Minnesvård
vid
Rådmanskans Saliga Fru Maria Mörcks Graf
uti
Cimbrishamns Kyrka den 1 Martij 1771
uprest
af
Sanning och Saknad
tryckt uti Lund hos hofkamreraren Carl Gustaf Berling.

Så täta slag pa samma ställe,
Nyss bars här bort en hedersman
wid hwilkens död wi tårar fälle,
som ifrån hjärtats källor rann.
Nu dör thes Fru, från sorg sig hastar
men oss med sorger överlastar,
så oro bliver endast qwar;
tills en gång skiften ska uphöra
och wi the glada möten giöra,
ther saknad lycklig ända tar.

Säll then, vars hela tid och lefnad
här warit Gud och Människor täck,
Ther dygden lägger grund til trefnad
förutom någon samvetsfläck;
som tjenar Gud och Människor wårdar,
som håller wakt om ärans gårdar
och nyttjar jordiskt som ett lån,
som älskar Kung och Fosterlandet
och wårdar thetta helga bandet,
om nästan sin städse öm och mån.

Then sälla Fru, som nu wi följa
med hjärtlig saknad til sin graf,
hwars mull med tårar wi här skölja
et hedradt efterdöme gaf;
ej så rätt många hennes gåfwor
ej hennes lott af jordens håfwor,
men låt med efterföljd af dygd
os hennes namn odödligt giöra
wad rättwist fordras af wår bygd.

Af hederssläkt wår sålla träder
ur mörker fram i werldens ljus
en wärdig slägt thes födsel gläder,
som spådde prydnad för thes hus.
Hon föddes up til dygd och ähra,
vad läras borde fick hon lära
och qwickhet gjorde läxan lätt,
en wacker kropp, ett ömsint minne
förenats här på utmärkt sätt.

Bland andra som sig gjorde möda
så älskanswärder Fru at få,
thy dygd är mer än guldet röda
och fromhet bör på lyckan rå,
war Herr Wollin then himlen skänker,
en brud som lika dygdigt tänker.
Ther följdes hjerta, mund och hand.
När dårskap snärjer sig i qwalet
gör wishet endast nöjda walet
och himlen knyter trohetsband.

Wår Sälla war en maklös maka
men icke mindre hulda mor,
hwars kärleksöga helt fick waka
för kära barnens wäl och flor.
Hon war en wärdig husets moder,
förnuftig, flitig, snäll och goder,
i medgång trygg, i motgång glad
och alt med et så mänskligt hjärta
at hon tog del i andras smärta
och gerna lämnad wad den bad.

Försökt som kristen til at lida
Hon kämpade i tro och hopp.
Thes borg war Frälsarns öpna sida
ther segern hon til mötes lopp.
När elden så med henne delte
at alt af timligt henne felte
war ändå hoppet oskadt qwar.
Hon sade: Herren tog som gifwer,
Hans namn wälsignadt ewigt blifwer
som bäst tu slutet åt mig spar.

I med- och motgång så bepröfwad,
I både Gud och människor kär,
i tålamod, tro och hopp uppöfwad
sin usla hydda hon nu bär
så jämt och nöjd med grafwens bräddar
Hon sjeif sin kista här uppbäddar.
Så föll dödstanken henne lätt,
Hon somnar in; i glädjen waknar
just när wårt tidehwarf här saknar
en Fru av år och ära mätt".