GNISTOR I MÖRKRET.

av: Claude Gerard (Aurora Ljungstedt).

"Om de så kallade pessimisterna hade någon den allra minsta fantasi och förmåga att sätta sig utom sig sjelfva och sin omgifning, så skulle de icke kunna framhärda i sina bedröfliga och inskränkta åsigter om menniskornas ständigt stegrade uselhet och elände; de skulle då icke jäfva historiens vittnesbörd, utan kunna föreställa sig detaljerna af det forntidslif, som de nu prisa i jemförelse med samtidens; de skulle kunna berigtiga sin uppfattning af det närvarande, och, oaktadt detta närvarandes många sorgliga företeelser, välsigna de framsteg, som menskligheten gjort i upplysning, mildhet och rättvisa."

Det var en tillfällighet, ibland hundra, som kom mig att helt tyst för mig sjelf uttala dessa ord.

Jag hade kommit att bläddra i en gammal kyrkobok och fann der mellan bladen ett löst papper, på hvilket med gammal svensk stil stod skrifvet öfverst i kanten:

"Utdrag af anteckningar ur kyrkoboken i Sanct Olofs församling i Norrköping."

Jag läste vidare på det utslitna bladet så mycket som fanns af dessa anteckningar, och det var alldeles nog för att inom mig framkalla en så liflig föreställning om hvad som passerat, att jag här återgifver några scener deraf, såsom de stodo framför mig.

Det är en morgon tidigt på våren 1615.

Solen är ännu icke uppgången, djur och menniskor sofva, allt är tyst och stilla, inhöljdt i detta dimmiga, svala halfdunkel, som, mättadt med vattenångor och lukten från barrskogen, syrsätter blodet och gör sömnen djup och angenäm.

Der, midt i det smala sundet mellan Östersjön och Slätbaken, ligger Stegeborgs slott. Dess enda torn synes emot den ljusnande himlen och dess murar afspegla sig i det lugna, ännu mörka vattnet, som omgifver dem på alla sidor.

Den ser dyster, kall och hotande ut denna stora klumpiga byggnad, som reser sig upp ur vågorna utan att ega skuggan af ett enda träd och som endast genom långa broar förenas med det på ömse sidor utskjutande landet.

Några videbuskar, som växt upp vid den steniga stranden, och den tjocka vassen under brostockarne äro den enda vänliga grönska som finns vid dess murar.

Öfver de höga, skrofliga Ramshällsbergen i vester börja molnen reflektera en blekröd skiftning och utifrån Östersjön kommer, liksom förd af morgonbrisen, hvilken drar en krusning öfver böljorna, en och annan fiskmåse med ljudlös flygt öfver vattnet, medan småfåglarna på stranden ännu sitta tysta och ruggiga mellan det knappt utspruckna björklöfvet, eller nyvakna sträcka sina vingar.

Väl rodna skyarna, men man tycker nästan, då man tänker tillbaka, att solen aldrig bort gå upp öfver denna mörka och sorgliga tid, med krig och pest och hunger, okunnighet och våld, blod och tårar i slott och kojor.

Stegeborgs tjocka murar hysa ännu mindre lycka och glädje än den fattigaste af dess torparstugor, ty det är den sista vasallen i Sverige, hertig Johan af Östergötland och Maria Elisabeth, den stränge Karl IX:des dotter, som här, hoptvingade af politiken och egennyttan, framsläpa några år af sitt dystra, kärlekslösa lif.

Hvar och en som läst historien känner Sveriges tillstånd vid denna tid, då den unge konung Gustaf Adolf, ännu icke tjugo år gammal, kämpade emot rikets alla fiender, för att skydda sitt fattiga land och sin föga afundsvärda krona.

Freden i Knäröd hade ändtligen gifvit ro för danskarnes ströftåg och plundringar, men skatterna voro tunga just för denna fred. Det unga arbetsföra folket var bortryckt af kriget, och i sjelfva det af naturen vällottade Östergötland var nöden stor, helst dess hertig icke egde någon administrativ förmåga, icke ens någon praktisk duglighet för egen räkning.

Nu slår klockan tre i slottstornet. Nästan i detsamma öppnas en af de små blyinfattäde rutorna i ett fönster af tredje våningen på östra sidan, och ett långt "fjerrglas" skjutes ut derigenom.

Det riktas emot skogen, den kala, steniga stranden och den östra bron derifrån.

Den som i den tidiga timman tycktes helt ensam vara vaken i slottet, är hertig Johans hofpredikant, höglärde herr magister Bengt Prytz, en man omkring trettio år gammal, med blekt och magert ansigte, smal, hoptryckt panna och enfaldiga, skygga, ljusblåa ögon, hvilka nu med ifver och ansträngning tyckas söka något föremål i skogsbrynet.

Han är klädd i svarta ullstrumpor och stora skor och har för öfrigt endast kastat en gammal prestkappa öfver sig, då han helt nyss lemnat sin säng.

Hastigt spritter han till, en röd fläck flammar upp på hvardera af hans knotiga kinder, han drar ett djupt andetag, nedlägger i fönsterposten den klumpiga och ganska ofullkomliga kikaren, kastar hastigt af sig kappan, pådrager sina kläder, kammar och blöter sitt tunna gula hår med vatten ur ett stort messingsfat, som, stäldt på en trästol med tre fötter utgör hans toalettbord, och sedan han dragit af sig sina spikbeslagna skor och tagit dem i handen, skyndar han varsamt utför trapporna.

Först då han kommit utanför den tunga porten påtager han dem åter, ordnar sin drägt mera noggrant, öppnar en skinnpermad bok, som han haft i rockfickan, och vandrar nu öfver borggården ögnande i boken och med en långsamhet och begrundning, som anstår en värdig andans man och som är helt olika deti brådska och oro han nyss visat.

Han har imellertid icke hunnit till den östra jernbeslagna porten, vid hvilken en af hertigens lifknektar postade, beväpnad med hillebard, förr än han ser ännu en person, lika tidigt vaken som han sjelf, komma ut ifrån vestra flygeln af slottet och begifva sig åt samma håll.

Det är hertigens ridknekt Erland Månsson, en vacker yngling, klädd i gul skinnjacka med knappar och utsömnader, höga stöflar, benkläder af groft kläde och en grön barett på sned öfver det bruna, lockiga håret.

Vid prestens åsyn gör den unge mannen en uttrycksfull min, liksom han just skulle hafva väntat denna syn, och hans ystra, trotsiga blickar följa med ett spefullt löje hofpredikanten, som deremot synes betydligt förargad och generad af mötet.

Båda två passera vakten vid porten och äro nu ute på den långa träbron som för till fasta landet och vägen åt Norrköping.

Änderna snattra i den höga vassen invid stranden, dufvorna kuttra i skogen, blåkråkan och hackspetten låta redan höra sina gälla skrik vid det solen nu sänder sina första flammande strålar mellan tallarna på berget.

Morgonen är så skön oeh fridfull, att om det icke legat ett visst försmädligt tonfall i den unge mannens röst, skulle hans helsning varit den mest passande, då han nu lyfter på mössan och med en skälmsk blick säger: "Guds fred, vördig pastor!" i detsamma han upphinner denne.

"Gud signe!" svarade hofpredikanten torrt, utan att vända ögonen från boken.

Längst bort vid stranden syntes nu en person komma utför den smala, slingrande gångstigen ifrån bergen; den var ännu mycket aflägsen och skymdes stundom af buskarna, men ridknektens klara och skarpa blickar hade imellertid, utan alla fjerrglas, upptäckt den, innan ännu presten deruppe i sitt fönster sett en skymt deraf, och då denne, som var närsynt, nu icke såg någonting, hade Erland redan igenkänt hvem det var, som nalkades dem, och tillade med illa dold skadefröjd:

"I är tidigt ute på lördagsmorgonen och stadder i edra andeliga betraktelser, höglärde herr magister."

"Visserligen; naturens bok är en bättre kommentar till Guds heliga ord, än någon annan", sade pastorn.

"Och desslikes vet I väl, att morgonstund har guld i mun... Men det höfves icke mig att längre störa edra heliga tankar på morgondagens predikan", återtog Erland Månsson och satte sig på en stock vid ändan af bron, i det han aftog sin mössa och borrade in ansigtet deri för att qväfva ljudet af det pojkaktiga skratt, som skakade hans breda axlar.

Presten fortsatte sin väg utmed stranden och då han fem minuter derefter hörde bullret af fotsteg och såg någon komma emot sig på gångstigen, framträdde åter de små röda fläckarne på hans kinder, sqvallrande om någon gömd men häftig sinnesrörelse; och han stannade tvärt i det han kastade en hastig blick bakom sig, för att öfvertyga sig det han af småskogen var skyddad för ridknektens besvärliga observationer.

Den mötande stannade också strax derefter; men pastorns tydliga uttryck af harm och missräkning dervid antydde, att han väntat någon helt annan och förklarade Erlands barnsliga förnöjelse.

Den, som nu stod framför honom var en stor, stark och mager qvinna, om fyrtio år, som säkert i sin ungdom varit vacker ; men hvars hårda och nästan hemska uttryck nu gjorde henne afskräckande: Hennes bruna ögon lågo djupt insjunkna i sina hålor, och det sträfva, svarta håret föll oredigt fram i det knotiga ansigtet under den lilla mörkblåa "hättan", som var knuten under hakan.

Hon gick lutad under en ofantlig börda af granviskor och björkqvastar, som hvarje lördagsmorgon skulle aflemnas i hertigens kök och hvars bindande utgjorde skatten för torpet, der hon bodde.

"Hvad går det åt er dotter i dag, efter som I sjelf bär qvastarna fram till slottet?" sade hofpredikanten, då qvinnan lade ned sin börda och helsade pä honom, medean hon med tröjärmen strök håret bort från den svettiga pannan.

"Det likar min rygg bättre, än hennes, att draga slik tung börda... Kerstin är icke så styf till kroppen, som I vet... derförutan så hade hon andra sysslor att, uträtta", svarade hustrun afbrutet och med andfådd röst, i det hon satte sig ned på den stora risknippan.

"Det vore klokare af er, mor Barbro, om I icke vore så enveten, utan lyssnade till mina råd att låta er dotter komma till slottet som hennes nådes furstinnans piga; det skulle vara henne till större gagn och båtnad, än att, som nu, gå och hugga ris och binda qvastar i skogen."

Torparhustrun kastade en misstänksam blick på presten och svarade vresigt:

"Vill I då att jag svälter ihjel derhemma, eller blir jagad ifrån torpet?... När både far och bror hennes ha måst följa hären mot ryssen och kanske nu ligga till korpamat i Lifflands kärr, och ingen annan an jag sköter jorden, så är det Kerstin, som får utgöra dagsverkena till slottet, begriper I."

"Men I begriper också full väl, mor Barbro, att om Kerstin fick lära sig sådana seder och nättheter, som anstode en kammartärna och desslikes vunne furstinnan Marias gunst och bevågenhet, så kom er sjelf sedan ingen fara uppå."

"Jag har låtit mig berättas att hennes nådes gunst är vankelmodig och svår att vinna, och för en fattig torparflicka vore icke godt att vara i lag med hofvets sturske och afundsamme tjenare."

"Kerstin har ett godt förstånd och en qvick tunga; hon skulle nog ställa sig väl, och jag skulle särskildt taga henne i mitt hägn, efter hvad jag tillförene lofvat er, och lägga goda ord för henne hos furstinnan."

"Vördig pastorn har nogsamt med stor ynnest den saken förr en gång framkastat, men jag kan icke undvara Kerstin, och icke har hon heller sjelf någon synnerlig håg att komma till hofs", tillade mor Batbro och reste sig upp.

"Nå, så gör som I vill... Det är icke värdt att kasta perlor för svin, och jag trugar er icke", sade hofpredikanten förargad, och fortsatte sin väg utmed sjöstranden.

Knappt hade han imellertid kommit litet längre bort bakom björkskogen förrän han hastigt stoppade boken i fickan och, med så skyndsamma steg som den långa prestrocken tillät, tog riktningen rätt in åt skogen, utan att följa hvarken vag eller stig.

Gumman hade återtagit sin börda och gick långsamt fram åt bron under det hon mumlade något helt sakta mellan tänderna med tankfull och bekymrad min.

Vid början af bron satt hertigens ridknekt ännu qvar, och då qvastgumman gick förbi honom, helsade han: "Guds fred och god morgon", reste sig upp och följde henne fram till slottet.

"I kommer sjelf i dag, mor Barbro?" sade han i frågande ton.

"Det må du kunna märka", svarade hon snäsigt, förargad som det tycktes öfver denna andra anmärkning om samma sak, som mötte henne; "dessutom må väl hertigen akta lika godt hvem som bär fram hans qvastar", tillade hon.

"Nog kan det vara lika för hertigen och alla hans stallpojkar och trappsoperskor desslikes; men hvad mig anbelangar, så har jag hela veckan trängtat efter lördagen, för att råka Kerstin, min hjertans kär, som I väl vet", sade Erland ödmjukt.

"Det får du vänta med... Och törhända vore det lyckosammare för Kerstin, att icke mera tänka på dig..."

"Hvar får I sådana ord ifrån, mor Barbro?... Jag ger mig böfveln på, att hofpredikanten tagit er i katekesförhör nu igen; jag såg, att ni mötte honom på vägen."

"Ja, han säger, att han menar väl med Kerstin, och hans ord kunna nog vara värda att besinna."

"Men Kerstin håller mig kär och har lofvat mig sin tro, och jag tröstar på ert löfte... Nå, nu ringer hertigens kammarsven! Hästarna skola väl redan sadlas för morgonridten... Guds fred med er, mor Barbro! Helsa Kerstin, att det töfvar icke länge innan jag skaffar mig orlof en qväll, att springa öfver skogen till henne."

En förnyad ringning i en stor klocka, som hängde utanför ett af slottsfönsterna, påskyndade ridknektens steg. Han nickade ännu en gång åt qvastgumman, och innan denna hunnit halfvägs öfver den stora, stenlagda borggården, var hän försvunnen inom slottets port.

Ett par timmar derefter, klockan var då endast sex på morgonen, hade hofpredikanten herr magister Bengt Prytz återkommit, hunnit påtaga en hvit veckad ringkrage — ty de sedan brukliga släta prestkragarna hade då ännu icke kommit i bruk — få sina skor borstade och läst morgon- och bordsbönen i hertigens och hertiginnans matsal, der de båda furstliga personerna tillsammans med sin föga talrika hofstat intogo en ganska bastant frukost, deri stekt gris, brynta rofvor, ärtsoppa, honung och bakverk tillika med "mumma" och porsöl stundom funnos på den aktningsvärda matsedeln.

Om man nu skulle bjuda oss dylika läckerheter så tidigt på dagen, skulle vi troligen göra mycket liten heder deråt, men för nära tre hundra år sedan hade man en annan smak, och sjelfva den sjukliga och klena hertiginnan med sina damer försmådde icke den kraftiga anrättningen.

I detta ögonblick äro småsvennerna under hofmästarens uppsigt sysselsatta att duka af bordet och uppklifna på en pall, under ett af de högt sittande smala fönsterna stå prinsessan Maria och hennes hoffröken, jungfru Anna Zavinski, en ung flicka af polsk börd, hvars föräldrar inkommit till Sverige med konung Johan den III:s första gemål och hvars fattigdom, fulhet och tålmodiga lynne gjorde henne mycket lämplig till den plats, som hon innehade, hvilken ingen af de adliga svenska jungfrurna varit angelägen om, och som egentligen drottning Christinas maktspråk tilldelat henne.

De båda damerna hade stält sig vid fönstret för att kunna se ut på borggården, der hertigen, som nyss tagit afsked af sin gemål och lemnat rummet, nu stiger till häst för att göra en af dessa makliga promenader utan nytta, utan nöje och utan mål, som han hvarje dag vid denna tid företog och som öfverensstämde med hans passiva, hans stillsamma lynne och natur.

Herskarinnan i detta gamla slott, den nittonåriga Maria Elisabeth, hvilken historien omtalar såsom ful, klen till själ och kropp samt af ett svårt och häftigt lynne, framställer sig just icke heller särdeles fördelaktigt i den yllna grå klädningen med gula kanter och utsömnader och den styfva, hvita, veckade halskragen, som går tätt upp under hakan och låter hennes stora hufvud hvila liksom på ett porslinsfat.

Den bistra och styfsinta Christinas af Holstein dotter har ärft sin mors grofva, kantiga drag, stora näsa och höga kullriga panna, utan att ärfva hennes klokhet och kraft; och hertiginnans sneda axlar och korta växt, hennes bleka hy och svaga, röda ögon förneka henne till och med ungdomens behag, och göra henne till en föga älskvärd maka åt den man, hvars hjerta påstods hafva — liksom hans konungsliga frändes — med ömhet burit bilden af den beundrade Ebba Brahe.

Historien försäkrar äfven, att båda å ömse sidor voro fullkomligt likgiltiga för varandra; men qvinnohjertats hemligheter trotsa ofta både samtid och efterverld, och den oroliga och skygga glans, som nu genomtränger töcknet i den stackars Maria Elisabeths ögon, då hon betraktar sin gemål der nere på borggården, och den halfqväfda suck som undslipper hennes bleka och torra läppar, då denne nu med ridderligt hehag lyfter sin barett till helsning, svänger om sin häst och rider ut genom vestra porten, skulle kanske hafva gifvit historieskrifvaren en annan tanke.

Om det porträtt af hertig Johan som finns på Gripsholm verkligen liknar honom, då har man också svårt att föreställa sig hans gemåls köld, ty han skulle då hafva varit en ståtlig och vacker man; han har sin mors, den sköna Gunilla Bjelkes ögon och milda uttryck, och den höga pannans ädla och manliga allvar liknar konung Gustaf Adolfs.

Porträttet framställer honom med harnesk och pipkrage; men i den lätta jagtdrägten, den svarta sammetsjackan och baretten med fjädrar, hvari han nu är klädd, syns den tjugufemårige kungasonen ännu mycket vackrare och mera behaglig och tycks fullt bekräfta vittnesbördet, att han var "manhaftig, tapper och väl bevandrad i alla ridderliga öfningar".

På det furstliga ridsällskapet försvunnit genom borgporten och Maria Elisabeth ett par minuter tyst och tankfull lyssnat till ljudet af hästarnes tramp på den långa bron, stiger hon ned ifrån fönsterpallen och ser sig omkring i den stora tomma salen, med en min af vresighet, trötthet och ledsnad, som just lär hafva varit det permanenta uttrycket i den stackars sjukliga unga qvinnans ansigte.

Hur kom det till att hertigen i dag red ut genom vestra porten?.. Han brukar annars alltid jaga i Ramshällsskogen", sade furstinnan matt och stödde sig mot sin hoffrökens arm under det hon gick öfver golfvet.

"Hans nåde ämnar sig törhända till Söderköping", svarade denna. "Jag hörde ett rykte, att herr Johan Skytte, som är stadd på resa till Danmark, skulle hafva kommit dit i går qväll. Han lärer väl ämna sig att uppvakta deras nåder här på Stegeborg..."

"Det tar du säkert fel om... Slik hedersgäst skulle väl min herre och gemål hafva låtit mig få spörja, för att som husfru vederbörligen kunna undfägna."

"Ja det är sant... det var väl bara löst prat bland pigorna i frustugan, som sqvallra och gissa om allting... "

"Tyst! Hvad är det kammartärnorna der inne tissla och tassla om?" inföll hertiginnan hastigt afbrytande och stannande utanför den halföppna dörren till det rum, dit hon ämnat sig.

Jungfru Anna kastade en orolig blick åt dörren, men vågade icke gå längre eller genom något buller varna de oförsigtiga flickorna der inne, som med sitt prat väckt den misstänksamma furstinnans uppmärksamhet.

Der inne sutto på hvar sin sida om en stor sybåge de båda kammartärnorna; den ena en helt ung flicka af ett fromt och enfaldigt utseende och den andra äldre, lång och mager, med grann hy och lifliga bruna ögon.

Båda två voro klädda i mörkfärgade, temligen grofva yllekjolar och deröfver ett plagg som liknade hvad damerna nu för tiden kalla "polonaise", det vill säga en kort öfverklädning, som gick högt upp vid halsen och med helt små uppskurna ärmar, rundt omkring kantade med band och snören af annan färg. I stället för den förnämligare hvita veckade halskragen, som både herrar och damer den tiden brukade, hade de helt släta, stora linnekragar, sydda med "hålsöm."

Det var också en art af denna slags söm, hvarmed de voro sysselsatta, ty på den icke särdeles fina linneväf, som de hade utspänd framför sig, sydde de en bård af blommor och stela ornamenter med mångfaldiga slags "bottnar" af olika styng, kors och tvärs i märkvärdig och beundransvärd ordning, tills sjelfva tyget helt och hållet försvann derunder och framställde det gränslösa arbetet af en tjock och outslitlig massa tråd, hvaraf vi ännu ega förvånande prof, som man fåfängt söker härma.

Deras arbete var nu så mycket vigtigare, som det skulle blifva brudlakan till present åt deras matmors halfsyster, prinsessan Catharina, hvars förmälning med pfalzgrefven Johan Casimir var bestämd till hösten derpå.

"Det är kanske för den vackra Kerstins skull, som hertigen rider upp ät Ramshällskogen... det skulle jag icke hålla olikt", sade halfhögt och småleende Ursila Persdotter, den äldsta af de båda flickorna.

Det var dessa ord som träffat Maria Elisabeths öron och kommit henne att stanna.

"Men Kerstin i Svedjefallet är en hederlig flicka", svarade den andra, Greta Hansdotter eller Lill-Greta, som hon kallades af sina kamrater och den öfriga Hofbetjeningen.

"Det vet jag ingenting om; men hennes mor är en trollpacka", återtog Ursila och slet med häftighet i tråden.

"Hvarför säger du det?"

"Är det icke moderns konster och signeri, tror du, som vållar att allt manfolk gapa på flickan och bli som bedårade af henne... Inte är hon fagrare än någon annan; men de äro förhexade, det märkes grant."

"Aldrig har jag varit underkunning om den saken!" sade Greta förvånad.

"Nej, för du har inte ögonen med dig; men lägg bara märke till när hon kommer med sina risknippor om lördagsmorgnarne, om icke alla stalldrängarne skola ut och titta på henne; herrarne i slottet sammaledes, och sjelfva magistör Prytz är färdig att prata med henne vid alla tillfällen."

"Jag trodde, att hofpredikanten hade kastat sina ögon på dig, Ursila?" sade Greta enfaldigt och såg frågande på sin kamrat.

"Det kan väl icke vara så omöjligt; men den der illpariga Barbro har nu vändt hans håg till sin dotter; hon kan göra allt hvad hon lyster, och hon är ond på mig sedan gammalt; och du har väl hört hur hon kan bota och förgöra både folk och kreatur och "läsa i led" och "vända syn" och allt sådant otyg och hexeri... Det vore godt, om de der qvinnorna blefvo körda ifrån torpet", tillade Ursila och stack i sömmen med nålen upp och ned så vårdslöst, att den bröts tvärt af.

En synål var på den tiden en dybar sak, och då furstinnan, som redan förut var vid misshumör, i detsamma inträdde och märkte hvilken olycka som skett, vaknade något af moderns, drottning Christinas, noggranhet och hushållsanda och hon blef fullkomligt uppretad öfver synålens förlust.

De båda flickorna fingo höra "ord och inga visor". En stor del af sömmen befanns oduglig, det tröttsamma och tillpetade arbetet måste sprättas upp, och Maria Elisabeth sjelf, som icke tålde vid någon sinnesrörelse, fick ett anfall af konvulsioner och måste bäras in i sitt sofgemak af de förskräckta och rådlösa fruntimmerna, hvilka olyckligtvis ännu icke kände till hvarken "stinkspiritus", eau de Cologne eller ether, såsom nödvändiga och stillande appendix vid dylika scener.

Man var likväl temligen van dervid, och då hertiginnan blifvit uppvaktad med fläderthé och honung och nedbäddad i sin ofantliga säng, mellan hvars tjocka stolpar, tunga gardiner med tofsar och fransar och stora bolstrar hon, liten och hopkrumpen som hon var, försvann, så att man kunde fruktat att aldrig återfinna henne mera, voro både jungfru Anna och Ursilia rätt belåtna med den frihet, detta hastiga sjukdomsfall för några timmar gifvit dem.

Den förstnämnda , smög sig upp i sin egen lilla jungfrubur och den slarfviga Ursila, som varit orsaken till alltsammans, och som egentligen, enligt furstinnans befallning, hade bort sätta sig att sprätta upp det grefliga zweybrückiska vapnet, som hon i hela åtta dagar varit sysselsatt att med rödt silke "sömma", men som nu icke ansågs hafva kommit "trådrätt" på lakansbården, — hon sprang i stället helt beställsamt genom alla rummen under sken af att tillse om städerskorna fullgjort sin pligt, men i sjelfva verket endast i hopp att träffa på magister Prytz, hvars dygdesamma maka hon hade föresatt sig att en vacker dag blifva.

Den hederlige prestmannen, hvars förstånd och omdöme icke tycks hafva varit någonting ätt skryta med, hade redan strax efter det furstliga parets förmälning för tre år sedan blifvit utnämnd till deras hofpredikant, och vid samma tid blef äfven Ursila hertiginnans kammartärna; de hade således dagligen sett hvarandra, och magistern, hvars yttre menniska icke hade några företräden mera än den inre och som aldrig förr varit föremål för någon qvinnas uppmärksamhet, kunde icke undgå att känna sig smickrad af den sluga kammartärnans visade välvilja. Han gjorde full rättvisa åt hennes blanka, röda,kinder, hennes qvicka ögon ach muntra prat, och skulle kanske redan i all tukt och ära af hertiginnan, hennes höga matmor hafva begärt hennes hand och blifvit trolof- vad, om han icke händelsevis hade fått se mor Barbros vackra dotter, den lilla femtonåriga torparflickan, som gjorde qvastar till slottets stall och kök.

Man behöfver ingen stor skarpsinnighet för att erfara skönhetens makt och ännu mindre för att observera dess verkan öfver andra, i synnerhet om denna verkan kommer i kollision ; med ens egna önskningar. Ursila märkte snart pastorns förändring och äfven den hemliga orsaken dertill. Qvinnorna i fru Emerentia Krakaus och "Grefve Ebbas" tid voro imellertid icke blodsinnade af sig, och "gåfvo icke tappt" så lätt. Den kloka Ursilas lefnadsmål var att såsom prostinna i den strax bredvid Stegeborg liggande Mogata prestgård — der hofpredikanten väl utan tvifvel skulle blifva kyrkoherde — en dag regera både sin man och hela församlingen; och detta mål vann hon också till slut

Jungfru Anna Zavinski hade verkligen varit ganska väl underrättad, ty ett par timmar sedan den stackars prinsessan blifvit förd till sängs återkom hennes gemål i sällskap med herr Johan Skytte.

Skytte, som varit lärare både för hertig Johan och hans kusiner, konung Carl IX:des barn, var mycket riktigt stadd på resa till Köpenhamn, skickad af den unge konungen för att söka utverka någon nedsättning i den dryga lösen för Elfsborgs fästning, hvilken danskarne ännu innehade.

Han kom nu ifrån Nyköping, der han uppvaktat enkedrottning Christina, och hade sändt sitt följe i förväg från Söderköping. Det var på vägen ifrån detta ställe som hertig Johan mött honom, och de båda herrarne redo framför de andra tätt bredvid hvarandra, helt förtroligt samspråkande, och stannade nu vid slottsporten.

Johan Skytte, som efter beskickningen till Danmark blef utnämnd till "kammarråd", — en titel, som hade annan betydelse, än nu för tiden — sedermera till ståthållare, president och riksråd, var då troligtvis den vackraste man i Sverige.

Hans porträtt i Skytteska huset i Upsala framställer honom såsom helt ung, med långt, midt i pannan benadt hår och små kortklippta mustacher, och det är svårt att finna ett mera regelbundet och formfulländadt ansigte, ehuru hårets läggning och den stora hvita broderade kragen, hvilken räcker ända ut på axlarne, ger densamma ett nästan qvinligt tycke.

Nu var han tretioåtta år och i fulla glansen af manlig kraft och skönhet; ett värdigt sändebud från Gustaf Adolf till Danmarks störste konung, Christian IV.

Den "förnämliga" främmande herrns så godt som oförmodade ankomst, väckte imellertid stor uppståndelse hos hertigens hofmästare, kockar och hela hofstat.

Klockan var redan åtta på förmiddagen och middagstimman var då klockan elfva. Hur kunna hinna att anordna en välfägnad, som anstod både gästen och ännu mera hertigens egen värdighet?

De båda herrarne sjelfva bekymrade sig likväl icke om sådant och voro så fördjupade i samtal Om utsigten till framgång i den företagna beskickningen om kriget med Ryssland och konungens resa till hären, om hans nuvarande vistelse i Vestmanland och hur han der "hade sin lust med bergsbruket", och slutligen om prinsessan Catharinas förestående förmälning, hvarvid han framförde "flitiga och kärvänliga helsningar)) ifrån enkedrottningen, hertig Johans svärmor, att få se det furstliga paret ifrån Stegeborg vid högtidligheterna i Stockholm.

Ändtligen hade man gjort all sin flit att ordna och pynta på bästa sätt: hofmästaren med sina pigor och pojkar, kammarsvenner och lakejer hade visat sitt nit för det hertigliga hofvets ära och anseende, och den ståtliga middagen var färdig, men det värsta af allt återstod, ty Maria Elisabeth, uppretad öfver sin gemåls glömska att underrätta henne om den främmandes förmodade ankomst ville alls icke visa sig.

Det fordrades en formlig och ödmjuk ursäkt af den fromme hertigen och en vältalig framställning af jungfru Anna, om alla de intressanta nyheter ifrån hofvet och hufvudstaden, hvarom hertiginnan i sin ensamhet och sitt långtråkiga hvardagslif gick miste, ifall hon icke infann sig vid bordet, innan Maria Elisabeth slutligen lät kläda sig.

Nu var hon då ändtligen i ordning, men middagen hade likväl måst uppskjutas en stund, ty toaletterna på 1600-talet voro icke mindre besvärliga och brydsamma, än nu.

Med håret högt uppstruket och hårdt bundet öfver den bleka, gulaktiga pannan, omgifven af ett litet genombrutet guldband med perlor; kring den magra halsen en stor uppstående krage, hvars djupa uddar framtill nedföllo öfver sammetsroben med "slitsade" ärmar och ett skärp, hvars fransar hängde ned under bröstet, som var hårdt insnördt i den styfva korsetten med silfverbroderi, föreställande tvenne uppresta lejon, och slutligen ett stort, utsömmadt och med spetsar omkantadt "handkläde" i handen, syntes prinsessan i matsalen och intog sin plats, sedan alla tvättat sina händer i ett silfverbäcken, som en kammarsven höll, och afhört hofpredikantens långa bordsbön.

Det ensliga Stegeborg kunde icke ofta glädja sig åt någon fest och "lustighet", och den surmulna värdinnan sjelf blef slutligen så upplifvad af Skyttes glada och skämtsamma tal och berättelser, att hon efter middagen lät hertigens "pipare och musikanter" uppföra en slags konsert, hvars harmoni kanske icke var så stor, men som var märkvärdig derför, att den tycks hafva varit de sista glada toner som ljudit inom den gamla borgen, hvilken nu är i ruiner.

Först två dagar derefter lemnade Skytte Stegeborg, och det fordrades nära tre veckor innan han ändtligen hann så långt som till Markaryd, vid skånska gränsen.

Om man berättat den lärde och skarpsinnige mannen att tvåhundrafemtio år derefter skulle denna resa kunna ske på en enda natt, så hade han troligen antagit att fortskaffningsmedlet icke kunnat vara något annat, än en af de beryktade "ungsrakorna", eller en qvastkäpp ifrån Blåkulla.

Sex veckor derefter, midt i den strålande högsommaren, en afton vid elfvatiden, sitta tvenne personer bredvid hvarandra i skogen på östra stranden af sjön.

En stor vindfäld gran, hvars långa, vidt utbredda grenar länge sedan murknat under det djupa lagret af jord och barr, erbjuder sin mossiga stam till en mjuk och beqväm hviloplats åt hertig Johans ridknekt, Erland Månsson, och hans käresta, torparflickan i Svedjefallet.

Mor Barbros dotter den vackra Kerstin, är ännu endast ett barn, knappt öfver femton år; hennes lilla solbrända hand ligger i Erlands och hennes mörkblåa ögon, med de långa, svarta ögonhåren äro fulla af tårar, medan hans bekymmerslösa blickar hänga fast vid hennes täcka ansigte med en slags tanklös och drömmande beundran, som han sjelf hvarken motiverar eller söker att uttrycka.

Båda två äro tysta och hafva suttit så, orörliga och tankfulla, eller tanklösa en lång stund.

Östgötarne äro ännu i dag icke mycket lifliga och talföra af sig, och förmodligen voro de det ännu mindre vid denna, i allmänhet kärfva och fåordiga tid, hvilken, i detta afseende åtminstone, verkligen var att prisa framför vår egen med dess ofta ytliga munvighet.

En nordisk sommarnatt, med sin ljufva vemodiga skymning, sin svalka och sina vällukter, tycks också endast skapad för de stumma, vakna drömmarne: dess tystnad är en helgedom, hvars frid och skönhet man fruktar att störa.

De båda unga, som sutto här bredvid hvarandra, kände säkert aldeles detsamma som Hagbart och Signe, Fritiof och Ingeborg och hvar och en af sagans beundrade hjeltar och hjeltinnor känt under en dylik natt; ty naturens sommar och menniskornas ungdom hafva ständigt varit desamma.

Ingen skald gaf imellertid ord åt ridknektens och torparflickans känslor, deras hopp och fruktan, deras drömmande lycksalighet bredvid hvarandra; men dessa känslor egde sin bästa målsman och sitt vältaligaste uttryck i åkerskärans slag från kornåkern, i dufvans afbrutna kuttrande i eken uppöfver dem och i suset af nattvinden, som mild och harmonisk drog förbi, fyld af doften från nattviolerna nere i den kärriga ängen, der dimman lägger sitt silfverskir öfver gräs och starr.

Der sprang en morkulla öfver gångstigen och försvann. Der satte sig haren nära dem, liksom kännande att han hade ingenting att frukta.

"Var tröst du min hjertans vän!" sade ändtligen ynglingen sakta, och lade sin arm omkring flickans lif. "Mor din har ju aldrig förr brytt sig om prestens ord i den saken."

"Nej, hon har varit vrång i hågen och sagt att jag aldrig skulle få blifva tjenstepiga åt de sturska hoftärnorna", svarade Kerstin i samma hviskande ton och reste upp hufvudet, liksom vaknad ur en dröm.

"Då är ju ingen fara på färde..."

"Men nu så har han talat om sin kärlighet till mig, och om giftermål; och mor tyckte att det var hedersamt, kan tänka . . Det var en morgon då hon var borta och jag var ensam hemma; han kom och förtäljde om sin stora håg och lust att få mig till hustru; och när han blef för mycket enträgen, så blef jag rädd och äfven vred till sinnet och svarade så sturskt och häftigt, att han gick sin väg i vredesmod, och sedan tror jag att han har ondt i sinnet emot oss... Om du vågade bedja hertigen att du fick torpet, så kunde vi gifta oss, och jorden blef bättre skött och vi kunde lefva der alla tre, mor och vi båda . . ."

"Det är just den saken jag länge varit besindter på, men det har icke varit lägligt att komma fram till hertigen dermed..."

"Derest du toge mod till dig, Erland, så kunde allt blifva väl bestäldt... hertigen är en nådig och gemen herre, som lyssnar till hvar och en som andrar sina ärenden..."

"Visserligen, men när länsman och fogden sedermera komma fram och lägga, sina ord tvärt emot, så låter hertigen saken gå som den kom, för han gitter icke omaka sig", svarade Erland skrattande.

"Gör ändå ett försök, innan hofpredikanten törhända förtalar oss."

"Jag skall så göra; men kom du icke mera fram till slottet, ty herrarne hafva börjat kasta sina ögon på dig och qvinnfolken taga det illa och fälla speglosor om dig", sade Erland och steg upp.

"Skall du redan gå dina färde?" frågade flickan sorgset.

"Det börjar dagas och jag måste vara tillbaka innan stallmästaren kommer ned. Matts Person har gjort vakten för mig i natt... Guds fred med dig, min dufva! Jag löper snart öfver bergen hit till dig igen."

Kerstin och Erland skakade hvarandras hand; den unge mannen — som vanligt af ytligare sinne och ljummare känslor — skyndade bort med lefnadsfrisk och sorglös håg, medan flickan suckande och vemodig gick tillbaka in i den torftiga stugan, som låg strax bredvid på backsluttningen, rundt omkring omgifven af svedjefallets kala berghällar och svartbrända stubbar, hvaremellan det glesa kornet, utsådt i askan, hviftade sina strån i nattvinden.

Medan de båda älskande sutto i skogen vid hvarandras sida, vakade man äfven i det dystra slottet, som stod der nedanför likt ett spöke midt i vattnet.

I den stora sidenklädda paulunen, med furstlig krona öfver sängtaket, kastade sig Maria Elisbeth sömnlös och plågad af oro, värk och dystra tankar.

En liten lampa brann i det stora rummet, som, med sina höga, klumpiga och obeqväma bänkar, försedda med lösa skinndynor och rakt uppstående ryggstöd af trä, sina stora, tunga stolar, skåp och bord, icke mycket liknande nutidens sofrum med dess mjuka, vekliga resårsoffor och sängar.

Den ljumma, ljusa natten, som för torparflickan hade synts så lycklig och så kort bredvid hennes älskare, var för den stackars furstinnan oändligt lång.

Ändtligen är den då slut; det börjar dagas, och till och med genom det enda, smala och djupt in i muren sittande fönstret intränger dagsljuset tillräckligt genom de små gröna glasrutorna, för att göra lampan öfverflödig.

Hertiginnan, som är i ett feberaktigt tillstånd mellan sömn och vaka, famlar omkring sig, griper häftigt den så kallade "sänghjelparen" — ett tjockt snöre med en ofantlig toffs, som ifrån taket hänger ned midt öfver sängen — och reser sig med dess tillhjelp upp; hon ser sig omkring med vilda, oroliga blickar, ännu förvirrad af de bilder som natten och sömnlösheten framkallat i hennes töckniga hjerna, och fattar en silfverklocka, som står på nattduksbordet bredvid henne.

Vid betraktande af detta nattduksbord skulle man, efter våra begrepp, ensamt der kunna finna tillräckliga anledningar till sömnlöshet och illamående, ty förutom sådana oskyldiga föremål som ett vaxljus i sin höga silfverstake, en bönbok hvilande på en sammetskudde eller en slags altardyna med silfverspetsar omkring och ett klumpigt träskrin öfverklädt med gul damast, finnes der äfven en stor tenntallrik med diverse bastanta bakverk af mjöl och smör, samt ett vinkrus med sin bägare och en försvarlig "stånka" med öl till "nattdryck".

Äfven den värsta gourmand eller fyllbult skulle i våra dagar knappt stå ut med en dylik diet; men historien förmäler icke att "hoffruntimbret", af hvilka hvar och en för hvarje natt — ännu under kung Fredrik I:s tid — fick sig tilldeladt "ett stop vin", deraf tog någon skada.

Ljudet af klockan väckte den i nästa rum sofvande kammarpigan, som endast halfklädd kom in och skyndade fram till sin matmors säng.

"Ursila!" utropade hertiginnan med feberaktig brådska, kläd genast på mig... jag får ingen ro i min själ... jag vill gå ut, jag vill se henne, torpar-flickan..."

"Ack! eders nåde har säkert drömt en elak dröm !" svarade lugnande Ursila, som var van vid prinsessans besynnerliga tal och. beteende.

Maria Elisabeth slog imellertid de magra armarne om tjenarinnans hals och hviskade, suckande och snyftande, orediga och förvirrade ord i hennes öra.

Ursila, som verkligen älskade sin nyckfulla matmor, blef förskräckt och återtog sakta, med samma öfvertalande ton, som man begagnar emot barn, i det hon sökte förmå henne att lägga sig ned igen.

"Klockan är ännu icke fyra, det är just i hanegället och det kan vara skadligt för ers nåde att i sådan otta gå ur sin säng..."

"Men jag vill se hur det förhåller sig, hör du... jag vill veta om min herre och gemål glömmer sin tro och lofven och..."

"Eders nåde har haft en mäkta svår dröm, men det är ingen sanning derutinnan... hans nåde hertigen sofver i all sköns lugn i sitt eget gemak, derom är jag fuller öfvertygad."

"Det vet du icke!" — afbröt prinsessan häftigt. "Ropa på Greta, jag vill tala vid henne!"

Ursila måste lyda, och ett par minuter derefter stod den yrvakna och äfven halfklädda Greta framför furstinnans säng.

"Gå strax till hans nådes hertigens rum och kunskapa om han ännu är uppstigen! Skynda dig, men öppna icke din mun till något annat prat eller spörjsmål, än hur han befinner sig", sade hertiginnan brådskande och strängt.

Ursila ville försöka att gifva sin kamrat någon varning eller tecken, men Greta förstod eller märkte det icke och skyndade blott att fullgöra sin matmors befallning.

Det dröjde icke fem minuter innan hon återkom och med tillfredsstäld min, i hopp att lugna den upprörda hertiginnan, berättade, att hennes gemål befann sig fullkomligt väl och hade redan för en halftimma sedan, i sällskap med herr Göran Gyllenstjerna dragit ut på jagt.

Hertiginnan kastade en hastig och betydelsefull blick på Ursila, föll baklänges ned i sängen, uppgaf ett halfqväfdt rop och drog täcket öfver hufvudet, som om hon sett ett spöke framför sig.

Den stackars Greta, häpen öfver den alldeles oförmodade verkan af sina ord, såg frågande och med ängslan på sin kamrat; men denna, som egde all den tidens grofva vidskepelse, skakade blott på hufvudet, bleknande vid den förmenta bekräftelsen af den dröm eller "syn", som hennes sjuka och förvirrade matmor nyss meddelat henne.

Maria Elisabeth reste sig imellertid åter och hviskade hest och häftigt med befallande uttryck:

"Du hör nu Ursila, att han är borta, alldeles som jag visste förut; och jag vet också hvar han är... Gå strax, skynda dig, töfva icke en minut att göra dig underkunnig om sanningen, och kom igen och förtälj mig hvad du sett och hört."

"Men skall jag icke först gå att väcka jungfru Anna, som kunde med sin luta spela och sjunga eders nåde till ro, som hon brukar göra, medan jag är borta?" — frågade Ursila villrådig.

"Nej, Greta stannar här hos mig... jag får ingen ro mera i lifvet derest icke min gemål är mig trogen", svarade hertiginnan halfhögt och suckande, i det hon åter föll tillbaka på bädden.

De tanklösa ord, som den lyssnande Maria Elisabeth råkat få höra, om den "vackra Kerstin", hvars behag sjelfva hertig Johan troddes hafva observerat, hade blifvit gömda i furstinnans misstänksamma och mellankoliska sinne; och det var nu till torpet i Svedjefallet som Ursila skickades, för att utspana ett förhållande, hvilket aldrig funnits till, annat än i prinsessans inbillning, men som nu antogs för sanning just af den, hvars eget tillfälliga hugskott eller gyckel gifvit anledning till misstanken derom.

Verlden har i alla tider varit sig lik i lättsinne, tanklöshet och dumhet; och man bedrager sig, om man tror att dessa fel fordom åstadkommo mindre ondt, än nu; tvärtom afgjorde de då stundom öfver välfärd och ära, frihet och lif på det mest grymma och summariska sätt.

Den så tidigt uppväckta kammarpigan hade likväl icke hunnit längre än ned på borggården, förr än hon af vakten utanför slottet fick veta, att hertigen ridit ut öfver vestra bron åt Söderköpingslandet; och som det misstänkta torpet låg på andra sidan om sjön, så var hennes furstliga herres och husbondes oskuld fullt konstaterad, åtminstone för denna gången, och Ursila kunde genast hafva gått tillbaka och lugnat sin sjuka och oroliga furstinna; men olyckligtvis hade hon på samma gång fått veta, att ingen annan, än hofpredikanten, i morgongryningen spatserat österut; och som saken således snarare tycktes röra henne sjelf, än prinsessan, så beslöt hon i alla händelser att begagna tillfället och göra sina spaningar för egen räkning.

Som mor Barbro, likasom de öfriga torparqvinnorna under slottet, var ålagd att spinna vissa knippor lin för den furstliga "klädkammaren", så var det lätt att derigenom finna en anledning för Ursilas ovanliga besök; och just som hon gick och tänkte härpå och hade hunnit ett godt stycke upp i skogen, kom en liten gosse springande bakom henne på gångstigen.

Han helsade ödmjukt på den fina kammartärnan ifrån slottet, och denna frågade nedlåtande om hans namn och hvart han ämnade sig.

"Jag heter Per i Fällan", svarade han frimodigt, "och jag är stadder i ärende till Barbro i Svedjefallet."

"Hvad har du att beställa hos henne?" återtog Ursila.

"Jo, våran kalf är så sjuk, att far tror han blir död, om icke Barbro vill bota'n."

"Hon är kunnig i signeri och läkedom har jag sport?"

Jo, det är visst och säkert... hon läste i led benet på Jösse Anderssons häst, så qvickt som en räknar till fem. Och när rået drog mjölken från vår ko i våras, så tog Barbro i månskiftet nio nässelstjelkar och nio fingerborgar mjölk och stötte mellan ett par gråstenar och gjorde kulor, som hon signade och gaf kon, och strax så fick kon mjölken igen; men si hon kan desslikes gifva sot, så väl som bot; för Truls i Mossen säger, att hon satt skälfvosot på alla hans barn ända sedan Olsmessan, och inte vill hon ännu förhjelpa dem till helsan igen, fastän de äro så gula som vax och knappt kunna stå på benen; men det har Truls förskyllt, för han slog ihjel hennes svarta katt; och si utan katten så har Barbro nu ingen kraft", fortfor den lille Pratmakaren, som alltjemt sprang bredvid Ursila på gångstigen.

"Men om hon nu icke har någon katt, så lär du väl få draga dädan med oförrättadt ärende", sade Ursila helt allvarsamt.

Gossen teg en stund, besinnande denna vigtiga erinran, men svarade slutligen tvekande:

"En så liten kalf, som vår, må hon väl ändock kunna ge ett ord till båtnad, derest hon är något till trollpacka, och får en kappe korn för besväret.., Och derförutan så hafva vi sport, att hon fått en ny katt; men det lär icke vara godt att med ondt uppsåt träda honom under ögonen, säger mor."

Just i detsamma hade de gått omkring en liten talldunge och sågo nu stugan midt framför sig i solskenet. Gossen fattade instinktmessigt tag i Ursilas kjortel och denna drog sig ett steg baklänges igen, i skydd af en stor enbuske, då hon först ville bespeja stället rundt omkring, innan hon visade sig, och sade imellertid halfhögt till sin lille följeslagare:

"Har du icke sett till någon af hertigens följe i skogen nu på morgonen? Hertigen lärer vara ute på jagt."

"Nej; men Lasse, som går vall, hade varsnat hofpredikanten, som gick ned vid stranden för en stund sedan... Uj! då, se der sitter katten på förstubron!... Trösta mig, fattiga barn! jag räds han tror mig hafva något ondt uppsåt... jag gitter aldrig gå fram till ’en", hviskade gossen förskräckt.

"Det göres dig icke heller behof... du kan kasta en sten på en, så viker han nog undan", sade Ursila, som egentligen icke var mycket klokare, än "Per i Fällan".

"Då aktar jag för vissare att läsa ett Fader vår", svarade lille Per trohjertadt, knäppte ihop sina händer och höll sig försigtigt bakom Ursila, som raskt gick fram till stugan.

Man kom lyckligt förbi den fruktade svarta katten, som helt oskyldigt och välmenande krökte rygg emot de främmande, och nu öppnade Ursila dörren och steg in, under stark oro att finna magister Prytz der förut.

I det torftiga rummet, som upptog hela ena hälften af stugan, hvars golf bestod af hopstampad lera och mellan hvars svarta takbjelkar solen lyste in mellan torfven och de murkna bräderna, voro mor och dotter sysselsatta med att baka bröd; och ehuru der inne också verkligen fanns en främmande person, som satt på en träkubb vid dörren, hade Ursila likväl den tillfredsställelsen, att alls icke finna ett spår af sin tillämnade äkta man.

Mor Barbro sjelf hade nyss med en lång tallruska sopat de glödande kolen ur ugnen, och Kerstin, med bara armar och ben och klädd i en kort, grof yllekjol med vidhängande randigt lifstycke, var sysselsatt att mycket noga ur baktråget hopskrapa de sista smulorna af den grofva, svarta degen, hopblandad af lika mycket kli, renmossa och sådor, som af verkligt mjöl, hvaraf hon nyss bakat ett dussin tunna brödkakor, uppradade på en träbänk bredvid henne.

Den främmande, som satt vid dörren, var en medelålders man; han var klädd i en trasig tröja af groft vadmal, hade, oaktadt sommarvärmen, en luden skinnmössa på hufvudet, och hans smutsiga ansigte var nästan öfverväxt med rödaktigt, hoptofvadt skägg.

Det var en granne från ett annat torp under Stegeborg, som kommit dit i nästan samma ärende som lille Per, hvilken åtföljt Ursila.

Han afbröts imellertid i sitt andragande af kammarpigans inträde, och allesammans sågo förvånade ut öfver det oväntade besöket af hertiginnans egen närmaste och förtroligaste tjenarinna.

Glad att hennes misstankar emot hofpredikanten varit ogrundade, sade Ursila helt nedlåtande, i det hon nalkades Barbro, som kastade den svarta, rykande tallruskan ifrån sig och slog igen ugnsluckan:

"Jag har sändningebud från vår nådiga fru hertiginnan, som frågar om I har garnet färdigt till den stora midsommarbyken, som snart skall ske."

"Garnet skall nog komma i sinom tid", svarade Barbro tvärt och föga artigt, i det hon mönstrade Ursila med misstänksamma och ironiska blickar, liksom om hon anat att budet endast var en förevändning.

"Vill I sitta ned, stolts Ursila, så håll till godo med det säte, som finns", tillade hon och sköt fram en "trefotapall" åt henne.

Lille Per tycktes under tiden hafva glömt både sin rädsla och sitt ärende, ty han hade gått fram till Kerstin och beskådade, full af beundran öfver hennes konstfärdighet, hur hon i ett anfall af barnslig lekfullhet roade sig att af den hårda skrapdegen forma tvänne figurer, som hade ett förvånande syskontycke med de "pepparkaksgubbar", hvilka ännu i dag säljas på julmarknaden i Stockholm till småbarnens förnöjelse.

Då hon slutligen, i stället att göra deras hufvuden runda, med knifven helt konstmessigt utskar uddar ofvantill i degen, utropade Per förvånad och hänryckt:

"De hafva kronor på hufvudet!... Ska' de' vara hertigen och hertiginnan som du gör?"

Kerstin skrattade och satte sina degdockor på bänken att jäsa bland det andra brödet, och mannen i skinnmössan återtog sitt afbrutna samtal och sade ödmjukt, stirrande på Barbro:

"I ska’ få ett par kappar med af rofvorna, Barbro, så visst I vill hjelpa mig af med loppmasken, som håller på att förderfva hela rofåkern för mig."

"Vänta tills jag har gräddat brödet här", svarade Barbro, alltid med lika kärf och vresig röst, "så skall I få skrapa sotet ur min skorsten och taga med er; det kan I sedan medan daggen ligger på i morgon, innan solen får se hvad I gör, strö ut öfver rofblasten, så torde det rå öfver masken."

Hon fattade med detsamma den långa träspaden, som stod upprest emot muren, öppnade luckan till ugnen och gaf Kerstin en vink att hjelpa sig sätta in de svarta brödkakorna.

Just som den unga flickan redde sig dertill hviskade lille Per halfhögt, lifvad af intresse för Kerstins nyss utarbetade bildverk:

"Tag dockorna först."

"Ja, ära den som ära bör, hertigen och hertiginnan ska väl först in i ugnen", inföll Barbro, troligen på skämt och med ett leende som likväl mycket illa passade hennes dystra ansigte och derför gjorde det ännu hemskare än vanligt.

Dottern släppte det bröd hon redan höll och satte i stället med ett helt oskyldigt skratt de båda degdockorna på brödspaden, som modern räckte fram, men i detsamma märkte hon att mannen i skinnmössan, Ursila och till och med gossen vexlade en blick af bestörtning och fasa, och bleknande af en hastig och oredig föreställning, att modren begått någon oförsigtighet eller brott med sitt infall, skulle hon velat rycka sina dockor tillbaka, men Barbro hade redan skjutsat in dem på den heta ärilen.

Utan att säga ett ord till afsked steg imellertid Ursila hastigt upp, skyndade ut ur stugan och tillbaka hem till slottet, och en liten stund derefter vandrade äfven torparen, hvilken full af vidskeplig vördnad tjenstgjort som sotare åt den förmenta hexan, hem med botemedlet för sina maskätna rofblad.

Men båda två förvarade i sitt sinne de olycksfulla ord, som de nyss hört, och ryste af vidskeplig bäfvan för Barbros bakugn.

Knappt hade de främmande aflägsnat sig från stugan, förr än Kerstin slog armarna omkring moderns hals, drog henne ned på pallen, der Ursila nyss suttit, lade sitt hufvud i hennes knä och hviskade ångestfullt och med tårar i ögonen:

"Mor! Mor! jag räds att någon olycka kommer öfver oss till sist..."

Den vresiga qvinnans hårda ansigte förmildrades; hon lade sina grofva händer på dotterns vackra, ljuslockiga hufvud och hennes hopknipta och tunna läppar darrade nervöst medan hon smekte det silkeslena håret, men hon svarade ingenting.

"Jag känner jemt och ständigt som en qvarnsten skulle ligga på mitt bröst", fortfor flickan snyftande, "förty att alla menniskor misstänka er för ondt, ändock att ni hjelper dem i allt hvad ni kan... de frukta och förtala er och..."

"Var tröst och tillfreds, du min ögonsten!" inföll Barbro, återtagande sitt hånfulla uttryck och reste upp hufvudet trotsigt. "Det likar mig godt att de hata och frukta mig."

"Men slikt kan jag icke uthärda... jag rädes och lider genom merg och ben... Såg I icke hur besynnerliga och ondskefulla blickar de nyss här inne kastade på er, ändock jag vet att I icke menade illa med edra ord..."

"Bry dig slätt icke derom, kärestan min... de äro allesammans mer enfaldiga än fåren och mer grymma än skogens ulfvar; jag gitter hvarken höra eller se dem."

"Ack mor! Sådan var I icke förr... men sedan far och Olle drogo bort i kriget..."

"Tyst! Tyst! rör icke på den låten... nu är det som det är... Se der, tag krukan och gäck efter vatten för att skura bordet rent", sade Barbro häftigt och steg upp, för att afbryta samtalet.

Kerstin torkade sina ögon, suckade och gick; men utkommen till bäcken i skogen strax bredvid sjönk hon, öfverväldigad af oro och sorgliga aningar, ned vid dess strand med hopknäppta händer.

Det arma barnet, lika okunnig och lika oskyldig som fåglarna, hvilka sjöngo öfver hennes hufvud, egde likväl i sitt hjerta icke deras tryghet och glädje af lifvet.

Skogens sorglösa invånare hade icke behof af någon annan lag, än naturens; men då menniskorna följa sin grymma natur, blir det alltid den svage och oftast den oskyldige som rättslös och fridlös dukar under för lidandet och våldet.

Det var medvetandet härom som under forna tider, likt ett Damocles-svärd, hängde öfver den fattige bondens och hans barns hufvuden.

Då hertig Johan ett par timmar efter Ursilas besök i torparstugan återkom ifrån sin jagt, kände han sig illamående och måste sedan för ett par dagar hålla sig vid sängen. Han hade "råkat ut för något i vädret", sade hoffolket, men Ursila tänkte på degbilderna i "Trullpackans" bakugn och sammanstälde i sitt vidskepliga sinne den tillfälliga sjukdomen dermed, ehuru hon, kanske af någon hemlig fruktan för Barbros hämd, icke vågade meddela sitt äfventyr åt någon, förr än en tid derefter, då hertiginnans besynnerliga sinnesförvirring tilltog.

Folket hade länge hviskat, att de båda furstliga personernas vantrefnad och sjuklighet var Guds straff öfver deras olofliga äktenskap, efter som de voro syskonbarn och således i för nära slägtskap; och sjelfva drottning Kristina, som tillstält giftermålet, vredgades på presterskapet, som icke förbjudit det.

Ryktet spriddesv imellertid om de "båda belätena", som skulle föreställa hertigen och hertiginnan och hvars "gudlösa och trollska" insättande i ugnen, förutom Ursila, äfven torparen och lille Per bevittnat; och nu var man säker att det furstliga paret var "förgjordt" af hexan i Svedjefallet.

Vidskepelsen, i förening med någon kanske ännu fortlefvande svartsjuka emot Kerstin, lät Ursila inför hofpredikanten konstatera sanningen af detta rykte; och dennes egen enfald äfvensom hans presterliga kall och själavård om sitt höga herrskap ålade honom naturligtvis att undersöka och åklaga det förmenta trolleriet.

Hans tycke för torparenkans vackra dotter hade blifvit bemött med köld, och hvem vet om icke bitterheten af en försmådd kärlek skärpte hans presterliga nit.

Så stodo sakerna ett par månader derefter, då Erland helt sent en qväll, när han hade vakt i stallet, hörde någon som med dämpad röst ropade hans namn och såg en mörk, otydlig skugga afteckna sig i den öppna, öfra delen af stalldörren.

Öfvertygad att det var någon af hans kamrater, som kom att med en mugg öl förljufva den långa nattvakten för honom, skyndade han dit, men studsade förskräckt tillbaka, vid åsynen af Barbros mer än vanligt bistra och bleka ansigte.

"Släpp mig in, så får jag tala vid dig!" sade hon befallande.

"Är det ni, Barbro? Hur har ni kommjt inom borggården förbi vakten?" frågade Erland villrådig, vid minnet af de rykten han hört om henne.

Barbro svarade ingenting, och ridknekten, hvilken blifvit skrämd af det myckna pratet om "trullpackan", mumlade nu undvikande, att han var förbjuden att lemna någon fremmande inträde.

Hon ryckte då sjelf upp dörren, fattade honom i armen och drog honom med sig längre in.

"Jag har kommit hit", sade hon hastigt och med qväfd röst, "för att spörja dig till, Erland Månsson, om du håller Kerstin kär och vill taga henne till din hustru, såsom du många gånger tillförne sagt och bedyrat?"

"Hvadan kommer det, att ni andrager slikt ärende på sådant sätt... midt i natten ?" stammade Erland, hvars kärlek tydligen icke kunnat förblifva oberoende af den allmänna förkastelsedomen öfver Barbro och hennes dotter och som derföre icke på länge besökt sin trolofvade.

"Det skall jag sedan göra dig kunnig om", återtog Barbro. "Svara mig först ärligt på min fråga."

"Det vet I nog fullväl, att jag haft Kerstin i kärleksfull hug sedan barndomen, men..."

"Men du tänker som de andra, att hon har en hexa till mor?"

"Jag vet icke hvad jag skall tänka... det går ett sådant elakt rykte om er i trakten..."

"Ja, det är just för den skull jag har kommit hit i natt; om du håller Kerstin af hjertat kär och aktar henne mera, än andras prat, så fly härifrån med henne, och drag upp åt landet; jag har en bror, som är egen bonde i Södermanland; Kerstin känner hans namn och gård, och der kunnen I blifva gifta och lefva i hans tjenst i ro; men I skolen gifva er af ännu i denna natt..."

"I natt!"

"Ja, nu genast. Här har jag kläder åt dig, så att du icke blir igenkänd, och under golfvet i vestra hörnet af min stuga, finner du en påse nedgräfd; det är litet penningar, som jag ärligt förtjent och söm kan hjelpa er i väg... Se så, kom nu fort!"

"Jag skulle rymma ur hertigens tjenst, som en skälm! Nej, Barbro! det likar mig icke bra . .."

"Likar det dig bättre då, att i morgon kanske se din käraste släpas i fängelse af länsman och hans handtlangare?"

Erland suckade ångestfullt, vred hårdt sina händer tillsammans och gick med häftiga steg fram och åter på stallgolfvet, men han svarade icke ett ord.

"Det, är icke tid att sucka och besinna sig... håller du henne kär, så gå... I morgon är det för sent.

"I far säkert vill, Barbro... Det är icke Kerstin som man tror om ondt..."

"Jag ser nog hur det är", afbröt Barbro häftigt och med bitterhet "Du är lika feg och varkemodig söm alla andra; om du hade ett trofast hjerta och uppriktig hug, så skulle du icke hålla fåfängt prat och undflykter... Jag går!... Men Kerstins tårar och kanske hennes oskyldiga blod komme öfver dig, söm icke haft mod att rädda henne!"

Den stackars modren vände sig om och sprang ut genom dörren; men derute stannåde hon orörlig ett ögonblick, sträckte de seniga armarna upp mot himlen, hvilken mörk och mulen hvälfde sig öfver henne, mumlade några ord, som kanske voro en förbannelse öfver de gamla slottsmurarne omkring henne, och försvann i mörkret.

Erland berättade sedan att han tyckt sig se henne flyga bort, som en stor svart fogel. Vakten vid porten ansåg sig hafva hört ett tungt plaskande i vattnet nedanför ringmuren, och deras berättelser voro ungefär lika vigtiga och trovärdiga som alla andra, hvilka angingo den olyckliga qvinnan.

I den öfversta trånga tornkammaren af Stegeborgs slott voro, två månader efter denna qväll, herti Johan och hans gemål och deras närmaste uppvaktning församlade.

Det var en mulen blåsig och kall novemberdag. Nästan hela den furstliga tjenstepersonalen hade fått tillåtelse att följa de öfriga af kungsgårdens underlydande, för att bevittna skådespelet af den öfverbevisade och dömda trollpackans afrättning, som skulle ske på höjden af Ramshällsbergen vid Söderköping.

Den förmenta hexan och hennes dotter hade på hofpredikanten magister Prytz' angifvelse för "hexeri och trolldom i avsigt att förgöra deras högheter hertigen och hertiginnan", helt tidigt morgonen efter Barbros fåfänga försök att rädda sitt barn, blifvit af länsmannen afhämtade, och fängslade förda till Mogata ting, der en process började, hvars utgång icke kunde blifva tvifvelaktig, då det i dylika fall kunde anses fullkomligt liktydigt att anklagas och att fällas.

Bevisningssättet var den tiden sådant, att hvilken bekännelse som helst kunde framtvingas, och inom mindre än tvenne månader var saken till fullo utredd och trollpackan dömd att brännas, men hennes unga dotter blef, besynnerligt nog och kanske till följd af särskilda konsiderationer såsom "förledd och tubbad", frikänd, sedan hon såsom en helsosam varnagel bevittnat sin mors straff.

De furstliga personerna till hvars helsa och trefnad .denna afskyvärda offerfest egentligen tillstäldes, hade nu uppstigit i tornet, för att åtminstone på afstånd se lågorna af det bål, som skulle befria dem ifrån förtrollningen, och den scen, som den lilla tornkammaren framstälde, var i detta ögonblick ganska egendomlig.

Med spänd uppmärksamhet voro allas blickar, genom de smala tornfönsterna, riktade ut i rymden, och allas ansigten uttryckte denna grymma nyfikenhet och sällsamma lifaktighet, att icke säga tillfredsställelse och njutning, som det gåtfulla menniskosinnet oftast tycks erfara vid dylika själsskakande händelser.

Sjelfva den svaga och nervösa furstinnan Marias blickar hade ett lif och en glans, som bevisade hvilket intresse hon kände, der hon satt lutad emot väggen, och i de båda kammartärnornas ansigten kunde man läsa deras saknad att icke på närmare håll få bevittna det gräsliga skådespelet.

Så var det då, för nära trehundra år sedan. Är det väl ännu mycket annorlunda? Menniskonaturen är troligen oförändrad, men seder, tänkesätt och lagar äro lyckligtvis mycket olika. Imellertid har man ännu ^*1 icke kommit till öfvertygelse och klarhet om vådan att väcka och uppreta den kanske bundne och osynlige demon, som ligger i djupet av hvarje menniskas själ; man har icke ännu insett det smittosamma och demoraliserande i brottens och straffens exposition genom tidningar och på offentliga afrättsplatser, ehuru likväl erfarenheten visar, att man oftast just väcker tanken på det brott, hvarifrån man vill afskräcka. Man offrar åt den råa sinnesretelsen i rättvisans namn; och under det man, upprycker ett ogräs i samhället, bringar man kan hända till grodd och växt tusen ännu slumrande frön deraf.

Nu syntes öfver skogen en smal rökpelare som, kommen i höjden, utbredde sig till ett moln, hvilket oupphörligt ökades; några eldtungor flögo upp, hoppade blodröda och afbrutna i lösryckta flammor mot den allt mera rodnande himlen, som snart liknade en ofantlig, glödande kopparsköld, hängd öfver den skrofliga, kala Ramshällsbergen.

Ett qväfdt anskri, eller snarare en djup försenad suck af ytterlig själsspänning, uppsteg ur allas bröst vid åsynen af denna förfärliga signal, men utan tvifvel var denna rörelse mycket olika hös de olika åskådarne.

Hertiginnan stirrade orörlig och liksom förstenad på de tilltagande flammorna; hennes hoffröken, jungfru Anna Zavinski hade sjunkit ned på knä med hopknäppta händer och bad tyst, med hufvudet gömdt i vecken af sin matmors klädning; bredvid henne hade den förskräckta Greta, ångestfull, krupit in till muren, och stel och rak med likbleka kinder och halföppna läppar syntes Ursila, som gifvit den första omedelbara anledningen till alltsammans.

Hon stod bakom furstinnans stol, med stirrande vidöppna ögon och allt emellanåt skakad af en darrning som lät hennes tänder hörbart skallra emot hvarandra, under det hertig Johan sjelf, dyster och allvarsam gick fram och åter på det trånga golfvet, kastade stundom en blick af sorgset och pinsamt deltagande ut genom fönstret.

I hans ärliga och af naturen milda sinne uppstod kanske en tryckande och obestämd aning om det grymma och vilda barbari, som begicks i hans och rättvisans namn och med hans samtycke; en aning om att den förmente helvetesfursten, hvars inbillade offer och tjenarinna man nu brände, just i hennes domares och bödlars okunnighet och grymhet funnit sina verkliga ch bästa bundsförvandter, och, kan hända, en hemlig och pinsam föreställning om afgrundens hånskratt förmådde slutligen hertigen att lemna tornrummet och instänga sig i sitt eget gemak, medan ännu de röda lågorna af hexans bål lyste emot himlen och tunga svarta rökmoln vältrade fram med kringflygande gnistor och risgrenar, som glödande fördes af vinden långt ut öfver sjön ända fram åt Stegeborg.

Den lifdömda hade begärt att hennes åklagare, magister Prytz, skulle följa henne henne till döden, och anteckningen i kyrkoboken om den försiggångna afrättningen lyder sålunda:

"Magister B.C.Prytz, som anno 1613 blef hertig Johans hofpredikant på Stegeborg, råkade för thet han upprögde en trullpacka, som var boende i hertigens torp och hade förgjort både hertigen och hertiginnan att de voro lika som ifrån sina sinnen uti then yttersta lifsfara, ty då rannsakning blef hållen öfver henne vid Mogata ting, och magister Prytz befallte att handskarne måtte dragas af henne, lofvade hon att hon derför en gång skulle göra honom hett om öronen, det hon ock på följande sätt sökte att fullborda: Då hon för sitt stora brott var dömd att lefvande brännas, begärde hon endast denne Prytz att följa sig till döden. Hon gjorde för honom en öppenhjertad bekännelse och blef utförd att undergå straffet på Ramshäll vid Söderköping. Hon blef der bunden för ögonen och händerna på ryggen, men lagade dock så, att hon, då hon skulle kastas på bålet, som brann häftigt, fick bakefter sig uti herr Prytz koft och ville rycka honom med sig i elden. Men bödeln fick åter uti kappan och hölt honom så tillbakars, att hennes onda uppsåt icke lyckades, emedan banden voro väl starka och bödeln af större krafter än trullpackan; dock hade han så när blifvit qväfd vid detta tillfället. Dessa kappebanden blifva ännu förvarade uti Linderås af dess efterkommande. Hertigen och hertiginnan blefvo sedermera friska och sunda och lefde ännu mång år."

år", försäkrar kyrkoboken, men historien deremot berättar oss, att de hvarken blefvo friska eller sunda och att de båda dogo 1618, eller endast tre år derefter.

Det förefaller besynnerligt, att en dylik händelse kunnat tilldraga sig i Sverige under konung Gustaf II Adolf, hvars bild framstår så ljus och ädel, så högt öfver sin tid och dess tänkesätt att han i många afseenden ryckte den med sig; och man har derför svårt att icke tro sig hafva gått tillbaka i historien, då man sedermera läser om de beryktade hexprocesserna under Carl den elftes tid.

Hvad blef det sedan af Barbros unga dotter, den vackra Kerstin?

Man trodde att hon lefde i den öfvergifna stugan, men grannarne, som fruktade den döda Barbro ännu mera än den lefvande, vågade sig aldrig fram till stället, der man ansåg att "trullpackan" spökade. En eller annan sade sig hafva sett den unga flickan i vinterkylan, i snö och storm, likblek, förvirrad och med flygande hår irra omkring i skogen, och man trodde att hon blifvit vansinnig; men en dag då nyfikenheten, eller kanske den vaknande ångern, förde hennes fordne trolofvade Erland Månsson upp i Ramshällsbergen, för att taga vård om den arma öfvergifna, fann han henne död, liggande bland de svarta bränderna och den kringflygande askan af modrens bål.

Långt derefter trodde sig folket i trakten, under mörka höstqvällar, se sprakande gnistor uppstiga och sväfva i rymden öfver den plats, der den arma qvinnan och hennes barn blefvo offer för sin tids grymhet och vidskepelse.

Och huru många sådana blodröda gnistor i mörkret lysa icke emot oss ifrån historiens blad!

Claude Gérard var en pseudonym för Aurora Lovisa Ljungstedt född som Aurora Hjort 2 september 1821 och död 1908. Under denna pseudonym skrev Ljungstedt vad som förmodligen var de första svenska deckarna. Av somliga beteckas hon som Sveriges Edgar Allan Poe, bland annat genom sitt intresse för det övernaturliga och mystikhöljd psykologi (mesmerism). Ljungstedt var troligen det svenska 1800-talets mest utpräglade skräckromantiska författare; hennes debutroman "Hin ondes hus" anses av litteraturvetaren Yvonne Leffler vara det mest genrebundna exemplet på det under perioden. Se Lefflers avhandling "I skräckens lustgård".

BACK



Copyright © Bertil Grenander.