskon en gång hälsade på hos honom, sköt Skall gästen fram till sin vattenkopp för att dricka, varpå han gick och lade sig i en soffa, något som han annars aldrig brukade göra. Det var som ville han riktigt visa, så bra han hade det.

Min morfar kunde av någon okänd anledning aldrig riktigt tåla Skall, och efter en särskild tilldragelse blevo hans känslor för honom nog ändå svalare. Jag hade lärt Skall, att hoppa upp och med läpparna ta bort en knappnålsblomma, då jag pekade på den. På Runstorp brukade morfar alltid ha en liten bukettros i knapphålet, och när han så en morgon mötte mig och Skall, pekade jag omärkligt på rosen , varvid Skall med ett elegant språng anammade den till morfars obeskrivliga förbluffelse.

Var Skall road av upptåg, var han å andra sidan ovanligt pålitlig. Jag hade en dag cyklat in till Norrköping från Runstorp för att återkomma först på kvällen, och hade därför bett att få litet kvällsvard insatt på en bricka i mitt rum. På borden där lågo böcker, för vilka jungrurna hade stor respekt, varför brickan placerades på ett par stolar. Då jag kom framemot midnatt satt Skall framför den absolut orörda brickan och räckte ”vacker tass” åt mig. Han fick också ett stort fat köttbullar för sitt välförhållande.

Andra hundar brydde sig Skall icke mycket om, utom släthåriga fågelhundar, som han ej kunde tåla, och med vilka han utkämpade många strider. På gamla dar blev han svårt ansatt av reumatism och dödades slutligen hösten 1909 med ett välriktat skott av en jägare, som vi vidtalat. Själv har jag ej den minsta lust att skjuta en hund. Jag har gjort det en gång. Det var då vår ladugårdsarrendator bad mig skjuta hans tik Lady. Den dog naturligtvis smärtfritt och ögonblickligen, men jag kände mig som en usling hela dagen.

Ceres var en halvdäckad segelkutter. Min bror och jag hade redan i unga år i smyg hängivit oss åt den strängt förbjudna segelsporten med badlakan till segel och båtshaken till mast. Vår mor undrade många gånger, huru det kom sig, att badlakanen blevo så skrynkliga i hörnen, och vi kunde naturligtvis ej ge någon plausibel förklaring. Småningom upptäcktes vår hemlighet, och då fick udda vara jämnt. Vi letade reda på gamla segel, men de passade ej till båtarna, så det var rätt besvärligt att få ihop en skaplig rigg. Något bättre blev det, sedan vi skaffat ett loggertsegel, men bra blev det ej. Och så mognade beslutet att för våra besparingar inköpa en ordentlig segelbåt. Jag vill lova, vi korresponderade flitigt med varandra därom under vintern 1894-1895, och slutligen i maj 1895 köpte vi Ceres. Den var byggd 1888 och mätte 24 fot i vattenlinien och lika mycket över stäv. Priset var 500 kr., medan den tillhörande jollen kostade 50 kr. Redan långt förut hade vi studerat seglingsteori i ”Dixon Kemp”, så den voro vi hemma i, även om vår lärobok var avsedd för något större farkoster. Kapitlet "Att vända genom vind med en kutter” t.ex. började ”Då ordern "klart att vända” gifves, gå männen på fördäck till sina platser vid focke- och klyfversskot och en af skansgastarna till storeskot, för att se efter om allt är klart”. Och beträffande valet av yatch rekommenderade den ivrigt för nybörjare 5-à 10-tonnare, ehuru där ej kunde medföras ”schaggmattor, sidenemast, kapplöpningspokaler, aqvarellsamlingar, sachsiskt porslin – och kanhända äfven en betjänt”.

Vår första manöver med Ceres var att åstadkomma en ofrivillig gipning, så att pikfallet lindade sig kring masttoppen. Men detta var både första och sista gången något sådant hände. Sedan använde vi sommaren till att riktigt lära oss att segla. Vi brukade haka av rodret och lägga det på akterdäcket samt manövrera under kryss med bara seglen. Det är ett sätt att lära sig sköta segel, som jag vill på det varmaste rekommendera.

Om denna var första segelsommar skriver min bror i sin bok "Seglarminnen": "Vår första längre segelfärd på Roxen företogs den 12 - 13 juni 1895 och gällde Stjärnorp, där vi beundrade den pittoreska gamla slottsruinen, säkerligen det mest sevärda kulturrninnet runt sjöns stränder. På bortvägen hade vi bottenrevade segel, och hemfärden försiggick för bara focken med 5 knops medelfart i vad loggboken kallar "västlig storm med hög sjö". Det var väl ej så farligt med stormen den gången, men vi hade redan lärt oss att segla försiktigt".

Efter denna färd kände vi oss någorlunda hemmastadda på Roxen och företogo under sommarens lopp många seglatser till sjöns västra ände, där målet då antingen var Linköping eller Bergs slussar och Vreta Kloster”

En gång lågo vi på kryss och skulle stagvända just vid badhuset vid Rosenlund, men kommo en smula allt för nära detta, så att vi med klyvarbomsnocken skalade bort alla de träspjälor, som voro fastspikade över springorna i ena badhusväggen. Vi samlade sedan ihop dessa och lade dem i en hög på stranden. Då saken under middagen dagen därpå braktes på tal, blev vår förklaring, att det kanske var den starka blåsten som lossat dem, mottagen med ytterlig skepticism.

Vindförhållandena på Roxen voro sådana, att vi blott undantagsvis kunde segla till dess västra ände och åter på samma dag, varför vi i allmänhet vid sådana långfärder fingo tillbringa natten ombord. Detta ingav oss tanken på längre färder, och då vi denna sommar "lärt oss" Roxen, beslöto vi, att nästa sommar företa en skärgårdsseglats. Redan på hösten började en livlig brevväxling mellan min bror och mig, vari vi diskuterade den blivande långfärden. Det blev så bestämt, att vi skulle vara tre ombord, och till tredje man valdes en av min brors kamrater, Calle Rundstedt, numera stor industriman och pamp i Borås. Detta medförde, att vi måste ha ökat utrymme för övernattning ombord, och slutligen bestämde vi oss för att med storbommen till takås spänna ett tält över sittrummet. Genom att på akterdäck placera en hög sax under bommen fingo vi akteröver ståhöjd i tältet.

En annan viktig angelägenhet var provianteringsfrågan. Den löstes slutligen så, att Hanna, våra föräldrars skickliga kokerska, åtog sig att konservera ett tillräckligt förråd åt oss i bleckburkar. Så gjorde vi upp listor över allt, som borde medföras, där ströks och ändrades, men äntligen blevo de färdiga och dagen för expeditionens avgång närmade sig. Jag skrev till Rehnbergs i Söderköping och beställde en del lämpliga drycker, som jag anhöll få placerade i en låda på kanalbänken i Söderköping, och sedan begåvo vi oss iväg från Runstorp en vacker sommarmorgon. Vi avlöste varandra med knoget att hala ”skutan” genom kanalen, kommo till Söderköping, där den ovannämnda l ådan mycket riktigt stod och väntade oss - det skulle ha varit nu - och där vi övernattade ombord. Morgonen därpå fortsattes färden, och efter ett par dagar angjorde vi Norrköping. På återresan besökte vi "Gränsökungen”, vår onkel August Wockatz, som bjöd på trevliga fisketurer och virapartier, tittade på Arkösund och seglade omkring lite’ varstans i skärgården för att efter ett par veckors frånvaro återkomma till Runstorp, storbelåtna med vår utflykt. Dessa sommarseglatser förblevo sedan under många år en stående institution.

Sommaren 1897 ämnade vi segla så långt söderut som möjligt. Södra smålandskusten var ju ganska öppen och kunde därför tänkas sätta stopp för vår seglats. Deltagarna, min bror Sven, Ave och Gustaf Kinnander, sedermera välbeställd häradshövding, startade expeditionen, medan jag skulle tillstöta sedermera. Så fick jag telegram från Borgholm, att jag skulle infinna mig i Västervik en viss dag. Jag tyckte nog det var en smula egendomligt, då ju Västervik är åtskilligt nordligare än Bornholm, men förklaringen kom. Då jag kom ned till kajen i Västervik, fick jag se Ceres ligga ute på redden, och när jag ropade an den, började besättningen ro in hela skutan med dess enda, tunga åra. De berättade så, att de måst länsa undan för storm i Kalmarsund. Jollen hade slitit sig, och hördes aldrig mer av, och livbojen spolades överbord. De hade lyckats ta sig in i Borgholms hamn och fått ligga där för storm ett par dagar för att sedan segla tillbaka till Västervik. Dit hade de kommit på kvällen, dagen innan jag kom, hade lyckats få en båt att ro dem iland, ätit kväll och så ämnat gå ombord igen. Men då kunde de ej f å tag i någon disponibel roddbåt, utan måste ta in på hotell. När de så på morgonen undersökte sin finansiella ställning, hade de sammanlagt blott några öre, men Ave hittade i sin plånbok en teaterobligation, som de beslöto pantsätta.

För att få tag i en pantbank gingo de in i en boklåda och bådo att få titta i en adresskalender. De letade sida upp och sida ned, tills bokhandlaren erbjöd sig att hjälpa dem.Han kände de flesta av Västerviksborna. De avböjde emellertid tacksamt, sägande att det var en gammal kär vän, som de av pietetsskäl själva ville ta reda på. Så hittade de adressen, betalade på hotellet och blevo rodda ombord. Jag medförde ju tillskott i reskassan, så att obigationen blev inlöst, medan jag på deras begäran begav mig ut i staden för att inköpa en flaska punsch. Jag gick gata upp och gata ned, men kunde ej finna någon vinhandel. Till slut gick jag in på polisstationen och frågade där, om herrarna kunde säga mig, var man kunde få köpa punsch någonstädes. Den vakthavande konstapeln gick så efter en guldsmidd herre, poliskommissarien, som ville anhålla mig för skoj med polisen. Jag klargjorde emellertid situationen, och då blev han synnerligen älskvärd, följde med till vinhandeln, rekommenderade ett visst märke och gjorde mig sällskap till båten. De andra hade då redan kommit ombord och börjat sätta segel, men på kajen stod en liten arg herre och gormade över att vi ej anmält skutan på hamnkontoret. Han stod kvar så länge Västervik var inom synhåll.

En annan gång,då voro expeditionsdeltagarna bror min och jag samt Erik Hansson, ”Sveriges kvickaste extralärare” och som gast en son till en av mina kamrater i Eskilstuna, kommo vi till Gränsö och erbjödos nästa morgon få deltaga i en färd till Harstena, det ryktbara säljägarhemmanet. Vi voro tre båtar. I den första seglade en av mannarna från Gränsö, som skulle lots oss, och vår båt var den sista. Då vi kommit ungefär halvvägs, lade den främsta båten upp i vind, och vår lots förklarade, att nu vore hans anteckningar slut, nu finge vi reda oss själva. Vi hade följt med på sjökortet och visste, var vi voro, och då var det ej någon konst för oss att hitta vägen. Vi blevo emellertid försinkade av stiltje en god stund i ett smalt sund, så att vi kommo sist till målet. ”Huru många gånger har ni suttit på?” blevo vi tillfrågade. ”Ingen gång, hur många har ni?" blev svaret. Den frågan blev aldrig besvarad. Faktiskt sutto vi ej på grund en enda gång under alla våra skärgårdsseglatser. Morgonen därpå seglade vi allesamman i Harstenabornas storbåt ut till sälbådorna, ett par stora klipphällar, som voro täckta av sälar. Då de fingo syn på oss, vältrade sig de nyfikna sälarna ned i sjön och kommo mot oss, och så omgåvos vi av ett helt stim av hoppande och skällande sälar. De kunde väl vara en 2 - 3000 stycken, sade Harstenaborna.

Bror Sven och jag företogo en gång en skärgårsfärd, endast åtföljda av en Runstorpspojke, Oskar i Mullsäter, såsom gast. Han hade just ej mycket begrepp om segling, och den skötte förövrigt vi, men han var nitisk och orädd och motsvarade därför på ett utmärkt sätt våra förväntningar. När vi passerade Norsholm för att gå in i kanalen, begav han sig till handelsboden och återkom med några cigarrer. Han hade sett, att vi rökte cigarr, och tänkte då, att det där är allt något riktigt gott. Så började han, med oss som intresserade åskådare, röka sin första cigarr, som också blev den sista, ty snart bleknade han mer och mer, slängde bort cigarren och frågade, om vi ej ville köpa de övriga. Det var vi nu inte vidare hågade för, utan rådde honom gömma dem och ge dem åt sin far vid hemkomsten. Sedan vi återkommit, sade också pappan till mig: ”Tänk en så snäll pojke jag har, som köpt så goda cigarrer åt mig".

Så gingo vi genom kanalen och kommo småningom till Arkösund, i vars hamn vi kastade ankar. Där bodde en hel mängd östgötar som sommargäster, och vi voro tillsammans med dem på kvällen, då ett våldsamt åskväder utbröt. Sedan vi kojat, märkte vi, att vinden tilltog, varför vi, då vi ej litade på ankarbottnen i hamnen, för säkerhets skull stucko en tross i land. Vi purrades tidigt på morgonen av vännen Oskar, som ropade: "Kom upp och se, vad dom har gjort med båten”. Vi kunde ej upptäcka något märkvärdigt, men Oskar sade: "Ser inte herrarna, att dom har bundit fast båten för oss".

Det var sannolikt den gången, som vi inbjudits till ett viraparti av en nationskamrat, som bodde i vaktmästarebostaden till ett missionshus. Kort hade han, och marker hade han, men någon virapulla hade han ej. Men så hittade vi en gammal kollektbössa, försedd med inskriptionen: "Gud älskar en glad givare", och den togo vi till pulla. Devisen var ju förövrigt rent av provocerande.

Den sista skärgårdsturen med Ceres ägde rum sommaren 1906. År 1907 fick nämligen bror Sven en större kutter, Naima, med vilken han började sina kända ”skolseglingar” som han sedermera fortsatte med den från Tyskland inköpta stora yawlen Senta. Ceres fick då inskränka sig till att trafikera Roxen, började lida av ålderomsskröplipheter och såldes efter ett par år för en billig penning. Ibland var jag med ett par dagar på färderna med Naima och Senta. Men dessa framstå för mitt minne alls ej i samma glans som våra glada seglatser med gamla Ceres.

År 1909 såldes Runstorp, och sedan ha vi tillbrakt sommarferierna än här och än där.

I juni 1897 fick jag mitt avgångsbetyg från tekniska högskolan, och nu frågade min far mig, om jag hade lust att fortsätta mina studier i Upsala. Vem hade väl kunnat säga nej till ett sådant erbjudande? Åtminstone ej jag. Och sedan jag tillsammans med en del Norrköpingssläktingar ägnat vid pass en vecka år Stockholmsutställningen, for jag en vacker septembermorgon till Upsala. Och den resan minns jag, som om det varit i går.

I samma vagnsavdelning som jag sutto tre sotare i full uniform, som då tåget satte sig i rörelse, började äta frukost. Och det tillgick så, att en av dem tog fram en stor sill, som han haft förvarad mellan bröstet och skjortan, medan en annan mobiliserade en bränvinsliter. Så gick sillen och litern runt dememellan, medan de i tur och ordning, tyst och allvarligt togo en munsbit sill och en klunk bränvin. Jag blev vänligt erbjuden få deltaga i deras enkla måltid, men hade tyvärr nyss själv frukosterat. De stego av tåget ungefär halvvägs till Upsala, och jag såg dem avlägsna sig, två av dem ganska vingligt bärande den tredje.

Min första bostad i Upsala var en dubblett, som jag hyrde av änkefru Arrhenius, Svande Arrhenius' mor. Den kostade 35 kr. i terminen, och då kunde man förlänga de båda terminerna, så att de täckte hela året. Men därtill kom också en femma i månaden till "städet” samt utgifterna för ved, lyse och sänglinne. Priset blev i alla fall häpnadsväckande billigt, men studentrummen voro billiga på den tiden. Så inköptes en fotogenlampa för 3 kr. och ett par nummer av Moderne Kunst, med vilkas vackra planscher väggarna på ett välbehövligt sätt förskönades, och studentlyan var till det yttre färdig.

Matpriserna voro ungefär desamma som i Stockholm. Jag inackorderade mig på Aves "matlocus”, ett litet kafé på Svartbäcksgatan. Var locuset enkelt och anspråkslöst, så var matlaget så mycket förnämligare. Där var Ave, kanske Sveriges förnämste sanskritolog, där var Petrus Ruth, f.d.förste kurator i Norrlands nation, Olof Molund, en av O.D:s finaste tenorer, och göteborgaren Pontus Leander, sedermera professor i semitiska språk, förutom en hel del ”dii minores”. Och ingen av oss bröt laget, förrän han lämnade Upsala.

Så skrev jag in mig vid universitetet, fick mitt studentbrev och ingick i Östgöta nation, vars förste kurator då var Gustaf Malmberg, vida berömd för de glada tal han kunde hålla, draperad i den gröna pisnoduken som en romare i sin toga.

Jag hade ej varit många veckor i Upsala förrän min bror Sven till min stora belåtenhet också dök upp där. Han hade tagit studentexamen på latinlinien våren 1896, varefter han kompletterat den på reallinien för att småningom söka in i skogsinstitutet, men hade nu ändrat sig. I likhet med de skolkamrater han träffade i Upsala, började han läsa juridik, tog ”prillan”, men ändrade så studieriktning och avlade i sinom tid en vacker licentiatexamen i astronomi och meteorologi, varefter han tog graden i det senare ämnet.

Sven hade annonserat efter rum, och erhöll bland många andra till sin häpnad följande svar: ”Som jag reflekterat å v.annonsen i D.N. och är hågad för i samma uttalade önskningar beder ärmed få meddela, att jag - - - - - önskar en älsklig maka helst med kapital. - - - - - Som det ofta är gyckel med annonser, meddelar jag ej denna gång fullständig adr. utan beder om godhetsfullt svar till W. G-hamn.” Det var naturligtvis ej annat att göra än att svara vänligt på ett vänligt brev, och så uppfunno vi till W:s uppbyggelse en imaginär ung dam, "Aina Forsslund", som var mycket förmögen, men hade en synnerligen sträng och oförstående förmyndare, "direktör Ehrenquist". Och det var huvudsakligen för att komma ifrån dennes tyranni, hon ville bli gift. Så hade hon lyckats få in annonsen och bland alla svaren fäste hon sig just vid hans. Hon "visste ej hur det kom sig”, men det gick liksom från hjärta till hjärta.

W. svarade och sände sitt porträtt samt försökte pumpa henne närmare på hennes förmögenhetsvillkor.

Lilla Ainas stränge förmyndare förbjöd henne att i gengäld sända sitt porträtt, men i stället beskrev hon själv vältaligt sin skönhet. Och det var saker! Hon slutade "Ni blir väl förvånad, att jag nu yttrar mig s å här oförbebållsamt, men Edert utseende är så förtroendeingivande och tyder på s å mycken godhet och intelligens". I verkligheten var hans utseende, av porträttet att döma, synnerligen enkelt i alla avseenden. Slutligen blev det tal om ett personligt sammanträffande. W. skrev: "Jag längtar efter att få träffa Eder, som jag ej nu ens kan få se en bild af. Denna längtan har ni ännu mera uppäggadt genom att omnämna eder persons utseende. Edra goda egenskaper tror jag mig redan af edra bref ha sett." Ett personligt sammanträffande var ej lätt att arrangera. Visserligen var en kamrat, som brukade spela flickroller på spexen, mycket pigg på att personifiera den sköna Aina, men vi fruktade, att han skulle bli, alltför överväldigande för den gode W. Vi läto därför Aina bli stött över att han i sitt sista brev börjat dua henne, och så slutade romanen.

Aina adress var att börja med poste restante, men sedan förmyndaren givit sin tillåtelse till brevväxlingen, fick hon dela min adress. Jag kan än i dag se framför mig brevbärarens ogillande och förvånade min, då han på sin fråga: "Bor fröken Forsslund här?" fick till svar: ”Ja, hon bor i det inre rummet.”

Tiden till middagen ägnades i regeln åt föreläsningar och studier. På eftermiddagarna var det ett par gånger i veckan seminarieövningar eller andra kurser, ocb kvällarna anslogos till sällskaplig samvaro. Då spelade vi vira eller kanske någon gång något enklare kortspel, och d å diskuterades olika frågor med känsla och övertygelse.

Då vi en gång kommit in på sexuella frågor, sade kotteriets Idealist, att han ej kunde tänka sig någon annan drivfjäder till sexualakten än önskan att få barn. Han fick till svar, att den nog oftast försiggick trots fruktan att få barn, och blev så indignerad över att någon kunde vara så cynisk, att han började storgråta.

En gång voro vi samlade några stycken hos "lille Vicke", som hade en oerhörd respekt för sin städerska, den barska Katarina. För ett mjuka upp förhållandet dem emellan skrevs så i Vickes namn en till Katarina riktad kärleksdikt i sonettform. Den skrynklades ihop och kastades i ett hörn i förtröstan på att Katarinas argusögon skulle finna den. Den började så här:

"Oh, Du för detta sköna Katarina,

Som reder till min bädd för nattens vila,

Till Dig i drömmen mina tankar ila,

När andra gossar ge sig ut att svina."

De övriga verserna skulle närmast kunna karaktäriseras som ett eldigt frieri. Katarina fann verkligen paperet, men avsikten förfelades tyvärr alldeles. Lille Vicke blev uppsagd. Och ändå var dikten så känslig, så känslig.

Vid ett tillfälle hade jag av en järnvägstjänsteman fått en del blanketter för ankommande telegram jämte dithörande förseglingsstämplar. Och så sutto vi några stycken hemma hos mig och funderade på om vi ej kunde använda dem på något lämpligt sätt. En nationskamrat N. hade just tilllfrisknat från en lätt släng av influensa, och det gav oss uppslaget. Vi skrevo ut ett telegram till Y., som var son till en av sin hemstads pampar. Det löd sålunda: ”Hört N. döende. Väl ej epidemi. Ytterst orolig. Telegrafsvar. Pappa." Så ifylldes apparatens nummer o.s.v., telegrammet förseglades och överlämnades till en ung grabb med tillsägelse att gå upp till kandidat Y. och ropa " telegram från järnvägen", så skulle han nog få 10 öre av honom.

Efter en timme kom Y. upp till oss, slängde telegrammet på bordet och sade: "Här ska ni få se, s å'na telegram man kan få. Men jag svarade, jag." Och så berättade han, att han telegraferat hem: "N.promenixar. Allt väl. Y.”

Dagen därpå skickade vi på samma sätt nästa telegram: "Redogör utan undanflykter för ditt hälsotillstånd. Ytterst orolig. Telegrafsvar. Pappa". Y. telegraferade till svar, att det fanns ingen orsak till oro för honom. Han nådde utmärkt.

En timme senare sände vi honom ännu ett telegram: "Förra telegrammet ofullständigt. Väntar utförlig redogörelse för ditt hälsotillstånd. Ytterst orolig. Telegrafsvar. Pappa. "Då blev Y. arg och sände sin far ett långt telegram, som började: "Puls normal, temperatur normal, hjärtverksamhet normal - - -"

Nu började pappan att bli fundersam och skickade själv ett telegram, vari han frågade, om Y. sänt honom tre telegram. Svaret blev "Ja, och det här är det fjärde, och det blir nog flera”.

Pappan for upp till Upsala för att omhänderta sin tydligen vansinnige son. De diskuterade frågan ingående, men det dröjde länge, innan de fingo veta, hur det hängde ihop.

Under mina sista Upsalaår bodde jag mitt emot Östgöta nation. Rummet tillhörde en våning, som en ung Stockholmare hyrt på spekulation. En kväll framemot midnatt, då jag satt och läste, knackade det på dörren, och in kom min värd, insmord med lera från topp till tå. "Så här ser man ut, då man varit i slagsmål" sade han. Och så berättade han, att han i sällskap med en kamrat gått ned till Stockholmsbåten för att köpa ett par flaskor vatten. Ett par besättningskarlar, som misstänkte, att de ej hade fullt så oskyldiga avsikter, anställde emellertid jakt på dem, varunder min värd snavat och fallit omkull på ett åkerfält straxt utanför staden. Den en besättningsmannen började då klå på honom, medan den andre fortsatte jakten på kamraten. "Men du slog väl igen" frågade jag ”Nej", sade han, "då hade han ju bara blivit ändå ondare. Men jag stack ned huvudet i ett dike, så att han inte kunde slå mig i ansiktet". Till slut tröttnade hans antagonist, så att han kunde skynda hem. ”Nå, men din kamrat, då , sa’ jag. "Ja, honom håller di väl på att slå ihjäl" svarade han. Då tog jag honom med mig ut för att se till, vad vi kunde göra åt saken. Men vi hade ej gått lång väg, förrän vi fick se kamraten komma springande i fyrsprång och ropande "Polis, polis" medan ett par poliskonstaplar gnodde efter honom allt vad tygen höllo. Jojo. ”Mandom, mod och morske män.”

Åttiotalets Upsala med dess stora allmänna diskussionsmöten, med dess torggruff och slagsmål fanns ej längre. Den förr så fruktade "Famnstaken" var en relikt från forna dagar och ansågs nu blott som en sevärdhet, och de allmänna diskussionerna förekommo ytterst sparsamt. Jag kan ej påminna mig mer än en sådan. Den var i försvarsfrågan.

Men ännu så sent som den 29 januari 1890 hade ett stort torggruff ägt rum. Ave skildrade det i ett brev till mig:

Den 4 november 1896 firade dåvarande docenten Rutger Sernander unionsdagen med stor salut från de utanför Upsala slott uppställda kanonerna. Och nog högtidshölls fortfarande den 4 november, sedan Gästis och Rullan stängts för natten, med en del upptåg, avbrännande av mindre fyrverkeripjäser m.m., men den tiden var förbi, då baron Raab ansåg sig böra från polisstationens trappa föreläsa upprorslagen, vilket en gång hade till följd, att en student stegade fram till honom, hälsade artigt och sade: ”Herr baron och polismästare. Var vänlig och läs det där en gång till. Det lät så trevligt.”

Valborsmässoafton och 1 maj voro då som nu klang- och jubeldagar. Kl. 3 på Valborgsmässoafton lade man av vinterhuvudbonaderna, merendels cylinderhattar, för att iskruda sig de vita mössorna. Hattarna tillgrepos åter den 1 oktober. Framemot kvällningen samlades studenterna på Slottsbacken för att med tal och sång fira vårens ankomst. En sång, som då var obligatorisk var "Se hur härligt majsol ler", och jag minns en Valborgsmässoafton, då den sjöngs under snöglopp och hela fanborgen sedan åkte kana ned till Odinslund. Där samlades efter slutad sång de olika nationerna för att med nationsfanorna i teten tåga hem till sina nationslokaler och därefter börja de s.k. hälsningarna, då de besökte varandra enligt ett på förhand uppgjort schema. Tecken på att en nation var hemma och tog emot var att dess fana hängde ut ur ett fönster. Så höllo de olika nationernas talesmän tal, vari "skändning" ingick som en viktig ingrediens. Vi östgötar brukade då slå följe med västgötarna, och jag minns då vår talesman en gång påpekade, att "di här västgötarna ha vi med oss bara för knalleffektens skull." Och så fortsattes festandet vanligen till långt in på småtimmarna. Första maj arrangerades ofta majmiddagar på de olika nationerna med tal för våren, och studentsång.

Nationsbal anordnades i regeln en gång om året. Dessa baler förbleknade dock inför de av studentkåren med några års mellanrum avhållna vårfestarna förekommande vårfestbalerna. Då anordnades också karnevalståg, som slutade i Botaniska trädgården, där långbord med dryckesvaror och förfriskningar voro dukade.

Andra fester voro de av de olika nationerna anordnade spexen. På östöta nation utavs i samband med dessa en spextidning, "Gadden", som nog ibland kunde göra skäl för sitt namn. Det fanns naturligtvis i Upsala en del litterära kotterier, som lågo i fejd med varandra. Den förutnämnde Hakon Lundström hade råkat i onåd hos ett sådant med påföljd, att på vår nation gavs ett spex, "Håkan Andersson-Pettersson”, varjämte en hans novell, ”Mustacherna”, var intagen in extenso i Gadden. Den hade stått i ”Var 8:de dag”, handlingen var den enklaste möjliga, men språket! Den började: ”Av alla träd tycker jag mest om askar. De äro så outsägligt förnäma. Sent få de sina blad, och tidigt falla de. Men då de komma äro de distingerat blekgröna, och de falla, innan de fått feberhy - likhy. Vi sutto under en ask. Hon var några år äldre än jag, men hade förtroende till mig, emedan hon visste, att jag var den starkare och att jag älskade en annan." Och så berättade hon, att hennes tillbedjare tyvärr hade slokande mustacher. Sedan han emellertid på författarens inrådan vridit upp dem, blev han lyckligt och väl accepterad. Det var hela historien.

Hakon var en estet av renaste vatten. En gång bad en kamrat att få vigga en tia av honom. Då Hakon tog up en guldtia ur byxfickan, frågade låntagaren, om han ej i stället kunde f å en sedel, då det var lätt att förväxla guldmynt med andra. "Sedlar”, utropade Hakon, "så snaskigt".

Hakon såg ovanligt bra ut och var en trevlig sällskapsmänniska med ett för allt skönt öppet sinne. Och då var det ej att undra över, att han var hjälten i många små romaner. När han år 1905 tillträdde en plats i Skånska Aftonbladet, skrev också Bengt Lidforss i "Arbetet", att han kom, "omstrålad av glansen från sitt åttonde samvetsäktenskap". Vid sångarfärden 1900 var Hakon med som pressombud. Då han gärna ville medtaga sin dåvarande älskade, men arvodet ej räckte härtill, begärde han subsidier av sin svåger Karl Swartz, som emellertid sade blankt nej. Men Hakon hämnades. Från varje stad han passerade sände han sin käre svåger ett vykort av synagogan.

De s.k. "söndagsupningarna” voro en stående institution i vår nation, tills nationerna, om jag minns rätt, på P.P. Waldenströms anstiftan, berövades sina utskänkningsrättigheter, varigenom de omöjligjordes. De voro ej så farliga, som deras namn måhända kan ge anledning förmoda, utan bestodo i att en del landsmän på söndagskvällen samlades i nationens klubbrum för att fördriva ett par timmar med samspråk och sång, varvid den materiella förplägnaden vanligen utgjordes av en punschbål, som det simmade ett par stora isstycken i, så att den blev svagare och svagare, ju längre tiden led.

Så funnos ju, då man ville sätta litet extra spets på tillvaron, vårt matlags favoritlokal, Hörnan, samt därjämte Gästis, Gillet och Rullan samt under sommarhalvåret Flustret. Hörnan låg i ett hörnhus vid Stora torget. Där fanns en stor sal för den bredare publiken samt en del smårum, som uteslutande stodo till studenternas disposition. Serveringen sköttes av de unga och vackra Mimmi, Ellen och hennes syster Anna. Mimmi lär sedermera ha blivit gift med en tandläkare och Ellen med en läkare.

Det hände ofta, att vi efter middagen gingo in på Hörnan för att dricka kaffe eller kommo dit på kvällen för att äta sexa. Vid en sådan kom det en gång in ett stort fat stekt strömming. Ave, som tagit en portion därav, fick så en bränvinsflaska i stället för den synnerligen snarlika ättiksflaskan, kryddade frikostigt strömmingen därmed och började äta. Sedan han ätit slut, tillkallade han Mimmi och sade: "Åh, Mimmi ,gå ned och säg kokerskan, att det var den bästa strömming, jag någonsin ätit. Den hade en så fin arom, jag vet ej av vad. Och så bed att jag får en portion till. "Ave fick sin nya portion men fick nu ättika att slå på den, smakade, kallade på Mimmi och utlät sig: "Nej, den här var inte alls lika god. Bär ut den igen."

En gång hade jag anledning bjuda en gammal kamrat, som blivit teolog, på sexa, och föreslog helt naturligt mitt favoritlocus, Hörnan. "Mja", sade han, "är det inte kvinnlig betjäning där?" för att, sedan jag jakat, fortsätta: "Mja, jag har fått en viss ställning inom fakulteten, som förbjuder mig besöka lokaler med kvinnlig betjäning”. Det måtte vara en ömtålig ställning, tänkte jag, och så gick vi till Gillet. "Snaps” sade jag. ”Nej, jag förtär aldrig sprit,om jag ej någon gång blir bjuden på ett glas vin". Så beställde jag för min del en pilsner till maten, medan min gäst först frågade kyparen, om det fanns mjölk, och sedan frågan bejakats också beställde pilsner. Så förlöpte allt regelrätt, ända tills vi kommo till desserten, blancmangé vill jag minnas, då min gäst frågade mig, om jag ej trodde konjak vore nyttigt, han kände sig litet orolig inombords. ”Då tar vi det till kaffet", sade jag, men han beställde genast en stor "kupa" toddykonjak, som han inmundigade till blangmangén. "Det här kommer väl in i Gadden”, sade han.

Det fanns nog också en och annan teolog, som alls ej var lika rädd om sin "ställning inom fakulteten". En sådan var X. Alltid på gott humör, gemytlig och jovialisk, hade han lätt att bekanta sig med nykomna landsmän. Han introducerade dem i "det nattliga Upsala" och viggade så pengar av dem, som de sedan aldrig finge se röken av. Till sist tog han examen och firade detta med on större fest på Flustret, till vilken alla, kända och okända voro välkomna. Men då källarmästaren ej ville ge honom ny kredit, förrän ett par gamla räkningar vore betalda, återstod för honom bara att vigga till betalningen av sina gäster. Morgonen därpå lämnade han Upsala för alltid. Han fick något slags prästsyssla, och jag läste på sommaren med rörelse i en tidning, att han hos högvördiga konsistoriet anhållit att slippa bo i prästgården, emedan där användes rusdrycker. Och så gick han från klarhet till klarhet.

Så snart en student inskrivits vid universitetet, titulerades han kandidat för att, sedan han legat där ett tillräckligt år eller tagit licentiatexamen tituleras doktor. Och på så sätt kunde det hända, att en västgöte, som efter drygt 25 års akademiska studier tog kandidatexamen, av nationsvaktmästaren gratulerades med orden: "Jag får lyckönska doktorn till kandidatexamen". Detta rätt så enastående fall berodde uteslutande på examensskräck. Mannen ifråga var urstyv i sina ämnen, men kunde ej förmå sig gå upp i examen. Det hela ordnades så, att professorerna, som i allmänhet vore hans jämnåriga, slogo sällskap med honom, då samtalet helt naturligt kom att röra sig om det ena eller andra examensämnet, varefter han förklarades ha tenterat i detta ämne.

Annars fanns det väl en och annan överliggare i Upsala. En av mina forna skolkamrater låg där väl en tio år utan att så mycket som tentera i ett enda ämne. Men han festade ej heller. Bara vegeterade. Sedan blev han dräng ute på landet, och därmed påstod han sig trivas utmärkt.

En överliggare av förnämlig typ var norrländingen Moje Rånlund, som jag rätt ofta var tillsammans med. Han hade en mindre förmögenhet, som tillät honom att studera, vad han ville och om somrarna företaga utlandsresor. Särskilt intresserad för fotografering, blev han en skicklig amatörtotograf, som hjälpte sina vänner med bildmaterial till deras doktorsavhandlingar. Sannolikt var han en av de mest allmänbildade upsaliensarna på den tiden. Det är synd, att det ej då fanns allmänbildningstävlingar. Han dog för en del år sedan och fick en mycket vacker nekrolog i Svenska Dagbladet.

I Upsala träffade jag en gammal tekniskamrat, Sven P. Han hade utexaminerats året före mig och låg nu i Upsala, där han studerade ett enda ämne – praktisk filosofi. På min fråga, varför han ej valt ämnen, som stodo i närmre förbindelse med teknisstudierna, svarade han, att han ämnade ägna de närmaste 10 åren åt praktisk filosofi, det vore det ju alltid nyttigt att vara hemma i, sedan skulle han ta mer tekniskt betonade ämnen. Och han studerade också praktisk filosofi under bortåt tio år, tills hans ärvda hemman var uppstuderat. Hans specialitet var människans fria vilja, och han uppvaktade sin professor med talrika försök att bevisa dens existens. Det hände någon gång, att vi gingo in till honom några stycken, sedan han lagt sig och somnat. Vi bodde nämligen flera studenter i samma våning. Först blev han naturligtvis arg, då vi väckte honom, men bara man nämnde den fria viljan, blev han god igen och började argumentera. En sommar, då han var hemma, berättade han en gång, pågick ett järnvägsbygge nära intill hans föräldrars bostad, där han bebodde ett vindsrum, medan en hos dem inackorderad småskollärarinna bodde i ett annat. Så höllos rallarna en natt och bråkade utanför med den påföljd, att lärarinnan blev rädd och kom in till honom. Hon började frysa, och kröp därför ner i hans säng. ”Men jag vände mig om och somnade”, sade Sven P., ”och det måtte väl bevisa, att viljan är fri”. Vår stillsamma förmodan, att det kanske i stället kunde anses bevisa, att han var mindre trovärdig, medförde ett hastigt slut på vår visit.

Ett annat original var S. Han hade under sin skoltid varit styv gymnast, men så vrickade han foten och fick tuberkler, så att ena benet måste amputeras. Jag tror det hände, medan han gick i sjunde övre. S. hade ämnat bli läkare, men nu ansåg han det omöjliggjort. "En läkare med blott ett ben duger ej" sade han. Och så började han läsa juridik. Sorgen häröver inverkade på hans humör, så att det blev rätt så ojämnt och aggressivt och ibland tog sig rätt egendomliga uttryck. En förstamajnatt hade vi burit upp bänkar och bord på nationens platta tak för att därifrån iakttaga soluppgången. S. stod vid takets balustrad och skådade ned på gatan. Då fick han sikte på en borgare, som lugnt och fredligt gick gatan fram. ”Vad", utropade.S. "en bracka ute så har dags! Här måste statueras ett exempel. Jag skall slå ihjäl brackan.” Och så spände han av sig sitt lösben och slungade iväg det, så att det föll ned några meter från den förbluffade borgaren. Bitvis bars S. hem i guldstol, bitvis fick han hoppa på ett ben, medan lösbenet överlämnades till hans vanliga instrumentmakare. Under tiden fick S. ligga till sängs. Samme S. skulle en gång skriva till sin städerska och be henne elda upp i rummet, tills han kom vid vårterminens början. Han visste, att hon hette Maria i förnamn, men tillnamnet hade han glömt. Följden blev, att han adresserade brevet till "Jungfu Maria" etc. Skrivelsen kom fram. En historia, som kunnat få ett värre slut än S:s attentat mot borgaren, berättade mig en karnrat, Calle L. Han hade återkommit från ett Stockholmsbesök, var pank och hungrig, då han mötte sin vän Z., som han bad låna sig en krona till aftonmåltid. Denne sade sig ha pengar hemma och föreslog Calle att följa med hem och dricka en grogg först, vilket Calle ansåg väl talat. När så groggen var urdrucken, nappade Z. till sig en revolver och började skjuta på sin gäst, ropande: "Nu, Calle, skall ditt hjärteblod flyta". Calle fick tag i en gungstol, som han använde som sköld, och medan Z. laddade om revolvern, lyckades han komma ut. Z. var därefter någon tid försvunnen från Upsala. Något annat efterspel fick ej historien. Han återkom, tog sin examen, gifte sig och blev "rangerad karl".

Ett original av betydligt älskvärdare art än denne Z. var vännen Kå-Pe. Han var ovanligt begåvad och synnerligen musikalisk. Egentligen hade han avslutat sin studier och skrev musikanmälningar i ett par tidningar, men han trivdes i Upsala och vistades där långa tider, då han förde den verklige bohemens tillvaro. Han skaffade sig ej någon bostad där, utan kinesade än här, än där. Ofta övernattade han med vaktmästarens goda minne i någon soffa på nationen.

Så sutto vi en kväll ett lag på Rullan, då Kå-Pe framemot stängningsdags kom fram till oss och frågade: "Har någon av er ett kinesförhållande?" därmed menande en lämplig extra liggplats. Nå, det var det ingen som hade, men en av hade en granne, som efter lyckligt bestånden tentamen rest hem över några dagar, och vi erbjödo Kå-Pe att försöka släppa in honom i dennes rum. Detta lyckades, och sedan vi bäddat åt honom med rena lakan och örngåttsvar och letat reda på en dito nattskjorta, skyndade Kå-Pe att för första gången på flera veckor gå till vila i en riktig säng. Vi undersökte, vad "huset förmådde", drucko thé, rökte pipa och hade det riktigt trivsamt. Då vi så gingo, hörde vi Kå-Pe stilla gnola "Vila vid denna källa". Allt var frid och fröjd.

Varken vi eller vår skyddsling hade då en aning om vad morgondagen skulle medföra. Fram på förmiddagen knackade det på min dörr, och rätte innehavaren av det rum, vi disponerat över på ett så människovänligt sätt, inträdde med synbara tecken på höggradig irritation. Och så berättade han, att han rest tillbaka till Upsala ett par dagar tidigare än han tänkt sig, och vid återkomsten funnit en skäggstubbig, vilt främmande karl ligga och sova i sin säng. Och då han väckt denne och frågade, vad meningen var, svarade han blott: "Fråga Grenander, fråga Grenander." Jag förklarade för honom, hur saken hängde ihop, och framhöll, att han borde känna sig i högsta grad hedrad av ett så remarkabelt besök, vilken synpunkt han alls ej ville acceptera. Sedan jag lovat att bekosta tvätt av det använda sänglinnet, blev saken emellertid uppgjord i godo.

Gamle professor Frithiof Holmgren, som en gång i tiden varit Östgöta nations inspektor, lär ha sagt, att det fanns tre slags studenter: de, som bara läste och läste, och dem blev det sällan något av, de,som bara festade, och av dem kunde det stundom bli något, och de, som både läste och festade, och dem blev det i regeln något av. Jag tror, att han därmed slog huvudet på spiken. På den tiden var kampen för tillvaron ej så hetsig som nu. Alla banor voro då ej så överfyllda, utan sedan man tagit sin examen, var det i regeln ej svårt få en lämplig plats. Det vidare avancemanget berodde naturligtvis till stor del på vederbörandes personliga förutsättningar. Det, som också bidrog till att mildra arbetstempot var lättheten att få låna i bankerna. Föreningsbanken sades också huvudsakligen leva på studentväxlar. I allmänhet godtogs en med tre studentnamn försedd växel, om den ej var på ett alltför högt belopp, då vederbörande resonnerade som så, att åtminstone en av de tre väl borde klara sig så pass, att han kunde inlösa papperet.

Två kamrater och jag åto en strålande vacker vårmorgon i slutet av april frukost på Hörnan. Vi började tala om Stockholm, om Djurgården och beslöto resa dit. Men reskassan? En inventering gav vid handen, att den sammanlagt ej uppgick till ens en femma. Vi rekvirerade en växelblankett från kassan, skrevo ut en växel, skickade den med ett stadsbud till Föreningsbanken, och så var saken klar. Emellertid var jag den ende deltagaren i högre mekaniska seminariet, och det var just dagen för dess sammanträde. För att ej seminarieledaren, docenten Petrini, skulle behöva gå förgäves, sände jag honom ett meddelande, att jag reste till Stockholm, vadan dagens seminarieövning torde inställas. Vid min återkomst mötte jag honom. Han kom emot mig med öppen famn och tackade för ledigheten.

Emellertid tog jag mina examina. Fil kand. våren 1899 i ämnena mekanik, matematik, fysik, astronomi och teoretisk filosofi och fil. lic. våren 1901 i matematik och mekanik.

I kandidatexamen gick jag direkt upp utan föregående tentamen, i licentiatexamen måste jag först tentera för vederbörande. Examen i fysik var rätt så lättvindig. Examinator, dåvarande laboratorn Granqvist, gav mig blott två frågor. Den ena, huru man skulle beräkna svävningarna mellan två toner, den andra, om jag visste, vad elektricitet var. Sedan jag besvarat den första frågan rätt och den andra med ett kategoriskt nej, var examen avslutad. Jag fick sedermera veta, att om någon olycklig examinand försökte sig på att klargöra elektricitetens väsen, Granqvist fick mycket roligt, och examinanden i motsvarande grad tråkigt. Att min examen blev så lindrig berodde på, att jag ju hade betyg både i teoretisk och tillämpad fysik och i elektroteknik från "teknis". Jag vet, att Granqvist hört sig för angående därvarande kurser.

Det är ju möjligt, att jag kunnat avlägga mina examina på något kortare tid, men då hade säkert mycket kommit att gestalta sig annorlunda. Det var nog bäst som skedde. Jag borde dock ha tagit Upsala först och "teknis" sedan, då jag haft större nytta av Upsalastudierna på "teknis" än tvärtom. Men det är sådant, som man först för sent kommer underfund med.

Höstterminen 1901 såg mig som arbetare på W. Wiklunds Verkstäders filarverkstad, där jag var med om att montera ångmaskiner. Arbetet började kl. 6,30 på morgonen och räckte till kl.6 e.m. med frukostrast kl. 8,30 - 9 och middagerast kl. 1 - 2, alltså tio timmars arbetsdag. Mina arbetskamrater lärde jag mig uppskatta och värdera samt var på bästa fot med dem alla. Jag intog mina måltider tillsammans med en del av dem på en bolagskrog i närheten. Frukosten kostade 60 - 75 öre och middagen, 2 rätter mat och öl, kr. 1 - 1,25 inklusive dricks. När jag arbetat ett par dagar, fann jag en morgon vid min ankomst en brädbit fastsatt i mitt skruvstycke, på vilken det var skrivet: "Infilningen plägar best å av 2 liter bränvin à kr. 1,30. "Vid förfrågan erfor jag, att "infilningen" var den ceremoni, varigenom en nykommen arbetare upptogs i kamratkretsen. Och det blev en ordentlig infilning.

Mot slutet av höstterminen blev det arbetsbrist. Den ene efter den andre av mina kamrater blev avskedad, och då slutade naturligtvis jag också.

Vid årsskiftet 1901 - 1902 annonserades en plats såsom vikarierande lektor under vårterminen i matematik, fysik och kemi ledig vid h. allm. läroverket i Västerås. Jag sökte den, fick den och hade så kommit in på den bana, jag skulle följa under 75 terminer.

Min undervising var huvudsakligen förlagd till 7:2 och 7:1 real. Visst hade jag väl ibland givit privatlektioner, men att från katedern undervisa en hel klass var något absolut nytt. Mitt första intryck var, att klassen liksom en hydra med sina många huvuden illmarigt och illvilligt betraktade mig. Men detta räckte ej lång stund. Snart vore vi fördjupade i studier, och mina elever och jag bleve de bästa vänner i världen. Det hände aldrig, att någon av dem försökte sig på något "skoj" under mina lektioner.

Jag fick åtskilliga bevis på vänskap och förtroende från dem, men det mest rörande var dock, när en av dem ungefär 10 år senare sökte upp mig i Eskilstuna för att fråga, om jag ville "garantera hans ekonomiska framtid", vilket jag dock nödgades avböja. Ungefär 25 år senare återkom han, och berättade, att han blivit kyrkringare. Han ansåg emellertid detta ej vara någon framtid, varför han ämnade slå sig på hönsskötsel i stället. Och nu var det hans ärende att bedja mig hjälpa honom starta en hönsfarm. Pengar hade han tillräckligt, men han visste ej, hur han borde gå till väga. Ja, det visste tyvärr inte jag heller, och jag vågade ej heller bliva hans rådgivare vid inköpet av en lämplig gård, utan fick nöja mig med att råda honom anlita någon pålitlig egendomsagentur.

Han hade i skolan varit en mycket duktig matematiker. Då hans övriga lärare ej vore hågade ge honom premium vid läsårets slut, gav jag honom ett personligt bokpremium. Och detta var väl orsaken till att han fäst sig så vid mig . Påföljande vinter hade han under en skridskofärd på Mälaren gått vilse och fått tillbringa natten under bar himmel. Han fick en svår förkylning och återfick aldrig sitt forna jag, vilket torde ha bidragit till hans originella förslag.

Rektor var Peter Bagge, en mycket korrekt herre, men snäll och välvillig med djup respekt för biskopen, som var läroverkets eforus. En gång bad mig 7:1, för vilken jag var klassföreståndare, att rektorn utverka, att de finge ha gymnasistbal. Men Bagge svarade: "Det går ej i denna biskopens tid". Jag tyckte synd om pojkarna, och saken ordnades så, att en av dem, vars mor ägde ett av stadens största hotell, inbjöd sina kamrater till en enkel danstillställning. Att dessa sedan fingo repartisera härom var en sak för sig.

Som ej torde vara alltför ovanligt, var kollegiet delat i två partier, ett rektorsparti och ett oppositionellt. En stor del av lärarna, däribland jag, stod dock med en fot i vardera lägret. Av dess medlemmar minns jag särskilt den fint bildade klassikern Erland Lagerlöf, den genommusikaliske Josef Lind, som jag sedan skulle återse som rektor i Kalmar, den originelle adjunkten i biologi Karl-Petter Hägerström samt last, but not least, den temperamentsfulle adjunkten i moderna språk Nordensson, i vilkens familj jag inackorderat mig. Han och hans engelska maka hade byggt sig en stor, vacker villa, "Villa Wellcome” Djäkneberget, där de levde på fullkomligt engelskt manér. Före mig hade lektorn i moderna språk, Fant, varit inackorderad där. Djupt övertygad om franska språkets stora betydelse, bad han mig i slutet av terminen att ge en pojke underbetyg i matematik, emedan han var klen i franska och därför borde gå om klassen, varvid Bagge, som hörde det utropade: "Det var det oförsyntaste jag någonsin hört". Pojken förtjänade överbetyg i matematik och fick det också.

Bagge hade anmodat mig att införa elevlaborationer i kemiundervisningen, något som förut ej förekommit. Men det fick ej bli dyrt. Nu fick jag nytta av att jag i Upsala utfört de för fil. kand.-examen i kemi fordrade laborationerna i oorganiserad syntes, fastän jag sedermera "slungade" ämnet. Jag lät spika upp ett fönsterbord i kemikum, inköpte en del provrör o.s.v. Det hela tror jag ej gick till 2o kr. Fram mot terminens slut meddelade mig så Bagge, att Hägerström klagade över att jag "ruinerade skolan" genom att pojkarna under sina laborationer knäckte sönder så många provrör. Jag lovade, att vi skulle ersätta det förstörda, och framhöll, att åtgång av provrör vore något ofrånkomligt. Sedan kom jag överens med pojkarna, att jag och klassen skulle betala hälften var därav. Jag vill minnas att det sammanlagt gick till ungefär en tia.

En annan gång fick jag förebråelser av Hägerström för att jag brutit förseglingen på cyankaliumburken. Han var ju huvudlärare i ämnet, och på honom vilade ansvaret för det giftiga ämnets riktiga förvaring. Han kunde tack vare mig rent av komma i fängelse. Jag tröstade honom med att den dock stod i ett låst skåp, och framhöll, att den vore av föga värde för undervisningen, om den endast skulle tjänstgöra som åskådningsmaterial.

Gamle Karl-Petter kunde nog förefalla sträng och barsk, men var innerst inne välvillig och godhjärtad. Det var synd om honom. Han saknade sin ungdom. Jag minns, då han en gång tittade sig i en spegel, skakade på huvudet och snyftade: ”Så ser jag ut nu, jag, som en gång vunnit pris i en skönhetstävlan." Det hade han också verkligen gjort en gång på en badortbazar.

Så nalkades studentexamen. Det var blott en av mina pojkar jag var orolig för. Men han klarade sig också. Jag hade fått veta, att professor Dunér, för vilken jag avlagt kandidatexamen i astronomi, skulle komma som censor. En astronom borde naturligtvis vara säskilt intresserad av de optiska instrumenten, och så fick pojkarna gång på gång rita upp på svarta tavlan ljusets gång vid kikare, linser och speglar, vare sig det gick i den ena eller andra riktningen, ända tills jag var bergfast säker på att de kunde saken. Den stora dagen kom, och när vid fysikexamens början censorn på min fråga, vad han önskade, att jag skulle förhöra på, svarade: "De optiska instrumenten”, tittade pojkarna på mig. Och så började jag med "den svage". Han redde sig fint, censorn sade "Det är bra", och jag övergick till de andra.

Vid rektors censormiddag hade jag prof. Dunér till granne. Han sade sig vara en smula tveksam, hurivida vi handlat rätt, då vi godkänt "den svages" skrivningar. Jag medgav, att de ju vore på gränsen, men ”hellre fria än fälla”. Förövrigt hade han ju rett sig bra i den muntliga examen. Jo, det fick ju Dunér medge. Och så var den saken klar.

Samtidigt med att jag förrättade studentexamen firade mina studentkamrater tioårjubileum på Strömsholmen i Norrköping.

Efter några dagar slutade läsåret. Kollegiet höll avskedsfest på Klippan för dem av oss, som skulle lämna läroverket, och så var jag färdig att resa till Runstorp. Jag for emellertid ej direkt, utan lade vägen över Eskilstuna, för att där återuppliva mina glada minnen från teknologresan.

När jag på tåget dit studerade Sörmnlandsposten, fick jag se en annons, vari rektorstjänsten samt ordinarie lärarbefattningen i matematik och fysik med elektroteknik vid Tekniska skolan i Eskilstuna förklarades till ansökan lediga. Då jag aldrig hört talas om, att det skulle finnas en teknisk skola där, sökte jag upp förutvarande rektorn Axel Karlsson för att få närmare upplysningar, vilka resulterade i att jag efter min hemkomst sökte båda befattningarna. Lärartjänsten tillsattes av skolans styrele, medan rektor förordnades av Kungl. Maj:t efter styrelsens förord.

Kort därefter blev jag genom ett brev från skolstyrelsens ordförande, dåvarande styresmannen för gevärsfaktoriet och majoren Carl Hyltén Cavallius anmodad att bege mig till Eskilstuna för att sammanträffa med styrelsemedlemmarna. Dessa voro, förutom ordföranden, fabrikörerna Arvid Nilsson och Knut Söderblom samt direktören Carl Gustaf Thunberg. Sammanträffandet, vid vilket den sistnämnde ej var närvarande, fick formen av en trevlig middag på Strömsholmen, där det överenskoms, att jag skulle få lärartjänsten, varvid styrelsemedlemmarna förbundo sig att giva mig förord till rektoratet. Det senare skulle dock hållas hemligt.

Nanny och jag hade eklaterat vår förlovning midsommaraftonen 1898. När jag nu blivit ordinarie i statens tjänst, hindrade intet att vi gifte oss, och vårt bröllop firades på Runstorp den 13 september i närvaro av talrika släktingar och vänner. Vigseln ägde rum i salongen, framför Vita fruns porträtt, som vänligt leende blickade ned på oss. Bland telegrammen var det särskilt ett, som gladde mig. Det var från eleverna i min förra 7:1 real-klass i Västerås.

Lysningsnotis.

Vigselnotis.

Tekniska skolan i Eskilstuna var av rätt gammalt ursprung. Dess rot och upphov synes ha varit en skrivelse från Kungl. Maj:t den 24 januari 1835, enligt vilken i Eskilstuna elementarskolas högsta klass, utom undervisningen i vanliga skolämnena dessa ”borde visas i sin tillämpning genom förklaring af hvarjehanda modeller i mekanik, hydrostatik och byggnadskonst, dels genom anställda fysikaliska och kemiska rön, dels genom besök i smedjor och verkstäder. För gesäller och lärlingar skulle derjemte beredas den förmån, att de vid tillfällen, då sådana ämnen föredrogos, hvilka egentligen grundlade eller spridde ljus öfver deras yrken, skulle få besöka skolan och bekomma undervisning af hennes lärare. Uti kemi och fysik skulle begagnas de vid Teknologiska institutet (Tekniska högskolan) antagna läroböcker”.

Bestämmelserna angående läroböcker kan måhända en smula överraskande, får sin förklaring genom att i Teknologiska institutets dåvarande stadgar föreskrevs, att undervisningen skulle vara "mera popular och praktisk än strängt vetenskaplig".

Småningom emanciperade sig kursen från elementarskolan.1855 fick den egen lokal och den 22 december 1858 fastställde Kungl. Maj:t stadgar Tekniska söndags- och aftonskolan i Eskilstuna. Denna utgjordes då av två ettåriga kurser, en lägre och en högre, "ägande lärjunge, att i mån af inhämtade kunskaper, uti hvarje särskildt undervisningsämne begagna den ena eller andra lärokursen". Läsåret omfattade månaderna september till april. Undervisningen skulle "meddelas å söndagsmorgnar, böne- och andra större högtidsdagar undantagna, samt å alla söcknedagsaftnar, minst två timmar hvarje dag, lämpade efter årstiden.” Utom de tekniskt betonade ämnena förekom även träsnideri, "om sådant medhinnas kan".

Förekomsten av träsnideri bland skolans ämnen kan ju förefalla en smula överraskande, men är säkerligen ej mera märkvärdig, än att under Teknologiska institutets första verksamhetsår bland dess läroämnen förekom konsten att göra blommor, avsett "åt sådana fruntimmer, hvilka såsom näringsyrke idka denna konst".

Genom ett kungl. brev av den 12 juli 1872 medgavs, att lärokursen vid skolan finge ökas till tre år, genom att högre kursen blev tvåårig, i samband varmed matematikkursen utökades med algebra.

Dittills hade skolan varit inrymd i hyrd lokal men den 8 november 1883 överlämnade stadsfullmäktige till skolans direktion det nuvarande skolhuset, som då omfattade två våningar.

År 1885 överlämnades av Tekniska föreningen i Eskilstuna till skolans direktion ett insamlat belopp av kr. 1245:- att användas till att anordna en i samband med Tekniska söndags- och aftonskolan stående fackskola för metallindustri. I enlighet härmed beslöt direktionen att vårterminen 1866 försöksvis inrätta en fackskola för finare smides- och metallindustri, "förvissad att - när skolan, om äfven uti ringa omfång blifvit en verklighet och kunde framlägga praktiska resultat af sin verksamhet - statsmakternas bistånd för dess vidmakthållande, och utveckling med godt hopp om framgång skulle kunna påkallas. Då direktionen dessutom egde att tillgå en lämplig lärare uti Herr Erik Carlsson, som efter fullbordade studier vid härvarande Tekniska söndags och aftonskola genomgått Der Könlichen Fachschule zu Iserlohn, så öppnades Eskilstuna fackskola den 7 januari 1886 med 6 elever och förenämnde Carlsson som lärare."

Direktionens förvissning sveks ej. I ett kungl. brev av den l2 oktober 1889 fastställdes nya stadgar för Tekniska skolan i Eskiltuna, enligt vilka skolan var fördelad på två avdelningar, söndags- och aftonskolan samt fackskolan för finare smides- och metallindustri. I den senare förekommo följande ämnen: frihandsteckning med stillära, modellering, träskärning, gravering och drivning, metallgjutning och ciselering, etsning och galvanisering samt smidning, filning och svarvning. I fackskolan skulle meddelas undervisning alla söcknedagar, minst 8 timmar varje dag. Kursen var treårig.

Söndags- och aftonskolans kurser utökades avsevärt, i samband varmed dess båda kurser, den lägre och den högre, båda blevo tvååriga. Läsåret fördelades på två terminer, höstterminen från den l september till och med den 20 december, och vårterminen från den 7 januari till och med den 30 april i söndags- och aftonskolan och till och med den 21 juni i fackskolan.

Slutligen tillkom genom kungl. brevet av den 3 december 1898 i söndags- och aftonskolan ett nytt ämne, allmän byggnadslära och husbygnadskonst, varvid bestämdes, att vårterminen skulle börja den 15 januari i båda skolorna för att räcka till maj månads utgång i söndags- och aftonskolan och till och med den 21 juni i fackskolan.

Ungefär samtidigt uppfördes på skolans tomt en mindre byggnad, innehållande vaktmästarebostad samt ett par rum för undervisningen i formning och metallgjutning m.m.

Skolan hade nu fått den form, den hade vid min ankomst. Undervisningsämnen i söndags- och aftonskolan voro: Matematik (aritmetik, algebra, serier, logaritmer och plan trigonometri), Beskrivande geometri med linearritning, Fältmätning och nivellering, Mekanik, Maskinlära och maskinritning, Fysik, Kemi, Allmän byggnadslära och husbggnadskonst, Svenska språket och, Frihandsteckning samt såsom frivilliga ämnen Tyska språket, Engelska språket, Modellering, Välskrivning med rundskrift och textning samt Bokföring.

Fackskolans ämnen voro de i kungl. brevet av den 12 oktober 1889 nämnda. Söndags- och aftonskolans ordinarie lärare undervisade uteslutande i högre kursen, som ungefär motsvarade de tekniska elementarskolornas mekaniska linie, medan undervisningen i lägre kursen, samt språkundervisningen i den högre bestreds av extralärare. I fackskolan voro samtliga lärare fast anställda.

Vi voro fyra ordinarie lärare i söndags- och aftonskolan. Den äldste av oss var Carl Söllscher, tysk dr. fil., duktig kemist och dessutom hemma i litet av varje. Han hade varit i skolans tjänst sedan år 1885, där han nu undervisade i kemi. Därjämte upprätthöll han som vikarie den lediga rektorstjänsten. Han var direktör för Eskilstuna sparbank och för elektricitetsverket samt hade haft egen elektrisk verkstad.

Söllscher var varmt intresserad för nya uppfinningar. Han var den förste i Eskilstuna, som skaffade sig motorcykel, och en av de första, som hade motorbåt. Under sin rektorstid inköpte han åt skolan en liten emaljugn, som bestod av en miniatyrångpanna, vari sprit förgasades. Spritångan blandades med lysgas och gav en låga av hög temperatur. En gång höll han emellertid på att råka illa ut med emaljugnen. Hushållningssällskapet skulle ha bal på Stadshotellet. Vi och Söllschers hade kommit överens om att gå dit i sällskap. Emellertid hade han och jag aftonlektioner, så att vi skulle komma någon timme efter våra fruar. När vi så skulle gå, fick jag bud från Söllscher att ej invänta honom, han skulle komma litet senare. När han så kom, var hela hans huvud insvept i vadd, och på min fråga, vad denna utstyrs à la tete masquée betydde, berättade han, att han demonstrerat emaljugnen för sina elever. Emellertid hade påfyllningsventilen suttit snett i gängorna, och då han försökte rätta till den, lossnade den , varvid han fick en mängd brinnande spritånga i ansiktet. Skägg, hår och ögonbryn sveddes och sannolikt räddades hans syn blott genom glasögonen. Sedan dröjde det länge, innan jag återsåg emaljugnen. Jag fann den då undanställd högt uppe på en hylla, bakom andra apparater.

Civilingeniören Gustaf Hök var lärare i mekanik, mekanisk teknologi, maskinlära och maskinritning. Han hade med några års avbrott varit i skolans tjänst sedan år 1890. Hök var nu, efter att ha haft flera anställningar inom industrien, bl. annat vid Munktells, konsulterande ingeniör, men framför allt kommunalman och brukade omväxla med att vara ordförande och vice ordförande i stadsfullmäktige. Han bebodde en villa av egen konstruktion, som han prytt med en högst upp på ena gaveln placerad centrifugalregulator av trä, vilken förorsakade en hel del mer eller mindre kvicka frågor och förmodanden.

Lärare i beskrivande geometri med linearritning, byggnadskonst och byggnadsritning var sedan år 1899 stadsarkitekten Emil Befwe. Tillhörande en vallonsläkt, var han pigg och livlig som en sydlänning. Han gav regelbundet varje vår minst en tredjedel av klassen underbetyg i beskrivande geometri, men jag kan ej påminna mig, att han vid höstens tentamina underkänt någon enda av tentanderna.

Själv var jag slutligen lärare i matematik och fysik med elektroteknik.

Läroverksadjunkten Kalle Lidberg var extralärare i tyska. Han var en av stadens mest populära personer. Föreståndare för arbetareinstitutet, föreläste han stundom själv, men visste då också, hur han skulle knipa sin publik. Då jag en gång frågade vårt dåvarande hembiträde, som brukade gå på institutets föreläsningar, vilken föreläsare hon tyckte bäst om, blev svaret: "Jo, det är nog dr. Lidberg, för se han talar ibland om kärlek".

Hugo Rydberg, likaledes läroverksadjunkt, var extralärare i engelska. Han var skicklig lärare, men höggradig paranoiker. Gjorde ingen skillnad mellan dröm och verklighet. Och så hände det en gång, att då han en morgon gjorde sin entré i skolans lärarrum, efter att en äldre, ogift lärarinna förekommit i hans drömmar, han stegad fram till denna och sade: "Jag får anhålla, att fröken låter mig vara i fred om nätterna”.

Min maka och jag träffade vid ett besök i Stockholm samman med honom, vilket resulterade i en gemensam supé. Dagen därpå åto Rydberg och jag middag tillsammans på Strömsholmen i Eskilstuna. Han berättade då, att han drömt om min maka och frågade mig, om jag trodde, hon kunde sätta på folk drömmar. Då jag försäkrade honom, att hon var fullkomligt oskyldig härtill, svarade han: "Nej, jag vet nog, vilka som varit framme. Det är ett par detektiver”. Vid kaffet bjöd jag honom på en konjak, som han dock tvekade att dricka, sägande: "Vet du inte, att dom späder konjaken med blåsyra här". Han godtog den dock slutligen, då jag bedyrat, att blåsyrehalten vore för liten för att vara farlig.

Rydberg var fil. lic. och i hög grad medveten om sin akademiska värdighet. Han berättade en gång, att han varit i Upsala och hälsat på sin bror. På min fråga, vad hans bror var för något, svarade han : ”Det är mycket, mycket anspråkslöst. Han är nämligen apotekare". Då Rydberg omsider disputerat och promoverats, påstods det, att han beskar sin bekantskapskrets med 50 procent.

De båda ingeniöerna Erik Kjellström och Nils Floding voro extrlärare i matematik och linearritning. Kjellström undervisade även i fackskolan i smidning, filning och svarvning. Han lämnade skolan redan 1904 för att bli verkmästare i Tekniska elementarskolan i Norrköping. Floding skötte sin svärfars verkstad. Den hade länge gått dåligt och nedlades 1915, varvid Floding tillträdde en ingeniörsplats i Stockholm, som dock blev av kort varaktighet. Han lärde sig då laga skor, varpå han enligt egen utsago fick större inkomster, än han någonsin tillförne haft. Sedan skolagningshögkonjunkturen tagit slut, blev han lärare vid Stockholms yrkesskolor.

Vidare tillhörde två folkskollärare kollegiet, den fine och försynte Carl Hallberg, som var extralärare i svenska, och extraläraren i svenska, välskrivning och textning, vartill sedan kom matematik och bokföring, B.J. Landegren. Landegren var en mörklagd, storvuxen halländing. Han hade en gång vid en utflykt försökt skynda över ett järnvägsspår, för att hinna upp en ung dam, som han var förtjust i. Emellertid var olyckan framme, han snavade och föll och ett tåg klippte av hans fötter, så att han alltsedan fick reda sig med proteser. Han blev dock gift med den unga damen. Landegren var en effektiv och energisk lärare av den gamla stammen, men hans högsta strävan var i alla fall att bli stadsfullmäktig, han fick dock aldrig någon valbar plats på röstsedlarna, vare sig han var radikal eller konservativ. Ibland var hans ordval en smula egendomligt, t.ex. då han om en konsert sade: "Den var snygg, det är ej tu tal om det".

Slutligen var Oskar Åhrberg, som själv genomgått skolan, extralärare i frihandsteckning och modellering från år 1887 med ett uppehåll 1888- 1890, då han hade tjänstledighet för att studera vid en Kunstgewerbschule i Karlsruhe. Han avgick först med år 1938 års utgång, och hade då ej försummat en enda lektion vare sig på grund av sjukdom eller av annan anledning, om man undantar ett par timmar han var frånvarande på grund av sin fars begravning. Och det är ett rekord, så ståtligt som något. Bland Åhrbergs elever blevo flera sedan utövande konstnärer, och själv brukade han varje hösttermin utställa en del av sina under sommaren målade tavlor i lärarrummet, där vi hans kamrater livligt beundrade dem. Men det var svårt att få köpa någon tavla av honom. Han var själv för fäst vid dem. Och nu torde han säkert ha en samling på åtskilliga hundra dukar.

Lärarna i Fackskolan voro de ovan nämnda Erik Carlsson, Erik Kjellström och Oskar Åhrberg samt fröken Kate Betts, som undervisade i etsning, galvanisering och träskärning. Hon var en skicklig lärarinna med en aldrig svikande förmåga att hålla också den största vildbasare i tukt och herrans förmaning.

Alla dessa mina gamla kamrater äro nu undantag av Åhrberg, som ännu bebor sin fäderneärvda gård i Eskilstuna, och Söllscher, som genom en egendomlig ödets lek hamnat i samma hus som jag själv i Stockholm.

Antalet ordinarie elever var i söndags- och aftonskolan, när jag gjorde min entré 209 st. och i Fackskolan 42 st. Härtill kommo så 11 st. extraelever, i regeln förutvarande elever, som önskade förkovra sig i främmande språk. Av de 209 eleverna hade 89 intagits vid hösttermimens början, medan vid läsårets 1906-1907 slut blott 21 erhöllo avgångsbetyg från högre kursen. Gallringen var alltså mycket kraftig. Till någon del berodde detta på, att de kvinnliga eleverna i lägre kursen, som brukade uppgå till 15 -20 st. i varje årsklass, i regeln aldrig fortsatte i den högre. Men själva huvudorsaken var en annan. Med helt få undantag voro eleverna anställda på ritkontor, verkstäder eller på annat sätt inom industrien. Först kl. 5 e.m.blevo de lediga från sitt dagliga förvärvsarbete, och kl.6 började skolan, där undervisningen pågick till kl .9 på kvällen. Och kurserna voro dryga i förhållande till timantalet. Det fordrades därför duktigt med både energi och begåvning att hålla ut härmed under hela fyra läsår, och därför är det ej att undra över, att många gåvo upp under det långa loppet. En annan omständighet, som spelade in, var att stundom någon elev genom ändrade arbetsförhållanden hindrades att fortsätta skolan.

En gång utropade en högre officer vid ett besök i skolan: "Det var en trevlig klass, så jämnstora de äro allesamman". Men även om man anlade något mera rationella synpunkter, kunde man komma till liknande resultat. Jag frågade en gång en av mina elever, när de egentligen läste. "Läser", svarade han, ”det gör vi, sedan vi kommit hem på kvällen"."Nå, men när sover ni då?" "Det få vi göra, när vi komma åt", blev svaret. Och de svaren vore nog så allmängiltiga. Sådana elever var det en glädje att ha att göra med. Och det var och förblev ej blott min, utan, så vitt jag kunnat finna, också hela kollegiets mening.

Till att börja med voro flera av mina elever ungefär jämnåriga med mig, vilket gjorde, att jag kände mig på rätt så kamratlig fot med "klassen", vilken inställning sedan alltjämt följt mig hela min lärarbana ut, efter vad jag tror till båtnad gör båda parterna.

Det var rätt så klent beställt med undervisningsmateriellen. Fysikaliska apparatsamlingen var nog rätt stor och mångsidig, men den hade mest historiskt värde. Jag tyckte, då jag genomgick den, att den föreföll så märkvärdigt bekant. Jag hade bestämt sett en hel del av apparaterna förut. Och mycket riktigt. En stor del av dem voro försedda med firmamärket "Secretan, Paris", och detta ledde mig på spåret. De funnes avbildade i en gammal fransk lärobok i fysik av Ganot, som var illustrerad med klichéer från denna firma. De stammade alltså från 1860-talet. Därjämte fanns en orgelbälg samt ett mycket stort antal orgelpipor av olika konstruktion för att visa uppkomsten av svängningsbukar och -knutar, övortoner m.m.

Kemiska instrumentsamlingen var någotsånär tillfredsställande, men det enda åskådningsmaterial som fanns för det viktiga ämnet maskinlära, utgjordes, efter vad jag kan påminna mig, av en trasig ångmaskinsindikator och en anordning att visa slidrörelsen i en ångmaskin, bestående av två spåntade brädbitar, som kunde glida utefter varandra, och som Hök en gång i tiden tillverkat.

För frihandsteckningen funnos en massa ornamentala gipser och uppstoppade fåglar, om vilka Åhrberg tog noggrann vård för att hindra dem att bli malätna. Till sist fanns ett bibliotek, som dock i huvudsak endast, såsom Hök en gång uttryckte det, "hade ett vardande antikvitetsvärde".

Både Söllscher, Hök och Bofwe hade jämte mig sökt rektorsbefattningen. Vi kommo emellertid överens att ej låta utgången därav eller eventuella överklaganden inverka på vårt vänskapliga förhållande till varandra, en överenskommelse, som vi obrottsligt höllo. Så fick jag direktionens förord, varvid direktör Thunberg reserverade sig till förmån för Hök, förordet överklagades, men jag förordnades den 30 januari 1903 till rektor. Enligt tidningarnas uppgifter lär jag då ha varit Sveriges yngste rektor. Med säkerhet var jag den yngste medlemmen i mitt kollegium. Och nu gav mig Hyltén-Cavallius ett råd, som jag tror var det bästa jag någonsin fått. "Kom ihåg”, sade han, "att aldrig fråga någon till råds, utan handla, som du själv anser bäst.” Och det rådet har jag sedan troget följt.

Tidningsurklipp.

Sedan år 1898 hade lägre kursens första klass på grund av det stor elevantalet varit kluven i två parallellavdelningar, varvid skolans därigenom förorsakade behov av större anslag till lärarlöner hade tillgodosetts. Vid höstterminens 1902 början hade även elevantalet i lägre kursens andra klass svällt ut så pass, att även denna måste parallellklyvas, men för de härigenom ökade omkostnaderna fick skolan ingen kompensation.

Söndags- och aftonskolan hade därför rätt så brydsamma finanser. Anslagen utgjordes av kr. 10.000 från staten och kr. 2.000 från staden, vartill kom bortåt kr. 5oo:- i elevavgifter. Lönerna uppgingo årligen till bortåt kr. 10.800. När därtill kom kostnaderna för lyse, omkring kr. 600:-, för kataloger, arbetsordningar, årsredogörelser och annonser, blev just ej mycket över till modernisering av undervisningsmateriellen. Försöken att förbättra denna resulterade därför i en ofta förekommande post i de årliga räkenskapssammandragen: ”Skuld till kassaförvaltaren".

En annan svårighet, som medföljde uppdelningen i parallellklasser, var, att skolans trångboddhet ökades. Somliga timmar fanns det faktiskt flera klassavdelningar än lärosalar, och då fick man ta lärarrummet eller biblioteket i anspråk. Emellertid beslöto stadsfullmäktige i april 1905 att i enlighet med av direktionen framlagt förslag låta tillbygga skolhuset med ännu en våning och att inreda ett par större ritsalar och bibliotekelokal på den nya vinden. Samtidigt skulle centraluppvärmning med lågtrycksånga anordnas i skolhuset, som dittills uppvärmts med stora järnkaminer. Tillbyggnaden blev färdig under läsåret 1906 - 1907, och därmed var skolans trångboddhet tillsvidare hävd.

De genom införande av centraluppvärmning överflödiga skorstensstockarna ersattes med ventilationstrummor. Därvid råkade även rökgången från fackskolans på nedre botten befintliga smedja att muras igen. Och så kom det sig, att när Alm, som efterträtt Kjellström i Fackskolan, skulle ge terminens första lektion i smidning, han omöjligt kunde få ässjan i gång ordentligt, men däremot, enligt sin egen utsago, så när rökt ihjäl klassen. Felet hjälptes genom att ersätta skorstenen med en plåttrumma, som genom väggen mynnade ut i det fria, och vari en fläkt åstadkom tillräckligt drag.

Alm tillhörde en gammal släkt av bössmeder och kom till oss från gevärsfaktoriet, där han var förman. På den tiden var ännu "Måttjohansson" rustmästare vid faktoriet, och han hade givit Alm sina varmaste rekommendationer. Det märktes också, i vems skola Alm gått. Vi hade en gång köpt ett elektriskt mätinstrument, som enligt bruksanvisningen borde luta 45° mot horisontalplanet, och Alm fick i uppdrag att låta sina elever tillverka ett stativ åt det. Snart kom han emellertid och berättade med fundersam min, att instrumentets framsida ej var parallell med baksidan, utan de bildade en grads vinkel med varandra. Och vilken sida skulle han rätta sig efter? ”Framsidan”, sade jag. Och sedan dröjde det ej länge förrän stativet var färdigt med all tillbörlig precision.

Alm var en mycket skicklig och intresserad lärare, och skolan fick behålla honom, ända tills den nedlades. Under hans tid började den tillverka en del verktygsmaskiner såväl till försäljning som till eget bruk. Det enda vi ej kunde göra själva var gjutgodset, som vi därför måste beställa vid något av stadens gjuterier. Och så kom det sig, att vid en årsavslutning, då bland övriga elevarbeten en fräsmaskin var utställd, fabrikör Söderblom granskade denna och frågade: "Vem har kunnat leverera ett så förb. fult gjutgods? "Jo", svarade jag helt sanningsenligt, "Söderbloms gjuteri". Söderblom fick en tankfull min, teg och gick sin väg. Och visst var gjutgodset en del blåsigt, men maskinen användes än i dag i den nuvarande verkstadsskolan.

Lönerna vid Söndags- och aftonskolan hade bestämts på 1880-talet och voro nu synnerligen små. Extralärarna t.ex. hade en timlön av kr. 2:- med undantag av lärarna i främmande språk, som hade kr. 2:5o. Det var därför ej alltid lätt att vid behov erhålla nya lärare, men det gick i alla fall, om det också stundom behövdes en mild övertalning.

Vi gjorde emellertid alla vårt bästa och försökte hålla skolan på en nivå, jämförlig med de dåvarande tekniska elementarskolornas. Det är ej svårt att förstå, att detta inte var så lätt, då den högre kursen, som skulle motsvara dessa blott var tvårig med aftonkurser, medan elementarskolorna voro treåriga med heldagsläsning. Men frihandsteckningen och linearritningen voro undangjorda i lägre kursen. Av de övriga ämnena blevo de delar, som kunde anses viktigast, ordentligt inlärda, medan resten ströks. Ur matrikeln över de utexaminerade eleverna framgår, att detta var en riktig metod, då de synas med framgång kunnat tävla med elementarskolornas alumner. Men det fordrades också både energi och begåvning för att klara sig genom skolan.

Det var emellertidett önskemål att få skolan utvidgad med ännu en årsklass, och när man bläddrar genom direktionens skrivelser från denna tid, stöter man gång på gång p å dels anhållanden härom, dels framställningar om lönereglering och ökade anslag. Men dessa voro alla förgäves.

Så ingick direktionen år 1905 till stadsfullmäktige med hemställan om ökade anslag för anordnande ev en ny årsklass med aftonundervisning, nya parallellkurser och lönereglering, för den händelse dessa förslag komme att vinna Kungl. Maj:ts och riksdagens bifall.

Mot förslaget om de nya parallellkurserna hade stadsfullmäktige intet att invända. "Beträffande åter frågan om inrättande af ytterligare en årsklass för högre kursen fann Utskottet sig icke kunna biträda Direktionens uppfattning om behofvet eller ens lämpligheten för närvarande af en dylik anordning. Undervisningen vid härvarande tekniska skola hade från början varit och vore fortfarande hufvudsakligen afsedd att bibringa eleverna det kunskapsmått, som erfordrades för vinnande af anställningar såsom verkmästare och förmän vid industriella anläggningar, och för denna utbildning vore de nuvarande kurserna tillräckliga, efter hvad erfarenheten visade. - - - - - - - - - Då, såsom ofvan sagts behof af ökade kurser svårligen här förelåge, syntes det Utskottet vara i alla afseenden förmånligare att söka ordna undervisningen, i hvad den i vissa afseendon bruste, inom de nuvarande klasserna än att öka den obligatoriska undervisningstiden med ännu ett år. Det kunde äfven sättas ifråga, huruvida icke anordnandet af en obligatorisk 5:te klass för tekniska skolan skulle menligt inverka på eller till och med lägga hinder i vägen för inrättandet af ett högre allmänt läroverk härstädes, ett önskemål, hvars förverkligande måste vara för samhället af största värde”. Däremot hade vederbörande intet emot, att staten bekostade en frivillig ny årsklass. Någon lönereglering ville de ej höra talas om.

Mot slutet av år 1906 hade direktionen ingått till Kungl. Maj:t med hemställan om ökat anslag för beredande av löneförbättring åt lärarna och för inköp av möbler och undervisningsmateriell. Nu biträdde stadsfullmäktige, sedan ärendet remitterats dit, till alla delar direktionens förslag. ”Behofvet af lärarnes förbättrade ställning är af Direktionen tydligen påvisad; och kunna Stadsfullmäktige icke finna annat än att staten, som hittills ensam betalat lönerna till de ordinarie lärarne i tekniska skolan, äfven bör ensam bekosta de löneförbättringar för dem, som finnas af behofvet påkallade. - - - - - - - Antalet lärjungar har längesedan vuxit öfver den gräns, som motsvarar Eskilstunaindustrins behof af mekaniskt-tekniskt underbefäl, hvarför en ansenlig del af de årligen utexaminerade eleverna äro hänvisade till att söka platser på andra orter. Skolan tillgodoser sålunda icke endast ett lokalt, utan fastmera ett allmänt behof; och det finnes under sådana omständigheter fullt fog för den uppfattningen, att Eskilstuna stad icke bör vidare, än som redan skett och staden sig åtagit, betungas med årliga tillskott för upprätthållande af tekniska skolans för landet i sin helhet ej mindre än för staden gagnerika verksamhet.”

Att staden ej endast borde sörja för industriens bästa, utan även för sin ungdoms behov av utbildning var tydligen något för dåvarande stadsfullmäktige absolut främmande.

För kuriositetens skull kanske bör nämnas, att dessa båda skrivelser vore utan minsta reservation undertecknade av en av direktionens medlemmar, som såsom sådan skrivit sitt namn också under de skrivelser, på vilka de voro svar.

På så sätt avlöpte i regeln alla våra försök att förbättra skolans ställning. Staden ville, att staten ensam skulle vidkännas kostnaderna, medan staten satte som villkor, att staden deltoge däri.

Så tillsatte slutligen stadsfullmäktige i juni 1917 på ingeniör Höks förslag en kommitté på fem personer med uppdrag att inkomma med förslag beträffande de åtgärder, som från kommunens sida borde ifrågakomma för främjande av skolans vidare utveckling. De kommitterade blev förutom Hök direktören Gustaf Elmér, såsom industriens representant, fabrikör E. Perntz i egenskap av ordförande i tekniska skolans förbund, sliparen W. Westergren såsom arbetarrepresentant och undertecknad. Höks mening var att få sin älsklingsplan realiserad. Han ville i stället för Fackskolan för finare smides- och modellindustri sätta en fyraårig verkstadsskola. I denna skulle lägre kursens elever gå som arbetare, medan eleverna i högre kursen skulle vara förmän. Eleverna skulle vara avlönade och verkstadsskolan självförsörjande, i det dess utgifter skulle bestridas av de inkomster den kunde få genom att tillverka halvfabrikat åt en del Eskilstunaindustrier. Kommitténs arbete bestod huvudskligen i att på grund av föreliggande statistik beräkna huru många elever, som kunde påräknas inom de olika facken, samt att på grund härav bestämma behovet av arbetsmaskiner, verktyg, lokalutrymmen m.m.

Emellertid uppgjorde jag ett förslag till en ny årsklass i högre kursen, med heldagsundervisning denna gång. För att göra det möjligt för mindre bemedlade elever att genomgå denna klass föreslog jag, att de skulle få studielån mot borgen ur skolans premiefonder, som då uppgingo till vid pass kr. 50.000:-, samt att staden skulle teckna underborgen. Kommittén antog mitt förslag, ehuru utan vidare entusiasm. Skolans styrelse ville ej förena sig med kommittén om förslaget, då den ansåg, att detta skulle föregripa en pågående reformering av det tekniska undervisningsväsendet, varför kommittén i ett den 3 maj 1918 inlämnat betänkande upptog förslaget som sitt.

Då jag någon tid senare frågade Hök, huru saken låg till i beredningsutskottet, svarade han: ”Förbaskat illa. Det går aldrig igenom." Då bad jag en del av utskottets medlemmar en och en hem till mig, andra sökte jag själv upp och diskuterade frågan med dem med det resultatet, att Hök efter utskottssammanträdet gav mig den hugnesamma underrättelsen: "Har du sett på tusan. Förslaget gick enhälligt igenom." Det gjorde det också i stadsfullmäktige, så att den första "Femman " eller, såsom dess mera officiella namn löd, "Fackskoleklassen för maskinindustri" kunde börja med höstterminen 1918.

Kommittén fortsatte emellertid sitt arbete. Vi funno, att den första uppsättningen maskiner och inventarier till den planerade skolverkstaden skulle kosta ej mindre än bortåt 230.000 kronor. Därtill kom, att tiderna började försämras, så att det begynte se mörkt ut med dess möjligheter till självförsörjning. Och så avsomnade kommittén småningom, tyst och stilla. Den hade fått smeknamnet "tekniska virakommittén", emedan några av dess medlemmar brukade dra en stilla vira efter sammanträdena.

Det gällde emellertid att skaffa lärare till den nya klassen. Ämnena voro matematik, fysik, mekanik, maskinlära, maskinritning och mekanisk teknologi. Själv tog jag de tre förstnämnda, medan Chalmeringeniören Gunnar Lindqvist fick de tre återstående ämnena.

Lindqvist hade utsetts till Höks efterträdare, då denne avgick den 1 juli 1914 efter att ha blivit verkställande direktör vid Munktells Mek. verkstads A.-B. Emellertid hade Lindqvist blivit erbjuden en fördelaktig ingeniörsplats i Stockholm, men då vi ej gärna ville definitivt släppa honom, ordnades saken så, att han fick tjänstledighet tillsvidare från den 1 december 1917. Och nu följde en rätt besvärlig tid med än den ene, än den andre ingeniören såsom vikarie för honom. Bland dem var för en kort tid den oförbränneligt glade Per Yngve Åkerman. Han for emellertid inom kort till Stockholm, där han fått någon befattning i statens metallkommission. Här genomförde han helt självrådigt en affärstransaktion, varför han blev ålagd att betala staten en skadeersättning på ett par millioner. Sedan följde han som kaptenens gäst med på den bekanta Eskilstuna III:s färder mellan Sverige och Sovjet, var efter han försvann in i Sovjetunionen, där han småningom blev folkkommissarie i Fjärrkarelen.

Något år efteråt kom han under en kort tjänstledighet på ett par dagars besök i Eskilstuna, föregången av en skrivelse från Stockholms polismyndigheter, att här kom en farlig karl, som polisen fick lov att övervaka. Polismästaren, Oskar Hovander, en gammal vän till Åkerman, lovade att personligen ha honom under sin uppsikt. Och så hände sig att Pelle Åkerman en kväll i ett gäng på Strömsholmen blev tillfrågad: "Hör du, Pelle, vad gör du egentligen här." ”Förbereder revolutionen", sa' Pelle, "Jag tänkte mig, att du skulle kunna få vederbörande att tillsammans med debetsedlarna sända ut ett litet revolutionärt upprop". "Det kan du väl förstå är omöjligt", svarade denne. "Är det ditt sista ord?" "Ja, absolut". Då tog Pelle upp sin anteckningsbok, tittade allvarligt på sin interlokutör och började skriva. Denne blev då orolig och frågade slutligen: "Vad skriver du?" "Jo", svarade Pelle, "det är bra att veta, vilka man skall låta arkebusera först.” "Hör du", utropade då den skrämde mannen, "kan jag inte få tänka litet till på saken."

Snart återvände Åkerman till Sovjet, där han, enligt vad det ryktas, sedan fått en viktig industriell befattning.

Sommaren 1918 träffade jag emellertid Lindqvist och frågade honom, om han ej ville komma igen och bli lärare i den nya klassen. I så fall finge han ju goda utsikter ett bli lektor, om staten, såsom jag hoppades, toge hand om denna. Lindqvist tog sig en ordentlig funderare, rådfrågade Hök, som absolut avrådde honom, då han ej trodde klassen skulle bli långlivad, men beslöt sig dock, klokt nog, som det sedan visade sig, att anta mitt förslag.

Genom att jag åtog mig en del undervisning i "Femman" blevo en del matematiktimmar lediga i högre kursens första klass. Dessa beslöt jag anförtro åt folkskolläraren August Gauffin, en mycket duktig matematiker, som sedan ett par år varit extralärare i lägre kursen, och därvid visat sig vara en utmärkt lärare. Men detta gick ej utan gnissel.

Landegren ansåg sig såsom den äldste matematikläraren självskriven och hade "under sommaren pluggat i sig" den ifrågavarande klassens kurs. Då jag emellertid ansåg Gauffin vara betydligt skickligare som lärare och därjämte mera kunskapsrik, hans hobby var matematik, och han hade ej behövt något extra "plugg", stod mitt beslut fast, trots Landegrens protester. Utan hänsyn till den stipulerade ömsesidiga uppsägningstiden av tre månader förklarade då denne, att han omedelbart avginge såsom lärare. Han ersattes med en civilingeniör i matematik, folkskolläraren Birger Löwing i välskrivning och en litograf i textning. Under Landegrens tid hade textningen bestått i uteslutande rundskrift, vari han någon gång tagit några lektioner, men nu kommo även andra stilsorter med. Nu blev det verklig textning.

Så började höstterminen 1918. Första timmen stod välskrivning på schemat och efter dennas slut kom Löwing och frågade mig med sin höga diskantröst: ”Är det Landegren eller jag, som skall undervisa i välskrivning?” "Det är naturligtvis du" svarade jag, vartill Löwing genmälte: "Det trodde jag också, men då jag kom in i klassen, satt Landegren i katedern. Men då sa’ jag, vad har du här att göra, och körde ut honom.” Nu hade tydligen "eftertankens kranka blekhet" vaknat. Landegren skrev till direktionen och klagade över att jag avskedat honom egenmäktigt och utan hänsyn till uppsägningstiden. Det vore ju förövrigt direktionens sak att antaga och avskeda lärarna. Saken ordnades så, att Landegren fick tjänstledighet under läsåret. Då han ej avhördes påföljande läsår, fick han avsked på grund av uteblivande från tjänsten.

Vi hade nog varit en hel del undersamma, huru det skulle bli med elevantalet i den nya klassen. Avgångsbetyg tilldelades ju liksom förut de elever, som genomgått högre kursens andra klass, den nya klassen var frivillig och medförde en hel del ekonomiska uppoffringar. För ett göra den mera begärlig, stipulernde vi, att elevantalet ej finge upgå till mer än 20 st. Det blev jämt 20 sökande till klassen.

Den 7 maj 1919 inspekterades skolan av undervisningsrådet Nils Fredriksson, som därefter frågade mig, om jag ej ville, att staten helt och hållet övertogs högre kursen jämte fackekoleklassen såsom en statens fackskola. Naturligtvis blev jag glad över att så fort nå mitt mål. Jag fick 10 dagar på mig att göra upp förslag till stat m.m. för den nya fackskolan, det godkändes av skolöverstyrelsen och 1920 års riksdag beslöt, att högre kursen jämte fackskoleklassen från och med år 1921 skulle bekostas uteslutande av staten, medan de från och med år 1922 skulle utgöra en statens fackskola för maskinindustri.

Nu blev det slut på de ekonomiska bekymren. Vi fingo frikostiga anslag från staten för inköp av apparater och maskiner, medan staden åtog sig kostnaderna för de ändringar av skollokalerna och dessas inredning, som kunde behövas. Kurserna ökades till paritet med övriga fackskolors och med dem timantalet, varför flera lärarkrafter behövdes. Skolans organisation förblev dock oförändrad, i det undervisningen i dess första och andra klass fortfarande var aftonundervisning avsedd att begagnas jämsides med förvärvsarbete, och i den tredje heldagsläsning.

Såsom nytt ämne hade tillkommit mineralogi och geologi. Då jag hade svårt att förstå, vilken framtida nytta eleverna i maskinfackskola kunde få härav, anhöll jag få detta utbytt mot metallografi, vilket med tanke på Eskilstunaindustrien syntes mig särdeles lämpligt. Skolöverstyrelsen biföll mitt förslag, så ett från och med 1926, de förstnämnda ämnena utbyttes mot metallografi. Vi fingo första uppsättningen undervisningsmateriell härtill genom att inköpa A.-B. C.E. Johanssons metallografiska laboratorium. Sedermera har denna apparatsamling väsentligt ökats, så att den metallografiska institutionen säkerligen kan sägas vara en mönsteranstalt i sitt slag.

Kommunala lektorn Olav Troëng, som redan ett par år varit extralärare i matematik, fick nu även delvis överta undervisningen i fysik och kemi. Troëng, som förestått inredningen av allmänna läroverkets fysik- och kemilaboratorier, fick så hösten 1921 av mig i uppdrag att uppgöra förslag till inredning av maskinfackskolans blivande fysik- och kemilaboratorier. Det godkändes av myndigheterna, och ett stycke inpå höstterminen 1922 stodo de nya laboratorierna färdiga. Troëng hade då fyllt sin uppgift på ett utomordentligt sätt.

När skolen förvandlades till maskinfackskola, utnämndes Lindqvist och jag till lektorer, Lindqvist i maskinlära med ritning och laborationer samt mekanisk teknologi, och jag i matematik och mekanik. Skolöverstyrelsen hade föreslagit mig ämnena matematik och fysik, men då jag bara hade fil. kand.-examen i fysik, ansåg jag mig ej böra välja detta ämne, utan tog mina licentiatämnen. Omedelbart därpå blev jag förordnad till rektor för den nybildade maskinfackskolan.

I vår tjänsteförteckning voro blott 1 rektor och 1 lektor upptagna, men jag ville gärna ha ytterligare en lektor i ämnena fysik och kemi, dels emedan dessa ämnen syntes mig så viktiga, att de krävde en ordinarie lärare, och dels emedan jag ansåg det olämpligt, att än den ena, än den andre extraläraren skulle ha ansvaret för de dyrbara apparatsamlingarna. Därtill kom också, att enligt fackskolestadgan blott rektor och ordinarie lärare, d.v.s. lektorer, ägde rösträtt inom kollegiet och rektor vid lika röstetal utslagsrösten, varigenom jag blev absolut enväldig. Men då jag framhöll detta för skolöverstyrelsen, fick jag till svar: ”Ja, tycker du inte det är bra?” Emellertid fingo vi det nya lektoratet i och med nyåret 1926, då Troëng erhöll fullmakt som lektor i fysik med elektroteknik och kemi. Troëng var visserligen blott fil. mag., men med höga betyg och hade genomgått en del specialkurser, varjämte han en lång följd av år varit kommunal lektor. Det utmärkta sätt, varpå han inrett våra fysik- och kemiinstitutioner, var naturligtvis också en tungt vägande merit.

Vi fingo emellertid ej behålla honom länge. Den sista maj 1926 var Troëng jämte ett par styrelseledamöter sysselsatt att inventera den fysikaliska instrumentsamlingen, medan jag sysslade med skrivgöromål p å min expedition. Så ringde det i rikstelefonen. Det var Troëng, som ringde från stadsläkaren Möllers mottagningsrum, helt nära skolan. Han meddelade, att han ej kunde tjänstgöra längre under terminen, och bad mig skaffa vikarier. Doktor Möller berättade sedan, att Troëng kommit upp till honom och sagt: "Nu får doktorn ta hand om mig”, varefter Möller skaffat en bil och kört honom till lasarettet. Dagen därpå fick jag ett brev från Troëng, vari han bland annat skrev:

Orsaken visade sig emellertid vara ej av fysisk, utan av psykisk natur. Troëng sändes från lasarettet till dr. Billström i Stockholm, under vars vård, efter vad jag sedermera fick veta, han upprepade gånger varit, och denne sände honom vidare till Solna sjukhem. Här bad han vederbörande att få stå under ständig övervakning, så att han ej gjorde sig själv något illa.

Jag tror det var den 29 juni fru Troëng rinde till mig, att nu skulle hennes man få komma hem som fullt återställd. Dagen därpå var han död.

Troëng hade lidit av ”ängselsjuka”. Hans rastlösa arbete med att göra upp förslag till nya kurser, till apparatinköp och förbättringar av de under hans vård stående institutionerna bottnade kanske i medvetna försök att komma bort från de sjukliga tankarna. Detta hade dock aldrig fallit någon av oss kamrater in. Vi beundrade hans arbetsförmåga, som resulterat i, att hans institutioner voro de rikligast och bäst utrustade i hela skolan. Vi hade aldrig kunnat finna något som hälst onormalt hos honom. Genom Troëngs bortgång led skolan en mycket, mycket stor förlust.

Troëngs ämnen hade varit fysik, elektroteknik och kemi, och då ingen möjlighet fanns att få hans lektorat återtillsatt till höstterminens början, gällde det att skaffa lärarkrafter i dessa ämnen. Från allmänna läroverket hade jag lätt nog kunnat få en lärare i kemi, men ämnena fysik och elektroteknik måste i högsta klassen förläggas till förmiddagarna med 14 veckotimmar, varför ett sådant arrangemang i fråga om dem var omöjligt. Jag vände mig då till extralärarbyrån, som föreslog en fil. kand. Gustaf Nyman. Denne hade cum laude i kemi, men saknade examensbetyg i fysik, vari han dock fullgjort en del laborationer vid Stockholms högskola. Därjämte hade han varit laborationsbiträde vid A.S.E.A. och hade vid 18 års ålder fått intyg från Iggesunds bruk på att vara "en kompetent elektriker". Dessutom hade han vackra tjänstgöringsbetyg från allmäläroverk, där han undervisat bland annat i fysik. Och så blev Nyman vikarierande lektor i Troëngs ämnen.

Sedan lektorsbefattningen i medio av augusti 1926 förklarats till ansökan ledig, anmälde sig 11 sökande, bland dem en civilingeniör Åkerblom och Nyman. Åkerblom hade utexaminerats från Tekniska högskolans avdelning för elektroteknik och därjämte med vackert betyg genomgått Bergsskolans stora kurs i kemi. Dessutom hade han genomgått A.S.E.A:s praktiska tvååriga utbildningskurs. Han hade under 4 terminer tjänstgjort som lärare i bl. a. elektroteknik i en teknisk yrkesskola, Han föreföll alltså som "klippt och skuren" till lektorsbefattningen. Därjämte var han den ende av de sökande, som ägde tillräcklig kompetens i alla tre ämnena.

Nyman var fil. kand. i ämnena kemi, matematik, mekanik och astronomi med cum laude i de två förstnämnda och approbatur i de båda senare, den lägsta tillåtna betygsumman.

I oktober inlämnade jag till fackskolans styrelse en skrivelse, vari jag efter en utförlig motivering gav Åkerblom mitt förord. Då styrelsen behandlade frågan, voro endast dess ordförande överstelöjtnant J. Virgin, maskinisten O.M. Johansson och jag närvarande. Johansson önskade att börja med ge Nyman förord, men efter någon diskussion fick Åkerblom styrelsens enhälliga förord. Även skolöverstyrelsen förordade Åkerblom. Förordet överklagade av bland andra Nyman, som vid jämförelsen mellan hans och Åkerbloms utbildning i elektroteknik, utan att på något sätt styrka påståendet, förklarade att han däri besatt ”mer än tillräckliga kunskaper för tjänsten ifråga”. Klagoskrifterna gingo så ut på remiss, varvid samtliga instanser vidhöllo det åt Åkerblom lämnade förordet.
Och så utnämndes - Nyman till lektor, med fysik och elektroteknik, vari han saknade varje examensbetyg, till huvudämne.

Vad som ligger bakom denna märkliga utnämningshistoria, vet jag ej. Det torde väl i alla fall i rimlighetens namn ej varit, att lektor Lindqvist lät tre nyutexaminerade dagen efter årsavslutningen 1927 skriva å samtliga 20 nyutexaminerade elevers vägnar "till hans excellens statsministern C.G. Ekman" en varm rekommendation åt Nyman, som O.M. Johansson sedan personligen överlämnade till adressaten?

Men så kom den stora skrällen i form av en artikel på första sidan i Dagens Nyheter av den 30 november 1927, försedd med väldiga rubriker:

Dagens Nyheter skrev: ”En tilldragelse, som dess bättre är tämligen enastående inom den vetenskapliga världen, upprör just nu sinnena här och var inom såväl universitets- som tekniska kretsar. En person med akademisk examen bakom sig tar helt enkelt och översätter en annans avhandling till tyska och sänder in den med sitt eget namn, som författare till en av världens mest ansedda fysikaliska tidskrifter, där den också publiceras under falsk ursprungsbeteckning. - - - - - - - - -

I senaste häftet av Zeitschrift für Physik läser en förvånad publik följande, av tidskriftens utgivare undertecknae meddelande : ”Beriktigande till uppsatsen av G. Nyman: Über die Bestimmung von dielectrischen Verlusten in Isoliermaterialien. Uppsatsen är en nästan ordagrann översättning av en artikel av Birger Nordfeldt, Mätning av dielektiska förluster medelst elektrostatisk wattmeter (publicerad i Aseas egen tidning, Bd.l2.) Detta har hr Nyman såväl vid manuskriptets insändande som under tryckningen förtegat.”

Enda skillnaden mellan Nymans översättning och originalavhandlingen var den, att Nyman ändrat beteckningarna för de fysikaliska storheterna samt att han uteslutit allt som tydde på, att undersökningen utförts på Aseas laboratorium.

Angående Nymans andel i ifrågavarande undersökning berättade ing. Nordfeldt "Hans enda befattning med min undersökning har varit att han , som var elev här på Aseas laboratorium, när jag utförde den, användes till att läsa av instrument och annat sådant arbete som nybörjare sysselsättas med. Någon egen insats har han ej gjort.”

Nyman själv förklarade saken i Dagens Nyheter med orden: ”Visst begick jag ett fel, när jag skickade in uppsatsen. Detta bestod i att jag inte särskilt talade om att jag sysslat med apparaten. Jag har nu skickat in ett beriktigande till utgivaren av Zeitschrift für Physik och påpekat detta. Så det kommer väl i något följande häfte. Anledningen till att jag översatte ing. Nordfeldt uppsatts i Aseas egen tidning? Ja, den var helt enkelt den att jag sysslat med undersökningen och intresserade mig för den, och därför översatte jag hans redogörelse. Jag kan inte förstå att detta väckt något uppseende – jag har ju inte åberopat den som merit. Ni talar om att man är upprörd inom den vetenskapliga världen - det var väl ingen vetenskap att tala om."

I nästa nummer av Dagens Nyheter kom en ny förstasidesartikel:

Här relaterades utförligt hela utnämningshistorien. Slutet löd: ”Summerar man ihop sina intryck efter genomläsningen av den digra dossier, som denna lektorsutnämning hopbrakt, ledes man obönhörligt fram till frågan: vad är det, som har förmått hr Almkvist att så fullständigt gå rakt emot de sakkunniga?”

Flera andra tidningar upptogo även med skarpt ogillande både plagiat- och utnämningshistorien. Om den senare skrev en tidning: "Principen och prejudikatet böra allvarligen brännmärkas för framtiden.”

Sedermera blev hr. Almkvist undervisningsråd. Dock ej i skolöverstyrelsens yrkesskolavdelning. I januari 1928 hade jag en artikel inne i Teknisk tidskrift: ”Om lektorkompetens vid tekniska läroverk", där jag framhöll, att denna utnämning möjliggjorts genom avsaknaden av formella kompetensvillkor i de för erhållande av lektorat vid tekniska läroverk gällande bestämmelserna.

Dessa bestämmelser voro tydligen kalkerade på dem, som gällde lektorat vid allmänna läroverk. På grund av ämnenas beskaffenhet måste emellertid det generella kravet på fil. doktorsgrad bortfalla och ersättas med fordran att sökanden "äger grundlig insikt i de ämnen, som höra till den sökta tjänsten”. Detta kunde tydligen tolkas hur som helst och borde därför erhålla en noggrannare formulering, som ej gav spelrum åt godtycket.

Slutligen fick jag till stånd en diskussion härom på Svenska teknologföreningens avdelning för teknisk undervisning, som resulterade i en kommitté, bestående av rektorn i Örebro W. Hallström, rektorn i Västerås F. Ericsson och undertecknad tillsattes för att föra frågan vidare. Vårt ändringsförslag godkändes på plenarsammanträde av teknologföreningen, som upptog det som sitt och insände det till regeringen. Kungl. Maj:t ändrade så stadgarna enligt vår önskan, t.o.m. med en del ytterligare skärpningar.

I samband med inredandet av fysik- och kemiavdelningarna i skollokalen hade vi planerat att uppföra en nybyggnad i form av ett halvhus med bakvägg mot en granntomt, som skull innehålla maskinlaboratorium, materialprovningsrum, mek. verkstad, smedja, härdrum m.m. Av ekonomiska skäl blev dock detta tillsvidare uppskjutet och allt detta inhystes provisoriskt i den förra fackskolans för finare smides- och metallindustri gjuterilokal, vars golvyta ej var större än omkring 48 m² blev dock mer än lovligt trångt, varför maskinfackskolans styrelse år 1925 anhöll, att stadsfullmäktige ville upptaga frågan till förnyad behandling, vilket resulterade i att en kommitté, betående av maskinisten O.M. Johansson, byggnadssnickaren O.F. Karlsson och undertecknad tillsattes. Jag infordrade från övriga tekniska läroverk uppgifter angående deras laboratorieutrymmens storlek, och stadtarkitekten Frey Klemming fick i uppdrag, att med stöd av dessa siffror uppgöra förslag. Kommittén, som arbetade enligt ett av dess ledamot O.F. Karlsson fällt, mycket förståndigt yttrande: ”Här är ej frågan, om det kostar tiotusen kronor mer eller mindre. Huvudsaken är att rektor blir nöjd", inlämnades ett förslag i huvudsaklig överenstämmelse med de ursprungliga planerna till stadsfullmäktige, och i maj 1928 antogs det till utförande. De nya lokalerna togos i bruk vid början ev vårterminen 1929 och visade sig fullt infria våra förhoppningar.

Nu förlöpte några år utan mera nämnvärda vid skolan. "Femman”, som redan förut varit perallelldelad under ett par läsår, blev detta i likhet med de båda lägre klasserna permanent från och med läsåret 1935-1936. För att få en lärare, som läste parallellt med lektor Lindqvist vände jag mig till Tekniska högskolan, som gav mig anvisning på en civilingeniör Nils Ekstein, som även utexaminerats från oss. Han lämnade oss emellertid hösten l937 för att tillträda en förmånlig befattning i Göteborg. Genom Svenska teknologföreningen fingo vi en ersättare för honom i civilingeniören Anders Lönnqvist, vars far för länge sedan genomgått skolan.

Den 18 april 1937 fick lektor Lindqvist en lindrig hjärnblödning. Enligt hans läkare var orsaken den, att han plötsligt blivit vegetarian, varigenom hans fysiska motståndskraft i hög grad försvagats. Därtill kom, att Lindqvist, som var en mycket snäll människa, åtog sig en mängd extra arbete för vänner och bekanta. Han höll på med en byggnadsritning åt en bekant, då han plötsligt segnade ned sanslös. Oraken till hans vegetariska diet var, att han blivit theosof. "Man skall ej äta upp sina medskapade varelser". Vid höstterminens början återkom han med läkarbetyg att utan risk kunna återtaga sin tjänstgöring. Han blev emellertid allt svagare och svagare, tills slutligen hans läkare den siste november ringde, att han vore i omedelbart behov av åtminstone 14 dagars lasarettvård. Jag gav honom tjänstledighet till terminens slut och lyckades ordna undervisningen tillsvidare med "inhemska” vikarier. Den 7 januari började vårterminen, och den 8 på morgonen dog lektor Lindqvist. Trots anhörigas och vänners uppmaningar och läkarens anvisningar vägrade han att ändra sin diet. Han föll för sin övertygelse. Lindqvist var en nitisk och skicklig lärare, uppburen och omtyckt av både kamrater och elever.

Teosoferna förövrigt i all ära, men nog kunde man bli en smula fundersam, när en från Stockholm införskriven teosofprofet uppbyggde sina trosfränder i Eskilstuna med den hugnesamma upplysningen, att den mänskliga intelligensen efter döden blir till radioaktivitet, samt att denna förvandling påskyndas genom likbränning. Det påminner om antroposofernas vördade orakels, den tyske dr. Steiners påstående i en antroposofisk tidskrift, att man bör draga elektriska ledningar genom trakter, som äro rika på myrstackar, emedan myrorna ha ett så fördelaktigt inflytande på den elektriska strömmen.

Genom Svenska teknologföreningen lyckades jag från och med den 1 februari få en vikarierande lektor i Lindqvists ämnen, civilingeniören Curt Hullström, som i likhet med Lönnqvist kvarblev i skolans tjänst min tid ut.

Sedan den genom Lindqvists frånfälle ledigblivna lektorstjänsten annonserats till ansökan ledig, anmälde sig 8 sökande, bland dem vår lärare Lönnqvist. Mitt yttrande gick ut på, att ingen av de sökande fullt uppfyllde de stipulerade villkoren, men att den, som närmast gjorde detta var Lönnqvist, varför jag gav honom mitt förord, för den händelse någon av dem skulle utnämnas. Fackskolans styrelse instämde med mig, varefter skolöverstyresen förklarade, att ingen av den var fullt kompetent, och tjänsten på nytt blev ledigförklarad.

Även nu anmälde sig 8 sökande, delvis samma som förra gången, och liksom då förklarade både skolans styrelse och jag, att ingen av dem uppfyllde samtliga kompetensvillkor.

Emellertid hade jag den 6 november 1938 ingått i pensionsåldern, men fått Kungl. Maj:ts tillåtelse, att kvarstå i tjänst till läsårets slut. När rektorstjänsten ledigförklarats, anmälde sig 5 sökande, bland dem Nyman och vår extralärare Hedström. Det var på min uppmaning Hedström sökte den, då jag gärna ville ha honom till efterträdare. Han var fil. lic. i matematik och mekanik med laudatur i det ena och cum insigniore i det andra ämnet, hade varit lektor vid kommunala gymnasiet, var lärare hos oss sedan 1930 och allmänt omtyckt av både medlärare och elever. Det syntes mig förövrigt önskvärt, att rektors undervisningsämnen fortfarande skulle förbli matematik och mekanik, då, om dessa tilldelades en lektor, denne måste få, för att det skulle bli full tjänstgöring, minst 14 aftontimmar i veckan under höstterminen och ej mindre än 16 under vårterminen, en i längden nog så betungande tjänstgöring.

Nyman gjorde vad han kunde. Bland annat uppvaktade han vederbörande i Stocholm och tillställde fackskolestyrelsens ordförande en skrivelse, vari han bland annat försökte diskreditera sin medtävlare Hedström med att skriva ”Jag beder få framhålla, att jag icke konkurrerar med min medsökande Hedström om någon lärartjänst. Men i egenskap av ordinarie lärare vid skolan beder jag få påpeka att undervisningen i mekanik bör skötas av högskoleutbildad ingeniör och ej av lärare med endast akademisk examen i ämnet. Vid alla andra tekniska läroverk är så förhållandet. I akademisk examen i ämnet mekanik ingå ej grafostatik och hållfastighetslära, vilka ämnen utgörs en integrerande del av ämnet mekanik vid de tekniska läroverken". Detta var dock en "sanning med modifikation". Vid ungefär hälften av läroverken var lektorn i mekanik enbart akademiker.

Hedström fick mitt och fackskolestyrelsens förord, medan dess ledamot O.M. Johansson, som nu blivit drätseldirektör, reseverade sig till Nymans förmån.

Dagen efter sammanträdet fick jag från hela lärarkåren, som på inga villkor ville ha Nyman till chef, en skrivelse, vari de uppmanade mig att göra allt vad jag kunde för att Hedström skulle bli rektor. Jag överlämnade skrivelsen till skolöverstyrelen till den kraft och verkan den hava kunde. Skolövertyrelsen ansåg ej någon av de sökande fullt lämplig och anhöll att rektorstjänsten skulle hållas vakant till den l juli 1940, vilket bifölls av Kungl.Maj:t. Och så fick jag förordnande att vara vikarierande rektor intill utgången av augusti månad 1939.

Till den efter lektor Lindqvist lediga lektorsbefattningen utnämndes efter skolöverstyrelsens förord civilingeniören Walter Wignell, vilken också vidtalades att förestå rektorstjänsten såsom vikarie.

När denna åter skulle tillsättas med ordinarie innehavare, anmälde sig blott 2 sökande, Wignell och Nyman, av vilken den förre erhöll Kungl. Maj:ts förordnande. Och det är min övertygelse, att det därigenom är sörjt för skolans framtid på bästa sätt.

När den högre kursen nyåret 1922 förvandlades till maskinfackskola, nedledes den lägre kursen jämte Fackskolan för finare smides- och metellindustri. Lägre kursen ersattes med "Lärlingsskolans särskilda kurs för dem, som avse att söka inträde i maskinfackskolan i Eskilstuna", ett något tungrott namn, som i dagligt tal förkortades till ”särskilda kursen”. Denna, som var tvåårig, var uteslutande inställd på att bereda sina elever till inträde i maskinfackskolan, varför endast ämnena svenska, matematik, frihandsteckning och linearritning förekommo där, jämte på vårterminerna i andra klassen fysik och kemi.

Skolöverstyrelsen fann emellertid också en mera tekniskt betonad lärlingsskolekurs önskvärd, och så tillkom hösten 1922 "Lärlingsskolans yrkesavdelning för metallarbetare”, motiverad med den kanske en smula skolastiska slutledningen, att då en lärlingsskolas särskilda kurs fanns, även själva lärlingsskolan måste finnas. På grund av skolöverstyrelsens intresse för denna avdelnings tillkomst fick den av lektor Troëng namnet "skötebarnet". Den kallas så än idag. Kursen är två årig med 12 timmars undervisning i veckan.

Var antalet inträdessökande alltid stort till särskilda kursen, kan man ej säga detsamma om yrkesavdelningen. I allmänhet var det blott en 4 till 5 stycken, som sökte inträde i den. En gång, det var hösten 1933, var det blott en enda. Denne gick dock i ensamt majestät genom skolans båda klasser. Förhållandet har väl sin grund däri, att de från särskilda kursen utexaminerade eleverna kunde fortsatta sina studier i maskinfackskolan, medan yrkesavdelningen ej medförde någon dylik möjlighet. Visserligen ägde de, som utexaminerades därifrån, rättighet att genomgå s.k. ämnes- och yrkeskurser, men i dessa intogos även elever, som ej ägde denna merit.

Sedan emellertid verkstadsskolor inrättats såväl vid gevärsfaktoriet som hos oss finge dessas elever sin teoretiska undervisning i yrkesavdelningen, varigenom dennas elevantal blev fullt tillfredsställande, och det så mycket mer som antalet övriga elever samtidigt avsevärt växte.

Det dröjde ej länge innan vi började anordna ämneskurser. Först, det var år 1925, en kurs i "värmebehandling av järn och stål” jämte en för värmeledningsskötare och eldare avsedd kurs i ”förbränningslära och eldningskontroll”. Den senare upprepades ej på grund av den dåliga anslutningen, medan värmebehandlingskurs anordnades varje läsår till och med 1934-1935, varefter den ersattes med en mera omfattande härdningskurs. Läsåret 1926-1927 anordnades den första ämneskursen i acetylensvetsning, vartill ett stort antal sökande anmälde sig. På grund av utrymmesskäl kunde vi ej intaga mer än 15 elever. Kursen upprepades årligen, tills från och med läsåret 1934-1935 varje läsår två svetsningskurser, en på höst- och en på vårterminen anordnades, utan att antalet inträdessökande blev mindre. De ha alltjämt utgjort omkring 90 stycken.

Läsåret 1928-1929 började vi med "kurser för äldre elever i husligt arbete" huvudsakligen matlagning. Detta hade dock ett rätt så pikant förspel. Våren 1926 skulle Maskinfackskolan omplacera en del av sina fonder, och då vi hälst ville placera beloppet, omkring kr. 20.000:-, i en inteckning, annonserades härom i Sörmlandsposten och Eskilstuna-Kuriren, genom vilka vi ansågo oss bäst nå eventuella spekulanter.

Omedelbart därefter blev jag uppringd av en herre, som sade sig vara ”redaktör Jonsson i Folket” och förklarade, att jag visat missaktning mot hans tidning genom att ej införa annonsen i den. Något sådant kunde ej tolereras. Här skulle bli repressalier.

Huruvida det verkligen var redaktör Jonsson som ringde, torde vare tvivelaktigt i betraktande av den indignerade emfas, varmed ha vid ett tillfälle för ett par år sedan försvarade sin tidning sin tidning mot anklagelsen att försöka genom hot tilltvinga sig annonser.

Emellertid blev jag på hösten samma år av ett par kvinnliga sammanslutningar anmodad att söka anordna hushållskurser vid lärlingsskolan. Så utarbetades förslag till stat och undervisningsplan till de påtänkta nya kurserna, vilka jag överlämnade till skolöverstyrelsen, vilken bad att få behålla dem, så att de kunde granskas av vederbörande konsulent. Jag återfick dem först dagen innan förslaget till skolans kommunala stat för år 1927 skulle vara inlämnat till stadens myndigheter, och då var det för sent att hinna behandla dem i styrelsen. Jag medtog i alla fall kurserna i statförslaget och påpekade då, att dessa sannolikt komme att godkännas av styrelsen vid ett kommande sammanträde. Skulle denna min förmodan vara felaktig, ginge naturligtvis planen om intet.

Och nu kom i "Folket” en artikel med tvåspaltig rubrik: ”Tekniska skolans rektor som styrelse för lärlingsskolan. Gör upp förslag till stat utan att rådfråga sig med styrelsen. Anslagskrav till yrkeskurser i matlagning utan ett ords motivering.”

"Folket" lyckades verkligen på så sätt stjälpa frågan denna gång. Den dök emellertid åter upp och då med bättre lycka. Sedan läsåret 1928-1929 ha årligen ett antal sådana kushållskurser anordnats.

Då undervisningsrådet Nils Fredriksson i oktober 1929 inspekterade skolorna, råkade jag nämna, att det vore synd, att nästan alla våra lokaler stodo lediga på dagarna. Fredriksson berättade då, att Skolöverstyrelse tillsammans med Maskinindustriföreningen och Mekaniska Verkmästareförbundet planerade kurser för verkmästare och förmän, samt att han gärna såge, att dessa bleve förlagda till Eskilstuna. Ville vi ha dem, borde vi snarast möjligt skriva till Skolöverstyrelsen därom, då vi annars riskerade att bli förekomna. Vi skrevo alltså omgående till skolöverstyrelsen med förfrågan, om några lämpliga dagkurser kunde förläggas till skolan, så att dess lokaler finge mera effektiv användning, varpå vi fingo officiellt meddelande om nämnda kurser, vilka vi så anhöll få förlagda till oss.

Och så började vår första ”kurs för verkmästare och förmän” den 10 februari 1930. Sedan har varje vårtermin till och med år 1939 anordnats en verkmästarekurs. Den omfattade 560 undervisningstimmar, vartill kommo mellan 60 och 70 föreläsningar. Den varade drygt 4 månader. Elevantalet var begränsat till 20 st., och anmälningar till kursen kommo från alla delar av landet.

När kursen började, brukade jag alltid uppmana deltagarna att säga från, om det var något de ej förstodo eller ansågo felaktigt, så att det kunde bli genomdiskuterat. Och så hände det en gång att jag, på tal om vätskors förmåga att lösa gaser, blev tillfrågad, varför en vichyvattenflaska ej sprutade över, om man tryckte tummen mot dess botten. Min förklaring, att det hela vore ren och skär vidskepeise, mottogs med märkbar skepis, varför jag föreslog eleverna att praktiskt undersöka saken. Nästa timme stodo också några vichyvattenflaskor på katedern. Vi prövade dem både med och utan tummen tryckt mot botten utan att marka någon skillnad. Men jag kan just undra, om de i alla fall blevo övertygade.

En annan gång berättade en av dem, att han läst, att Titanic efter kollisionen med isberget på grund av det oerhörda vattentrycket ej kunnat sjunka ända ned till havsbotten, utan som ett spökskepp ständigt svävade mellan kontinenterna. Sedan jag klargjort, att en sådan verkan av vattentrycket vore omöjlig, berättade han, att han sett uppgiften i ”Allers”, vilken vi så kommo överens om vara en möjligen aktningsvärd, men i ingen mån vetenskaplig publikation.

Men värre var det väl, då jag på Tekniska föreningen i Eskilstuna en gång hörde en varmt rekommenderad föreläsare, som kallade sig ingeniör, påstå, att man ej kunde loda de större oceandjupen, emedan lodet på grund av det enorma vattentrycket fastnade i vattnet, så att det varken gick upp eller ned, varvid han med en livlig pantomom visade de fåfänga ansträngningarna att draga upp lodet. När jag sedan under supén frågade honom, om han själv trodde på den historien, föreföll han förnärmad. Det var emellertid sannolikt den första och faktiskt den sista föreläsning, han fick hålla där.

Efter en gymnastiklektion råkade en av "verkmästarna”, en 40-åring, som förr varit mycket skicklig gymnast, bryta benet, då han skulle demonstrera ett hopp över plint för sina kamrater. Det blev ett komplicerat benbrott, och på lasarettet, dit han fördes, trodde man, att han nog finge förbereda sig på en 12 veckors lasarettvistelse. Han lät så föra sig till lasarettet i sin hemtrakt, Mörby, och återkom till kursen efter ungefär en veckas bortavaro. Han hade då fått hela det skadade benet ingjutet i gips. Hans kamrater körde honom på sparkstötting till och från skolan och hjälpte honom i trapporna, men på släta golvet gick han själv utan hjälp.

Efter någon tids förlopp fick han på lasarettet det tunga gipsförbandet ersatt med ett lättare, men detta nya förband var han ej nöjd med, det generade honom på något sätt. Då köpte ett par av hans kamrater gipspulver och bindor, knackade bort lasarettförbandet och gjorde själva i ordning ett nytt, som blev på alla vis tillfredsställande. Säg sedan, att ej "verkmästarna" hade företagsamhet och framåtanda.

Redaktör Jonsson syntes emellertid ej vara nöjd med skolans dittillsvarande utveckling. På hans förslag tillsatte, nämligen stadsfullmäktige sommaren 1931 en kommitté med uppdrag att "skyndsamt utreda huruvida, i vad mån och till vilka kostnader en ökad lärlings- och yrkesutbildning kan bibringas ungdomen i staden genom upprättandet av flera kommunala praktiska ungdomsskolor". I november samma år var kommittén, vars ordförande hr. Jonsson var, färdig med sitt utlåtande. Där stod bland annat: "Den skola, varom det nu är fråga, behöver luft och rum för liv och verksamhet. Det är en första förutsättning. Men denna finns icke, så länge skolan måste existera som ett rudimentärt organ vid sidan av maskinfackskolan. Lärlings- och yrkesskolan bör ha sin särskilda ledning och helst också särskilda lokaler. Skolan bör alltså icke dela föreståndare med statens maskinfackskola, utan ställas under ledning av en rektor, som har tillfälle att företrädesvis ägna sig åt skolan och göra den till en levande organism. - - - - - - - - Då kommitterade icke ansett sig böra framlägga en detaljerad organisationaplan för en större lärlings- och yrkesskola, har någon kostnadsberäkning eller ekonomisk plan icke heller kunnat uppgöras. Emellertid har kommittén i särskild framställning till drätselkammaren hemställt om uppförande i utgifts- och inkomststaten för år 1932 av dels en utgiftspost å 10.000 kronor till eventuella yrkeskurser, dels ock en inkomstpost å 6.665 kronor, utgörande beräknat statsbidrag till dylika kurser."

Den enda följden av kommitténs verksamhet blev, lärlings- och yrkesskolornas styrelse ökades med 2 medlemmar, hr. Jonsson själv och en läderhandlare Andersson, som varit ledamot av kommittén. Det begärda ospecifierade anslaget beviljades ej, och ännu idag ha dessa skolor och maskinfackskolan gemensam rektor.

Detta hindrade dock ej, att vid en av Sörmlands Soc.-demokratiska Ungdomsdistrikt anordnad yrkesutbildningskonferens i Eskilstuna den 22 januari 1939 tidningen Folkets redaktionssekreterare, landstingsmannen Julius Pettersson, såsom landstingets sakkunnige i dylika frågor enligt det tryckta protokollet bland annat yttrade: "I Eskilstuna framlade en kommitté redan i slutet av år 1931 en plan till utökning av stadens lärlings- och yrkesskola och detta ledde till att denna skola fick särskild rektor och frigjordes från sin ställning såsom ett rudimentärt organ vid siden av maskinfackskolan."

Han kunde tydligen ej tänka sig, att ett av hans husbonde framlagt förslag kunde avslås. Det kan man verkligen kalla "jurare in verba magistri."

Herrar Jonsson och Andersson blevo medlemmar av styrelsen från den 11 februari 1932, och vi gamla styrelsemedlemmar voro väldans nyfikna på vilka krafttag det nu månde bli. Hr. Jonsson kom emellertid ej med ett enda nytt förslag och hr. Andersson var mestadels frånvarande. Det hela blev "en spänd förväntans upplösning uti intet". Hr. Jonsson avgick ur styrelsen med 1933 års utgång.

Hösten 1932 öppnade vi en tvåårig verkstadsskola för mekaniker, varvid skolornas officiella namn ändrades till ”Eskilstuna stads skolor för yrkesundervisning”. Denna fick disponera den forna fackskolans verktygsmaskiner m.m., vilka vid omorganisationen 1922 övertagits av maskinfackskolan. Den teoretiska undervisningen blev gemensam för verkstadsskolan och yrkesavdelningen för metallarbetare, varigenom denna erhöll en önskvärd ökning av elevantalet.

Under årens lopp tillkommo ytterligare nya kurser. År 1935 igångsattes kurser för äldre elever i linnesömnad och i klädsömnad. Klädsömnadskurserna anordnas fortfarande varje termin, medan linnesömnadskurserna snart måste upphöra på grund av för ringa elevantal. Sådana plagg som där förfärdigades, fick man ju både prydligare och billigare i butikerna.

Hösten 1935 började vi med yrkeskurser i härdning, som fingo ersätta ämneskurserna i värmebehandling av järn och stål. Dessa senare hade varit anordnade som aftonkurser med 2 timmars teoretisk och 2 timmars praktisk undervisning i veckan under 15 veckor. De voro därför lämpliga endast för elever från staden, vilket dock ej hindrade, att vi en gång hade en kursdeltagare ända bort från Stavanger. Då jag gärna under höstterminerna ville ha någon motsvarighet till vårterminens verkmästarekurser, slog det mig, att detta måhända kunde ske genom att anordna för elever från hela riket avsedda kurser i härdning med dagundervisning och enligt ett mera utförligt program än de förutvarande. Jag satte mig i förbindelse med mekaniska verkmästareförbundet, som genast blev intresserat, och så tillkom under medverkan av skolöverstyrelsen och mekaniska verkmästareförbundet yrkeskursen i härdning, som omfattade 70 timmar teoretisk undervisning och demonstrationer samt 140 timmar praktiska övningar.

Slutligen anordnade vi vårterminen 1938 en sedermera varje termin återkommande lärlingskurs i vävning.

Då vid min avgång, sommaren 1939, den ursprungliga lärlingsskolan alltså svällt ut rätt så avsevärt, hade jag börjat fundera över lämpligheten av olika rektorer för den och maskinfackskolan. Vad som egentligen talade däremot var, att vi av skolöverstyrelsen tilldelats stora anslag till inköp av apparater och maskiner under villkor, att dessa skulle få användas av båda skolorna, vilket åter nödvändiggjorde åtminstone delvis gemensamma lokaler. Vid uppgörandet av schemata måste man naturligtvis ta hänsyn härtill, liksom även till att en hel del lärare undervisade i båda skolorna.

Å andra sidan ansåg jag, att de eventuella båda rektorerna borde kunna etablera ett friktionsfritt samarbete. Då jag därtill i vår förut omnämnde lärare Hedström och i ingeniör Victor Lindecrantz, som sedan långt tillbaka var lärare i lärlingsskolan, där han undervisat i ett flertal ämnen, i verkstadssolan och verkmästarkursen och var kunnig och allmänt omtyckt av både lärare och elever, ansåg mig ha ett par utmärkta rektorskandidater, föreslog jag vid styrelsesammanträdet, där frågan om min efterträdare behandlades, Lindecrantz till rektor. Men nu möttes jag av det kompaktaste motstånd. Till och med hr. Johansson, vilken såsom medlem av hr. Jonssons kommitté av år 1931 gladeligen yrkat på skillda rektorer, ansåg nu, sedan skolorganisationen blivit mycket mera omfattande, att det nödvändigt borde vara gemensam rektor. Det hade ju gått bra hittills på det sättet, sade styrelsen, och då så. Man beslöt vänta, tills rektor för maskinfackskolan förordnats, för att sedan föreslå denne, och jag fick för första gången anledning reservera mig mot ett styrelsebeslut. Naturligtvis kan det tillsvidare gå med gemensam rektor, men i samma mån nya kurser tillkomma, växer rektors arbetsbörda, och till slut blir nog en skilsmässa ofrånkomlig.

När min företrädare, rektor Axel Karlsson, som varit knuten till skolan sedan år 1860, skulle avgå, insamlades bland hans forna och dåvarande elever en penningsumma, som blev grund till Rektor Axel Karlssons premiefond. Härvid hade man letat upp adresserna på så gott som alla dem, som sedan år 1860 genomgått skolan, och den härigenom åstadkomna "adresskalendern" gav så upphov till tanken att sammansluta alla dessa gamla elever till ett förbund.

De första som diskuterade detta lär ha varit 1900 års avgående elever. För att göra slag i saken satte sig en av dessa, nuvarande verkstadsingeniören vid tekegrafverket G. Lindahl i förbindelse med några andra gamla Eskilstunateknister, bland dem nuvarande verkstadsingeniören vid Bolinder-Munktell C.O. Lindqvist. Resultatet blev, att dessa två en dag i slutet av år 1903 uppsökte en annan f.d. Eskilstunateknist, Carl Lönnqvist, nyligen avliden som disponent för Nya Marmorbruksaktiebolaget i Kolmården, vilken de ansågo vara rätte mannen att föra frågan vidare.

Vid ett förberedande sammanträde med mig som ordförande i tekniska skolan den 15 januari 1904 beslöts så att bilda en elevförening och tillsattes en interimsstyrelse för att utarbeta stadgar m.m. 18 april samma år hölls konstituerande sammanträde. Till styrelse valdes jag, såsom ordförande, samt ingeniörerna Gustaf Hök, Carl Lönnqvist, C.O. Lindqvist, Oscar Bergman, numera redaktör för tidskriften Verkstäderna, och Axel Bergström, numera direktör för Uppsala Separator A.-B.

Förbundet, som erhöll namnet "Eskilstuna tekniska skolas förbund", fick till uppgift,

• "att utgöra ett samband mellan skolans nuvarande och forna elever samt skolans lärare,
• att genom sin sekreterare söka föra en ständig matrikel över skolans samtidiga och forna lärare samt avgångna elever,
• att mottaga och lämna upplysningar om platser, lämpliga för Förbundets medlemmar, samt
• att genom åstadkommande av fonder till stipendier, som utdelas till medlemmar,understödja dessa.”

Eleverna i skolans högsta klass och därifrån utexaminerade kunde efter anmälan bli medlemmar i förbundet, medan skolans lärare voro självskrivna.

Och så hölls förbundets första årsmöte den 31 maj 1904, skolans avslutningsdag, vid vilket jag höll föredrag om "Trådlös telegrafi", "som åskådliggjordes med tillhjälp av miniatyrapparater, vilka fungerade utmärkt efter den tidens fordringar" varefter "man skildes åt för att efter en stund åter träffas vid dukade bord för gemensam supé, där stämningen hela tiden var både glad och god", såsom det heter i en jubileumsskrift, utgiven i samband med förbundets 25- årsjubileum.

I allmänhet höllos varje läsår 2 eller 3 sammanträden med föreläsningar, som nästan undantagslöst behandlade tekniska ämnen och åhördes med synbarligen stort intresse, om det också en gång hände, att sedan kvällens föredragshållare utförligt redogjort för Ruths ångackumulators konstruktion och verkningssätt, en åhörare, som vi ju kunna kalla, Johansson, och som tydligen haft sina tankar på annat håll, reste sig up och sade: ”Det vore roligt få höra litet om hur den där apparaten verkar. Det blev dödstyst, föreläsaren föreföll en smula perplex, men så utbröt ett förlösande skratt. Föreläsaren och jag kommo sedan överens om, att det nog i varje auditorium fanns en "Johansson".

Naturligtvis fanns det också andra sammanslutningar bland eleverna. Varje klass hade sin "klassklubb", som sysslade med klassens angelägenheter och inköp av ritbestick, ritpapper, anteckningsböcker m.m. Där fanns en år 1914 bildad idrottsförening och till och med en litterär förening saknades ej, om den ock blev rätt s å kortlivad. Där hölls föredrag om Strindberg, Ibsen, Zola m.fl. Men det sista föredraget handlade om explosionsmotorer. Sedan upphörde föreningen att fungera.

Jag ville emellertid sammansvetsa eleverna till en kår, och föreslog därför år 1920 en omorganisation av tekniska skolans förbund på så sätt att det uppdelades i två sektioner. Den första skulle omfatta eleverna i högre kursens samtliga klasser, medan den andra sektionen skulle bestå av förbundets övriga medlemmar. Förslaget bifölls vid två på var andra följande årsmöten - det innebar ju en stadgeändring - och första sektionen har därefter varje läsår hållit 5 sammanträden med föredrag, ofta av skolans lärare, och diskussioner.

Våren 1916 hade jag vid ett besök i Sala fått se en av Tärna folkhögskola utgiven tidning och då slagits av tanken, att vårt förbund måhända också skulle kunna utge något slags medlemsblad, som skulle utgöra ett välbehövligt föreningsband mellan dess åt alla håll spridda medlemmar, och så föreslog jag förbundet att söks realisera denna plan. Vid samma års årsmöte erhöll så styrelsen i uppdrag att försöka åstadkomma en egen tidning åt förbundet. Och så utkom i november 1916 det första numret av "Eskilstuna Tekniska Skolas Förbunds Tidskrift”, som alltsedan dess utkommit med 2 nummer under höstterminen och 3 under vårterminen. En entusiastisk elev skrev om den: "Utförliga referat av intressanta föredrag, hållna på förbundets sammanträden, resebeskrivningar, redogörelser över konstruktioner och mer eller mindre vetenskapliga utredningar i olika ämnen, utförda av förbundsmedlemmar, personalia och porträtt av jubilerande medlemmar finnas där, skolans utveckling under åren kan noggrannt följas, och allt som rör förbundsarbetet har där naturligtvis haft sin givna plats”.

Sedan 1927 har årligen av stipendiefondena räntemedel årligen 400 kr. tilldelats en eller flera elever i maskinfackskolans högsta klass.

Förbundet fick avläggare på andra håll, där Eskilstunateknister funnos i större antal. År 1907 bildades "Eskilstunsteknisters Stockholmsklubb", år 1930 "Eskilatunateknisternas Ludvikaklubb”, år 1931 "Eskilatunateknisternas Västeråsklubb" och år 1938 "Eskilstunateknisternas Boforsklubb ".

Årsbarn med förbundets tidskrift var den sedan år 1916 varje vår utkommande "Analysen”, utgiven av eleverna i skolans avgångsklass. Enligt en intervju i "Jubileumsnumret" år 1940, dess 25:te årgång, var det Stockholmsteknologernas publikation "Blandaren", som gav idén till tidningen. "Vi ville naturligtvis inte vara sämre, utan började fundera, om inte Eskilstunateknisterna också kunde utge en tidning. - - - - - - Innan vi började, gingo vi upp till rektor Max Grenander och avslöjade våra planer. Han sade, att det var en "alldeles förbaskat" bra idé, men han förbehöll sig rätten att få censurera tidningen, innan den gick i tryck. När vi så hade manuskriptet klart, lämnades det alltså in för att genomgå censuren. Den blev ganska skarp. Inte mindre än tio artiklar strökos helt."

Jag lär ha motiverat denna min vilda framfart med att det nog var bra skrivet, "men det var nästan fränt mot en del av herrernas lärare". Jag misstänker att den där siffran tio är åtskilligt överdriven. I allmänhet har det varit mycket litet att censurera bort, och jag hade till princip, att aldrig stryka något om mig.

Namnet "Analysen" kom till genom att "tidningen skulle innehålla en analys, dels över eleverna, dels över undervisningen". Analysen av eleverna utgjordes av mer eller ofta mindre välvilliga versifierade omdömen över var och en av eleverna i avgångsklassen, åtföljda av ofta lyckat karrikerade porträtt av offren. Undervisningsanalysen bestod huvudsakligen i en liknande behandling av lärarna, varvid dessa dock bemöttes vida artigare, och därjämte en absolut sanningsenlig samling katederblommor, varav jag här anför ett litet urval:

R: "Jag kan inte hålla på och dra’ accelerationskrafterna längre, för dom tillhör rektor Grenander".
Från teknologin: " - - - - det använder man vattenglas till, det vet ni ju vad det är - det är sånt där, som fruntimmerna ha att lägga ägg i".
L: "Då man skall starta en råoljemotor, sätter man kolven något över toppläget".
J.: "När träet är angripet av röta, bör man därför hellre ta bort lite mer än för mycket".
L: "Av utrymmesskäl användas mera sällan oändligt långa vevstakar".
L: "Större kugghjul gjuter man vanligen tudelade i tre delar".
K: "Ohyra är den springande punkten i den moderna storstadsbebyggelsen".
N: "En sådan maskin, vi ha här, finns inte i verkligheten".
H: "Vi sätter till en kraft, som inte finns, men vi tar den ändå".
Väl till stor del tack vare alla välvilliga annonsörer har Analysen varit rätt så inbringande.

Detta var däremot ej alltid fallet med "Femmans bal". Den kom till på så sätt, att eleverna i första "femman” frågade mig, om jag hade något emot, att de ställde till med en insamling för att förbättra sin ekonomi. Metoden tilltalde mig ej, utan jag föreslog dem att i stället anordna en kabaretföreställning eller dylikt, och så blev följden en subskriberad "soaré med bal", som avhölls den 6 april 1919 i stadshotellets festvåning. Jag höll styvt på, att ingen, som ej antecknat sig i förväg, fick släppas in. Och så hände det vid ett senare tillfälle, att en av ordningsvakterna bad mig komma bort till ingånen. Där stodo två av mina vänner, som sedan de supérat på stadshotellet, i vars festvåning balen alltid gick av stapeln, nu yrkade på att bli insläppta. "Du vet ju, att vi är hyggliga människor", sade de. Ja, visst voro de det, men här dugde ej att göra några undantag, och de bleve alltså vägrade inträde, vilket nog kom dem att se snett på mig en tid bortåt.

Vid den första femmans soaré, som förövrigt celebrerades med utgivandet av ”%5:ans Festskrift", var aftonens clou "Kapten Groggs äventyr på Havaji Strand, filmimitation i 1 akt". Den fick ett schvungfullt och dramatiskt utförande, men så hade pojkarna också haft en utmärkt regissör i teaterentusiasten, kassören Erik Ullström. Denna första "femmans bal” blev en succé i alla avseenden, ej minst i ekonomiskt. Och så blev "femmans bal" en stående institution i det varje ”femma” på vårterminen anordnade sin bal och därvid ifråga om arrangemangen sökte överglänsa de föregående. Ballokalens dekorering, som alltid var smakfull, blev allt rikligare, och allt dyrare musikkapell införskrevos från Stockholm. Jag tror det var år 1927 som utgifterna uppgingo till circa 2.000 kronor, medan nettoinkomsten blev endast omkring 50 kronor, vilket ej var mycket att dela på den klassens 20 elever. Men då hade de också satt ett rekord i fråga om dekoreringen.

Det dramatiska inslaget försvann emellertid snart, och aftonen ägnades uteslutande åt dans. Men så infördes restaurangdansen, och den blev naturligtvis en svår konkurrent. Än så länge har dock "femmans bal” regelbundet gått av stapeln varje vårtermin, om den också någon gång resulterat i ren förlust.

Jag hade ej varit många veckor i Eskilstuna, då jag på anmodan av dess föreståndare Kalle Lidberg, började en serie astronomiska föreläsningar i Eskilstuna arbetarinstitut. Den första föreläsningen hade jag skrivit ned ord för ord, men snart lade jag konceptet åsido och talade på rak arm. Jag kände att jag på så sätt kom mer i kontakt med publiken. Så blev jag antagen som föreläsare av Folkbildningsförbundet, i vars föreläsningskatalog jag sedan kvarstod i nära 30 år.

Jag fann det roligt att föreläsa, och föreläste också ganska flitigt. I allmänhet ägnade jag veckosluten samt jul- och påskferierna däråt. I den mån skolan växte, kunde jag emellertid anslå allt mindre tid åt min föreläsningsverksamhet och upphörde slutligen alldeles därmed in på 1930-talet. Men då hade jag också föreläst litet varstans, från Riksgränsen i norr till Ystad i söder.

Det faller av sig självt, att jag under alla mina föreläsningsresor gjort en hel del mer eller mindre minnesvärda upplevelser. En gång, då jag var i Ludvika for jag ut till Brunnsvik för att hälsa på min gamle vän Torsten Fogelqvist, som då var rektor där, och fann honom i den mest osannolika situation. Han satt som majestät i en konselj, där krigsministern just föredrog sitt förslag till fjärde huvudtiteln. Det var ett slags åskådningsundervianing i statskunskap. Hans majestät klagade över tobaksbrist. Hans cigarrer voro slut, och de han rekvirerat, hade ännu ej kommit. Jag var emellertid lycklig kunna avhjälpa för tillfället den mest skriande nöden.

En annan gång for jag med släde från Ulvshyttan, där jag föreläst en söndagsförmiddag, över den mångbesjungna sjön Vessman. En bit ute på sjön kommo vi in i en tät tjockbank. Kusken förklarade efter en stund, att han ej visste var vi voro, men att man kvällen förut tagit upp is på sjön. Det vore bäst, jag gjorde mig beredd på ett kallbad. Jag lossade fotsacken och knäppte upp pälsen för att vara färdig. Men hur det var, kommo vi utan vidare äventyr lyckligt iland. Och sedan vill jag lova middagen smakade, som jag avåt såsom gäst hos tre gamla tekniskamrater.

Under jul-och påskferierna företog jag ofta föreläsningsresor i Västerbotten och Norrbotten, och då var det ej ovanligt med tiomila dagsresor i släde. Så kom jag en dag i gnistrande vackert vinterväder till turnéens slutstation, varifrån tågresan hem skulle anträdas om ett par timmar. Jag beställde middag på den präktiga gästgivargården, och sedan servitrisen dukat upp ett äkta norrländskt smörgåsbord med märgben och andra finesser, avlägsnade hon sig, och in trädde en liten pojkbyting på en sex, sju år. Han stegade målmedvetet fram till mig, pekade på buffén och sade: ”Där, fabbo, där finns det". Och där fanns verkligen "det" också av alla de slag. Pojken fick en tolvskilling i belöning, och sanolikt hann han väl med att få ihop åtskilligt med pengar, innan han blev vuxen.

Då jag under en turné i norra Hälsingland just avslutat en föreläsning, trädde en högrest, ståtlig man fram till mig, hälsade med en kraftig handtryckning och presenterade sig med orden: ”Mörk, Bjuråkersdramat". Han hade frikänts på grund av bristande bevisning från anklagelsen för mord, och det var hans livs stolthet. Knivhugg och revolverskott tyckte hälsingarna just ej var något att tala om, sade mig en länsman därborta, men de vore ett präktigt och ärligt folk.Och så berättade han, huru under det obligatoriska slagsmålet vid en auktion en pojke gripits med dragen kniv i handen. Han belades med handklovar och instängdes i ett rum i auktionsgården. Härifrån lyckades han emellertid rymma, men infann sig dagen därpå hos länsman med handklovarna, som han fått av sig. De voro ej hans, och därför ville han återlämna dem Ja", svarade länsman på min fråga, "jag lät honom gå".

En gång kom jag fram till en gästgivaregård vid tvåtiden på natten och hade riktiga samvetskval, då jag väckte upp vederbörande för att få nattlogi. Då jag dagen därpå efter frukosten skulle fara vidare och frågade, vad jag var skyldig, svarade gästgivarmoran: "Ja, han har ju bara legat här halva natten, så det blir naturligtvis till halva priset". Sedan försökte jag intressera portiern på gamla Hotell Rydberg för denna verkligt humana tankegång, men tyvärr utan minsta framgång.

Långt mindre tillmötesgående än den rättsinnade gästgivarmoran visade sig styrelsen för Uddevalla - Wenersborg - Herrljunga Jernväg. En dag i medio av mars 1908 ville jag på Uddevalla station avhämta en polletterad väska, som anlänt dagen förut. "Jaså den", sade stinsen, "ja, den stals igår kväll". Och så berättade han, huru han sett en karl ta väskan, där den stod förvarad inom en låg inhägnad på perrongen, och springa sin väg med den. Han hade ej anmält det för polisen, och ej heller vidtagit någon annan åtgärd. Det hade ju hänt på kvällen, och boven hade, utan att bli igenkänd, försvunnit i mörkret. Vad hade han kunnat göra? Förövrigt hade de enligt regementet 24 timmar på sig att tillrättaskaffa bortkommet gods. Jag anmälde emellertid saken hos polisen och fick efter någon tid meddelande om att väskan var återfunnen i sönderskuret tillstånd i ett vattenfyllt dike. Vad önskade jag, att de skulle göra med den? På mitt förslag sändes den så till mig, varvid den befanns avsevärt lättad på sitt innehåll. Mitt krav på ersättning, vari jag förövrigt framhöll det olämpliga i att förvara ankommet resgods på en öppen perrong, besvarades av järnvägsstyrelsen med en hänvisning till reglementet. Enligt detta voro de skyldiga ersätta förkommet resgods mot ett visst belopp per kg. Då mitt resgods haft övervikt, var väskans ursprungliga vikt antecknad, och man hade funnit, att den efter att ha legat i vatten var tyngre än förut. Det vore därför jag, som borde lämna dem ersättning för viktökningen. De erbjödo sig dock lämna en ersättning av 25 kronor. På inrådan av sakkunniga järnvägsmän i Eskilstuna accepterade jag förslaget. En mager förlikning är ju bättre än en fet process.

Mina föreläsningar avhandlade uteslutande naturvetenskapliga ämnen, och jag tror, att de hade en viss mission att fylla. Bland annat gjorde de stundom slut på en del gammalt skrock, såsom då jag under en föreläsning i Fiskebäckekil förklarade regnbågens uppkomst. Efter föreläsningens slut kom en gammal fiskare fram till mig och uttryckte sin belåtenhet att ha fått höra en naturlig förklaring på regnbågen. Då vore det ej farligt att peka på den? Folk påstod annars, att den, som gjorde det, skulle bli puckelryggig.

En av mina föreläsningar avhandlade utvecklingsläran, och den kom en hel del oväsen åstad, trots att jag nogsamt aktade mig för att blanda in religiösa frågor. Förövrigt gör sig nog ännu i dag den mentalitet bred inom vissa kretsar, som ledde till den beryktade Dayton-processen.

Nyåret 1911 hade jag i Sandvik, utanför Umeå, föreläst över utvecklingsläran, och så kom efter några dagar en insändare från "Reflekterande" där det bland annat hette: Må en stackars okunnig få framkasta några tvivlande frågor på den moderna apläran. Då nu forna apor blivit människor, varför finnes det ännu apor på jorden ? Då de lägre djuren gått upp i de högre, varför finns de allra lägsta kvar? Då de högre djuren inverkat tuktande, fostrande på de lägre, hvem har då varit människans dressör? m.m. Månne ej vishet i lära behövas, om aktningen skall bestå? Snart bävar man för att vinna den högre bildningen för sina barn, ty föraktet i vår tid för Gud, föräldrar och överhet är stort nog ändå, ty med apläran följer varken självtukt eller allmän tukt. "Detta och mycket mera, som "Reflekterande" åstadkommit, blev jag så anmodad att bemöta, och en liten polemik blossade upp med insändare från olika läger. Snart var dock allt lugnt igen.

En annan gång hade jag i Tidaholm talat om Arrhenius’ hypotes om panspermien, som ju bland annat förutsätter utvecklingslärans riktighet. Här höll komministern i församlingen några dagar efteråt ett "protestföredrag", vari han enligt ett tidningsreferat bland annat yttrade: ”Hur har utvecklingen ägt rum? Har det lägre av sig självt utvecklats till det högre. Hade så skett någon gång, varför skedde ej en sådan utvecling fortfarande? Man borde kunna se sådan utveckling undan för undan. Av något björkfrö växer det ej upp en ek t.ex. Kan någon rektor eller professor visa exempel på, att av en häst utvecklats en åsna eller dylikt?"

Och kyrkoherden Dalin i Malmö skrev om mig i annat sammanhang i Nya Dagligt Allehanda: "Han tror på människans härstamning från djuren, förmodligen apan. Han är sålunda faktiskt ännu fången 1880-talets gamla Uppsaladarwinism. Folk, som kände Grenander, hade sagt mig det, men jag ville icke tro det och därför har jag reserverat mig mot en så grov beskyllning i någon av de första artiklarna i denna tidning. Men sedan jag läst hans ovannämnda uppsatser tar jag tillbaka."Det låter ju riktigt hemskt!”

Så hände det sig, att efter en föreläsning i Kilafors om utvecklingsläran platsens kyrkoherde meddelade mig, att det där trodde han ej på, men undrade, om jag kände till en framstående populärvetenskaplig författare vid namn Dalin. Jag nödgades erkänna min fullkomliga okunnighet om dennes existens, men lovade att vid första tillfälle göra hans bekantskap. Jag fann så, att dennes "populärvetenskapliga" författarskap utgjordes av ett apologetiskt arbete på omkring 500 sidor, "Inför de stora världsproblemen", som verkligen kunde komma en naturvetare att spärra upp ögonen. Jag kan ej neka mig nöjet anföra några citat:

Om norrskenets uppkomst berättar han: "Av de la Rives undersökningar synes det nämligen framgå, att denna storartade företeelse icke är något annat än frukten av tvenne motsatta elektriska strömmars neutralisation i polartrakterna. (Huvudkällan för denna stora mängd av elektricitet skulle man hava att söka på oceanens botten i havsvattnets beröring med den underjordiska elden, vilken beröring i synnerhet äger rum i trakten av ekvatorn. Två strömmar bilda sig där och gå mot polerna, den ena genom jordskorpans inre, den andra genom de ångor, som uppstiga ur havet och gå genom luften. Norrskenet är det sätt varpå de neutraliseras. Allt enligt de la Rive)".

”Det är sant, att ett kilogram kol väger lika, om det är obränt eller bränt, d.v.s. övergått i kolsyra. Men begagna en annan våg än två vågskålar. Tag en pendel, som viktmätare och flytta den på spetsen av ett högt berg. Genom pendelns långsammare svängningar där än vid jordytan skall det visa sig, att kilogrammet kol blivit lättare. Kan då vikten utan vidare erkännas som ett absolut bevis för materiens oförstörbarhet?"

Som ett exempel på hans apologetiska reflexioner må slutligen anföras: "Vore nu jorden cylinderformig, skulle efter allt att döma, de varma luftströmmarna icke komma att sänka sig ned till jordytan förrän vid polerna. - - - - - Men nu är jorden lyckligtvis klotformig. - - - - Vi möta här åter ett skönt vittnesbörd om, huru underbart vist allt i denna värld är ordnat."

Sedan jag genomläst boken, som vimlade av dylika "naturvetenskapliga" uppgifter och apologetiska reflexioner, kunde jag ej låta bli att i ett litet häfte: ”Bokstavstro och naturvetenskap" gå till rätta med de värsta felen. Och nu kom Dalin med en artikelserie i Nya Dagligt Allehanda där han under huvudrubriken "Kyrkliga nyheter" tog sitt arbete i försvar. Den började i mars 1913. I maj samma år skrev tidningens redaktör till mig: "Det kan synas fast otroligt, men är dock en beklaglig sanning, att vi ännu ha en lång bit kvar av kyrkoherde Dalins ändlösa "genmäle”. Och det var verkligen en lång bit kvar. Sista stycket var daterat den 13 maj 1914.

Då jag hade min tjänstgöring till stor del förlagd till eftermiddagar och kvällar samt därtill vanligen var borta och föreläste under veokosluten, blev det ej mycken tid till övers för sällskapsliv. Småningom bildades emellertid ett kotteri av unga, gifta par och en del "löshästar", som kom tillsammans efter aftonmåltiden om kvällarna och därför fick namnet ”nattkaféet”. Där förekom sång och musik samt först och sist diskussioner om allt mellan himmel och jord, allt under ett måttligt förtärande av förfriskningar och lämpliga drycker.

Musikdirektören Engstrand sjöng med sin ljusa tenor vår "nationalsång": "Kamrat, njut av din korta vår, plocka dess rosor och göm vid ditt hjärta o.s.v.", den glada Ulla, sedermera gift med en känd läkare, med vilken hon då var förlovad, var vår oförlikneliga kuplettsångerska med "Visan om stationsförmannen Landergren" till paradnummer, medan den genomsnälle ”Thysse" var en av de livligaste debattörorna, och slog kring sig med sifferuppgifter, som vi litet var misstänkte, att han någon timme förut lärt sig i "Allmanack för Alla" för att nu briljera med. Hans diskussionsinlägg vore emellertid stundom en smula dunkla och svårbegripliga, t.ex. nära han en gång på tal om den kvinnliga rösträtten yttrade: "Varför förneka den utvecklingsmöjligheten, som ligger i mannens fullgörande vis-à-vis kvinnan?". Lång och reslig, blåögd men mörklagd, med stora mustascher och skrattgropar i kinderna, ansågs "Thysse" vara en vacker karl. Själv var han av samma mening och påstod på fullt allvar, att stadens unga fruar, då de råkat i omständigheter, passade på alla tillfällen att betrakta honom för att få vackra barn.

Så fanns där den gamle postmästaren B., alltid ungdomlig och en damernas riddare sans peur et sans reproche. Han var ivrig ryttare och hade egen ridhäst, ett fromt djur, som han köpt för 100 kronor. Under semestrarna brukade han följa med på långa sällskapsresor och uppvaktade då vänner och bekanta flitigt med vykort. Och så fick min maka ett kort från oasen Biscra. För att ge det mer lokalfärg skrev han texten på franska, som han behärskade med tillhjälp av parlör. Den löd: "Salut à toi. La santé Max." Den sista meningen skulle betyda hälsa Max.

Vår lärare Sjöborg tillhörde också nattkaféet. Han var nykommen till sta'n och en verkligt grann karl, som nog var föremålet för mången flickas blyga låga. Förövrigt skulle man kunna säga, att han var kotteriets abbé Coignard. En gång satt han på Strömsholmen tillsammams med en gammal överste. Denne omnämnde beklagande, att en adelssläkt kommit så långt i utförsbacken, att en av dess medlemmar blivit bödel. Då ritade Sjöborg en figur på bordets marmorskiva, sägande: "Här är Sveriges land, och det skall försvaras dels mot yttre, dels mot inre fiender. Mot det yttre försvaras det av militären, mot de inre av bödeln. Och det tycker jag kan vara hugget som stucket”. Den gamle översten höjde sin blick mot himlen och suckade: "Och detta skall vara en våra barns lärare".

Naturligtvis voro vi åtskilliga fler än de här nämnda. Men småningom decimerades vår glada krets. Ville Hallin och hans Mia foro till Norrtelje, där han utnämnts till borgmästare. Nisse Nordlund fick en adjunktur i Kristianstad och blev en av Sveriges esperantopampar, de båda ”skolköksorna” försvunno från staden. Den ena av dem blev gift med en advokat, min blivande mågs första principal. Och så vidare.

Vi försökte nog rekonstruera det gamla nattkaféet, men den gamla kamratliga andan hade försvunnit, det blev för mycket flirt, och "det andra nattkaféet" avsomnade lugnt och stilla.

År 1914 gjorde jag i samband med en föreläsning i en grannstad bekantskap med "Gidde", som var adjunkt vid därvarande läroverk. Han var skarp debattör, till sina åsikter närmast vad man kallar kulturradikal och författare till ett par polemiska arbeten, ”Front mot allmänbildningen" och "Måste man ljuga vid religionsundervisningen", varjämte han flitigt strödde tidningsartiklar kring sig. Begåvad med en stark rättskänsla, tvekade han aldrig att dra en lans för den, han ansåg orättvist behandlad. Men han älskade nog också striden för dess egen skull, och detta gjorde, att lika gärna som han förbrödrade sig med sina medmänniskor, lika gärna sade han upp bekantskapen med dem. En gång kom en av hans kamrater upp till honom och bad att få tillbaka en bok, som han fått till låns för mer än ett år sedan. ”Gidde" blev arg och sade upp bekantskapen. En gång var den ende, som han hälsade på, av hela kollegiet en nykommen extralärare.

Oaktat denna stridslystnad var han en ovanligt underhållande sällskap människa. Men hemliv trivdes han ej med, utan ville ha ständig onväxling. Han tillbrakte ofta ferierna helt eller delvis hos oss, och då hände det en jul, att hans inneboende oro drev honom att ringa upp ett par av våra gemensamma vänner, syskonen Sigrid och Klaes Valley, som bodde i en villa utanför staden, och höra efter, vad de hade för sig. "Jo”, sade Klaes ”Här må du tro det är bal och hight life”. ”Då kommer jag, om jag får”, sade Giddde och han var naturligtvis välkommen.

Emellertid hade han ej någon smoking, eller annan för ändamålet lämplig kostym med sig, vilken svårighet han dock fann på att kringå genom att skruda sig till kostymbal. Och så fick han av vår dotter låna ett par ljusblå pyjamas. Iförd dessa och omsorgsfullt emballerad i min respäls, bilade han så iväg. Om en stund ringde telefonen. Det var Klaes, som rapporterade: "Nu är fanskapet här". Någon bal var där ej. Deras ende gäst var en uråldrig ocn skröplig, för länge sedan pensionerad stins. Men sedan lär Klaes ha haft rätt så arbetsamt att avhålla Gidde fr ån att i sin originella kostym ge sig iväg till en offentlig bal, som pågick på stadshotellet.

Begåvad med en ej obetydlig ”skaldisk” förmåga, uppvaktade ”Gidde" sina talrika förälskelser flitigt med hyllningskväden, varvid det dock stundom inträffade, att samma dikt ägnades olika för föremål. Han producerade emellertid också en hel del annan vacker vers. Framför allt hade han översatt Heines "Buch de Lieder" på ett, ej annat än jag förstår, utmärkt sätt. Men ingen förläggare ville ta hans översättning, vilket "Gidde" ansåg bero på, att han var på kant med dem. För att hjälpa upp saken ringde han hemma från mig till prins Vilhelm på Stenhammar och frågade under ideliga bugningar, huruvida denne vore villig förse översättningen med ett förord. Prinsen avböjde och r ådde ”Gidde” att vända sig till Albert Engström. Han och"Gidde" hade varit ungdomsvänner, men för länge sedan hade det naturligtvis kommit till brytning dem emellan. Manuskriptet förblev otryckt, och "Gidde" funderade på att skänka det till Kungl. biblioteket.

Trots sådana motgångar behöll "Gidde" länge sitt glada humör och satte värde på ett gott skämt. Det var ett utslag av detta hans skämtlynne, då han, när han gästade en sin bror, som var lasarettsläkare i Uddevalla, sände mig ett brev med adressen:"Rektor Max. Eskilstuna". Men han gjorde ej om det. Mitt svar var adresserat till "Skalden "Gidde", Hospitalet, Uddevalla."

Slutligen bröt han naturligtvis även med oss. Det skedde våren 1934 av någon obetydlig anledning. En enda gång sågo vi honom sedan. Det var då min maka och jag juldagen 1935 åto middag på Anglais i Stockholm. Han satt då ensam vid ett bord i matsalen, och hans avvisande "noli-me-tenger "-min förbjöd varje försök till närmande.

Han dog i januari 1938.

Naturligtvis var jag med i åtskilliga sammanslutningar och trivdes i dessa, men bäst tyckte jag om våra kollegieagaper. I början av varje hösttermin avåt kollegiet en gemensam kräftsexa, vid dess slut firade vi vår julfest och vid slutet av läsåret vårfesten. Vid den sista vårfesten, som tog form av en avskedsfest för mig, kunde jag konstatera, att jag själv valt så gott som samtliga kollegiemedlemmar, och vid sådant förhållande var det ej att undra över, att jag sällan trivts så vid några samkväm, som vid dessa.

När jag blickar tillbaka på mitt liv, tror jag, att det varit ovanligt lyckligt. Jag fick studera det, som intresserade mig, fick den, som jag önskade mig, till maka och hade ett arbete, vari jag fann nöje, och som nog kröntes av en viss framgång. Allra bäst trivdes jag, när göromålen hopade sig, så att jag undrade, hur jag skulle hinna med alltsammans. Då tyckte jag, att det var en lust att leva.

Det förefaller mig emellertid, som borde jag nu börja bli gammal. Vår dotter Alice, som föddes i oktober 1903, är ju för länge sedan vuxen. När hon var liten, skrev en gång hennes farfar på en julklapp till henne:

       "En knopp,
       en rosenknopp du är.
       Det är vårt hopp,
       att under årens lopp
       du blir en ros, förtjusande och skär."

Och det var en förhoppning,som uppfylldes till punkt och pricka. När hon blev giftasvuxen, påminde vårt hem starkt om Björnssons "Ett farligt frieri". Den, som hembar den slutliga segern, var advokaten Erik Bremberg. De äro nu föräldrar till två pojkar på resp.14 och 10 år. Och dessa båda pojkar äro ännu mina enda ålderdomssymptom. Jag kan vara glad, så länge det är så.

BACK



Copyright © Bertil Grenander.