Levnadsminnen - avsnitt
0102030405 0607080910
1112131415 1617181920
2122232425 2627282930
313233
Tillägg - avsnitt
0102030405 0607080910
1112131415 1617181920

SVENSK DOMARES LEVNADSMINNEN

INLEDNING

Sedan Konungens Befallningshavande i länet den 3 December 1917 beviljat mig begärt avsked från Rådmansbefattningen i Göteborgs Rådhusrätt, och jag sålunda helt och hållet lämnat min alltsedan början av år 1871 innehavda anställning vid Rådhusrätten, har jag haft svårt att fördriva tiden och saknat förutvarande sysselsättning, synnerligast efter det jag numera till största delen även upphört med den advokatverksamhet, som jag efter avskedstagandet bedrivit och vilken förnämligast bestått i avfattandet av till domstolar ställda skrifter och inlagor i större rättegångar. Under dessa omständigheter har jag blivit betänkt att uppteckna några minnen från min ganska långa levnad, vilket kunde på samma gång bereda mig sysselsättning som i kulturellt hänseende vara till något, om ock ringa gagn och möjligen därjämte i någon mån vara av intresse för mina efterlevande. I sådant syfte har jag tagit mig före att uppsätta en del av mina framfarna levnadshändelser. Ingalunda gör jag anspråk på att därvid åstadkomma något värdefullt. Mitt opus kommer endast att omfatta enkla, huvudsakligen endast för mig personligen mera eller mindre avsevärda upplevelser.

Göteborg den 12 Oktober 1919.

Emil Ferdinand Grenander






KAPITEL 1

BARNDOMSÅREN


1.

Å en mindre lantegendom vid namn Beseboda ej långt från Augerums herrgård i Augerums socken av Blekinge är jag född den 2 September 1838. Föräldrarna voro dåvarande Fångpredikanten i Karlskrona, sedermera Kyrkoherden i Broby och Emitslövs församlingar av Kristianstads län Paul Grenander och hans hustru Charlotta Gustava Grenander, född Borgström, boende vid tiden för min födsel å sagda, invid Lyckebyån och Lyckeby belägna lantegendom.

Otaligt många gånger och däribland jämväl av numera framlidne Konung Oscar den Andre har jag tillfrågats, huvuvida jag vore besläktad med Auditören och Bankdirektören Alfred Grenander, synnerligen känd och vittbekant åtminstone i mellersta delen av Sverige, och hans broder Borgmästaren Elias Grenander i Norrköping. På grund härav tillåter jag mig att här nedskriva följande, som må lända till framtida upplysning.

Min faders namn, Grenander, var ett av honom antaget namn, som, såvitt jag har mig bekant, först förekommer i hans av mig förvarade dimissionsbetyg från Malmö Skola den 1 Febr 1818. Beträffande orsaken till antagandet av just detta namn har jag aldrig fått något mig meddelat. Att namnet var antaget framgår därav, att hans fader burit namnet Per Pålsson, värdshusidkare i Malmö. Den senares hustru, min fadermoder, bar namnet Marna Johansdotter Klingenberg, smedsdotter från Börringe gods i Skåne och hade där två helsystrar samt en halvsyster, och, om något släktskapsförhållande emot förmodan skulle förefinnas med den andra släkten Grenander, så måste det vara genom henne, enär hennes man, förenämnde Pär Pålsson, var hemmansägareson från Anderslöv eller Haglösa i Skåne och från honom svårligen kunnat härledas något släktförhållande med den andra släkten. Per Pålssons härstamning har jag inhämtat huvudsakligast av en den 7 Okt 1788 upprättad av mig förvarad bouppteckning efter Per Pålssons broder Lars Pålsson. Född 1757, avled Per Pålsson omkring 1830. Marna Klingenberg, född 1771 (dopboken i Börringe tillhörande församling, antagligen numera förvarad i Landsarkivet i Lund, bör under 1771 innehålla tillnamnet på hennes moder, Grenander?), dog 1848. Årtalen har jag inhämtat av handlingar, som av mig innehavas. Min fader, född 1791, avled 1850.

Emellertid hade jag alltid ansett, att jag icke var besläktad med Auditören och hans broder Borgmästaren Grenander. Men så sammanträffade jag under min tjänstgöring såsom tingsbiträde i Linköping å en frimuraremiddag därstädes med borgmästaren Grenander, som påstod, att vi voro besläktade; och då jag genmälde, att detta icke kunde vara möjligt, enär min faders namn Grenander var ett av honom antaget namn, yttrade Borgmästaren: ”Detta veta vi mycket väl, men vi äro ändock besläktade. Huru därmed förhåller sig är ej nu tid att förklara, men min son Christoffer kan härom lämna upplysning". Med anledning därav tillskrev jag hans nämnde son i saken; men han var då och allt sedermera så sjuk, att han icke fick emottaga brevet.

Sålunda förgick tiden ända tills jag sommaren 1919 i Marstrand erhöll besök av Borgmästarens andre son Häradshövdingen i Västerbergslags Domsaga Ernst Grenander, som uppgav, att han och hans släkt alltid antagit, att vi voro besläktade. Han yttrade därjämte, att han av handskrivet opus av hans farfader, Kyrkoherde Grenander i Skövde med titel av Professor, inhämtat att dennes moder burit namnet Grenander samt var klockaredotter från Skåne och att Professorns fader burit namnet Montan utan att denne varit gift med klockaredottern, vars namn Professorn på grund därav antagit. Professorn hade, sade Ernst Grenander, varit Akademiadjunkt i filosofi i Uppsala, innan han blev Kyrkoherde i Skövde men efter vad jag hört omtalas Docent i matematik i Lund. Alldeles omöjligt kan det ej vara, att klockaredottern varit besläktad med smedsdottem t ex syster till hennes mor eller kanske helt enkelt sålunda, att klockaredottern varit moder till smedsdottern och gårdssmeden Johan Klingenberg dessförinnan ingått äktenskap med Profesorns moder klockaredottem Grenander, och antagas kan, att min fader, anseende moderns tillnamn Klingenberg, ej vara lämligt prästnamn, i stället tagit mormodems namn Grenander; men något närmare därom kunde ingendera av oss utreda. Släktskapen är följaktligen icke i ringaste mån bevisad.


2.

De fyra första levnadsåren tillbringade jag å min förutnämnda födelseplats lantegendomen Beseboda. Egendomen hade inköpts av mina morföräldrar Ekonomidirektören Erik Borgström och hans hustru Elsa, född Lundström, vilka ingingo äktenskap å Wittskövles omfångsrika lantegendom i Skåne den 17 Dec 1797, varom jag erhållit kännedom genom deras till såväl piktur som innehåll vackra anteckningar i en Evangeliebok som tillhört dem och av mig innehaves. Den förre av dem avled, då han från Beseboda var nedrest till Skåne och ådrog sig förkylning vid begravning av hans broder, jag tror å Gumlösa Kyrkogård. Min bemälda mormoder skötte därefter lantbruket å egendomen, biträdd av två döttrar, Emma, sedermera gift med Stadsbokhållaren Jakob Crona i Karlskrona, och Gustava, min moder.

Min morfader hade förlänats titeln Ekonomidirektör antagligen genom förmedling av den jorddrott å Wittskövle i Skåne, hos vilken han ursprungligen innehaft anställning i egenskap Trädgårdsmästare. Det var förr i tiden brukligt, att dylika titlar av större Godsägare eller Regementschefer anskaffades åt deras förtjänta befattningshavare. Sålunda hade åt en min moders kusin, J Möllerberg, förvaltare av Råbelövs och Andersberga omfångsrika fideikommiss, anskaffats titeln Hovkamrer och åt en annan min moders kusin, Regementsskrivaren Gustav Rosvall, titeln Fältkamrer.

Min fader hade anställning i egenskap av pastorsadjunkt hos Kyrkoherden i Augerums och Lösens försämlingar Alexandersson, som hade bland andra barn två söner, bägge jurister, vilka slutligen blevo, den ene Justitieråd och den andre Rådman i Stockholms Rådhusrätt, och äro stamfäder för den numera i Stockholm och dess omnejd utbredda släkten Alexandersson. I egenskap av pastorsadjunkt i församlingen blev min fader bekant med min moder och därefter gift med henne, i sammanhang varmed han flyttade till Beseboda och tog befattning med gårdens skötsel. Den 30 Jan 1828 erhöll han Kunglig fullmakt i egenskap av Fångpredikant å fängelset i Karlskrona, vilken fullmakt av mig innehaves. I denna befattning reste han in till Karlskrona och predikade för fångarna på Söndagarna.

Mina erinringar från dessa fyra första levnadsåren kunna givetvis ej vara många. Egendomen för min födelseplats hade ett idylliskt läge invid Lyckebyån. När man från Lyckeby gick över bron därstädes, under vilken Lyckebyån rinner fram, kom man till vänster om vägen snart till Beseboda, sedan man först gått förbi det vackra Bellevy, tillhörande, om jag ej minnes orätt, Beseboda och med danska grevarna Moltke såsom arrendatorer av Bellevy. Blekinge i allmänhet är ju en vacker provins, liknande, såsom man hört sägas, en trädgård och särskilt min födelseplats hade ett särdeles naturskönt läge invid Lyckebyån, där den slingrar sig ned från Augerums kyrka och Augerums herrgård emot Lyckeby. I buskagen vid sidan av ån gladdes man ofta av näktergalssång. Beseboda egendom blev sedermera inköpt av ägaren till Augerums herrgård, jag tror det var förre Justitiekanslern v Koch, och lagd under herrgården, i sammanhang varmed byggnaderna å egendomen nedrevos så att härefter ej några bostadsförhållanden voro där tillfinnandes. Men två andra ställen vid vägen från Lyckeby bro lära numera benämnas Beseboda.

Dödsligt förskräckt blev jag vid två tillfällen, den ena gången då jag fått fröhuset av en ringblomma i näsan och min fader sökte uttaga detsamma med en korkskruv - troligen med påföljd att fröhuset genom övre delen av näsan nedkom i magen - och den andra gången, då Johan Kindgren, son till domhavanden på orten och sedermera Rådman i Karlskrona, uppträdde överklädd med ett sängtäcke och promenerade i Besebodas trädgårdsomgivningar.

På den tiden fanns en vevbåt, trafikerande segelleden mellan Lyckeby och Karlskrona. Jag vill erinra mig, att jag en gång fick medfölja båten till Karlskrona, där min äldsta syster Elise, sedermera gift med Apotekaren C 0 Hamnström, förkovrade sig i en flickpension och under tiden bodde hos min moster och hennes man Stadsbokhållaren Crona, förut härovan av mig omnämnda.

Min fader hade under denna tid uppnått den ålder och förvärvat de meriter, att han ansåg sig kunna söka kyrkoherdebefattningar. Han sökte alltså Kyrkoherdebefattningen i Östra Brohy och Emitslövs pastorat i norra Skåne. För detta ändamål fann han nödigt att personligen uppvakta Konung Carl XIV Johan. Resan till Stockholm från Blekinge var ej närmaste väg, och järnvägar funnos ej. Han anträdde resan sjöledes med ett fartyg från Karlskrona. Anländ till Stockholm sammanträffade han med en syster, Johanna, gift med en Boktryckerifaktor, N Psilander, anställd å ett av de större boktryckerierna i Stockholm, samt medförde och överlämnade till dem såsom present en kagge kryddsill, tillredd på sätt som brukades i Karlskrona, vilket tillredningssätt skattades högt och var särskilt välkänt. Vid uppvaktningen hos Carl XIV Johan framlämnade han som såsom merit för tjänsten en av honom på franska språket, varå samtal med Konungen helst förmedlades, avfattad skriftlig uppsats innefattande, att han, min fader, berett till döden tretton livstidsfångar. Antalet av sådana förbrytare var vid den tiden icke ringa, vilket inses därav att ända till dess Kungl. Förordningen om stöld, snatteri och rån den 4 Maj 1855 utkom, mildare straff icke kunde ådömas för tredje resan stöld än livstids straffarbete. Inom parentes sagt må även erinras, att på 1700-talet dömdes till döden så många brottslingar, att dödsstraffet måste för en hel mängd brott upphävas, enär - tillräckligt antal skarprättare ej kunde anskaffas. Man ryser i nuvarande tider vid tanken på dylika omänskliga straff; och sedan dess samt intill nuvarande tid hava straffen, tack vare, högst betydligt förmildrats.

Under min faders tid i egenskap av Predikant för fångarna måtte han ha varit omtyckt av dem, ty han fick i sådant hänseende av dem emottaga flera vedermälen. Jag innehar en sanddosa av sten, som han alltjämt begagnade och av dem bekommit efter att hava av dem tillverkats av sten från stenbrotten i Karlskronatrakten. Emellertid utnämndes han till Kyrkoherdebefattningen enligt Kungl Fullmakt av den 9 Nov 1841, vilken fullmakt jag innehar och på våren 1843 anträddes flyttningen och resan till Broby i norra Skåne, tre mil ovanför Kristianstad. Det var ej närmaste väg att resa landsvägen dit från Beseboda. Två dygn åtgingo i sådant hänseende. Man passerade Ronneby, Karlshamn, Sölvesborg och Fjälkinge. Särskilt påminner jag mig bland flyttsakerna en stor bur innehållande spanska höns med tofs av vita fjädrar omkring hela huvudet men i övrigt alldeles svarta. Sådana vackra höns hade införts till Karlskrona med kronofartyg, som gjorde långtursexpeditioner och därunder besökte spanska kuststäder och öarna i Medelhavet.


3.

Prostgården i Broby, uti vilken föräldrarna med oss barn inflyttade, utgjordes förnämligast av en mycket gammal, monumental manbyggnad, som gott skulle hava förtjänt en fotografisk avbildnmg såsom exempel på äldre, ganska vacker byggnadskraft och var belägen intill den kyrkan omgivande kyrkogården - mittenpartiet utgjordes av på ena sidan , eller i öster åt trädgården, en större sal och på andra sidan, eller i väster åt gården, olika förvanngsrum, såsom klädkammare, handkammare o.d. -framför mittenpartiet av huset funnos på båda sidorna ovantill täckta, men framtill öppna, rymliga verandor. På ömse sidor om mittpartiet ävensom å verandor voro en hel mängd boningsrum. I närheten av norra sidan av manbyggnaden fanns en fristående byggnad, inrymmande bostad för tjänstefolket, brygghus och tvättstuga m m. Gårdsplanen, belägen västerut framför manbyggnaden, var ganska rymlig men helt och hållet kringsluten, omgiven som den var, vid ena långsidan av en hög, vitrappad kyrkogårdsmur och vid andra långsidan av ett högt plank samt på kortsidan mitt emot manbyggnaden av två hus, som begagnades till vagnsbod och redskapshus. Ladugårdsbyggnader voro utförda för sig själva ett stycke längre upp i norr från manbyggnaden.

Broby var en rätt vacker by, bebyggd med en hel del delvis med varandra sammanhängande, ganska höga hus och belägen i en kuperad, ganska mycket skogbevuxen ort invid Helgeå med en hög stenbro över densamma, vilket tillsammans gav trakten ett nog så idylliskt utseende. Helgeån utgjorde gränsen emellan Broby och Emitslövs socknar. Då emellertid byggnaderna å prästgården, synnerligast manbyggnaden, voro mycket gamla, bräckliga och förfallna, hade min fader, antagligen redan före tillträdandet av pastoratet beslutat sig för att söka få byggnaderna utdömda och uppföra en helt och hållet ny prästgård å ägorna till prästbostället längre upp i norr på en vid den byn genomlöpande stora landsvägen belägen landbacke. Kort efter ankomsten till Broby tog också min fader befattning med verkställigheten härav. Å bostallets skog utsynades grövre virke, större mängder bräder inköptes av honom och en Skeppsbyggmästare Hultén tillkallades från Karlskrona för byggnadernas uppförande. Det dröjde flera år innan allt blev färdigt; men därefter inflyttade vi i den nya prästgårdens manbyggnader. Varifrån min fader erhöll penningar till prästgårdens uppbyggande, var ej gott för mig att förstå. Men jag förmodar, att han fick emottaga hälften av den behållna köpeskillingen för Beseboda - andra hälften tillkom Stadsbokhållaren Crona, gift med min moster - och väsentligen använt dessa medel till uppförandet och iordningsställandet av den nya prästgården.


4.

Tiden hade kommit, då min två år äldre broder, Alfred, och jag borde sysselsättas med kunskapers inhämtande genom läsning. De första grunderna däri fingo vi tillägna oss av de kvinnliga medlemmarna i hemmet och därefter insattes vi i byns folkskola, varå vi insöpo vetande under ett par terminer. Sedermera övertog vår fader själv undervisningen av oss. Min förenämnde broder hade före mig åtnjutit undervisning av honom, synnerligast i latinska språket, som givetvis icke lästes i folkskolorna. De döda språken aktades högt, och far min yttrade, att i Malmö skola, som han genomgått, benämndes pojkarna, som ej läste döda språk, med det ej just smickrande namnet 'tevattenspojkar". Rätt knaggligt och svårt var det för mig att på egen hand inlära de såsom läxor förelagda stycken av "Yckenbergs (?)latinska Elementarbok' och 'Cornelius Nepos". Preparering av läxor från min fars sida förekom ej alls. Jag skulle själv slå upp orden i "Sjögrens Latinska lexikon' och med ledning därav uttaga meningarna. Men så bar det sig, att orden i detta lexikon ej upptogos efter begynnelsebokstävema utan under fria stamord, angående vilka jag givetvis oftast saknade kännedom. Titt som ofta måste jag under sorg och klagan bedja om hjälp därtill av min ovannämnde broder, som var långt mera försigkommen i ämnet än jag och ej särskilt belåten med alla mina böner och anrop i sådant hänseende.

En gång under dessa år passerade Änkedrottning Desideria på genomresa Broby. Kronoskjuts användes; och Kronofogden Sandberg samt Kronolänsmannen Måberg hade fasligt bestyr med ordnande av skjutsbönder och hästar. Vi pojkar ansågo händelsen rätt så märkvärdig. Jag fick beskåda gumman och fann henne rätt gammal och skrumpen samt ingalunda kunglig, såsom man hade föreställt sig henne.

För läsningen fick jag, såvitt jag kan erinra mig, aldrig aga av min fader, men för pojkhyss var aga icke främmande. Nogsamt påminner jag mig ett så beskaffat tillfälle. På bostället hade min fader i närheten av bron över Helgeå byggt en kvarn, i vilken medelst förmalning fabricerades bland annat helgryn, varöver han visade synnerlig belåtenhet. Min bror Alfred och jag hade utan tillstånd i kvarnen hugnat oss med vardera en handfull sådana gryn. Jag blev syndabocken och befalldes att själv binda riset, vilket dock av vänlighet fullgjordes av hos oss anställda hushållsmamsellen Charlotte Westesson, varefter far min med detsamma tilldelade mig försvarlig aga. Grundlig och ej sällan använd sådan bestraffning å pojkar ansågs allmänt på den tiden vara ett oeftergivligt moment i uppfostringskraften.

Under fristunderna från läsningen sysselsatte man sig på somrarna bland annat med badning, mestadels i Helgeån i kvarndammarna dels vid 'Enkans kvarn" på prästboställets ägor för annan fastighetsägares räkning och dels vid det mitt emot på andra sidan av ån belägna "Stenemölla", varest bedrevs såväl kvarn som sågverksrörelse - simkomsten inlärde jag där vid tidig ålder- fast på vintrarna förnämligast med skridskoåkning, huvudsakligen på en mitt i byn belägen, på vintrarna isbelagd damm, kallad 'Kurran", som numera är igenfylld och ersatt med en mindre, rätt vacker parkanläggning.

Lekar med jämnåriga pojkar i byn föraktades ej heller. Att "leka gömme" och till gömställen begagna sig av avsatserna och krubborna i två mitt i byn befintliga lador, avsedda för vägfarande, var ganska vanligt. Mera storslaget var att leka "skytt och räv", enär de pojkar, som föreställde rävarna, ägde gömma sig över allt i byn och ej sällan för sådant ändamål slogo sig tillsammans, två eller flera, vilka timtals uppehöllo sig gömda å hörännan i uthusbyggnader, varest de av pojkarna, som föreställde skyttar, hade så svårt att uppsöka rävarna, att dessa ofta måste frivilligt begiva sig ner och gå fram till skyttarna, vilkas antal alltjämt förökades därigenom att rävarna, så snart de påträffades, övergingo till skyttarna.

På sommaren 1848 tågade en huvudsaklig del av Kronobergs Regemente genom Broby. Regementet hade utkommenderats för bistånd åt Danmark i kriget emot Tyskland. En större danstillställning var anordnad å Gästgivaregården. Vi pojkar medföljde Regementet på dess avmarsch ett långt stycke på landsvägen, förtjusta över att därunder få bära soldatemas gevär. Och byns unga damer, såsom min då nittonåriga syster Elise, Edla Rubin m fl. talade efteråt med beundran om de vackra, unga Löjtnanterna, med vilka de fått svänga om på danstillställningen.






KAPITEL II

SKOLTIDEN I KRISTIANSTAD


5.

I början av januari månad 1849 reste min fader med bror Alfred och mig, den förre 12 år och jag blott 10 år gammal, till Kristianstad för att få oss intagna i Allmänna Läroverket därstädes. På den tiden var Läroverket inrymt i det hus, som numera omfattar Brissmanska hotellet. Skolan var indelad i fyra klasser, med två läxlag, åtminstone å vardera av de två lägre klasserna; och vi insattes, Alfred, som för sin ålder var rätt hemmastadd i latinet, vilket språk då ansågs såsom huvudsakligen viktigt, i andra klassen och jag i första klassen. Våra kunskaper förklarades vara mycket ojämna, i somliga ämnen, t ex latin, högre och i andra ämnen lägre än dem, som innehades av gossar, vilka i skolan blevo våra närmaste sidokamrater. Nu blev det för oss att tillbringa levnadsförhållanden, mycket olika hemlivet i Broby. Alfred skrev hem, att han icke kunde uthärda det förändrade livet, och bad att få återvända till hemmet, vilket med några vänliga, tröstande ord givetvis avslogs. Vi voro inlogerade hos en Änkefru Strömblad och bådo därefter att få komma hem under påskferierna, vilket också, efter vad vi antogo, beviljades. På apostlahästarna företogo vi den särskilt för min ålder, 10 år, ansträngande marschen till det tre mil från Kristianstad belägna hemmet i Broby, varest vi fröjdade oss av vistelsen under en eller två veckor.

Vid vårterminens slut blevo vi uppflyttade, Alfred i tredje och jag i andra klassen, dock med underförstått villkor att för lärarna idka privatläsning under senare delen av sommarferierna, något som jämväl fullgjordes.

Höstterminen 1849 inföll och därmed en helt ny skolordning, innefattande s k fria flyttningar" enligt vad som införts i Nya Elementarskolan i Stockholm. Skolan indelades i 8 klasser, och jämlikt den nya ordningen fick uppflyttning till högre klass vid terminernas slut icke äga rum, såsom förut varit vanligt i Allmänna läroverk, utan ålåg det varje yngling, efter anmälan när som helst av honom själv, att undergå särskild tentamen och examen i varje ämne för uppflyttning i högre klass endast i detta ämne, i enlighet varmed lärjungar kunde befinna sig i några ämnen t ex i 1:sta, i andra, i 3:dje och i ytterligare andra ämnen i 5:te klassen. Det hette så vackert att på detta sätt befordrades självverksamhet, varjämte de olika begåvningarna samt fliten sades komma till sin rätt. Men alla må veta, att denna ordning slog i praktiken mindre väl ut, när densamma vållade stor oreda och för mycken ansträngning för lärjungarna, varom jag vill här nedan vidare yttra mig. Jag sattes i tredje och bror Alfred i femta klassen i Läroverket med den nya ordningen.


6.

Större och mera väsentlig vändpunkt i mina levnadsförhållanden inträffade under året 1850. Min fader hade förkylt sig en kall Söndag under predikan i Emitslövs kyrka - på den tiden voro alla kyrkor oeldade - och var därefter sängliggande sjuk, antagligen av leversjukdom enär hans ansikte fick gul färgton, varpå han avled i maj månad sagda år. Detta var ett stort slag för min moder och oss sex barn, alla förutom syster Elise, som uppnått 20 års ålder, minderåriga. För min del fann jag livet allt sedan dess mycket förändrat. Familjeförsörjarens bortgång verkade sorg och saknad; och glädjen i hemmet hade fått Svårt avbräck.

Tiden gick och vi två bröder fortsatte vår skolgång i Kristianstad, med ledsnad erinrade vi oss vår faders frånfälle. Tröstande var det likväl, att vi i min moders kusin och närmaste släkting på mödernesidan, Hovkamrer J Möllerberg, förut av mig omnämnd, välvilligt åtog sig att bliva förmyndare för oss barn, vilket också gick i fullbordan, på samma gång som han blev ett synnerligen gott stöd för min moder och rådgivare för henne. Han var av ett fromt och vänligt sinnelag, klok samt förståndig, och hans omsorger och besvär för min moder och barnskaran blevo under åren därefter av ej ringa betydelse, för vilket jag allt står till honom i djupaste tacksamhetsskuld.

I samråd med Möllerberg beslöt min moder, för att anskaffa ett nytt hem för sig och barnen, att av virket i den gamla prästgårdens manbyggnad, vilket befanns vara kärnfriskt och av god beskaffenhet uppföra en mindre manbyggnad jämte en likaledes mindre uthusbyggnad. Tillika söktes och erhölls K Mts tillstånd för henne och barnen att under 30 år besitta två tunnland jord, omfattande tomten för den gamla prästgården jämte trädgården däromkring. Husen uppfördes och uppstod därigenom ett gott hem för sterbhuset.

Författningsenligt och efter särskild hos K.Mt utverkat tillstånd, varigenom sterbhuset förunnades ett s k nådår, fick sterbhuset under tre år sitta kvar å Kyrkoherdebostället och draga inkomst av tjänstebefattningen emot avlönande av särskild v. pastor. Dessa tre år eller intill Maj 1853 kommo oss synnerligen väl till hjälp. Bouppteckningen efter min fader utvisade endast ringa behållning; men av de tre årens inkomster lämnades tillfälle för min moder, som var en god och förståndig kvinna, ej blott att uppföra och iordningställa den nya bostaden å gamla prästgårdens tomt utan även att få kvar en mindre behållning därutöver, och härtill kom den överbyggnadssumma, som det ålåg efterträdaren i tjänsten, e. o. Hovpredikanten Chr. Angeldorff, att erlägga för företrädarens eller min faders sterbhus. Allenast 7 år hade min fader innehaft tjänsten, men i mån därefter ökades överbyggnadsbeloppet. Familjen fick sålunda, jämte det nya hemmet, min moder ett litet kapital att leva av och bror Alfred och jag penningmedel till bestridande av vår vistelse i skolan i Kristianstad.

Efter inflyttningen i den nya manbyggnaden avled vid fyraårs ålder min yngsta syster, Nanny, född 1848 och en liten intelligent flicka. Dödsorsaken var scharlakansfeber. Hon bars till graven av bror Alfred och mig jämte två andra ynglingar, av vilka den ene, Edvard Dahl, antagligen smittad av sjukdomen, kort därpå även dog av scharlakansfeber. Man beaktade ej på den tiden så noga smittosjukdomars farlighet.

Min gamla mormoder, Änkefru Elsa Borgström, som från Blekinge medföljt till Broby, avled år 1855 vid 95 års ålder. Hon hade under de senare åren varit ständigt sängliggande, döv och nästan blind, vadan det var lyckligt för henne att under sådana omständigheter få sluta sina dagar.


7.

Skolgången i läroverket fortsattes under årens lopp. Till rektor i skolan hade vi lärjungar en sträng och svår man, N.Th.S. - Duglig såsom rektor, var han däremot alldeles omöjlig såsom lärare, åtminstone för alla dem som icke hade förmånen att få räknas till hans guldgossar, Det gick esomoftast för långt, att ju bättre man läste över läxan desto sämre förklarade han oss kunna den. Hans ämnen voro Kristendom och Hebreiska i de övre klasserna, vadan jag först under de senare åren av skoltiden lyckliggjordes med hans undervisning. Anmärkningsböcker voro påbjudna i läroverket och skulle, vad angick mig och flere andra lärjungar, vilkas föräldrar icke voro boende i staden, uppvisas för Rektor varje Söndag. Hade man då erhållit en anmärkning under veckans iopp, blev det ej sällan att få dorsa (?) för "Mäster Erik.

Läraren i grekiska språket, Magister E.Chr.R., var sträng men rättvis och omtyckt av lärjungama, vilka han förstod ingiva intresse för ämnet, fastän han däri plöjde med oss väldeliga, därvid han stundom lät somliga åv oss smaka en för fäktning avsedd gammal florett, som han fann lämplig att sålunda använda. Tentamen i grekiska från lägre till högre klass kunde räcka flera veckor nästan varje dag. Uppe i R:s enskilda bostad förhördes man inemot en timme före kl halv sju, då man skulle vara i skolan, och lika länge på aftonen, sedan vi kl 4 på eftermiddagen slutat skolan. Sådant var nödigt, när klassens hela kurs i ämnet skulle i denna tentamen genomgås från början till slut.

I andra ämnen voro dock tentamina ej på långt när så långvariga som i grekiska språket.

I Tyska och Engelska språket samt Naturkunnighet undervisade Adj. H., en nog så välvillig men alltför pedantisk lärare. "Tyska deklinationstabellen", ett handskrivet opus, omfattade en högst ansenlig mängd tyska substantiver, sins emellan gruppvis fördelade allteftersom de böjdes på olika sätt, hade man att inlära och kunna rabbla upp utantill utan ringaste fel. Och i denna av läraren så högt älskade tabell förhördes men titt och ofta långt uppe i de högre klasserna; och ve! den lärjunge som icke kunde klara sig. Naturkunnighet ansågs vara ett oväsentligt ämne. Nästan endast de latinska namnen på växterna inlärdes; men svenska definitionerna på de olika växternas blad och andra beståndsdelar skulle dock inläras korrekt och rabblas ordagrant utantill alldeles som en katekesläxa. På exkursionema befattade man sig överhuvudtaget ej mycket med växterna. Vanligen blott en eller två lärjungar, som beflitade sig om ämnet, medföljde läraren, varemot vi andra skötte oss själva efter gottfinnande. understundom vid hemkomsten rafsade vi vid Stadsporten ihop en mängd ogräs, varmed vi fyllde medhavda bläckportörerna i syfte att dymedelst ingiva läraren föreställning, att vi under exkursionen verkligen botaniserat. I Zoologi lästes nästan intet.

Till största delen på olika tider hade jag till lärare tre bröder Cavallin, alla hyggliga och dugliga beträffande undervisningen. Berndt, som undervisade i kristendom, blev under min skoltid Kyrkoherde i Ivetofta, Samuel, sedermera Kyrkoherde i St Peders Klosters församling i Lund, undervisade i latin och Christian, som likaledes var lärare i latin, blev slutligen Professor i Lund i grekiska språket.

Tager man hänsyn till undervisningen i dess helhet, läste man icke blott alltför många ämnen, t ex jämte andra både latin, grekiska och hebreiska, utan också för många böcker i de olika ämnena. I Kristendom lästes t ex såväl den vanliga Lill- och Långkatekesen med alla sina bibelspråk, vilket allt skulle utan ringaste fel rabblas blankt utantill, som ock Säfströms Katekes, utgörande en tjock bok och innefattande en diger förklaring av styckena i katekesen, vilken bok lästes högt upp i de högre klasserna, samt därjämte en från tyska språket av Rektorn själv, till svenska språket översatt förklaring av Bibeln, efter den tyska författaren benämnd "Hubers bok", och slutligen Teologi och kyrkohistoria. Med avseende å denna mångläsning och då man tillika betänker, dels att de särskilda tentamina, som på grund av den fria flyttningen skulle äga rum i varje ämne för uppflyttning till högre klass, betingade särskild påläsning och tid, dels ock att i lärjungarnas hemvist både skulle inläras största delen av alla de vanliga läxorna, och skrivas alla stilar, torde lätt inses, att lärjungarna blevo ganska mycket överansträngda, samt att av den stora mängden tentamina och examina vållades tidsutdräkt för genomgående av alla klasser i läroverket.


8.

Till fritiden kan nästan räknas lektionerna ifråga. Till sånglärare hade vi Musikdirektör E-g, som från Tyskland inflyttat till Sverige och meddelade sig med oss genom att med plattyska ord rådbråka Svenska språket. Vi inlärde noterna och fingo ett, om än svagt begrepp om "den kromatiska eller konststigande" skalan samt frambringa toner, överensstämmande med stråktonerna från fiolen, som han flitigt behandlade. Men i det hela taget voro dock lektioner så nöjsamt tilltalande för oss, och E:s komiskt bistra uppsyn, när något som han tyckte oegentligt förstöra, verkade på oss särskilt muntrande. Stundom gick det till rena frispektakel. Se här några exempel, vilka det vore synd att lämna till glömskan: Vi skulle under lektionen iakttaga en martialisk ställning med ena foten ställd i vinkel framför den andra. Så kommenderade E. oförberett: "byt om fot". Somliga av oss låtsades uppfatta kommandot så, att vi skulle bita i foten; upplyfte den framåtställda foten till ansiktet med med påföljd, att vi föllo baklänges ned på stjärten med upplyftade ben. Tablå! E. utbrast blott: "verbantede pojkar". En annan gång framställde E. under lektionen förfrågan, var en namngiven, frånvarande yngling bland lektionanterna för tillfället befann sig, vartill en annan mer tillstädesvarande, kry yngling, vars fader nyligen avlidit, svarade obelevat och plumpt: 'på sk...huset'. E. genmälde med bister uppsyn: "hanses vater är nyligen thöt, und so säger then trommeln, att han är på sk.. .huset". En tredje gång stod en av skolpojkarna på fästningsvallen utanför lektionsrummet och tog sig oborstat före att räcka ut tungan åt en eller flera av lärjungarna inne i klassrummet, vilket E. iakttog genom ena fönstret i rummet. Genast tecknade E. något på en papperslapp, överräckte den till en av lärjungarna med tillsägelse att gå upp till Rektorn med lappen, å vilken befanns skrivet:"B. står på vallen och räcker tungan - in i sangen'.

Sådana episoder verkade givetvis uppfriskande på oss. Men angenämt måtte det icke hava varit för den i grund och botten beskedlige sångläraren.

De tider och tillfällen, då man eljest kunde göra sig fri från läsplugget, sökte man tillbringa på bästa sätt. Badning i Helgeån ute vid Långebro och Backhovet eller därvarande lantställen i början och slutet av somrarna samt skridskoåkning på vintrarna utgjorde den huvudsakliga sysselsättningen. I synnerhet skridskoåkningen skattades högt. Det var ett uppfriskande nöje på eftermiddagarna ute på Hammarsjön och de översvämmade maderna invid Helgeån, däribland företrädesvis på ängsmaden nere vid Tivoli varest synnerligast på Söndagarnas eftermiddag och aftnar förekom en större skridskoåkande folksamling. Just sådan skridskoåkning i fria luften var nog det som allramest bidrog till att hälsan stod bi under det trägna skolarbetet. Men skridskorna voro på den tiden icke på långt när så bekväma som nu. Fotställen voro av trä med hål, genom vilka drogs snören, som hopbundos över tårna och vristen. För att få snörena att sitta fast insattes träpluggar i hålen, genom vilket snörena dragits; och sedan påsättningen sålunda verkställts, doppades ofta skodonet med den påsatta skridskon i en vak, varefter snörena med skridskon fröso till och snörena blevo bättre fastsittande vid skridskon och foten.

På sommartiden besökte bror Alfred och jag rätt ofta, i synnerhet på söndagarna, vår förmyndare och, såsom vi benämnde honom, Morbror Möllerberg på Nosemölla, varest vi städse blevo välvilligt emottagna. Såsom jag förut erinrat, var Möllerberg förvaltare på Råbelövs och Odersbergas stora fideikommissegendomar och innehade i avlöning brukningsrätten till under fideikommisset lydande lantbruksgården Nosemölla med såg och kvarn, belägna ej långt från Råbelövs herrgård, varest dåvarande innehavarinnan av fideikommisset, Överstinnan Peyron, residerade. Hon befattade sig, såsom gott kan tänkas, ej vidare med lantbruksskötseln utan hade överlåtit så tillvida oinskränkt förvaltning av egendomarna åt Möllerberg, som skötte förvaltningen med biträde av en lantbruksbokhållare och erforderliga ladufogdar samt var en god och redbar förvaltare, vilken förvisso ingalunda missbrukade förvaltningsrätten. Med vederbörligt tillstånd fingo jag och bror Alfred, bland annat, esomoftast under besöken på Nosemölla njuta av de förträffliga frukterna och bären i den stora, intill herrgårdsbyggnaden belägna trädgården på Råbelöv. Jag påminner mig även de ovanligt stora och sköna bigarråerna, med vilka man där tilläts att bespisa sig.

Särdeles efterlängtade voro de s k "utvandringarne", bestående däri, att läroverrkets samtliga lärjungar, ålföljda av flera lärare, en eller två gånger i början eller slutet av sommaren tågade ut till landet, ofta till Balsberg eller Torsebro, för att njuta lantluft samt å bestämmelseplatserna, åtminstone stundtals, även idka enklare sport eller lekar. I Balsberget fanns en omfångsrik och hög, alldeles mörk grotta, uti vilken man på utvandringarna brukade förfoga sig in. Detta kunde dock icke ske annorledes än att på händer och fötter krypa in genom en trång, flera meter lång gång, därvid man medförde belysningsmedel för vägledning i mörkret därinne.

Att i stadens omgivningar och stundom långt borta därifrån uppsöka fågelbon och bortröva äggen samt blåsa ut innehållet i dem för att såmedelst bilda äggsamling, var ej heller främmande för mig och skolkamrater.

Kungl.Wendes Artilleriregemente låg förlagt i staden, och vi skolynglingar åskådade med nöje dess övningar till fots i bastionerna innanför fästningsvallarna och såväl till fots som till häst å det strax utanför staden belägna Näsby fält. Regementet bestod av ståtligt folk, som företedde bättre hållning än andra Svenska Artilleriregementen.

Fångar, vilka enligt då gällande, stränga strafflagen blivit dömda till straffarbete på livstiden och på grund därav buro initialbokstäverna ”L. F." på ryggarna å tröjorna, som de voro iklädda, förekommo till ej obetydligt antal förvarade i logementen i fästningsvallarna vid Norreport och Södreport. De voro sysselsatta huvudsakligen med nedrivande av fästningsvallamna omkring staden, enär de befästade städerna funnits vara otidsenliga. Under bevakning vandrade fångarna i stora hopar å stadens gator, då de skulle förfoga sig till eller från arbetsplatserna.

Själva sommarferierna tillbringade vi, bror min och jag, likasom julferierna i hemmet i Broby, varest vi fröjdade oss över den gott behövliga ledigheten, fastän man stundom därunder även fann skäligt att söka förkovra sig i skolämnenea, vadan läsning till någon del förekom under ferierna. Eljest fördrevs tiden därunder i Broby huvudsakligen på samma sätt som jag förut omtalade ifråga om vistelsen i Broby före och efter intagandet i Kristianstads Elementarläroverk.

Sedan jag kommit upp i Läroverkets högre klasser tillbringade jag sommarferierna under ett av åren hos Morbror Möllerberg på Nosemölla i egenskap av Informator för hans son Carl, en snäll och stillsam yngling, som nyligen avlidit på sin lantegendom Tomarp invid Råbelöv och var särskilt bekant för sina storslagna fruktodlingar.

Under skoltiden var jag inackorderad och bodde i Kistianstad, först hos Styckjunkaränkan Strömblad, därefter hos Hovrättsvaktmästaren Lundström, vidare hos Garvareänkan Bäckström, därefter hos Guldsmedsänkan Andersson och sist hos min moders kusin, Fältkamreren Rosvall, förut av mig omnämnda. Kosten var allt på flera av dessa ställen skäligen klen, vilket dock hade det goda med sig, att man ej blev kostföraktare eller i matfrågan förklemad. Av köld och svår väderlek hade man understundom under skoltiden nogsamt även påkänning. Resorna från hemmet i Broby till Kristianstad och omigen voro mången gång i sådant hänseende ganska besvärliga. På hösten åtgingo ibland därtill inemot 7 timmar å den uppblötta och djupa landsvägen under tremilsresan; och om vintrarna måste man tillryggalägga vägen ofta i omkring 20 graders köld. Nästan lika låg temperatur förekom också mången gång i stadens oeldade kyrka, varest lärjungarna hade skyldighet att, bevakade av lärare, bevista gudstjänsten varje Söndag. Och dylika bistra vinterdagar var man esomoftast iklädd hemvävda, tunnslitna klädesplagg, vilka, särskilt pantalongerna, då innanför dem icke begagnades underkläder, utgjorde ett blott svagt skydd emot kölden.


9.

Det var på sensommaren 1856, och jag hade inemot åtta långa år varit bunden vid läroverket, då jag, innan höstterminen ingick, påbörjade tentamina för avgång från läroverket eller, såsom slutexamen benämndes, dimissionsexamen. Omedelbart på denna examen skulle följa nedresa till Universitetet i Lund för avläggande av studentexamen därstädes.

Under vårterminen 1856 bedrevs undervisningen på det sätt, att de sex översta klasserna undervisades av flera lärare i ett och samma läsrum, en större sal, varest lärjungarna allteftersom de befunno sig i olika klasser i de särskilda ämnena förflyttade sig från ett till annat läxlag en oreda som vållades av den "fria flyttningen", som fortfarande var gälIande och jag satt i den stora salen överst bland samtliga lärjungarna, dock icke fullständigt uppflyttad i 8:de klassen, enär jag ännu ej i rektorsämnet Kristendom (Teologi och Kyrkans historia) undergått examen till sistnämnda klass. Under höstterminen fortsatte jag med tentamina i andra ämnen till dimissionsexamen, då en vacker dag Rektor S. tillsporde mig: "varför kom du ej i examen till 8:de klassen i kristendom i går" --Till svar därå yttrade jag, att jag icke erhålligt besked om någon sådan examen. Rektorn genmälde, att examen stått spikad å "tabula nigra" (anslagstavlan) samt att lärjungama hade skyldighet att taga kännedom om allt vad som sålunda anslogs å tavlan, och tillade: "nu får du i dimissionsexamen ej avgångsbetyg från 8:de klassen".

Emellertid måste jag sedermera hos Rektorn anmäla mig till tentamen i Teologi och Kyrkohistoria i och för dimissionsexamen. För undergående av denna tentamen satt jag hemma hos Rektorn två särskilda aftnar, därvid förelades mig av honom allenast en fråga: ”vad är människans bestämmelse"? Många svar afgav jag, varibland flera såsom de mig tycktes antagliga; men, då jag slutligen icke heller på den senare aftonen kunde lämna honom nöjaktigt svar, yttrade han: "du kan ej besvara frågan; jag skall besvara densamma: Cicero kallar det "honestum" samt tillade: "ordet fattat i vidräckt bemärkelse och kan på svenska språket lämpligast återgivas med: "den sedliga fullkomligheten"; och därmed var tentamen avslutad, utan att mig bevärdigades någon ytterligare fråga. Mången gång under framfarna dagar har jag begrundat detta svar och funnit detsamma nog så riktigt, ty människan bör givetvis städse söka att allmera förbättra sig i sedligt inre hänseende, fastän målet, fullkomligheten, icke kan uppnås; men omöjligt var det ju att just på sätt Rektorn fordrade - och annat godkändes ej - kunna besvara frågan.

Dimissionsexamen avlade jag den 25 november 1856, därvid endast ett par lärare infunno sig, enär de på grund av föregående tentamina ägde kännedom om mina kunskaper. Jag var ensam examinand. En kamrat, Alfred H., som tenterades jämte mig i ungefär hälften av ämnena, avstod därpå från vidare tentamina, synbarligen enär han fann föreläsningen för dem mycket ansträngande. Genom protokollsutdrag tilldelades mig betygen, utvisande i somliga ämnen överbetyg, varibland vitsordet "Berömlig" i grekiska språket samt i "Teologi", oaktat den knapphändiga tentamen däri, vitsordet: "Godkänd" i Protokollsutdraget, vari ej nämndes något om kyrkohistoria, innehöll icke heller något om klassen, från vilken jag dimitterades - Glad i hågen, svingade jag mig en eller annan dag upp på "Kärlekens vingar" - så benämndes de höga enspännareåkdonen, vilka på den tiden begagnades i gästgiveriskjuts - och anträdde den sju mil långa landsvägsresan till Lund.

Vid ankomsten dit emottogs jag av bror Alfred, som på hösten 1854 dimitterats från Kristianstads läroverk och avlagt Studentexamen samt nu idkade studier för filosofiska graden. Först skaffade jag mig bostad genom att förhyra ett enklare möblerat, mindre rum uppe vid en av smågatorna ej långt från Lundagård, och därpå beredde jag mig för den stundande Studentexamen. Man provades till en början dymedelst, att rättskrivning verkställdes efter diktamen samt stilar skrevos, bestående i Svensk Kriaskrivning och översättningar från svenska språket till latin och Levande språk. Därpå kom muntlig examen i de olika ämnena. På "Kuggis", ett ensamt tvåvåningshus i enahörnet av Lundagård sattes tillsammans två examinander, en f d skolkamrat, Per Pson P-w, tillsammans med mig, och de olika examinatorerna inträdde, en efter annan, och förhörde oss. Härvid infann sig bland andra Akademiadjunkten D-m nu i egenskap av examinator i Naturkunnighet. Förhöret av honom börjades sålunda: "Her P-w har anmält sig för så och så många (jag tror att han hade anmält sig för ända till 400) växter. Ett vackert antal, var god och räkna upp några av dem". P-w, synbarligen belåten att endast få uppräkna namnen, uppgav de latinska namnen på 30-40 växter men tystnade därpå. D. inföll: "ja, det är riktigt, men några fler; det är långt till" det uppgivna antalet. Och på så sätt höll P-w på ett par gånger att uppräkna några ytterligare namn och D. att i enahanda ordalag infalla tills slutligen P-w satt tyst. Omsider fick han dock syn på träden utanför fönstren och började på grund därav sakteliga räkna upp svenska namn på olika träd. D. yttrade igen: "riktigt, men var god och uppgiv några latinska namn på träden; vad heter t ex latinska namnet på eken"? P-w svarade: "Equus" (betyder häst). Jag, som redan förut funnit situationen rätt löjlig, kunde då ej avhålla mig från att falla i skratt, fastän jag förut av kamrater erhållit meddelande att D. fastade synnerligt avseende vid kostymeringen och det yttre uppträdandet. Men skrattet hade svår påföljd. D. steg upp och förebrådde mig för skrattandet, återtog hatt och käpp samt försvann utan att jag erhållit ens någon fråga. Ovriga examinatorer kommo, förhörde oss och avlägsnade sig, varefter samtliga examina voro avslutade.

På min därefter till äldre studenter framställda förfrågan, huru de trodde att under sagda omständigheter mitt betyg i Naturkunnighet skulle utfalla, svarades allmänt, att jag säkerligen bleve alldeles underkänd (inproberad) i ämnet, varmed, då man icke fick ha ett enda sådant betyg, följde underkännande i hela studentexamen. Efter tillrådan av dem och såsom enligt deras mening utgörande det enda sättet, att söka rädda situationen sträckte jag en eller annan dag senare upp mig ånyo i högtidsdräkt (frackkostym), stegade åstad hem till Adjunkten D-m, bad om ursäkt för opassande uppförande vid examen och under yttrande, att jag verkligen läst litet botanik för Adj. H. i Kristianstad, med vilken jag visste D. vara bekant, anhöll, att han ville vara av godheten att på stående fot något förhöra mig i ämnet. D., synbarligen efter några ytterligare växlade ord tillfredsställd, anställde icke något förhör, klappade mig på axeln och sade 'det blir väl bra, varefter jag avlägsnade mig. Examensbetygen delgåvos genom protokollsutdrag, utvisade att jag, som i dimissionsexamen erhållit i Naturalhistoria, endast betyget 'Försvarlig" - så som jag förut omnämnt var ämnet ringaktat i läroverket - fick, utan att av examinator hava erhållit någon fråga, betyget höjt till "Godkänd". - Eljest och såsom vanligt då man kunde förete fullständig dimissionsexamen från ett av de Allmänna Läroverken, fastställdes i väsentlig mån de av mig i dimissionsexamen erhållna betygen; och på samma gång som jag fick emottaga berörda protokollsutdrag överlämnades till mig Studentbrevet, utfärdat den 13 Dec. 1856.

Oförtövat därpå reste jag till hemmet i Broby, varest jag fann belåtenhet att uppträda med den av Lundastudenterna på vintertiden brukliga vita snodden omkring mössan.






KAPITEL III

STUDENTTIDEN


10.

Sedan jag tillbringat julhelgen i hemmet och redan långt därförinnan övertänkt vilket levnadsyrke jag skulle välja för framtiden, beslöt jag mig för att idka studier för juridisk examen. Förhandlingarna i Östra Göinge härads tingsställe i Broby samt spelborden, å vilka hos domhavanden därstädes tjänstgörande unga jurister läto hundralappama dansa under hasardspelen, som voro vid den tiden mera vanliga än nu, uppväckte hos mig hågen för det juridiska levnadsyrket såsom jämväl varande i ekonomiskt trängande fördelaktigt. Inom parentes sagt hade jag då icke ens en aning om att de unga juristerna uppehöllo sig huvudsakligen med egna eller upplånade medel. Mina till Studentexamen förvärvade kunskaper i språk och andra ämnen föranledde mig dock att först idka studier för kansliexamen, egentligen en förberedande examen, däri ingingo Latin, Levande språk, Historia (såväl Svensk som Norsk och Dansk) jämte Statistik och Praktisk filosofi, varefter denna examen skulle fullständigas med antingen ytterligare examen i till Kansliexamen hörande juridiska ämnen eller ock vanlig hovrättsexamen - för min del ämnade jag avlägga denna senare examen.

Fram i Januari månad 1857 avreste jag fördenskull åter till Lund, åtföljd ej blott av bror Alfred utan därjämte av min yngre broder Göthe, som, tolvårig, skulle intagas i Allmänna Elementarläroverket i Lund. Efter framkomsten dit förhyrde jag rum å Studentkasernen "Stäket", varest från Trelleborg härstammande uppasserskan "Trelleborgs Annan" förde regemente, och bror Alfred med Göthe förhyrde ett annat rum i samma kasern näst intill mitt rum. Under terminen tog jag privata lektioner i Praktisk filosofi för Professorn i ämnet A. Nyblaeus, gick på föreläsningar, som höllos i latin av Professorn J.G. Ek och Akademiadjunkten J.O. Lindfors samt i tyska språket av dåvarande Docenten, sedermera Professorn Gustaf Ljunggren, avlade i latin skriftligt prov för Kansliexamen och studerade i övrigt på egen hand ämnena för sistsagda examen.

Vad den lekamliga spisen vidkom, tillgick sålunda, att uppasserskan hämtade hem till bostadsrummet enklare matvaror, vilka förtärdes till frukost och afton, samt från billiga matlagningsställen middagsmåltiden hemförskaffades i mathämtare. På aftnarna besöktes ibland restauranger, som på den tiden benämndes restaurationslokaler eller värdshus, varest i kamraters krets förtärdes i all måttlighet punsch eller toddy och stundom därpå en rätt lagad mat. Bierstugor var något nytt och å dem infann man sig och drack en eller annan mugg bärs (då i Skåne vanliga benämningen på Bayerskt öl). Det hände också, att man vid besök hos kamrater iordningsställde ett parti grandissimo eller whist och vid sådana tillfällen från någon matservering hämtade hem till bostadslokalen en enkel sexa. Eljest voro sammanträffandena med kamrater å studentrummen, utan att något förtärdes, ganska vanliga.

På den tiden var det mycket brukligt, att unga studenter, i synnerhet mindre bemedlade, antogo plats såsom informator i familjer, merendels boende på landet. Särskilt hade flera studenter från Kristianstads läroverk sålunda varit anställda på den delen av södra Värmland, som, utskjutande i sjön Vänern, allmänt benämndes Värmlandsnäs eller, helt kort, Näset. En sådan plats erbjöds mig i slutet av 1857 års vårtermin att undervisa en son till Godsägaren, förre Kornetten G.H. Geyer på Hjelleskata och en son till Läkaren, dr G.P. Ekegren på Remmene ävensom en dotter till Godsägaren Geyer. Anställningen, som skulle tillträdas med September månads ingång, antogs av mig på ett år.

Sommaren sistsagda år tillbringade jag hemma i Broby, och tiden förflöt därunder rätt angenämt, såsom gott inses, då man var fri från det förra lästvånget under skoltiden och däremot hade tillfälle att njuta av det mera obundna och fria Studentlivet, fastän studierna för Kansliexamen dock icke fingo lämnas åsido. Under senare delen av sommaren stördes dock vistelsen i Broby ganska tvärt därav, att kolerasjukdom började rasa i Kristianstad; och som sjukdomen häftigt tilltog, samt personer från Kristianstad härav föranleddes att lämna staden och förfoga sig ut på landet, vållade detta förstämning jämväl i Broby, dit personer även kommo ut från staden.


11.

Rätt nöjd var jag under sådana omständigheter att få lämna orten; och en dag i slutet av Augusti anträdde jag resan till det från Broby avlägsna Värmland för att tillträda den antagna platsen i egenskap av informator därstädes. Med begagnande av gästgivareskjuts färdades jag först över Farstorp, Vittsjö och Skogaby till Halmstad; därefter sjöledes till Göteborg och slutligen på Göta Kanal förbi Vänersborg till den vid Byälven nära intill Vänern belägna lastageplatsen och ångbåtsstationen Säffle, i vars grannskap min ene principal, Dr Ekegren var boende å en lantegendom, benämnd Remmene. Därstädes emottogs jag av honom i hans familj och, sedan jag vistats där ett par dagar, företogs resan några mil söderut till Hjälleskata, varest min andre principal, Kornett Geyer med familj residerade. Han hade inköpt och var ägare till denna lantegendom. Under ungdomen hade han varit kornett (Underlöjtnant) vid ett Skånskt Regemente och fått svårt fel på hörseln till följd av, såsom det uppgavs, oförsiktighet under jakter, varpå han varit mycket begiven, och måst på grund därav lämna regementet, varefter ha slagit sig på lantbruksskötsel.

Min företrädare såsom informator på platsen, Libert Skytte, Hälsingborgare, (egentligen Ängelholmare) hade avrest från Hjälleskata, innan jag anlände.

Sedan man blivit behövligen installerad å platsen och Dr Ekegrens son ditkommit, börjades läsningen med lärjungarna, vilka samtliga voro stillsamma och hyggliga ungdomar. Gossarnas fullständiga namn voro Carl Emanuel Geyer och Johan Jacob Ekegren, båda vid 10 t 12 års ålder, under det den tredje discipeln, flickan Hedvig Geyer var blott 8-eller 9-årig.

Undervisningen gick därefter allt fortfarande sin gilla gång utan att något särskilt anmärkningsvärt inträffade. Under lektionerna, då lärjungama överläste sina läxor, begagnade jag tillfället att förkovra mig i ämnena till Kansliexamen. Sålunda skrev jag enligt en bok av "Ollendorff" ett större antal franska stilar, utgörande tillsammans en ganska diger lunta, som jag fortfarande innehar, samt läste och översatte vidkommande latinska språket ”Horatius" och "Cicero de Oratore”.

I övrigt tillbringades ett enkelt lantliv. Närmaste grannarna voro Lantbrukaren Piltz med familj på Kårud och Prosten Frykholm med familj på Millesvik i Millesviks socken, dit även Hjälleskata hörde. Stundom var jag med Geyerska familjen på besök hos dem.

Värmlandsnäs (Näset) är till största delen slättland, ganska bördigt och tämligen skoglöst. En ganska ansenlig mängd lantegendomar funnos på 'Näset"; och på flera av dem voro anställda informatorer, vilka jag hade till kamrater. Ibland sammanträffade jag med dem. Dessa voro Runo Holmblad av Västgöta nation hos f Löjtnanten Axel Geyer på Herrestad, broder till min principal Kornetten Geyer, Gustav Olof Olsson, liksom jag Kristianstadsbo, hos f. Kaptenen C.M Bratt på Brosäter, P.G. Ploman, Södermanlänning, hos Lantmätaren Björck på Remmenetorp, varest förekom såsom lärjunge, jämte Björcks söner, nuvarande Generalen Gustav Uggla, och A.G. Engberg, Stockholmare, hos Patron Holmqvist på Åhs.

Då det led framåt julen, nalkades Luciadagen, den 13 December och Luciafestligheten brukade av familjerna på Värmlandsnäs firas mera högtidligt. Allmänt var det nämligen, att familjerna då reste in till Åmål, varest de på samma gång firade ”Lusse" och köpte julklappar. Vi ovan uppräknade fem Informatorsstudenter kommo överens att enskilt roa oss och i samlad trupp resa in till Åmål. För ändamålet sammanträffade vi på gästgivaregården Göstakrog i närheten av Säffie, varest tillstötte en ung Med.fil. Kandidat Anders Bergstrand (slutligen Lasarettsläkare i Malmö), vilken jag sedermera flera gånger under olika levnadsperioder träffat; och med honom uppgjorde vi om ressällskap till Amål. Huruvida kamraten Ploman var med är jag dock icke riktigt säker på. Efter ankomsten till Åmål och sedan vi förut under resan efter Bergstrands rekommendation gästat en välmående Riksdagsman - jag tror att hans namn var Persson i Fjäl(?) - hos vilken vi bevistade en glad och angenäm bjudning, förhyrde vi logis i Amål å Björlinska hotellet, som innehades av Källarmästaren Björlin, om jag ej missminner mig, fader till nuvarande generallöjtnanten J.G. Björlin. Flera dagar stannade vi kvar å hotellet, varest vi tyckte oss må gott. Luciadagen och en eller flera påföljande dagar bevistades danstillställningar; och i övrigt roade man sig med kortspel och vacker sång, i vilken sistnämnda talang isynnerhet kamraterna Holmblad och Olsson excellerade. Men slutligen hade vi ställt oss så, att penningar saknades till infriande av hotellräkningen och bekostande av hemresan. Vännen Holmblad, en rapp och säker ung man, räddade dock situationen, i det han hos en av honom känd Handlande i staden upplånade en hundralapp, som ansågs kunna förslå jämväl till hemresan för oss samtliga. Med vad som återstod av dessa medel, efter avdrag av det som åtgick till fyllnad i betalningen för hotellräkningen, anträdde vi hemresan, varunder vi även, efter vad jag vill påminna mig, på rekommendation av Bergstrand, som var hemmastadd på orten, besökte en eller annan välsituerad lantpatron eller tjänsteman; och allt under hemresan gick lyckligt, om man frånser, att jag, som hade längsta vägen till Hjälleskata, fick, enär penningarna ej räckte längre, till fots tillryggalägga sista skjutshållet, vilket dock blott föreföll ganska uppfriskande.

Vi fem informatorer, samtliga eller flera av oss, sammanträffade ytterligare efter överenskommelse vid flera tillfällen. Sålunda företogo vi en gång en färd upp till Ökne gästgivaregård och en annan gång en sommarfärd till en Lantmästare Bergman på Strand, ett vackert ställe, till största delen omgivet av en ej oansenlig sjö, varest kvartettsång och trevlig sammanvaro en eller ett par dagar ägde rum. På sensommaren 1858 anlände Axel Cronholm, Lundabo, (sedermera innehavare av den bekanta firman "Jönköpings Juridiska Byrå) och tillträdde informatorsplats hos Godsägaren Emanuel Bratt på Smestad, broder till här ovan omnämnde f. Kaptenen C.M Bratt på Brosäter.

Eljest reste jag med Geyerska familjen ibland på bjudningar eller visiter hos grannarna. Dit räknades t o m de som var boende på omkring 3 mils avstånd. Man reste dit tidigt på eftermiddagen och kom hem framemot natten. Kornetten Geyers förut omnämnda broder, f Löjtnanten Axel Geyer med familj på Herrestad, förre Kaptenen Christian Bratt med familj på Forsvik och förut omnämnde Godsägaren Emanuel Bratt med familj på Smestad - samtliga herrarna Bratt voro bröder - antecknar jag bland dem som sålunda besöktes. Såsom regel vid dylika besök idkades av Herrarna och stundom jämväl av en eller flera av damerna kortspel men endast beskedliga sällskapsspel, t ex whist eller grandissimo. Hasardspel förekom sällan och då vanligtvis blott med låg poäng.

Hjälleskata hede en vacker belägenhet invid Vänern. Kornetten Geyer hade låtit, i stället för en därvarande äldre manbyggnad, uppföra en alldeles ny, med flera våningar försedd och rätt ståtlig manbyggnad med vacker utsikt mot sjösidan. Byggnaden var fullständigt uppförd men blev dock icke i allo inredd under min vistelse å platsen.

Rätt gott fiske erbjöds i Vänern. Särskilt erinrar jag mig en angenäm fisketur vid Midsommartiden, då aborrarna lekte. Flera av Geyerska familjen och av personalen på gården rodde ut till en närbelägen ö och idkade aborrfiske inemot solnedgången, gingo därpå in på ön och upptände en större eld, som vackert utvecklade sig, under det vi förplägade oss av en medförd matsäck, varefter vi gingo till vila på ön men uppstego åter vid soluppgången och fortsatte fisket. Vi infångade sålunda tillsammans under trevlig sammanvaro en hel mängd vacka aborrar, som vi efter hemkomsten läto oss gott smaka.

Med slutet av Augusti månad 1858 skulle jag ju lämna den av mig på ett år antagna informatorsplatsen; och min efterträdare Theodor Westrin, Karlshamnsbo, (sedermera Hovrättsråd i Svea Hovrätt) hade anlänt till Hjälleskata. Examen med lärjungarna anställdes av mig. Under skoltiden i Kristianstad hade jag nogsamt erfarit, att, då läraren själv förhör lärjungarna, kan han mången gång examinera så, att det ser ut, som om de äro ganska hemmastadda i sina ämnen, fastän i verkligheten rätt svaga. Det hade nämligen i Kristianstads läroverk hänt, att t ex läraren i historia under examineringen mest själv orerade och nästan också lade de få svaren av lärjungarna i munnen på dem. Så förfor icke jag; ty för min efterträdare Westrin uppgav jag endast vad lärjungarna hade läst och lät därpå honom ensam examinera lärjungarna.

Examen avslöts, och lärjungamas föräldrar uttalade sin tacksamhet. I detta sammanhang begagnar jag jämväl tillfället att tillägga: Lärjungarna Carl Emanuel Geyer och Johan Jacob Ekegren levde icke många år efter min informatorstid. Aldrig hade jag därefter träffat vare sig dem eller lärjungen Hedvig Geyer men fått mig meddelat, att bägge gossarna avlidit, Carl Emanuel G. träffad av solstygn å exercisplatsen Ladugårdsgärde vid Stockholm, under det han därstädes såsom kadett deltog i militärövningar, och, Johan Jacob E. antingen kort innan han skulle utexamineras från Allmänna Läroverket i Karlstad eller kort efter det han utexaminerats därifrån. Hedvig Geyer jämte hennes något yngre broder Gottschalk, en omkring 5-årig gosse under min informatorstid, äro för närvarande boende i Åmål.

Ett par dagar efter ovan omförmälda examen lämnade jag, icke utan vemod, Hjälleskata och styrde kosan direkt till Lund för att söka därstädes vid slutet av höstterminen 1858 erlägga Kansliexamen. Förståndigt hade jag begagnat mig av avlöningen för informatorsbefattningen, 300 kr., enär jag därav medhade på resan till Lund omkring 200 kr., i mitt tycke en jämförelsevis rätt god återstod av avlöningen och ej oävet bidrag till vistelsen i Lund under höstterminen. Vägen togs medelst båtskjuts från en hamn på sydligaste delen av Värmlandsnäs över Lurön i Vänern till Mariestad och därefter ångbåt till Göteborg samt vidare likaledes på ångbåt direkt till Malmö och därifrån på järnväg till Lund.

Många och långa år och tidsperioder hava förflutit, sedan jag innehade ovan beskrivna informatorsplatsen i Värmland. Dock inser jag nu till och med bättre än tillförne, att verksamheten och livet under informatorstiden utövade på mig, den unge, nittonårige Studenten, en i flera hänseenden nyttig och fostrande verkan.


12.

Efter framkomsten till universitetsstaden och sedan jag förhyrt rum å en mindre studentkasern, benämnd "Lyktan" och belägen där Lasarettsgatan utmynnar till norra delen av Södergatan, började jag bereda mig till tentamina för kansliexamen. Tog privata lektioner för Lektorn P. Dubb. i fransk stilskrivning och överläste därpå samt tenterade i ett ämne i sänder, tills jag vid höstterininens slut hade tenterat och blivit godkänd i alla ämnena, varpå jag avlade Kansliexamen den 14 December 1858. Vi voro endast två i denna examen. Medexaminand var Per Johan Bråenhielm, Malmöbo, en glad och trevlig ung man (sedermera landshövding i Uppsala). Bråkenhielm tycktes i examen vara mer hemmastadd i Historia och jag i Latin.

- - - - - -

Utöver ett år och tre månader hade nu förflutit, sedan jag besökte hemmet i Broby; och var det fördenskull glädjande att där få tillbringa julhelgen hos moder och syskon samt därvarande familjer, hos vilka julbjudningar rätt ofta förekommo.

IJanuari 1859 bar det åter av till Lund för att påbörja läsningen till Hovrättsexamen. Därstädes förhyrde jag nu rum å en större studentkasern, "Malmroska kasernen" vid Skomakaregatan, varest uppasserskan "frugan" med biträde sörjde för de i kasernen boende Studenternas betjäning.

Ifråga om läsningen för berörda examen var det svårt nog ställt. Angående vilka böcker och huru mycket som skulle läsas måste man förskaffa sig upplysning endast av äldre kamrater och allt vad som numera benämns ”studieplaner" och betydligt underlättar läsningen för viss examen saknades på den tiden för alla examina. Och man märkte även snart att det i allmänhet icke var mycket bevänt med att gå på offentliga föreläsningar, enär å åtminstone flera av dem behandlades alltför ringa del av ämnet. Sålunda höll t ex Akad.Adjunkten Ph. Humble (sedermera Professor) på med att i flera års tid föreläsa i kriminalrätt allenast över K.förordningen den 4 maj 1855 om stöld, snatteri och rån. Emellertid gick jag på en del föreläsningar under vårterminen och skötte för övrigt studierna på egen hand.

Min bror Alfred hade under vårterminen 1858 avlagt filosofie kandidatexamen - på den tiden togs denna examen odelad, d v s den omfattade nuvarande både kandidat-och licentiatexamen och promoverades på försommaren 1859 efter att hava utgivit och försvarat en latinsk avhandling till filosofie Magister (numera lika med filosofie Doktor), därvid jag bevistade promotionshögtidligheterna och fann dem mycket högtidliga och tilltalande.

Ej blott sommarferiema utan även höstterminen 1859 vistades jag hemma i Broby, enär jag ansåg studierna även kunna till en del bedrivas annorstädes än vid Universitetet, vartill kom en viktig omständighet, att nämligen vid den tiden, mitt lilla fädernearv, som med sparsamhet dittills räckt till för bekostande av skolgången i Kristianstad samt vistelsen vid Universitet, var nära att taga slut. Gott var det då, att den hyggliga Morbror Möllerberg åtog sig att emot borgen av min moder låna mig penningar till mina ytterligare behov för studierna, vilket han därefter också var vänlig att fullgöra.

Under åren 1860 och 1861 tillbringade jag lästerminerna vid Universitetet, dock icke vårterminen 1861, då jag åter vistades i hemmet i Broby. Under dessa terminer i Lund gick jag bland annat på offentliga föreläsningar av Prof. Chr. Naumann i Stats- och Processrätt samt Prof, Th. Rabenius i Nationalekonomi och Administrativ rätt, vilka föreläsningar syntes vara mera skäl att bevista. Men dessa två professorer gåvo tillika i sina ämnen privat undervisning, varför jag jämte en större del andra Jur.studerande begagnade oss och som vi funno synnerligen nyttig och fruktbringande. På egen hand sköttes för övrigt studierna även under dessa år.

På ”Aspegrenska studentkasernen” nära intill Akademiska föreningen förhyrde jag rum under de senare åren. Vad levnadssättet och förströelsen härunder vidkom, framlevde jag tiden ungefär på samma sätt som jag förut omtalat beträffande föregående vistelsen vid akademien. Någon gång etablerades sällskapsspektakel; och såsom särskilt egendomligt för Studentlivet på den tiden kan även nämnas, bland annat, dels att, fastän sprit i allmänhet ingalunda förtärdes omåttligt, alla stadens pumpar på Valborgsmässoafton, den 30 April, länsades av Studenterna på natten för att den 1 Maj endast punsch skulle finnas att tillgå, varefter senare samma afton allmänt punschkalas förekom å Lundagård, dels ock att Studentbeväringen ensam och för sig själv fullgjorde sina vapenövningar under fjorton dagars tid i början av sommaren å öppna platsen framför Akademiska föreningen och det närgränsande Kraftstorget och hade där uppslagna sina tält, i vilka allmän bjudning till andra studenter ägde rum.

För resorna till och från Akademistaden begagnades gästgiveriskjuts, därvid i allmänhet tre studenter slogo sig tillsammans om skjuts efter 2 hästar med vagn. Hemma på studentlokalerna användes nattrockar, värderade plagg, som vanligtvis tillverkades av bomullsvadd, överklätt med tyg av sits, och under sommartiden kunde man även få se från Akademin hemvändande studenter med vid den tiden brukligt, från nacken nedhängande polkahår sitta åkande på landsvägarna iklädda sina nattrockar och rökande tobak ur långpipor. Sådant ansågs ej anstötligt.

Då jag vistades i hemmet i Broby under vare sig lästerminerna eller ferierna åtnjöt jag fortfarande fritt vivre och något bidrag till beklädnaden. Min moder var jämte förträfflig i andra hänseenden särdeles klok och förståndig i hushållningen. Hon hade på det lilla stället, som hon bebyggt och varest vi bodde, lagt sig till med ett par mjölkkor och andra kreatur, på grund härav och då den stället tillhörande trädgården därjämte lämnade produkter, ej så mycket penningar åtgingo till levnadsbehoven.

Ganska behagligt umgängesliv förekom i Broby. Familjerna med vilka min moder och vi syskon sällskapade, representerades huvudsakligast av Kronofogden, v. Häradshövdingen Chr.Bog. Sandberg, Kronolänsmannen, v. Kronofogden J. Wiberg, Kyrkoherden, e. o. Hovpredikanten Chr. Angeldorff, Provinsialläkaren, Doktor A.F. Lindfors och Apotekaren C.O Hamnström, vilken sistnämnda år 1860 ingått äktenskap med min äldre syster Elise. I synnerhet hos v. Häradshövdingen Sandberg voro jämte honom många familjemedlemmar, nämligen frun i huset och fem barn. Informator, Guvernant och flera Kontorsbiträden. Min broder Alfred hade, sedan han blivit filosofie Kandidat, förlovats med äldsta dottern, Alice. I familjen rådde mycken gästfrihet; och fruarna Sandberg samt Lindfors drogo med ungherrarna gärna en spader (grandissiomo eller whist). Informator för sönerna var under flera år den bekante bassångaren Hans Lundborg; och duetter, solosång eller kvartetter av Lundastudenter fick man ej sällan åhöra. Hos v. Kronofogden Wiberg övades också stor gästfrihet; och frun i huset syntes med nöje umgås med ungdom samt finna särskild belåtenhet i att bereda gästerna trevnad, varjämte det kunde hända, att sällskapspektakel där även förekom.

Sommaren 1860 slog jag mig ned på bruksplatsen Höganäs för att därstädes bättre kunna i frid och ro idka studierna. Uti sommarvistelsen i Broby 1861 skedde ett längre avbrott i så måtto, att min moder, åtföljd av mig och min yngre syster Ida, företog en resa till vår gamla, förutvarande hemort i Blekinge. Stadsbokhållaren J. Crona, gift med min moster Emma, båda förut av mig omnämnda, hade, sedan han lämnat Stadsbokhållaretjänsten och därefter först ägt en lantegendom, Johannesberg, förvärvat en jordareal på ursprungligen mina morföräldrar tillhöriga, förut av mig omnämnda lantegendomen Beseboda, där jag är född, och låtit å denna jordareal, belägen invid Lyckebyån, uppföra en villabyggnad, benämnd Kummeln. Byggnaden hade med tillhörande uthusbyggnad nyligen blivit färdig, då vi efter att hava från Broby tillryggalagt två dagars landsvägsresa anlände dit just på midsommarafton. Det var högtidligt och glädjande särskilt för min moder och hennes syster att återse varandra. Också var villan på aftonen starkt eklarerad, vilket järn väl bidrog till att framkalla mäktigt intryck. Sedermera kvarstannade vi i Kummeln intill slutet av Augusti, varunder Stadsbokhållaren Cronas på orten boende andra släktingar och min moders gamla kvarlevande vänner besöktes samt sorgfria och fröjdfulla dagar upplevdes.

Efter återkomsten till Broby och sedan jag omedelbart därefter nedrest till Lund, blev det att närmare bereda mig för att söka avlägga Hovrättsexamen vid höstterminens slut. Redan under vårterminen 1860 hade jag såväl prövats i Svensk Kriaskrivning för Prof. C.P. Hagberg (synnerligen känd för översättning av Shakespeare), vid vilken prövning av honom förlades mig att skriva över det nog så tänkvärda ämnet: ”Ingen makt må inbilla sig att kunna bestå utan mildhet", som ock undergått tentamina och godkänts för Akad.Adjunkten Humbla i Laghistoria och Kriminalrätt. Nu gällde det att komma i tentamen för den fruktade Professorn i Civilrätt Fr. Schrevelius, vilken tentamen långt förut hängt över huvudet såsom ett Damoklessvärd. Denne professor hade i allmänhet två högst olika sätt att tentera, enär det ena gången var alldeles omöjligt att på sätt som han fordrade besvara hans ofta konstiga frågor, men han andra gången kunde tentera nog så bra. Jag hade påläst ämnet rätt mycket och efter fullgjord anmälan undgick jag tentamen, som av honom ganska hyggligt verkställdes, samt godkändes, varöver jag kände ej ringa tillfredsställelse. Vad vidkom öfriga ämnen, eller Stats- och Processrätt samt Nationalekonomi och Administrativrätt, kunde Professorerna däri, Chr. Naumann och Th. Rabenius dåmera icke anställa tentamina med mig till ifrågavarande examen, enär den förre befordrats till Justitieråd och den senare var tjänstledig såsom ledamot i en Kommitté för utarbetande av ny Sjölag. Detta var ganska stor missräkning för mig, då jag, såsom förut av mig omnämnts, såväl offentligt som enskilt begagnat deras undervisning och var känd av dem. Emellertid fick jag likasom övriga Jur.studerande, vilka ämnade taga examen under höstterminen, tentera för Akad.Adjunkterna Humbla och 0 Bromée, vilka för terminen fullgjorde tentamens- och examinationsskyldighet även i dessa ämnen, och blev däri av dem godkänd, varpå jag jämte 8 kamrater den 14 December 1861 undergingo Hofrättsexamen, eller, såsom densamma officiellt benämndes, Examen för inträde i Rikets Rättegångsverk. Betygen utlämnades, och jag hade erhållit överbetyg i vissa ämnen.

Omedelbart därefter reste vi kamrater till Kristianstad för att författningsenligt undergå ytterligare examen inför Kungl.Hovrätten över Skåne och Blekinge. Vi avlade inför Hovrättsassessorn P. Bergström (sedermera Statsråd och Landshövding i Örebro) samt Adjungerade ledamoten C.J. Svedelius (sedermera Justitieråd) både skriftlig och muntlig examen, som dock, då vi hade företett examensbetygen från Universitetet, tydligen föreföll att vara endast mera pro forma, varpå vi antogos till Hovrättsauskultanter.

Mycket olika öden fingo vi 9 unga Hovrättsauskultanter sedermera uppleva; och jag anser det ej vara utan intresse att här nedan meddela namnen å dem och huruledes de slutat på den praktiska levnadsbanan.

Deras namn voro och de blevo slutligen:

Bremer, Johan Edvard, Karlshamnsbo, Borgmästare i Norrtälje, avliden,

Dahlström, Ansgarius Johan, Smålänning, Sparbankstjänsteman i Linköping, avliden,

Grenander, Emil Ferdinand, Kristianstadsbo, Justitierådman i Göteborg, pensionerad,

Lillienberg, Gustaf Robert, Lundabo, Justitieråd i Högsta Domstolen, pensionerad,

Lindgren, Johan Gustaf, Göteborgare, Landskamrer i Halland, pensionerad,

Malmros, Johan Elof, Kristianstadsbo, Advokat på landet, avliden,

Nilsson, Alexander, Ystadsbo, Advokat i Stockholm, avliden,

Pettersson, Otto, Östgöte, Revisor i Generalpoststyrelsen, avliden – och

Mangberg, Frans Jonas, Lundabo, Advokat i Kalmar, avliden.






KAPITEL IV

TIDEN, DÅ JAG TJÄNSTGJORDE VID
HÄRADSRÄTTER OCH I GÖTA HOVRÄTT


13.

Nöjd att för all framtid vara befriad från lästvång samt examina tillbringade jag julhelgen 1861 samt påföljande nyåret i Broby och hade i tankarna att slå in på praktisk juridisk verksamhet. Det ansågs på den tiden till och med mera än nu lämpligast för den unge juristen att i berörda hänseende först söka tjänstgöring hos lantdomare för att hos dem få sysselsättning med arbete på häradsting såsom varande bäst grundläggande för den praktiska juridiken. Följaktligen började jag höra mig för efter dylik anställning. Men att erhålla såbeskaffad anställning var ingalunda lätt. Relationer saknade jag helt och hållet, och platserna hos lantdomaren i hemorten voro alla upptagna.

Emellertid hade jag fått veta, att examenskamraterna, förut omnämnda Dahlström och Pettersson slagit sig ned i Jönköping, tjänstgörande i därvarande Göta Hovrätt; och efter förfrågan hos dem genom brevskrivning angående tingsplats erhöll jag meddelande, att de för tillfället icke kunde anvisa sådan plats, men att jag tillsvidare kunde resa till Jönköping och i likhet med dem arbeta å Hovrätten, då tingsplats tvivelsutan snart kunde yppas. Med anledning därav och sedan jag av Morbror Möllerberg fått låna ett mindre, ytterligare penningbelopp, styrde jag i januari 1862 kosan till Jönköping, vartill åtgingo två dagsresor:
Jag tjänstgjorde därpå i Hovrätten såsom extra biträde åt ordinarie Hovrättsnotarien. Men tiden gick; och som ej heller fram på våren någon tingsplats erbjöds, samt tjänstgöringen i Hovrätten icke medförde ringaste inkomst, företog jag mig att till Häradshövdingar i domsagor, lydande under Hovrätten, på en gång skriva icke mindre än 17 likalydande brev, innefattande ansökan om tingsplats. Allenast från Häradshövdingen A.G. Rudling, domhavande i Gullbergs, Vifolka och Valkebo härader, fick jag anbud på plats till Sommartingens början; och jag antog anbudet.

Under sommaren tjänstgjorde jag därefter hos Häradshövdingen Rudling. Såsom alldeles oerfaren i de praktiska göromålen kunde jag dock givetvis ej vara till nämnvärt gagn i arbetet. Ensamt juridiskt biträde med två renskrivare kände jag mig också rätt enkel. Häradshövding Rudling var under sommaren själv tjänstledig från sommartingen, vilka förrättades av en Jurist från Stockholm, som med eget juridiskt biträde icke bodde på Sjögestad, på grund härav jag ej heller vidare anlitades i arbetet. I god tid tillsades jag även frampå sommaren av Häradshövdingen R., som var en välvillig man och hygglig principal, att, som han jämväl önskade ytterligare befrielse från ting och jag ej ens var tingsmyndig (25 år), borde jag söka förskaffa mig annan plats till höstetingens början.

Under Hovrättstjänstgöringen hade jag bliyit bekant med Sekreteraren i Hovrätten J.G. Svalander (Mäster Jöns kallad), en hygglig samt tillmötesgående man, som brukade anskaffa biträden åt lantdomarna; och efter välvillig anvisning av honom erhöll jag till höstetingens början anställning hos Häradshövdingen på Öland J.J. Caspersson. Vid avresan från Sjögestad till Öland begagnade jag mig av ångbåt kanalvägen till Stockholm, som jag för första gången besökte, och varest jag sammanträffade med min yngre broder Göthe, som hade plats därstädes å ett grosshandelskontor och bodde under tiden hos av mig förut omnämnde Boktryckerifaktorn N. Psilander, dåmera änkling men förut gift med min faster Johanna och hade till husföreståndarinna deras dotter, Sofia Psilander.

Anländ till Öland och Lundegård, som var såväl tingsställe för Ölands Norra Mot (härad) som bostad för domhavanden, påträffade jag därstädes såsom kamrater ett äldre biträde, v. Häradshövdingen G.H. Lembke, Ystadsbo, jämte min ovan bemälde examenskamrat, Dahlström. Vi tre biträden kamperade därefter tillsammans på Lundegård under ett års tid. Öland var ett ganska säreget land. Befolkningen syntes vara något efter sin tid och utgjordes till stor del av sjömän, vilka vistades borta på sjöresor, under det hustrurna och andra hemmavarande fingo sköta jordbruket. Överallt förekommo de s k alvaren, bestående av kalkblandade berg och slätter. Sädesåkrarna voro starkt bemängda med småsten, vilka även voro kalkblandade och fördenskull utgjorde gödningsämnen samt kunde ej utan skada för skörden borttagas från åkrarna. Kroppkakor utgjorde ett allmänt födoämne, som tillagades på många olika sätt.

Domsagan omfattade hela Öland och var delad i två Mot (härader), Norra och Södra Motet med tingsställen, för det förra, såsom ovan nämnts, på Lundegård och för det senare på Färjestaden. - Det juridiska arbetet på Lundegård var fördelat emellan oss tre biträden, varefter allt justerades av Häradshövdingen Caspersson, mera eller mindre grundligt - Till Vintertinget i Söda Motet på tingsstället Färjestaden medföljde jag Hsdgn Caspersson. Tingssalen var under sessionerna oeldad, fastän ganska skarp köld var rådande. Caspersson hade nämligen blivit oense med Konungens Befallningshavande angående bränslet och föredrog att ej alls elda i tingssalen. Vi sutto iklädda pälsar, C. på domstolen och jag vid protokollet. Tingsarbetet var överhuvudtaget eljest icke besvärligt. - Vad livet på Lundegård för övrigt vidkom var detsamma mycket enkelt. Caspersson, en femtioårig, ogift man hade till husföreståndarinna en äldre hushållsmamsell vid namn Eneman. Under sådana förhållanden var det ej så noga med kostymeringen, helst som stället ej ofta besöktes av andra än rättssökande allmoge. Men understundom reste Caspersson med oss biträden på visiter eller bjudningar till grannarna, exempelvis Kyrkoherden i församlingen Lindvall i Köping, Godsägaren Th. Hildebrand på Solberga, Kronofogden J. Eneman på Rosenfors samt Handlandena Markusson och Torrén i Borgholm. Domhavanden på orten stod i synnerlig respekt och åtnjöt stort anseende, vadan jämväl hans biträden bemöttes med högaktning. Häradsh. C. var visserligen en vänlig och oförarglig man men saknade ej småsinne; och i samråd beslöto vi samtliga tre biträden att vid sommartingens slut avflytta från Lundegård. Vad mig särskilt vidkom, var anställningen ej vidare värdefull, enär utsikterna att få hålla ting syntes vara ganska minimala, synnerligast som jag ännu ej var tingsmyndig samt arbetat var ensidigt fördelat och icke förenat med någon inkomst.

I slutet av Augusti 1863 lämnade jag fördenskull Lundegård och hemreste till Broby. Ny tingsplats blev det att söka erhålla, vilket dock avlopp utan framgång, i följd härav jag fram på hösten ånyo reste till Jönköping, varest ej heller tingsplats yppades. På grund härav och då tjänstgöring i Hovrätten endast medförde uppgifter utan nämnvärd inkomst, återvände jag till Broby efter det kamrater i Jönköping utfäst sig att underrätta mig så snart tingsplats kunde erbjudas.

Sedan julhelgen av mig upplevats i Broby fick jag i Januari 1864 besked från Jönköping, att anställning av sagda beskaffenhet vore ledig hos t.f. domhavanden i Sunnerbo härad av Småland, v. Häradshövdingen G. Richter i Ljungby Köping, samt att jag borde tillskriva honom, därest jag ville antaga platsen. Ehuru jag ansåg densamma ej vidare förmånlig, enär i domsagan höllos årligen blott 3 ting, av vilka, efter vad jag antog, Richter såsom själv eftersträvande domsagemeriter ej ville lämna från sig mera än ett ting, samt jag visste, att tingen voro de nästan allra största och besvärligaste under Göta Hovrätt, fann jag likväl skäligt att hellre taga någon än ingen plats och tillskrev R. med påföljd, att jag i Februari anlände till Ljungby. Här blev det att hugga i med arbete och trägna göromål. Richter, som arrenderade domsagan av sin svärfader, Häradshövdingen J.A. Tornérhielm, och vid min ankomst till Ljungby var nygift, fann jag allt sedermera vara en arbetsmyra och ganska vänlig samt human man men mycket sparsam och i sitt uppträdande tråkig. Vi bodde i tingshuset. Till kamrat fick jag efter någon tids förlopp en Skåning, e.o. Hovrättsnotarien J.J. Hollenius, med vilken jag var bekant redan under studenttiden. Til e.o. Hovräusnotane hade även jag under tjänstgöringen i Göta Hovrätt blivit utnämnd. I Richterska familjen förekommo tidtals en eller flera av fru Richters unga systrar, Hilda, Emma och Ida Tornérhielm, samtliga trevliga och glada flickor. Vi biträden jämte ett par andra Akademiskt bildade ungherrar i Köpingen gjorde med damerna under sommartiden flera ganska trevliga utflykter. Dylika nöjsamheter utgjorde välbehövliga avbrott i arbetet och R:s tyngande tråkighet men voro just ej så särdeles lämpliga för de träga arbetsgöromålen, om vilka R. titt och ofta erinrade, fastän man ingalunda fick ligga på latsidan, eftersom de många olika arbetena alltid skulle vara färdiga till varje tings avslutande.

På försommaren 1864 hade jag vunnit sådan erfarenhet i tingsgöromålen att jag fanns duglig att hålla ting; och jag förordnades av Hovrätten att i egenskap av särskild Ordförande i Sunnerbo Häradsrätt handlägga, bland annat, ett brottmål, vari Lanthandlanden Elias Johannesson i Klöxhult åtalats för vårdslöshet och oredlighet såsom konkursgäldenär. Flera motigheter förekommo beträffande detta mitt första förordnande på domarebanan. På den sju mil långa landsvägsresan till Växjö, dit Richter hade särskilt ärende och jag skulle medfölja för att inför Konungens Befallningshavande avlägga domareed, gick vagnen sönder, så att vi, hunno blott halva vägen till Växjö, måste övernatta i byn Ryssby. I Växjö vägrade Konungens Befallningshavande att aftaga denna ed av mig, enär Hovrätten därtill icke lämnat tillstånd. Efter det jag sedermera på grund av Hovrättens tillstånd avlagt domared inför Sunnerbo Häradsrätt, förekom målet emot Elias Johannesson till handläggning inför Häradsrätten å förut utsatt dag, därvid dock gäldenären, som varit häktad men under Richters Ordförandeskap i Rätten satts på fri fot emot borgen av Åklagaren, Kronolänsman E. Blomgren, helt och hållet uteblev från Rätten. I sådant fall skulle Blomgren i stället inträda i häkte; men uppskrämd härav, bad han om anstånd för att till Rätten hämta gäldenären och skyndade att med häst och kärra resa till gäldenärens bostad, belägen inemot tre mils väg från tingsstället i Ljungby, samt lyckades inställa gäldenären. Då mötet därpå företogs och prästbevis angående gäldenären företeddes, befanns han vara mantalsskriven, icke i Sunnerbo härad utan i en häradet tillgränsande socken av Norra Skåne, i följd härav hela Konkursen och ovanberörda därav föranledda brottmål icke borde hava handlagts av Sunnerbo Häradsrätt. En i sanning icke lätt situation! Jag lät dock målet pågå; och gäldenären häktades ånyo av Häradsrätten under mitt Ordförandeskap samt dömdes till fängelse enligt Utslag, som vann laga kraft eller fastställdes -Alla dessa motigheter omtalar jag för att visa, huru mörkt det kan se ut, då man första gången i verkligheten beträder domarebanan.

Richter erbjöd mig därpå att hålla lagtima Höstetinget 1864; men, enär å detsamma skulle bland annat vinna fortsatt handläggning av ett flera gånger förut handlagt, synnerligen vidlyftigt mordbrandsmål, vari flera personer åtalats och hörts inemot ett hundratal vittnen samt Utslag skulle avkunnas på Höstetinget, tilltrodde jag mig icke att hålla detsamma. Sunnerbotingens storlek kan för övrigt inses därav, att jag med biträde var sysselsatt inemot åtta dagar endast med att till varje tings slut kollationera den otaliga mängd expeditioner, som utskrivits från domboken coh protokollen. Befolkningen var processlysten, rätt mycket uppviglad därtill av sämre sakförare.

Efter förordnande av Göta Hovrätt förrättade jag däremot 1865 års Sommarting, vilket räckte först två veckor med sessionsdagar varje dag och sedermera med sessionsdagar var tredje vecka ända till sommarens slut. Det var ett stort och besvärligt ting att utarbeta samt ej lätt för mig att få färdigt, då Richter till största delen undandrog sig att med göromålen taga befattning och biträdet Hollenius ej var vidare erfaren, vartill kom, att den dagliga sammanvaron med fru Richters ovan omförmälda glada systrar, på samma gång som densamma verkande uppfriskande i det trägna arbetet med tingsgöromålen, var åtminstone i viss mån hindrande för detsamma.

Richter fick sedermera till biträde sin svåger, vice Häradshövdingen Werner Tornérhielm; och på vårsidan 1866 lämnade jag tinsplatsen, som av ovannämnda skäl var mindre värdefull och ingalunda förmånlig för meriters förvärvande genom hållande av ting samt tillika förenad med endast ringa avlöning, och avflyttade till Ljungby.


14.

Min broder Alfred hade avlagt Med.Licentiatexamen och på grund därav förklarats för legitimerad läkare samt erhållit anställning såsom extra provinsialläkare i Jämshög av Blekinge, varjämte bestämts att han, som under flera år gått förlovad med Alice Sandberg, skulle med henne fira bröllop på försommaren 1866. Hennes moder, Maria Sandberg, dåmera änka efter Kronofogden, v. Hfdgn Chr. Bog. Sandberg, hade med deras barn bosatt sig i ett sterbhuset tillhörigt hus vid Stehags järnvägsstation i Skåne, och bröllopet var utsatt att där äga rum. Efter ett kortare besök i Broby bevistade jag såsom marskalk detsamma. Bland övriga marskalkar var även därvarande Fil.Doktorn Gottfrid Billing, besläktad med bruden samt tillförne skolkamrat med såväl Alfred som mig, och för närvarande Biskop i Lund. Billing, som ju numera skattas såsom en stor vältalare, ägde vid den tiden ej särskild, större förmåga att hålla tal, åtminstone att döma av talet som han höll vid berörda bröllop. Han orereade huvudsakligen endast om de fyra Stånden, Adel, Prästerskap, Borgare och Bönder, vilka utdömts genom den då nya Represenationsförändringen av 1864; och ingen begrep vad sammanhang detta ämne kunde äga med bröllopsfesten. Men Billing saknade icke mod redan vid den tiden.

Härefter och sedan jag ånyo gjort ett kortare besök i Broby, styrde jag kosan till Jönköping för tjänstgöring i Hovrätten, varest gavs bättre tillfälle därtill, enär flera tjänstemän begagnade sig av sommarledighet. Under nästan hela sommaren 1866 tjänstgjorde jag därpå i Hovrätten, vilken tjänstgöring var förenad med jämförelsevis ej så oäven inkomst, ty jag var förordnad att sköta ej blott Amanuenstjänst utan också jämväl självständig protokollsföring.

Emellertid behövde jag ytterligare tingsmeriter och antog erbjuden tingsplats att tillträdas med Höstetingens början hos Domhavanden i Åkerbo, Bankekinds och Hanekinds härader, Häradshövdingen C.P. Bursie i Linköping. Rätt belåten var jag att få lämna Jönköping, enär koleran, som där utbrutit, vållade allmän förstämning i staden. Men sagda belåtenhet blev ej just av varaktig beskaffenhet, ty redan på Kanalvägen möttes man vid Bergs slussar nära Vreta kloster av underrättelsen, att koleran även utbrutit i Linköping och farsoten vållat flera dödsfall, därvid bland andra Landssekreteraren Lignell därstädes nyligen avlidit av densamma.
Kolerafarsoten tilltog sedermera hastigt i staden och dess omgivningar. Å Bankekinds härads tingsställe i Föllinge blev, under det Hfdgn Bursie, åtföljt av mig, uppehöll sig därstädes för tings hållande, Klockaren under pågående tingspredikan angripen av koleran, så att förrättningen måste avbrytas.

Berörda tingsplats bibehöll jag under återstoden av år 1866 samt 1867, och största delen av 1868. Hade blott förrättat ett av tingen i domsagan, då jag den 14 januari 1867 utnämndes av Göta Hovrätt till vice Häradshövding. I allmänhet fordrades minst att hava hållit 3 ting för sådan utnämning; men det stora och besvärliga Sunnerbotinget, som jag förrättat, och min sommartjänstgöring i Hovrätten utfyllde vad som brast i de vanliga fordringarna. En större mängd ting fick jag därefter förrätta å domsagan. Dessa ting voro dock varken långa eller besvärliga samt ansågos av mig nästan endast såsom lekverk i jämförelse med Sunnerbotingen. Arbetet var för övrigt ganska behagligt. Domboken uppsattes av mig och småprotokollen av en f d Länsman; och Bursie, som var en trevlig och angenäm man, justerade arbetet för de ting, som av honom förrättades. Domsagan var ej mycket inbringande, enär densamma utgjordes av en av de mindre Ostgötadomsagorna. Jag hade bostad och fri kost i Bursies familj samt 300 kronor i kontant lön för året. Livet var för övrigt ganska gemytligt. Ostgötarna, åtminstone där på orten, så den högre som lägre befolkningen, fann jag vara ett redbart och aktningsvärt släkte. Processlystnad förekom i allmänhet icke. Svåra och vidlyftiga rättegångar ej heller, enär befolkningen helst önskade sinsemellan leva i fred. Rangsjuka var ej tillfinnandes på långt när som t ex i Skåne, där företrädesvis adelsmän endast såsom sådana i allmänhet allför mycket värdesättes och respekteras. I Linköping kunde man däremot få se t ex Greven S. i Stora hotellet helt förtroligt sällskapa med en hygglig Östgötabonde. Nämnden i Häradsrätterna var rättänkande och självständig. Rättens Ordförande fick i varje mål, innan Utslagen vid tingens slut avkunnades, hålla ganska grundligt överläggning med Nämnden.

Min företrädare i anställningen hos Hfdgn Bursie hade varit v. Hfdgn Leonard Beckman. Han hade tjänstgjort i Hovrätten men icke funnit sig särskilt tilltalad därav; och på sommaren 1868 föreslog han mig att avbryta min anställning emot en tingsplats hos Domhavanden i Södra Vadsbo, Häradshövdingen K. von Mentzer i Skövde, vilken plats stod öppen för Beckman. Meningen var, att, om jag antog berörda erbjudande, skulle han i stället återgå till platsen hos Bursie. Jag lämnade ej Beckman bestämt svar utan tillskrev i stället vice Häradshövdingen Werner Tomérhielm i Halmstad, som, enligt vad jag inhämtat, övertagit skötseln av Södra domsagan i Halland, omfattande Halmstads, Höks och Tönnersjö härader, och erbjöd mig till biträde åt honom i domaregöromålen. Jakande svar ingick; och vi överenskommo, att jag skulle tillträda platsen med början av Höstetingen 1868.

I Augusti samma år avreste jag fördenskull från Linköping och styrde först kosan till Broby, varest jag bevistade men yngre syster Idas bröllop med Fabrikören David Nordström i Hässleholm. Vi samtliga syskon hade då lämnat det gamla hemmet i Broby hos vår moder, som därpå försålde stället, varest hon med barnen bott, till Handlanden C.L. Hellgren samt flyttade till svärsonen, Apotekaren CO. Hamnström och hans hustru Elise, min äldre syster, och medföljde sedermera dem till Motala, då Hamnström erhållit transport från det mindre inkomstgivande Apoteket i Broby till Apoteket i Motala.

I Halmstad emottogs jag av v. Hfdgn Werner Tornérhielm, med vilken jag blivit närmare bekant under Sunnerbotiden, och återseendet var för oss båda nog så angenämt. Ordinarie innehavaren av domsagan, Häradshövdingen F., var gammal och hade tillämpat föråldrade lagskipningsprinciper. Lagens stadgande, att domaren bör råda parterna till förlikning hade han fullgjort på det sätt, att han hänvisat alla, ej alltför enkla mål till förlikning av förtroendemän, som han enligt sin uppfattning utvalt, en i varje av de tre häradena, i Halmstads härad ”Elias Skomakare” - jag tror, att hans tillnamn eljest var Andersson - i Höks härad Sven Larsson i Möstocka och i Tönnersjö härad Snickaren - jag vill påminna mig, att han eljest bedrev detta yrke - Langlet. Förliktes ej parterna vid första sammanträdet inför dem, hänvisade J. dem till ytterligare förlikningssammanträden, för att parterna vanligen slutligen ledsnade på flera sammanträden och förliktes. Genom detta förfarande hade domhavanden undsluppit att döma i alla, ej alltför enkla mål. Detta var ju ett bekvämt sätt att handhava lagskipningen.

(Oläsligt stycke)

Därefter förrättade jag i domsagan ett ej obetydligt antal ting. Rättegångarna voro jämförelsevis lätta att avgöra, ty befolkningen hade ej fått vid domstolarna ringaste kännedom om vanliga lagstadganden eller allmänt gällande rättsskipning; och tack vare den gamle domhavandens sätt att behandla rättegångarna, föredrogo många att på egen hand avgöra sina tvister förlikningsvis i stället för att söka Häradsrätterna för desammas prövning. Eljest tillbringade jag tiden ganska angenämt i Halmstad. Werner Tornérhielm och jag voro jämnåriga och hade behagligt sällskap med bland andra t.f. Rådmannen vice Häradshövdingen Frans Holm, t.f. Lanträntmästaren, sedermera Landskamreren Gustaf Lindgren, min förut omnämnde examenskamrat, och Länsbokhållaren, sedermera Kronofogden N. Klimarsson(?), den sistnämnde särskilt en på en gång synnerligen duglig tjänsteman och trevlig sällskapskarl. Härunder bodde jag tillsammans med Werner T. i Halmstad och hade allting fritt hos honom jämte 300 kr i avlöning, som dock något ökades.

På sensommaren 1870 bevistade jag min yngre broder Göthes bröllop i Norrköping. Han hade haft kontorsplats hos Grosshandlanden C.O.V. Sandberg därstädes och ingick äktenskap med Sandbergs dotter, Alfhild, på samma gång som han upptogs till meddelägare i firman.

Werner T. och jag flyttade på hösten 1870 till Brostorp, en emellan Halmstad och Laholm belägen egendom, som ägts av Werners broder, v. Häradshövdingen Fredrik Tornérhielm, han, som från en marknad i Ljungby upptog den sedermera världsberömda sångerskan Kristina Nilsson. Emellertid var Werner T. förlovad med Hilda Boye och skulle med henne fira bröllop, varjämte jag förstod, att de gärna önskade, att hennes kusin, v. Häradshövdingen Adolf Stenfelt bleve anställd såsom biträde i domsagans skötsel. Och då härtill kom, att jag ansåg det icke vara till min förmån att längre vara anställd såsom tingsbiträde, enär utsikten att få en egen domsaga hägrade långt bort i fjärran, synnerligast som de ordinarie Häradshövdingarna vid den tiden aldrig voro pliktiga att taga avsked, då pension för dem icke var lagstadgad, beslutade jag att lämna tingsplatsen för att anorledes stäva fram på levnadsbanan. Hade kunnat slå in på landstatstjänst eller advokatverksamhet men hade ej håg för sådant, vilket jag tillika ansåg vara en urspårning, synnerligast som jag redan under så lång tid varit verksam i det egentliga domarekallet. Följaktligen var tjänstgöring i Hovrätten i Jönköping vad som jag närmast hade i tankarna att ytterligare pröva, fastän det ingalunda var behagligt att efter så pass långt arbete på den juridiska banan icke se ett mera bestämt mål för fram….

Fram i december 1870 avreste jag från Halmstad. Vid den tiden fanns ej järnväg därifrån, i följd härav jag reste sjöledes från Halmstad till Göteborg, varest jag dröjde en eller annan dag och träffade därunder en från såväl Studenttiden som tjänstgönngen i Hovrätten bekant kamrat, vice Häradshövdingen Wilhelm Almstrand, som slagit sig ned i Göteborg och tjänstgjorde i Rådhusrätten härstädes. Redan förut hade jag något funderat på att likaledes börja tjänstgöring i Göteborgs Rådhusrätt i stället för att fortsätta resan till Jönköping för att arbeta i Hovrätten. Tjänstgönng därstädes för att varda ordinarie tjänsteman (Hovrättsnotarie) ifall man ej ansågs lämplig till ledamot, vilket ganska lätt kunde inträffa, fann jag ej heller vara något mera eftersträvansvärt. Jag beslöt att närmare överväga saken och reste emellertid till Motala, varest jag tillbringade julhelgen och nyåret hos min svåger, Apotekaren Hamnström och syster Elise, hos vilka även min moder dåmera var boende.






KAPITEL V

TIDEN, DÅ JAG TJÄNSTGJORDE I GÖTEBORGS
RÅDHUSRÄTT EFTER VARTANNAT ÅR SÅSOM
EXTRA ORDINARIE NOTARIE, KANSLIST;
STERBSHUSNOTARIE OCH STADSNOTARIE.


15.

I början av 1871 återvände jag till Göteborg, varest jag kvarlämnat min koffert, innehållande huvudsakliga delen av mina små tillhörigheter, samt hyrde rum och beslöt att åtminstone tillsvidare stanna i Göteborg för tjänstgöring i Rådhusrätten. Men det var ingalunda lätt att få sådant arbete. Ända intill försommaren 1871 erhöll jag protokollstjänstgöring i Rådhusrätten blott under två eller tre sessionsdagar. En bekant kamrat från Studenttiden, v. Häradshövdingen Elis Hård af Segerstad, innehade ordinarie anställning såsom Polisnotarie, och genom hans bemedling fick jag stundom sköta protokollstjänstgöring i Poliskammaren. Men eljest fick jag gå utan arbete; och det var en allt annat än angenäm tid. Skulder, ej så obetydliga, hade jag åsamkat mig alltifrån omkring mitten av Studenttiden, enär, såsom förut av mig omnämnts, mitt lilla fädernearv vid den tiden tog slut och jag saknade andra egna medel att uppehålla mig vid Akademien; och de små inkomsterna under tingstiden hade icke tillfullo förslagit till bestridande av levnadskostnaderna. Härtill kom, att jag icke hade några vidare bekanta i staden, såsom ju också var och är allmänt känd såsom just ej särskilt trevlig för främlingar. Och min ovanbemälde kamrat, v. Hfdgn Almstrand var gift och levde i små samt begränsade omständigheter. Allt detta oaktat stannade jag likväl kvar i Göteborg, mätt på att resa omkring såsom tingsbiträde (domaregesäll) och icke kunnande påräkna någon mer inkomstgivande tjänstgöring i Hovrätten.

På sommaren 1871 fick jag dock fullt upp med arbete; men icke i Rådhusrätten. Jag var nämligen förordnad att i Poliskammaren sköta all protokollstjänstgöring d.v.s. bägge polisnotarietjänsterna. Detta var något, som annars icke plägat äga rum; och nog fick jag erfara, att det krävde strängt arbete. Under tiden bebodde jag ett vid Torggatan beläget rum, vilket jag förhyrde av en familj Lindgren. Fam. hade en strykinrättning, varifrån till mitt rum inkom en hel del värme, som i förening med den rådande sommarvärmen vållade, att jag hade icke särskilt behaglig temperatur i rummet, varest jag måste utarbeta polisprotokollen och alltid hava dem färdiga i rätt tid. Det trägna arbetet tillät ej heller förströelse eller vidare vistelse ute i det fria, vilket nogsamt var påkostande. Men Polismästaren Jac. Löfmark, tycktes hava fattat bevågenhet för mig på grund av den trägna tjänstgöringen, vilket medförde tillfredsställelse.

Ny Stadga för Rådhusrätten och Magistraten i Göteborg hade av Kungl.Majt utfärdats och skulle på hösten 1871 vinna tillämpning. Rådhusrätten, som förut bestått av endast två Avdelningar, skulle i avseende till Stadens tillväxt och ökade innevånareantal arbeta på tre, Avdelningar. De Borgerliga (Illiterata) Rådmansbefattningarna, vilka dittills varit fem till antalet, eller lika många som Justitierådmansbefattningarna (De litterata), vilka likaledes voro fem, skulle inskränkas till allenast två Borgerliga Rådmän, vilka skulle tjänstgöra endast i Magistraten och således icke i Rådhusrätten eller själva rättsskipningen. Av de fem Borgerliga Rådmännen skulle dock de som så önskade få intill sin avgång kvarsitta i Rådhusrätten. Stadsnotarierna, vilka alltid voro examinerade jurister, hade förut varit endast protokollsförande men skulle nu därjämte vara ledamöter, envar likväl blott i mål, vari protokollet av honom fördes.

Det var naturligtvis högst oegentligt, att de Borgerliga Rådmännen, vilka huvudsaldigen utgjordes av juridiskt okunniga, fastän i och för sig hyggliga och aktningsvärda personer, skulle tjänstgöra i Rådhusrätten och där döma i t ex svåra juridiska tvister. Vanligtvis gick det så till, att de iakttogo "tystnadens vältalighet" och, då de vid omröstningen tvungos att utlåta sig, endast yttrade: "instämmer med Ordföranden". Också berättades med anspråk på sanningsenlighet att emellan å en sidan en uppgiven sakkunnig och å andra sidan en namngiven, till Borgerlig Rådman föreslagen, på grosshandelskontor anställd Kontorschef, som uttalat betänkligheter i fråga om förmågan att tjänstgöra såsom Borgerlig Rådman, utspann sig följande samtal; "Kan du icke sitta?" Åjo; det kan jag." "Kan du icke tiga?" "Jo, det måtte jag väl också kunna"! "Ja, det är hela konsten". Och han blev vald till Borgerlig Rådman samt tjänstgjorde såsom sådan i många år, till, sades det, allmänhetens belåtenhet. Men saken var tydligen den, att allmänheten ej förstod sig närmare på eller ägde kännedom om huru det tillgick vid själva tjänstgöringen.

Sedan Göteborgs Rådhusrätt börjat arbeta på tre Avdelningar, bestod densamma av följande ledamöter:

Justitieborgmästaren A.W. Björck. Justitierådmännen J.E. Roy, E.F. Kullman, G. Dickman,
E.H. Brag och P.A. Gabrielsson. Borgerliga Rådmän; G. Tengberg, A.W. Melin, G.
Kennedy, J.A. Risberg och J.G. Bratt. Stadsnotarier: B. Rabe, J.M. Colliander, M.
Lindberg, S. Grönvall, A. Söderberg, A. Löfmark och P Rhodin.

Å Första Avdelningen tjänstgjorde: Björck, Ordf., Roy, Melin, Rabe, Colliander och
Lindberg - å Andra Avdelningen: Kullman, Ordf., Risberg, Gabrielsson, Grönvall och
Söderberg - å Tredje Avdelningen: Dickman, Ordf., Bratt, Brag, Löfmark och Rhodin.

Tengberg var ständigt tjänstledig och Kennedy tjänstgjorde endast i Magistraten.

Magistratsekreteraren G.E. Gjers tjänstgjorde å Första Avdelningen därjämte i egenskap av ledamot och protokollsförande i lagfartsärenden.

Tillika förekommo Aktuarier och en hel del uppåtsträvande jurister, bestående av Ordinarie Kanslister, Polisnotarier m m samt e.o. Notarier, till vilka jag räknades. Flera v. Häradshövdingar, yngre än jag, hade icke i likhet med mig förnötat tiden på tingstjänstgöring utan i god tid börjat arbeta i Rådhusrätten före mig och hade redan ordinarie Kanslist- eller Polisnotarieställning, då jag började tjänstgöringen i Rätten, samt stodo på grund därav alltjämt före mig i befordringsväg. I sådant hänseende fick jag icke tillgodoräkna mig min långa tingstjänstgöring, fastän densamma nogsamt hade gjort mig mera mogen och erfaren såsom domare.

Enligt ovan åberopade Nya Stadgan för Rådhusrätten och Magistraten voro för varje Avdelning beviljat ett årligt anslag av 2000 kr. till extra biträden åt Stadsnotarierna. Det gällde för oss e.o. Notarier att söka anställning såsom sådana Stadsnotariebiträden, vartill antogs två på varje Avdelning, vardera med avlöning av 1000 kr. årligen,. Vad mig vidkom, hade jag tjänstgjort så mycket i Poliskammaren, att jag nästan hade bortglömts i Rådhusrätten, som icke stod i någon gemenskap med Poliskammaren, vadan arbetet i det ena verket nästan ej alls togs i betraktande å det andra. Fram på senhösten 1871 fick jag dock en biträdesplats hos Rådhusrätten å Tredje Avdelningen. Jag biträdde Stadsnotarien Rhodin, som just icke räknades till de mera förnämligare Stadsnoiarierna. Sedan Rådman Dickman valts till Handels- och PolitiBorgmästare, hade jag till Ordförande i Tredje Avdelningen Rådman Brag; och vi drogo just ej jämt. Han var ju i och för sig en nog så utmärkt hederlig och rättänkande man men hade utbildat sig såsom jurist något ensidigt, aldrig arbetat med tingsgöromål och respekterades av andra mycket på den grund allenast, att han en gång avlagt filosofie magistergraden, såsom filosofie doktorsgraden då benämndes. Han hade tillägnat sig ett säreget, juridiskt skrivsätt, nog så exakt men icke överensstämmande med det vanliga juridiska skrivspråket, vari jag fått inöva mig. Gott var det ej heller för mig att efter så lång, på senare tiden till största delen självständig tjänstgöring på ting, få rätta mig efter hans egendomligheter. Han var därjämte synnerligen långsam i handläggningen av rättegångarna. Gick in i petitesser och höll långa överläggningar för prövning av mindre invändningar. Omsider slapp jag också ifrån tjänstgöringen under honom, sedan det beramats, att jag skulle byta med e.o. Notarien, v. Hfdgn Leon. Nyman, som hade tjänstgöring så som Stadsnotariebiträde å Första Avdelningen, vari jag alltså inträdde och fick till Ordförande Justitieborgmästaren Björck, en bra mycket angenämare Ordförande än Brag.

Tredje Rådhuskanslistbefattningen med anställning hos Magistratssekreteraren blev ledig, då jag under första hälften av år 1872 tjänstgjorde å Tredje Avdelningen; och jag ingav ansökan till tjänsten. Vid tillsättningen av densamma gjorde sig lokalpatriotism gällande. Jag fick nämligen till medsökande en e.o. Hovrättsnotarie, v.Hfgdn Sigfrid Wieselgren. Han var en nog så hygglig ung man med meriter betydligt underlägsna mina, om än därvid ej fästes vidare avseende å min fleråriga tingstjänstgöring och arbetet vid Hovrätten. Till åldern flera år yngre än jag hade han icke befattat sig med tjänstgöring på ting längre tid än som var alldeles nödigt för att hålla tre små, lätta ting, och på grund därav varda utnämnd till vice Häradshövding. I Rådhusrätten hade han tjänstgjort allenast en helt kort tid och betydligt mindre än jag. Men saken var den, att han var son till Domprosten i Staden, den vittbekante nykterhetskämpen Pehr Wieselgren. Magistraten utnämnde till tjänsten Sigfrid Wieselgren, vilket jag fann allt annat än rättvist. Men jag ihågkom då, att Justitieborgmästaren Björck, när jag vid hitkomsten anmälde mig hos honom till arbete i Rådhusrätten, visserligen hälsade mig välkommen, med tillägg likväl, att han redan förut ”lovat” en ung man företräde, varmed jag nu fann Björck hava avsett Sigfrid Wieselgren. Vid tillsättningen hade Borgerlige Rådmannen Bratt, oaktat tjänstledig, inträtt i Magistraten och deltagit i valet. Rådmannen Brag skulle efter valet ursäkta sig och yttrade till mig, att vid bestridandet av ifrågakomna Kanslisttjänsten gällde det att vara särskilt hemmastadd i levande språk; och då jag därtill svarade, att i Wieselgrens Akademiska examina ingingo icke levande språk såsom tvångsämne, stod Brag svarslös och förlägen. Ja; så kan det tillgå vid tjänstetillsättningar.

Uthållighet - men icke envishet, såsom kanske med fog tillvitats mina syskon - utgjorde en hos mig förhärskande egenskap, varemot jag genom avslipningar under tingstiden och arbete i kollegiala domstolar nogsamt fick lära mig att icke vara envis; och trots berörda, för mig ogynnsamma tjänstetillsättning samt med frånseende av min mångåriga tingstjänstgöring kvarstannade jag för fortsatt arbete såsom extra ordinarie i Rådhusrätten.

Vad angår Wieselgren fick han sedermera ytterligare förmån av lokalpatriotismen. Jämte det han snart förflyttades från omförmälda Kanslisttjänsten till Sekreterarebefattningen i Poliskammaren, erhöll han av förmögna Göteborgare årliga penningbidrag, så att han kunde gifta sig, blev riksdagsman för staden och valdes, med förbigående av till och med äldre Stadsnotarier, till Rådman samt blev Generaldirektör i Fångvårdsstyrelsen, i vilken befattning han slutade sina dagar för några år sedan.

Wieselgrens begåvning gjorde sig egentligen gällande blott genom författarskap medelst utgivandet av mindre broschyrer i varjehanda litterära ämnen och uppsatser i tidningar. I Juridiken nedlade han ej vidare arbete. Benämningen Justitierådman till skillnad från Borgerlig Rådman infördes av honom, sedan han valts till Rådman.


16.

I början av Sept. 1872 besökte jag Halmstad för att, bland annat, påhälsa därvarande gamla vänner. Och den 10 September ingick jag förlovning med Emma Tornérhielm. Såsom jag här ovan förut omtalat, hade jag blivit bekant med henne under det jag var tingsbiträde hos hennes svåger, t.f. Domhavanden G. Richter i Ljungby. Och då jag återkom till Göteborg, uttryckte kamraterna förvåning över att jag var en förlovad Karl utan vidare framtidutsikter i Rådhusrätten, varest jag redan misslyckats vid sökandet av ovanberörda Kanslisttjänster. Emellertid blev Kanslisttjänsten hos Stadsaktuarien i Rådhusrätten ledig på senhösten 1872, vilken befattning jag skötte på förordnande; och jag sökte tjänsten samt utnämndes av Magistraten till innehavare av densamma den 13 Dec. 1872. Jag fann därav belåtenhet, enär jag sålunda fått ett finger in i verket, fastän tjänsten var förenad med daglig tjänstgöring på Rådhuset och ringa årslön, 1000 kronor. Men varken ute i staden eller i Rådhusrätten hade jag, såsom varande en ganska okänd man, några särskilda försänkningar eller förespråkare, då däremot somliga yngre kamrater hade kanaler i sådant hänseende, av vilka de också visste att begagna sig. Och en vacker dag fick jag av en bland Stadsnotanerna i Första Avdelningen tillsägelse att, som jag var ordinarie tjänsteman och tillika fortfarande skötte biträdesbefattning hos Stadsnotarierna i Första Avdelningen, finge jag lämna sistnämnda tjänstgöring. Detta var för mig ej vidare angenämt.

Ordförande i Rådhusrättens Andra Avdelning, Rådmannen E.F. Kullman, var dock hygglig emot mig. Genom hans bemedling erhöll jag under somrarna förordnanden såsom Stadsnotarie i Andra Avdelningen och under andra årstiden ej sällan tjänstgöring å samma avdelning såsom Stadsnotariebiträde, varjämte jag i tider, då jag under skötseln av min ordinarie befattning såsom Kanslist hos Stadsaktuarien ej hade annat arbete i Rådhusrätten, sysselsatte mig i smått med advokatverksamhet och andra juridiska uppdrag jämte mindre inkasseringar. Jag var bland annat juridiskt ombud för en tobaksfirma, ”Cigarrfabrikören Phoenix”. Ene deltagaren däri, C.E. Lilja, var just den som uppfann och först fabricerade cigarrcigaretter. Bland fabriksarbetama förekom en enkel arbetare av utländsk, jag tror judisk börd vid namn Matias Kaplan, som sedermera här i staden först anlade en tobaksfabrik och numera, ehuru själv okunnig i yrket, innehar och bedriver en större Linnefabrik samt lär bygga ett förnämligt bostadspalats på Lorensbergsområdet, även kallat Gulaschstaden.

Åren gingo; och under jultiderna besökte jag fästmön i Halmstad. Resorna dit och därifrån voro ej särskilt behagliga. Järnväg i den landsändan fanns ej. Stundom omkring eller inemot 20 graders köld under resorna i diligens på landsvägen, vilka alltid skedde nattetid, vållade mången gång, att man vid framkomsten till Halmstad eller Göteborg var nästan såsom en istapp; men, härdad från ungdomen och såsom fästman glad i hågen, föredrog man att utstå därmed.

Vissa tider, i synnerhet på somrarna, under berörda år fick jag lägga manken till och arbeta ganska strängt, enär man ej sällan måste på en gång sköta flera tjänstebefattningar. Jag erinrar mig en sommar, då jag samtidigt var Stadsaktuarie, Kanslist å Stadsaktuariekontoret, Sekreterare i Taxeringkommittéerna och Ombudman i Göteborgs Enskilda Bank.

Under dessa år bebodde jag först, såsom jag förut omnämnt, ett rum, vilket jag förhyrde vid Torggatan av en familj Lindgren, som hade en strykinrättning med värme, varav jag besvärades. Med samma familj flyttade jag till ett vid Köpmansgatan nyinrett rum, vars väggar voro färska och fuktiga av det nya murbruket i dem, att papperen på mitt skrivbord blevo bemängda med väta, vadan jag måste avflytta därifrån. Härefter förhyrde jag två mera enkla rum av en vid Drottninggatan boende Änkefru Kindberg, vilkens döttrar icke försummade att låta sina sångröster förklinga, så att de hördes besvärande in till mina rum. Och slutligen bebodde jag i en av fröken Zaar hyrd lägenhet två små rum i det hus som Hotell Eggertz nu är beläget.

Då jag började tjänstgöringen i Göteborgs Rådhusrätt, åtnjöt denna domstol och har sedermera allt fortfarande, särskilt hos Överrätterna, åtnjutit gott anseende. Enligt mitt förmenande är densamma näst Stockholms Rådhusrätt den bästa underdomstol i landet. Styrkan förklaras därav, att den först och främst är en kollegial domstol, i vilken 3 jurister sitta till doms i varje mål, samt vidare särskild vikt lägges på omsorgsfull handläggning av målen och ej ringa arbete ängas åt protokollsuppsättningen. I dessa avseenden äro Häradsrätterna och de mindre Rådhusrätterna betydligt underlägsna. Emellertid iakttog jag redan vid början av min tjänstegivning i Göteborgs Rådhusrätt, att egentliga och rätta vägen för utbildande av fullt dugliga domare är Hovrätten och Justitierevisionen. Väsentlig skillnad iakttager man också emellan å ena sidan, sådana ordinarie Häradshövdingar, som gått den vägen i sin utbildning, och å andra sidan dem, som blivit ordinarie Häradshövdingar efter att huvudsakligast blott hava varit sysselsatta med tingsgöromål. Göteborgs Rådhusrätt låg så att säga på sidan om den mera instruktiva och mångsidiga domarebanan, eller Hovrätten och revisionen, vilket vållade, att åtskilliga oegentligheter trots dess duglighet och goda anseende insmögo sig. Såsom exempel kan anföras: I fall två Stadstjänare intygade, att de sökt en gäldenär med konkursansökan men icke kunnat träffa honom, enär han uppgavs hava rymt från orten, satte Rätten honom genast i konkurs, fastän i Konkurslagen uttryckligen föreskrevs, att gäldenären i sådant fall först skulle genom Kungörelse i allmänna tidningarna föreläggas att förklara sig över ansökningen. Lagsökning på grund av skuldsedel, ställd till viss man eller order, bifölls icke, förrän densamma försetts med skriftlig transport, ehuru i Utsökningslagen uttryckligen stadgades, att beträffande sådan skuldsedel vore lag samma som i fråga om skuldsedel, ställd till innehavaren. Vidkommande återgångsväxel utdömdes icke för den ytterligare ränta, som tydligt föreskrevs i Växellagen, o s v. Dylika oegentligheter borttogos dock; och kanske jag till ringa del på grund av mitt mångåriga arbete med tingsgöromål i någon mån bidrog till bortläggandet av sådana oegentligheter.

Den förnämligaste bland Rättens ledamöter var Rådmannen F.E. Roy. Vid början av min tjänstgöring i verket började han tyvärr att förlora synförmågan. Det oaktat gjorde han tjänst sedermera i flera års tid och även sedan synförmågan alldeles försvunnit. I de muntliga förhandlingarna å första Avdelningen, där han tjänstgjorde med god hörsel, visade han sig vara synnerligen skicklig och erfaren samt på en gång både så framstående och hygglig men ändock respektingivande, att bättre ledamot av Rätten sannolikt varken funnits eller kommer att finnas. Borgmästaren Björck, Ordförande på Avdelningen och sittande så, att han hade Roy på sin högra sida, var vänlig och trampade honom stundom på foten, då mindre lämpliga yttranden från Roy kunde befaras, eftersom han icke kunde se vilka personer som voro i sessionsrumrnet tillstädes. Under sessionerna inkommo på första Avdelningen flera av Rättens ledamöter på andra Avdelningen samt placerade sig intill Roy och emottogo av honom råd och Upplysningar. Utmärkta Domar författade han. Det tillgick så, att Stadsnotarien hemma hos Roy föredrog målet, varefter han i huvudet ordnade och gjorde upp Domen samt dikterade ned den för Stadsnotarien. I sammanhang med hans dödsfall, utpptäcktes att synförmågan förlorats till följd av en i hjärnan uppkommen tumör, som skadat de dit ledande synnerverna.


17.

Omkring tre års tid hade jag och Emma Tomérhielm varit förlovade, och hon började ej bliva så ung till åren. Beslut fattades, att vi skulle ingå äktenskap, och den 19 Oktober 1875 stod bröllopet hos hennes broder, dåvarande Rådmannen i Halmstad Werner Tornérhielm i hans därvarande villa, Fridhem. Vigselförrättare var den ärevördiga prosten L. Mellqvist i Halmstad, av vilken Emma åtnjutit konfirmationsundervisning.

Ganska besvärligt hade jag haft med anskaffande av bostad åt oss i Göteborg, ty även vid den tiden förekom bostadsbrist i staden. Slutligen och efter mycket springande i staden lyckades jag att förhyra en lägenhet på fyra små rum med kök å tredje våningen av ett vid Kaserntorget. nära intill Gamla Kasernen för Göta Artilleri beläget hus, tillhörigt Bagaren Alex. Flygare, i vilken lägenhet vi efter uppresan hit från Halmstad inlogerade oss. Möbler till lägenheten hade jag inköpt till huvudsakligaste delen i Halmstad. Dessa möbler sammanslogos med en mindre del möbler, som jag förut under ungkarlstiden i Göteborg tillhandlat mig. På sådant sätt blev möbleringen i bostaden ej så oäven. Men husgerådssakema i övrigt bestodo endast av det allra nödvändigaste. Duktyg och Linne hade Emma inköpt, dock allenast så mycket, som kunde anses oundgängligen behövligt. Såväl Emma som jag hade fått vänja oss vid sparsamhet och begränsade behov; och vi funno oss nöjda med våra förhållanden samt lyckliga.

På uppresan från Halmstad medföljde 22-åriga tjänarinnan Ingrid Maria Svensdotter, som av Emma anskaffats i Halmstad och numera uppnått 66 års ålder samt åtnjuter försörjning hos mig på grund av synnerligen långvarig, trogen tjänst.

Bostaden i Bagaren Flygares hus befanns snart behäftad med en märkbar olägenhet. Gärdsplanen var nämligen ovanligt liten och kringbyggd på alla sidor. Husvärden hade fått bageri inrättat i första våningen inne i gården, och då arbetarna i bageriet kort efter midnatt började att klappa degarna samt därmed fortsätta framåt morgonen, uppstod härigenom högljutt buller, som svårt störde nattron och hindrade sömnen för oss i tredje våningen, varest vi inåt gården hade sovrum. Vi blevo till en början av berörda, ej ringa buller mycket nervösa och oroliga. Vanans makt är likväl stor; ty efter ett par veckors tid hade vi redan hunnit vänja oss vid bullret, vilket sedermera märkvärdigt nog icke i vidare mån inverkade störande.

Kamraterna i Göteborg ansågo det vara ett djärvt vågspel av mig att ingå äktenskap. då jag icke hade bättre inkomster samt laborerade med icke oansenliga skulder. Och i viss mån instämde jag däri. Men jag lyckades dock slå mig fram i ekonomiskt hänseende, på sätt framdeles kommer att visas.

Under den efterföljande tidsperioden eller 1875-1879 innehade jag fortfarande och bestred Kanslisttjänsten hos Stadsaktuarien. Min närmaste chef, Stadsaktuarien, v.Häradshövdingen J.A. Lindegren, var en duglig och human tjänsteman, klippt och skuren för Aktuarietjänsten, på samma gång som han var en synnerligen angenäm och hygglig man. Han härstammade liksom jag från Blekinge. Min moder var ungdomsbekant med hans moder, den senare dotter av Kyrkoherden Alexandersson i Lösens och Augerums pastorat, varest min fader, innan han gifte sig, hade anställning såsom Pastorsadjunkt, på sätt jag förut omnämnt i början av dessa minnesanteckningar. Till Aktuariekontoret hade flera av tjänstemännen i verket ärenden; och Aktuariekontoret blev sålunda en samlingsplats, varestjämväl dagens allmänna frågor ej sällan diskuterades. Emellertid fick jag, fastän själva Kanslisttjänsten i och för sig icke var så påfrestande, dock ingalunda vara overksam å Aktuariekontoret. Ofta biträdde jag Lindegren med rena renskrivningsgöromål, såsom t ex efter hans diktamen från Inteckningsprotokollen, införande av inteckningar i hans enskilda rotlar m.m. Man kan tycka, att det ej var vidare lämpligt för mig att efter så många års självständig domareverksdamhet utföra dylikt arbete. Men jag var foglig i tjänsten; och tillsammans med Lindegren blev arbetet aldrig oangenämt. Vidare utförde jag å Aktuariekontoret ett ganska nyttigt överarbete. Jag upprättade nämligen ett firmaregister. Enskilda näringsidkare hade på den tiden icke skyldighet att antaga eller anmäla firma; varemot bolag, som drevo rörelse under firmanamn, voro enligt äldre men fortfarande gällande författning förelagda vid höga böter att till inteckningsprotokollet anmäla sådana firmor; Och angående dem upprättade jag med ledning av Inteckningsprotokollen ett register, som sträckte sig långt tillbaka i tiden samt omfattade en hel del fortfarande, fastän delvis med andra firmainnehavare bestående firmor. Tjänstemännen i Rätten brukade eljest alls icke befatta sig med annat arbete i tjänsten, än som ovillkorligen ålåg dem.

Genom vännen Lindegrens rekommendation fick jag såsom ombud för Stockholms Ensk.Bank att utföra en rättegång vid Rådhusrätten härstädes emot Skand. Kreditaktiebolaget angående betalnigsskyldighet för en av Kred.bolaget överlåten växel till ganska högt belopp. Ombud för motparten var Advokaten, fil.doktorn Ph. Leman, Kred.bolagets ständige Ombudsman. Rättegången avgjordes av Rådhusrätten till Ensk.Bankens fördel. Men detta hade för mig mindre god påföljd. Genom en kamrats bemedling hade jag nämligen fått övertaga en av honom förut hos Kred.bolaget bestridd mindre befattning, bestående i avgivandet av skriftliga rapporter från Rådhusrätten angående lagsökningar, växelprotester, större bouppteckningar och lösöreköp; och en vacker dag erhöll jag från Kred.bolaget meddelande, att min tjänst hos bolaget icke vidare behövdes; vilket var desto mindre angenämt, som-det för mig såsom gift var svårt att mista även små inkomster.

Julhelgen 1876 voro min hustru och jag inbjudna att tillbringa i Motala hos min svåger, Apotekaren C.O. Hamnström därstädes, och hans maka, min syster Elise, samt min hos dem dåmera boende moder. Ditresan på järnvägen från Göteborg var särskilt anmärkningsvärd. En av dagaarna näst före jul bestego vi järnvägen vid härvarande station under väderlek, visserligen några grader under noll men i allo behaglig. Redan i början av resan förmärktes dock, att järnvägskupéema icke voro uppeldade, fastän kölden märkbart tilltog. Och då därvid alltjämt förblev, efterfrågade vi orsaken, vartill svarades, att rören i uppvärmningsinrättningen voro frusna och kunde icke upptinas. Kölden gick under natten upp till inemot 20 grader och kupéerna voro fortfarande ouppeldade. Vi voro icke påklädda för sådan köld; och det blev i synnerhet riskabelt för Emma, som befann sig i det tillstånd, att hon företrädesvis borde iakttaga försiktighet. Lyckligtvis fanns hos medpassagerarna Konjak, varmed vi godhetsfullt förplägades; och jag anser, att intagandet av denna dryck var medlet, på grund varest vi undgingo svårare påföljd av den skarpa kylan på natten. Då vi framkommo till Hallsberg, var järnvägståget sju timmar försenat. Från Hallsberg reste vi på en bibana till Motala, varest vi därpå tillbringade en angenäm julhelg hos anförvantema. Hemresan var dock ej heller utan missöde; ty snömassor hindrade järnvägståget på vissa sträckor att framgå, och vi fingo sålunda insnöade ligga kvar rätt länge på Älgarås Järnvägsstation.

Emmas syster Hilda, gift med Borgmästaren J. Lundeberg i Laholm, hade en dag fått besök av en minderårig torparegosse från Småland vid namn Aron Johansson, som utbjöd till salu leksaker, bestående av djurkroppar, vilka han utskurit i trä; och som dessa syntes vara ovanligt väl tillverkade, samt gossen visade hyggligt uppträdande och gott gry, trodde Hilda Lundeberg, att det kunde göras något av honom. Hon rekommenderade honom hos sin och Emmas fader, Häradshövdingen i Sunnerbo domsaga, J.A. Tornérhielm, som, boende i Landskrona, tog sig an gossen och lät honom genomgå Landskrona femklassiga Elementarläroverk, under det han erhöll bostad och kost hos Häradshövdingen Tornérhielm. Sedan Aron, genomgått berörda läroverk och fyllt 15 år kom han genom min bemälde svärfaders bemedling på försommaren 1877 till Göteborg och erhöll hos mig under tre års tid bostad och kost under det han genomgick Chalmerska Institutet, därvid först min svärfader och sedan han avlidit, grosshandlanden James J. Dickson härstädes erlade till mig betalning för inackorderingen. Aron Johansson tog sedermera anställning hos en skicklig arkitekt i Stockholm, Isaeus, genomgick konstakademin med understöd från Dickson och vistades därefter för högre utbildning i arkitektyrket flera år utrikes, först på Dicksons bekostnad och sedermera på ett Statens resestipendium för Arkitekter. Han hemkom till Sverige just som tvisten om Riksdagshusets uppförande på Helgeandsholmen blev avgjord, antogs till Statens Arkitekt för såväl berörda hyggnadsarhete som uppförandet av det därintill belägna Riksbankshuset samt lever för närvarande såsom en framstående Arkitekt i Stockholm. Hilda Lundeherg fick alltså glädje av sin skyddsling.

Den 5 juni 1877 föddes vår son, Tell. Angående namnet hade varjehanda förslag nämnts. Slutligen överlämnade min hustru åt mig ensam att bestämma detsamma; och som jag ansåg, att namn företrädesvis åsyfta att på bästa sätt skilja personen från andra, gav jag honom berörda, ganska ovanliga namn. Med anledning av barnsängen blev Emma besvärad av distockning och svåra bröstbölder, vilka voro synnerligen smärtsamma ävensom långvariga. Vid sådant förhållande blev nödigt att anskaffa amma åt barnet. För detta ändamål företog jag. åtföljd av Aron Johansson, en resa uppåt Järnvägen samt påträffade efter anvisning i Hemsjö socken omkring en halv mil österut från Norsesunds järnvägsstation en kvinna, som jag medtog till Göteborg, och vilken därpå blev en god amma för Tell.

Fram på sommaren fingo vi besök, först av Emmas moder och därefter av min moder. Givetvis var det glädje för dem att beskåda och för Emma att förevisa det ”vackra” barnet.

Omkring en månads tid under sensommaren 1877 tillbringade vi därefter på Stenungssund, varest vistelsen på landet borta från stadskvalmet verkade välgörande i synnerhet såsom rekreationsort för Emma. Efter hemkomsten avflyttade vi på hösten samma år från hyreslägenheten i Bagaren Flygares hus till en lägenhet i andra våningen av ett Grosshandlanden John Trägårdh tillhörigt hus vid Drottninggatan i närheten av kanalen intill Trädgårdsföreningen. Lägenheten i Flygares hus befanns nämligen synnerligen trång och obekväm, sedan familjen förökats och Aron Johansson tillkommit, varemot lägenheten i Trägårdhs hus var något rymligare.

Sedan Emma och jag blivit gifta tog jag tjänstledighet 6 t 8 veckor under somrarna. Semesterindelning fanns ej; men på läkarbevis meddelade Magistraten på grund av gällande stadganden tjänstledighet, utan avkortning å fastställd lön, under högst 2 månader. Och att erhålla läkarbevis var i allmänhet ej svårt. Reumatism t ex hade många. Sommaren 1878 vistades jag med familj på Brostorp i närheten av Laholm tillika med Sjökaptenen P.G. Beurling och hans hustru Amelie, syster till Emma. Stället var för dem välbekant. Först deras fader och därefter deras broder Fredrik hade ägt och slutligen ägde deras svåger Richter egendomen. Deras moder hade tidtals med de ogifta döttrarna bott där. En ganska angenäm sommar tillbringade vi å platsen. Ofta hade vi från Laholm besök av därstädes boende Borgmästaren Lundeberg och hans hustru Hilda, en annan syster till Emma; och kontrahesök av oss hos dem förekommo lika ofta. På nedrean till Brostorp besöktes jämväl Emmas broder Werner och hans hustru på deras villa Fridhem i Halmstad.

Sommaren 1879 bodde vi på Henån å Orust, i närheten av Richter och hans hustru Wilhelmina, jämväl systrer till Emma. Richter var dåmera ordinarie Häradshövding i Nordal, Sundals och Valbo häraders domsaga samt boende i Vänersborg och hade i likhet med oss förhyrt sommarbostad på Henån. Det var ett mindre samhälle men ganska vackert ställe. Erinras må dock, att tillfällen till förströelser rätt mycket saknades.


18.

Under vistelsen på Henån inhämtade jag av tidningarna, att min gode vän och kamrat, Sterbhusnotarien Axel Hegardt avlidit. Han hade ägt en ovanlig arbetsförmåga men varit sjuklig och nu dukat under för sjukdomen. Genom hans frånfälle hade Sterbhusnotarietjänsten blivit ledig, och jag funderade på att söka densamma. Enligt 9 Kap. 1 par. Ärvdabalken hade Magistraten uteslutande rätt att förrätta bouppteckningar. Beträffande arvsskiften, var däremot icke klart, att Magistraten hade dylik rätt, fastän mången ansåg sådan rätt bestyrkt genom stadgandet i 12 Kap. 2 par. Ärvdabalken, att arvsskiften skulle ske i redliga och trovärdiga mäns närvaro på lika sätt, som tillförene om egendomens uppteckning sagt är. För såväl bouppteckningar som arvsskiften, vilka av Magistraten förrättades, skulle till Stadskassan erläggas viss, bestämd provision, varav en mindre procent innehölls och utgjorde Sterbhusnotariens avlöning. Tjänsten hade tidigare innehafts av Adolf Brusewitz, som emellertid förstod sig på att höja sina inkomster på det sätt, att han jämte en Rådman ofta förrättade arvsskiften såsom enskilda förrättningsmän och på grund därav behöllo själva provisionen oavkortad. Sålunda fortgick det i Adolf Brusewitz livstid; men efterträdande Sterbhusnotarien Gustaf Svanberg väckte därom å Stadens vägnar rättegång, som dock slutligen av Kungl.Majt i Dom den 21 Juli 1874 avgjordes till Stadens nackdel och så, att därigenom fastslogs, att Magistraten saknade uteslutande rätt att förrätta arvsskiften, vadan arvsskiften även kunde förrättas av enskilda personer. Härav följde, att staden ej heller skulle erhålla provision för andra arvsskiften än dem som av Magistraten förrättades. Endast ett fåtal arvsskiften förrättades därefter av Magistraten; och numera lära sådana arvsskiften sällan eller aldrig förekomma, enär sterbhusdelägama därom icke framställa begäran och Advokater, som oftast äro boutredningsmän, vilja helst själva även förvalta arvsskiften i dödsbon. Sterbhusnotarien Svanbergs inkomst av tjänsten blev ganska obetydlig. Hans efterträdare, förenämnda Hegardt, anhöll därpå hos Stadsfullmäktige om viss, bestämd lön för Sterbhusnotarien, vilken anhållan sedermera efter hans frånfälle av Stadsfullmäktige även beviljades. Sterbhusnotarien var ursprungligen endast protokollförande vid bouppteckningars och arvsskiftens förrättande av två Rådmän men blev sedermera förvaltningsman jämte en Rådman.

Efter hemkomsten från Henån sökte jag Sterbhusnotarietjänsten efter Hegardt och utnämdes till densamma den 19 september 1879. Under det jag innehade densamma fortsatte jag, så ofta tillfälle därtill gavs, att tillika tjänstgöra i Rådhusrätten såsom Stadsnotariebiträde och i synnerhet på somrarna, såsom Stadsnotarie. Två av mina kamrater, v.Häradshövdingama E. Mellqvist och L. Nyman hade däremot, för erhållande av tidigare och bättre inkomster, så att säga urspårat från den egentliga domarebanan, i det Mellqvist blivit Stadsfiskal samt Nyman Advokatbiträde och sedermera dispaschör m rn. Emellertid och enär den för Sterbhusnotanen bestämda lönen var tilltagen till mycket begränsat belopp och förenad med skyldighet för Sterbhusnotarien att själv bekosta skrivbiträde och andra utgifter för tjänsten, blev för mig behållningen av lönen för tjänsten ganska oansenlig. Däremot fick min efterträdare, Sterbhusnotarien Fredrik L. Andersson god behållning av tjänsten, enär arvsskatt under hans tjänstetid stadgades och stämplar till densamma av Andersson pålades bouppteckningarna, i följd härav han av stämpelförsäljningen erhöll ganska rimlig, lagstadgad provision, varjämte Andersson förstod att titt och ofta uppvakta Stadsfullmäktige med ansökningar om löneförmåner, vilka ansökningar, såvitt jag. kan påminna mig, oftast blevo, så snart de av Magistraten understöddes, bifallna av Stadsfullmäktige. Härigenom vunno inkomsterna för Sterbhusnotarien betydlig förbättring.

Året 1879 var för mig särskilt märkligt i avseende å anförvanters bortgång. Under detsamma avled min svärfader, Häradshövdingen J.A. Tornérhielm i Landskrona, varest han, fortfarande tjänstledig från domsagan i Sunnerbo, kvarbott. Han var av rätt egendomligt, mycket ombytligt lynne. Under den tid Aron Johansson var hos mig inackorderad och svärfar för inackorderingen erlade betalning till mig, korresponderade vi rätt ofta med varandra, därvid städse ett gott förhållande var oss emellan rådande. I sammanhang med Emmas och mitt bröllop och fastän han ingalunda ägde större tillgångar samt jag icke påräknat någon hemgift, var han hygglig och tillsände mig i sådant hänseende 3000 kronor., efter vad jag fått mig meddelat på särskilt förord av hans son Werner, Rådman i Halmstad, och dennes hustru Hilda, vilka även erhöllo av sin förenämnda fader och svärfader en hel del värdefulla presenter, som han tyckte om. Efter svärfar bekom jag i arv omkring 1000 kronor. Jag överlämnade åt Emma att bestämma, huruvida vi skulle använda medlen till inköpande av piano, som vi saknade, eller insätta penningarna i livränteanstalt för Tell. Hon valde det senare. Kort därefter skrapade jag också ihop och insatte i livränteanstalten likaledes 1000 kronor. Livräntan skulle lyftas, då Tell fyllde - vill jag påminna mig - 18, 19, 20, 21 och 22 år, med en femtedel varje år. Livräntan uppgick slutligen till inalles 4000 kronor, vilket blev för mig ett gott bidrag, efter det han avlagt Studentexamen, till bekostande av hans dyrbara studier och praktiska övningar för inträdet på Jägmästarebanan.

På försommaren 1879 avled jämväl min moder hos svåger Hamnström och syster Elise i Motala. Ursprungligen av en hälsosam och ganska stark natur, hade min moder dock en gång förut haft lunginflammation. Hon fick nu till följd av förkylning samma sjukdom för andra gången och dukade under. Bror Alfred och syster Ida bevistade jämte mig begravningen i Motala. Min moder hade i alla avseenden varit en utmärkt kvinna.

Vid nyssnämnda besök i Motala upptäckte bror Alfred på grund av sina läkarekunskaper, att vår syster Elise besvärades av en redan långt framskriden sjukdom i lungorna. Den kalla och hårda luften i Motala, beläget högt och öppet för de skarpa vindarna från Vättern, hade påtagligen i väsentlig mån föranlett sjukdomen, synnerligast som Elise ditflyttad från det milda klimatet i Broby, på alla sidor omgivet samt skyddat av höga barrskogen; och luftskillnaden i Motala hade varit stor. Det beslöts att hela Hamnströmska familjen skulle nedflytta till svåger Nordström och syster Ida i Hässleholm, vilket gott kunde ske, enär Hamnström bortarrenderat Apoteket i Motala, och jämväl gick i fullbordan, i det Hamnström av Nordström förhyrde och med familjen inflyttade i bostadslägenhet i Nordströms hus i Hässleholm, varest Elise därefter redan i början av December 1879 slutade sina dagar. Hamnström avled också därstädes av bröstsjukdom år 1886. De efterlämnade tre barn, nämligen sonen Adolf, Handelsbokhållare, som för flera år sedan emigrerade till Sydamerika och avled därstädes, samt döttrarna Linnéa, gift med Läroverksadjunkten Georg Rose i Nyköping, och Viola, som vistas hos mig och deltager i hushållsbestyren.

Vidkommande levnadssättet för mig i Göteborg utanför själva tjänstgöringen på Rådhuset, tillbringade jag ungkarlstiden på det för ungkarlar vanliga sättet eller i sällskap med kamrater på deras bostadslokaler eller på restauranger samt bevistade emellanåt teatrar eller andra offentliga tillställningar. Ofta satt jag dock, i motsats till flera andra, hemma i bostaden, sysslande med protokollsskrivning, tidningsläsning eller varjehanda enskilda göromål samt underlät ej sällan att förtära aftonmåltid, då jag därav ej kände behov och besparing härigenom jämväl uppstod i kassan, men förfogade mig också understundom på aftnarna till någon restaurang, vanligtvis "Göta Källare", där jag i allsköns ro intog en enkel kvällsmåltid. Beträffande levnadssättet och umgängeslivet, sedan jag blev gift, hade jag och min hustru icke tillfälle att idka större umgänge. Emma hade ej heller därför vidare smak. Två juridiska kamrater, Advokaten, v.Häradshövdingen Oskar Forsell och Auditören, v.Häradshövdingen, sedermera Mantalskommissarien A.W. Rundberg hade kort efter mig inflyttat till Göteborg, och gift sig, den förre med en av honom från ynglingaåren bekant Vänersborgsflicka, Alma Ahlbom, och den senare med en Häradshövdingedotter, Ottilia Wijkmark. Med dessa familjer idkade vi umgänge och besökte varandra på små, enkla bjudningar. En gammal barndomsbekant till mig från Broby, Bokhandlaren Waldemar Hartelius hade också några år efter mig ingått äktenskap med en Malmöflicka, Jeanna Sandberg, och var med henne boende här i staden. Disponenten Anton Forsell, broder till v.Häradshövdingen Forsell och härstädes även boende, ingick snart också äktenskap med en Skövdeflicka, Jenny Brodén. Kontorschefen hos firman Wilson & Co Torild Wulff, fader till den för icke länge sedan så sorgligt på Grönland omkomne forskningsresanden med samma namn, bodde jämväl här i staden och var gift med en bekant till Emma från Sunnerbotiden, Alfhild Hartman. Med dessa familjer plägade vi stundom även umgänge.

Med på andra, men ej mera avlägsna orter boende släktingar till oss stodo vi tillika i rätt livlig kontakt. Min broder Alfred, dåmera provinsialläkare, bodde på ett boställe, Västorp, i närheten av Vara med sin hustru Alice, född Sandberg; och dem besökte vi rätt ofta samt erhöllo likaledes ganska ofta besök av dem. Emmas föräldrar, Häradshövdingen Tornérhielm, flera gånger förut nämnd här ovan, och hans hustru Sofie Tornérhielm, född Bagge av Söderby, hade ursprungligen i äktenskapet icke mindre än 14 barn, varav 7 söner och 7 döttrar samt 7 med blåa och 7 med bruna ögon. Flera av dem hade avlidit, innan Emma och jag ingingo äktenskap, och flera äro av mig förut här ovan omnämnda. De gifta systrarna och deras män, vilka samtliga bodde på ej mera avlägsna orter, voro: Gustaf Beurling, gift med Emmas syster Amelie och jämte henne boende tidtals på Brostorp, Veinge eller i Halmstad; Gottfrid Richter, gift med systern Wilhelmina, vilka bodde i Vänersborg, samt Ferdinand Lundeberg, gift med systern Hilda och med henne boende i Laholm. Härjämte hade Emma två ogifta systrar, Erika och Ida, båda boende hemma hos modern i Halmstad, av vilka Ida dock tidtals vistades hos oss i Göteborg. Dessutom hade Emma två, likaledes ej mera avlägset boende bröder, Werner, gift med Hilda Boye, vilka bodde i Halmstad, och Adolf, anställd såsom styrman och därefter såsom befälhavare å ångfartyg, som trafikerade linjen Göteborg - Lybeck samt gift med Wilhelmina König av dansk börd och med henne någon tid boende i Göteborg. Ömsesidiga besök hos oss av omförmälda släktingar på Emmas sida och av oss hos dem förekommo ej sällan. Med systrarna syntes Emma trivas synnerligen gott, och ett förtroligt vänskapsförhållande var dem emellan rådande. I deras sällskap med varandra överflödade idel tjänstaktighetsförklaringar och vänskapsbetygelser. Systern Ida bortgick dock rätt snart. Efter ett längre besök hos Richterska familjen i Vänersborg hemkommen till Halmstad, avled hon därstädes av lunginflammation.

På hösten 1879 avflyttade vi från boningslägenheten i Grosshandlande Trägårds hus vid Drottninggatan till Smedsmästaren 0. Guldbrandsens hus N:o 62 vid Kungsgatan. I den förra lägenheten voro alla rummen belägna dels åt norr och dels inåt gården, så att sol aldrig inkom i rummen, varemot uti boningslägenheten N:o 62 vid Kungsgatan de flesta rummen lågo åt söder, i följd varav förenämnda lägenhet var både mera behaglig och hälsosam. Då Emma först skådade densamma, var hon förtjust och benämnde särskilt det ena rummet: "ett litet sött förmak” samt uttryckte beundran över rummens belägenhet åt södersidan invid ”ett litet vackert torg”.

Under min tjänstledighet på somrarna åren 1880-85 vistades vi i Marstrand, där vi bodde på olika ställen. Den ena sommaren uppehöll jag mig dock till största delen i Halmstad, varest jag i därvarande badhus genomgick kallvattenkur, för att råda bot på reumatism i korsryggen, av vilken åkomma jag besvärades sedan flera år tillbaka. Kallvattenkuren hjälpte något för tillfället, men åkomman är till och med för närvarande ännu kvar samt har mera tilltagit än förminskats, fastän jag senare försökt fördriva densamma med massage, gymnastik ävensom elektrisk behandling. Sedan åkomman fortfarit under åtskilliga år trodde jag mig hava upptäckt, att grunden och orsaken till densamma varit, att jag på morgnarna under tiden, då jag var Kanslist i Stadsaktuariekontoret, tog kalla bad i Löfströmska badinrättningen vid Hisingsbron och tjänstgjorde därpå under alla förmiddagar i Stadsaktuariekontoret, med ryggen vänd nära intill ett mestadels öppet fönster, varav vållades drag i ryggen.

Sterbhusnotariebefattningen innehades fortfarande av mig. Tjänsten var rätt lättskött, enär det väsentligaste av expeditionen, uppläsningen av bouppteckningarna inberäknad, kunde skötas av skrivbiträdet, vadan tillfälle gavs för mig att jämväl sköta andra göromål. Stundom förrättades av mig jämte biträdet såsom enskilda förrättningsmän ett eller annat arvsskifte.


19.

Under 1884 på sommaren blevo tre Stadsnotariebefattningar nästan samtidigt lediga. De söktes av Polisnotarien Elis Hård av Segerstad samt mig, Sterbhusnotarie, och Polisnotarien Ludvig Essén. Tjänsterna tillsattes av Magistraten vid ett och samma tillfälle, den 27 juni 1884. Men Magistraten tog sig också före att vid tillsättningen även bestämma oss emellan ordningen, efter vilken vi skulle inbördes anses vara tillsatta och för framtiden vinna befordran; och i sådant hänseende skedde placeringen sålunda: Essén, Grenander, Hård. Denna ordning var inte grundad på längden av arbetstiden i verket utan på den större eller mindre skicklighet, som Magistraten ansåg en var av oss besitta, vilket uppenbart icke var riktigt, fastän Essén möjligen hade sammanlagt längsta tiden bestritt förordnande såsom Stadsnotarie. Hård och jag gingo däremot långt framom Essén i fråga om annan tjänstgöring i verket. Magistraten hade i stället bort, såsom i allmänhet sker i Statens verk vid tillsättning av andra tjänster än chefsbefattningar, först pröva, huruvida vi voro kompetenta och lämpliga för tjänsten och, sedan sådant funnits vara klart, placera oss uteslutande efter arbetstiden i verket, då ordningen skulle hava blivit: Hård, Grenander, Essén. Jag fick behålla min plats i förhållande till arbetstiden i verket. Betydligaste skillnad i arbetstiden förefanns emellan Hård och Essén. Själv tyckte Essén, som var en präktig och god kamrat, att ordningen var oriktig. Men det fick därvid förbliva. Hård slutade sina dagar ej lång tid därefter.

I egenskap av ordinarie Stadsnotarie indelades jag till tjänstgöring på Rådhusrättens andra Avdelning, där jag ofta förut kortare och längre tider tjänstgjort såsom tillförordnad Stadsnotarie, samt med min vän Kullman till Ordförande. Vi arbetade tillsammans och kommo därunder gott överens.

En dag inemot mitten av 1880-talet, under det jag tjänstgjorde såsom protokollsförande hos Magistraten, fick jag emottaga telegram, innefattande den ledsamma underrättelsen, att Gustaf Beurling, gift med Emmas syster Amelie, drunknat i Kalmarsund. Angående honom och hans levnadssaga torde vara lämpligt att i korthet nämna några ord. Hans fader var en ståtlig och aktad Rådman i Stockholms Rådhusrätt. Redan under det sonen Gustaf var yngling ville han sluta skolan och övergå till Sjömansyrket. Fadern önskade däremot, att han skulle välja annat levnadsyrke, och förständigade, att han åtminstone först skulle avlägga Studentexamen. Men genast efter det denna examen av honom avlagts, begav han sig ut på sjön och gjorde långa sjöresor under tillhopa omkring tre år. Efter hemkomsten träffade han i Stockholm en jämnårig skolkamrat, som, tillfrågad av Beurling vilket levnadsyrke han, kamraten, skulle välja, avgav, enligt vad Beurling själv för mig uppgivit, det för minst sagt om friskhet vittnande svaret: "Av mig kan ingenting bliva ... far min var en skojare och mor min en h..a". Svaret var påtagligen överdrivet om icke alldeles sanningslöst samt i varje fall synnerligen fräckt och ohyfsat. Fadern hade varit en högt uppsatt ämbetsman i Stockholm, och sonen, Beurlings kamrat, blev slutligen icke mindre än - President i en av Sveriges Hovrätter. Beurling avlade därpå sina Styrmans- och Sjökaptensexamina och blev efter någon tid Navigationslärare i Härnösand, varest han formerade bekantskap med Emmas syster Amelie, som vistades å den närbelägna, deras broder Fredrik vid den tiden tillhöriga egendomen Sanna, och blev förlovad med honom. Bröllopet var enkelt och stod under min Halmstadstid i Veinge, där brudens moder då var boende, och bevistades av mig, bland andra. Därefter förde Beurling befäl å fartyg, trafikerande utländska hamnar, först å ett mindre fartyg, "Rota", och sedermera å ett större fartyg, "Garibaldi", som genom bemedling av en med honom bekant sjöfartskamrat i Stockholm anskaffats för att föras av Beurlmg såsom befälhavare. Fartyget utgick från Stockholm, fört av Beurlmg, men befanns redan vid ankomsten till Calais eller Cardiff i Frankrike angripet av röta eller skada i bottnen och måste därför kvarligga en längre tid samt undergå en omfattande reparation, gick därefter till Guanoöarna utanför Sydamerikanska västkusten men fick i Sydamerika göra haveri, varjämte fartyget kondemnerades och Beurling kom hem såsom en skeppsbruten befälhavare. Efter någon tids vistelse hemma i Södra Halland ordnades så, att han jämte andra skulle i Oskarshamn låta bygga ett ångfartyg med honom som befälhavare. Fartyget byggdes färdigt och kallades ”Malmöhus" samt skulle trafikera västkusten och Skåne; men redan vid fartygets provresa utanför Oskarshamn sjönk detsamma ned i Kalmarsund och Beurling slutade sina dagar, på sätt här ovan omnämnts. Icke mindre än 7 Sjökaptener hade medföljt på provresan. Befälet hade vid tillfället förts av annan Kapten än Beurling. Olyckan hade skett på det sätt, att vatten inträngt genom ventilerna, vilket ingen förut observerat, eftersom nästan alla uppehållit sig på däck.

Beurling var en intelligent och mångkunnig man. Hans utseende påminde mera om fransman än svensk. Han var icke blott ovanligt sjörättskunnig utan även t ex urmakare, astronom och matematiker. Såsom prov på hans mångsidighet må anföras, att hos min svärmoder förefanns en hel lunta handlingar, innefattande fordringar, som tillfallit henne och hennes döttrar. Hon hade, såsom framgår av vad här ovan nämnts, 2 söner och 3 mågar, vilka voro jurister. Men ingen av dem hade velat taga befattning med utredning och fördelning av fordringarna. Beurling skydde däremot icke arbetet utan verkställde utredningen och fördelningen; och han utförde arbetet alldeles utmärkt. För Emmas och hennes syster Idas del - Emma hade nämligen genom testamente av Ida erhållit hennes andel, sedan hon, såsom ovan nämnts, avlidit - bekom jag sålunda tilhopa inemot 4000 kr. med skyldighet likväl för mig att betala ränta därå till svärmor under hennes livstid, vilket också av mig ordentligt fullgjordes.

Trots ovannämnda ledsamheter, i vilka fadern fått pröva Sjömanslivet och i synnerhet hans olyckliga slut, lämnade hans son Konrad Beurling redan vid femton års ålder och blott några år efter faderns bortgång hemmet i Laholm samt begav sig ut på sjön, glad i hågen och vid genomresan i Göteborg viftande för mig med en hundrakronorssedel, som modern kärleksfullt i sina mycket begränsade förhållanden, eller möjligen hennes svåger Borgmästaren Lundeberg, som med faderlig omsorg ägnade sig åt Beurlings barn, tilldelat unge Beurling vid avresan hemifrån. För honom gick det lyckligare. Han for över till England, antog tjänst i utrikes sjöfart, hemkom efter omkring tre års förlopp och avlade sina Styrmans- och Kaptensexamina samt blev först Styrman och därefter reservlöjtnant i flottan samt befälhavare å ångfartyg, tillhörande Svenska L'loyd, gifte sig samt övergav sjömanslivet och blev egendomsägare, i vilken egenskap han för närvarande med sin hustru Anna, född Fredholm, bebor egendomen Margreteberg ej långt från Vänersborg och är förnämligast på grund av giftermålet samt köp och synnerligen förmånlig försäljning av den vackra och skogrika egendomen Vänersnäs invid Vänern, en bland de i ekonomiskt hänseende bäst situerade egendomsägarna i Västergötland.


20.

Under min tidigare tjänstgöring vid Göteborgs Rådhusrätt sökte jag två gånger Borgmästarebefattningar. Först gällde det Borgmästeriet i Ulricehamn. Då jag en dag här i staden träffade en skolkamrat från Kristianstadstiden, Fritz Dahlberg, boende i Ulricehamn, uppmanade han mig kraftigt att söka sagda befattning. Visserligen tillsättas, såsom känt är, sådana tjänster av Kungl.Majt men utnämningar är ju nästan uteslutande beroende av Stadsfullmäktiges val före tillsättningen; och Dahlberg påstod, att han i Ulricehamn ägde gott anseende samt innehade en hel del befattningar och med säkerhet kunde genomdriva, att jag bleve av stadsfullmäktige vald till Borgmästare därstädes. Jag reste dit och gjorde ett par uppvaktningar, varjämte Dahlberg, som bodde på en vacker villa, hemma hos sig hade för mig en bjudning, varest han emot mitt bestridande för gästerna redan presenterade mig såsom stadens Borgmästare. Valet skedde sedermera, därvid största antalet röster likväl icke tillföll mig utan en medsökande, Victor Ekenman, som även utnämndes till tjänsten. Saken var i väsentlig mån den, att Dahlbergs anseende i staden dåmera var i nedgående; dock var det ju alltid vänligt av honom, att han medelst berörda åtgöranden gjorde sitt bästa för mig. Härefter sökte jag Borgmästeriet i Kungälv. Men där hade jag nästan inga försänkningar och till befattningen valdes samt utnämndes en medsökande, John Petersson. För motgången i omförmälda valärenden tröstade jag mig med förhoppningen att vinna bättre lycka framdeles i tiden och jag är längesedan nöjd med att jag icke erhöll någondera av berörda Borgmästerier.

Vår son Tell växte upp och frodades samt hade ett synnerligen friskt utseende och var rak i ryggen såsom mamma själv, som såsom ogift understundom betecknades av dem, vilka icke påminde sig hennes förnamn, den av fröknarna Tornérhielm som ”för sig så väl”. Vid 4 års ålder var Tell med i nacken nedhängande lockar till och med efter vad som påstods ett vackert barn. Men en dag promenerade jag med honom i Trädgårdsföreningen, då av mötande personer den ene efter den andre med sina utrop uttalade beundran över ”de vackra lockarna”, vilket jag fann icke vara nyttigt för gossen att höra, i följd härav lockarna bortklipptes. I synnerhet som han i hemmet icke hade andra barn att sällskapa med, sattes han snart i fröken Eva Rodhes småbarnsskola, varest han under första året i den s k lekklassen blott sysselsattes med små nöjsamma göromål och handarbeten, såsom utskärningar i trä m m. Särskilt nyttigt var det emellertid, att han i skolan fick vara tillsammans med andra barn. Sedan han ej så få år gått i fröken Rodhes skola, förflyttades han till Fil. Doktorn Annersteds och extraläraren Laurins privatskola, varest han åtnjöt undervisning i flera år. Han skickade sig allt fortfarande till glädje för oss föräldrar.

Vidkommande mina egna finansiella omständigheter hade jag nogsamt fått erfara, att å domarebanan, åtminstone under det första tiotalet av år, ingalunda inbringades på långt när sådana inkomster som jag föreställt mig och varom i början av dessa minneanteckningar av mig omnämnts. Allt fortfarande måste jag till följd av de små inkomsterna under tingstiden och Hovrättstjänstgöringen skuldsätta mig hos den hygglige Morbror Möllerberg och andra samt i bankinrättningar; och å skulden till Möllerberg hade jag icke betalt räntan under alla åren. Emellertid uppgjordes slutligen skulden till Möllerberg på det sätt, att till honom enades av min moder full kontant betalning för hela kapitalet med ränta, efter vad jag vill påminna mig av medel, som hon hade innestående hos Möllerberg. Min moder fick därigenom fordran av mig, varå med tillägg av några få andra hennes tillgodohavanden hos mig skuldsedel av mig utfärdades till henne den 10 september 1874 å 3000 kr., med av henne välvilligt medgivet förbehåll om befrielse för mig att därå betala ränta under hennnes återstående livstid. Då min moder därefter avled 1879 och befanns, tack vare förståndig skötsel, efterlämna ej så obetydliga tillgångar, som man eljest kunnat tro avkvittades vid arvsskiftet efter henne berörda skuldsedel å den på mig belöpande femtedelen av arvet efter henne eller 3571 kr 92 öre. Efter hand infriade jag andra mindre skulder, så att endast en skuld å 2000 kr. till min broder Göthe återstod; och längre fram i tiden, sedan jag årligen betalt ränta till honom samt blivit Rådman, infriade jag medelst kontant betalning till honom även min broders berörda fordran, så att jag blev alldeles skuldfni; vilket kändes behagligt.






KAPITEL VI

TIDEN, DÅ JAG TJÄNSTGJORDE I GÖTÉBORGS
RÅDHUSRÄTT I EGENSKAP AV JUSTITIERÅDMAN
OCH VICE ORDFÖRANDE I ANDRA AVDELNINGEN.


21.

Sedan Rådmannen av Justitieklassen Gustaf Svanberg blivit utnämnd till Handels- och Politieborgmästare här i staden, blev en Justitierådmansbefattning ledig i Göteborgs rådhusrätt. Jag sökte densamma och var på grund av min tjänstgöringstid i Rätten, med frånseende av sådana äldre Stadsnotarier, som ej gärna ifrågaställdes, närmast att komma i åtanke vid tillsättningen. Emellertid saknades icke andra, som ämnade uppträda såsom medsökande, därav en Assessor i Göta Hovrätt och en synnerligen betrodd tjänsteman i drätselkammaren härstädes. De avstodo dock slutligen att inlämna ansökningar till befattningen, då Stadsfullmäktige, vilka skulle avgiva röster till tjänsten, kunde jämväl rösta på jurister som icke sökte densdamma. Att bli vald till Rådman i Göteborg var på den tiden icke så lätt. Flera äldre Stadsnotarier hade i förut skedda val förbigåtts. Som den ovan angivna Hovrättsassessorn hade försänkningar i släktingar och gamla vänner här i staden, samt åsyftade tjänstemannen i Drätselkammaren hade förmånen att vara mera än jag känd i Stadsfullmäktige, gjorde jag på vänlig uppmaning av Borgmästare Svanberg uppvaktning hos 8 av honom utpekade fullmäktige, av vilka en särskilt framstående vid uppvaktningen yttrade till mig, att med hänsyn till "grannlagenhet" - varmed av honom antagligen åsyftades min långvariga tjänstgöring just i Rådhusrätten och därigenom samlade egentliga meriter för befattningen - det kunde förutses, att omröstningen i Stadsfullmäktige komme att utfalla till min förmån. Valet skedde; och jag erhöll hos Stadsfullmäktige nästan alla rösterna.

Stadsnotarierna Harald Lindbäck och Ludvig Essén hade ej lång tid förinnan av Stadsfullmäktige utsetts till Justitierådmän och vi blevo alla tre på en gång inför Magistraten installerade i befattningarna av Landssekreteraren Henr. Westin, åtföljd av Länsnotarien Carl Hafström, varjämte Landshövdingeämbetet för mig utfärdade fullmakt å tjänsten den 18 Mars 1886. Det kändes allt angenämt att efter så många års arbete i domaregöromål hava uppnått en alldeles säker samt något så när inkomstgivande domarebefattning. I egenskap av Justitierådman fick jag kvarstanna å Rådhusrättens Andra Avdelning, där jag förut tjänstgjort såsom Stadsnotarie. Å varje Avdelning tjänstgjorde två Rådmän jämte Stadsnotarier. Den ene rådmannen var Ordföranden och den andre vice Ordförande. Rådman Kullman Ordförande och jag blev vice Ordförande å Andra Avdelningen.

Snart nog insattes jag härefter tillika i en hel mängd kommunala sysslor. Under yngre åren hade jag varit ledamot och Ordförande ävensom Sekreterare i Bevillningstaxeringarna. Tid efter annan invaldes jag nu till ledamot i Drätselkammaren, ledamot och Ordförande i Kristine territoriella och Tyska församling. Gemensamme härmed, ledamot, Ordförande och Sekreterare i Begravningsstyrelsen, ledamot och vice Ordförande i Kyrkonämnden samt ledamot i Byggnadsnämnden. Detta allt blev för mycket för mig att jämte domaregöromålen i Rådhusrätten medhinna, vadan jag måste avsäga ledamotskapet i Drätselkammaren, som hade långvariga sessioner minst en dag i veckan. Övriga omförmälda kommunalsysslorna, fastän alldeles lönlösa, ansåg jag mig däremot skyldig att bibehålla och däraefter fortfarande bestrida, på sätt som skedde, somliga av dem under flera och de andra under en längre följd av år.

Brukligt hade varit, att de av Justitierådmännen i Rådhusrättens Andra och Tredje Avdelning, vilka önskade emottaga uppdrag att vara Rättens Ombudsmän i Konkurser, förordnades därtill av Rådhusrätten i Första Avdelningen, varest konkurserna handlades. Vanligtvis voro Ombudsmännen tre till antalet. I varje konkurs förordnades en Ombudsman, som i Första Avdelningen uttogs efter lottning emellan de tre för sådan befattning avsedda. Bland dem insattes på senare tiden även Stadsnotarier. En sådan syssla blev ledig; och jag hade redan av Första Avdelningen utsetts att emottaga uppdraget, då en dag Handelsborgmästaren Svanberg, fastän han icke hade med konkurserna att skaffa, med högan röst påstod, att, ifall jag förordnades till den lediga Ombudsmannaposten, detta komme att väcka ovilja i hela staden, enär det ej längre tåldes, att Rådmännen hade dylik befattning. Jag trodde icke därpå men lät emellertid förmå mig avstå från dylika förordnanden intill dess nästa nya ledighet inträffade. Och vem erhöll den åt mig redan utsedda platsen? Jo; Stadsnotarien Pontus Rhodin, allmänt ansedd icke vara lämplig för sysslan men gift med en syster till Svanbergs hustru. Först omkring tio år därefter inträffade en ny ledighet; och då blev jag visserligen förordnad. Men detta räckte för mig ej mera än ett par år, enär lagförbud dåmera blivit stadgat för domstolsledamöter även om deras tjänstgöring var såsom vad mig angick förlagd till sådan Rättens Avdelning, som icke befattade sig med konkurser. Därigenom, att jag icke var Rättens Ombudsman under ovan angivna tio åren gick jag emellertid förlustig en god extra inkomst. Man beräknade, att av sysslan kunde en var av Ombudsmännen hava en inkomst av omkring 1500 kr. Men jag sökte förlika mig med händelsen och icke vara gramse på vare sig Svanberg eller Rhodin, väl vetande, att sådant kan förekomma i alla Kollegiala verk. Svanberg hade ju för övrigt, på sätt ovan nämnts, välvilligt biträtt mig, då jag sökte Rådmansbefattningen, och Rhodin var äldre än jag i verket.

På senare åren hava sysslorna att vara Rättens Ombudsmän i konkurser hos Rådhusrätten härstädes nedsjunkit, så att desamma anförtros blott åt de yngsta hos Rådhusrätten anställda tjänstemännen eller extra Notarierna, vilka äro att anses i väsentlig mån allenast såsom protokollsförande åt sysslomännen i konkurserna.


22.

Såsom förut nämnts, hade Emma och jag under flera föregående år förhyrt och bebott sommarlägenheter i Marstrand. Omsider befanns dock vistelsen för Tell därstädes icke så lämplig, enär endast sparsamma tillfällen förekommo för barn av hans ålder att i staden få passande sysselsättning, vadan de så mycket hellre önskade att komma ut på sjön, vilket vara oroligt för föräldrarna. Jag förhyrde huvudsakligast på grund därav i stället sommarbostad på Ljungskile från och med 1886, varefter vi bodde därstädes oavbrutet under icke mindre än elva somrar eller till och med 1896. Vi hade bostad i en Sjökaptenen J. Persson tillhörig villa, benämnd Simmerslund, från vilken man hade en härlig utsikt över Ljungskileviken, som flyter in från segelleden emellan Orust och fastlandet, där Ljungskile är beläget. Jag hade indelat somrarna på det sätt, att jag under första tiden reste på ångbåt från Göteborg ditupp varannan Lördag eller Söndag och kvarstannade några dagar samt under återstoden av sommaren var tjänstledig och tillbringade tiden uteslutande på Ljungskile. Omgivningarna på platsen voro synnerligen vackra, bestående huvudsakligast av hög barrskog, på fina ställen blandad med ek- och annan lövskog, samt små insjöar, omkransade av skog och höjder. Rätt ofta sysselsatte vi oss med promenader till sjöarna samt idkade aborrfiske i dem, av vilka den ena benämndes Skarsjön och en annan Kolbengtseredsjön. Vidare foro vi ut på segelturer med en skeppare vid namn Reinhold, som städse var villig och läto oss förhyra hans segelbåt, vilken vid sådana tillfällen fördes av honom själv, därvid vi besökte vackra ställen vid segelleden, såsom Stillingsön, Korsviken m fl.

Redan under första sommaren på Ljungskile hade jag ursprungligen och närmast för Tells del ditförskaffat några par vackra rasduvor, för vilka jag fick inreda duvslag på östra gaveln av en Kapten Persson tillhörig uthuslänga. Och snart inköpte jag och ditförde flera andra duvor av utländsk ras. Tell brydde sig ej länge vidare om duvoma, utan blev det nästan endast jag som skötte dem men jag studerade också rätt grundligt deras liv och leverne samt uppehöll mig långa stunder på stegen vid dörröppningen till duvslaget. Sedan duvorna på somrarna förökat sig, så att jag hade en hel koloni på 40 f 50 duvor eller mera, slaktade jag på hösten större delen, varav Emma förstod att tillaga god stek. Om vintrarna måste jag hålla de överlevande innestängda i duvslaget, på det att höken icke skulle anamma dem. Men så kommo stora råttor och banade sig väg in i duvslaget samt anställde förödelse bland duvorna i följd varav jag beklädde hela duvslaget invändigt med bleckplåt, varigenom råttorna utestängdes. Av duvoma hade jag gott nöje. Efter avtal skötte Kapten Perssons jungfru dem på vintern.

Under vistelsen på Ljungskile företog Emma långa promenader och strövtåg i den vackra trakten, därvid hon vanligtvis åtföljdes av sin knähund, Tusse, en liten synnerligen omtyckt vit pudel med kolsvarta ögon och nos.

Tell hade fått ett salongsgevär och började snart å Ljungskile att skjuta småfåglar samt fortsätta med att skjuta vilda duvor, rapphöns m m och blev en hel jägare, försedd med bättre gevär och jakthund. En roddbåt hade jag förhyrt åt honom, och snart fick han av Mamma ett lakan, varav förfärdigades ett segel, med vilket han försökte sig i segling. Omsider räknade han ut och föreställde mig, att hyran för roddbåten uppginge till omkring samma belopp som räntan i köpeskillingen för en mindre segelbåt eller snipa samt förmådde mig att åt honom inköpa en skeppsbåt, vari han av Sjökaptenen Persson erhöll närmare undervisning i den ädla seglingssporten. Han blev sålunda rätt kunnig i segling och gjorde på de senare somrarna med segelbåten stundom ganska långa turer för idkande av jakt. Mycket oroligt var det dock, då han var borta från Simmerslund längre tid på dagen än som påräknats och särskilt när han någon gång kvarstannade borta över nätterna på avlägsen ort för att kunna idka jakt därstädes tidigt på morgonen.

Rätt ofta erhöllo vi på Ljungskile besök av släktmedlemmar såsom av min bror Alfreds familj i Vara och Emmas svåger Richters familj i Vänersborg.

De elva sommarvistelserna på Ljungskile utgjorde nog, sedda tillsammans den angenämaste och lyckligaste perioden i vårt liv; och då jag vid slutet av 1896 års sommar för alltid lämnade platsen, skedde det ej utan vemod. Vi hade troligtvis kvarstannat där ytterligare flera somrar ifall ej hinder uppstått därav, att Kapten Persson till mig framställde, att han icke ville längre till oss uthyra mindre än hela villan, däri vi hade bebott allenast nedre våningen, å vilken framställning vi destomindre kunde reflektera, som familjen kom att förminskas, i det att Tell, som dårmera avlagt Studentexamen, skulle flyga ut från hemmet och vistas å annan ort; varom mera framdeles.

Den vackra trakten på Ljungskile och särskilt dalsänkningen nedanför Tjöstelsröd, Översten Fjellmans storslagna bostad, har numera till sin nackdel betydligt förändrats genom järnvägens framdragande och belamringen därstädes av här och var samt sinsemellan utan ordning uppförda byggnader.

Min svärmoder, änkefru Sofie Tomérhielm, avled hastigt i Halmstad den 5 Mars 1887. Dödsorsaken var antagligen hjärnblödning eller hjärtförlamning. Hon hade under livstiden med sina många barn varit en utmärkt kvinna. Ingalunda osjälvständig, men arbetssam, saktmodig, uppoffrande och trots alla de olika omständigheter och förhållanden, i vilka hon levat, välvillig och förnöjsam.


23.

På sommaren 1887 företog jag, åtföljd av Tell, tio år gammal, en resa till Skåne för att återse gamla vänner och orter. Vi reste med ångbåt från Göteborg till Malmö och därifrån på järnväg till Lund, varest jag sammanträffade och med nöje sällskapade med kamrater från Skolan och Akademien, Gustaf Olof Olsson och J. Jacobsson, vilken senare dock icke vistades vidare vid Akadedmien sedan han avlagt Studentexamen. De hade nu en Advokat- och Inkasseringsbyrå häri staden. Det var med säregna känslor jag återsåg den gamla lärdomsstaden, varest jag haft varjehanda upplevelser. Vi reste därifrån till svåger David Nordström och syster Ida i Hässleholm, där vi uppehöllo oss ett par dagar, och reste vidare till Kristianstad, varest jag återsåg gamla Elementarläroverket, dåmera Brissmans hotell, i vilken byggnad jag gått i skola och insupit vetande under åtta, långa år. Den utanför byggnaden befintliga fästningsvallen, på vilken, såsom jag förut omnämnt, Ynglingen B skickade sig mindre anständigt till ynglingarna under pågående sånglektion för Direktören E-g inne i läroverket, var nedriven och ersatt med en ganska vacker och lummig parkanläggning, vari serverades varor från hotellet och jag tillbringade en trevlig afton i sällskap med gamla sidokamrater i Skolan; Alfred Herrström, som, efter det han i Lund avlagt såväl Studentexamen som den teoretiska delen av prästexamen, lämnat studierna och slagit sig ned i Kristianstad, sysselsättande sig med skrivgöromål. Härefter besökte vi Lantbrukaren Hjalmar Olin i Näsby utanför Kristianstad och hans hustru Fredrique, född Möllerberg samt dotter till min dåmera avlidne, flera gånger här ovan omnämnde förmyndare och välgörare Hovkamrer J. Möllerberg. Olin hade förut varit Lantbruksbokhåilare hos Möllerberg och biträtt honom i förvaltningen av Råbelövs stora fideikommissegendom samt därefter inköpt en lantbruksgård i Näsby, i vilken vi besökte familjen; Bemälde Olin och hans hustru, bägge numera avlidna, voro föräldrar till Doktorn Oscar Olin, som nyligen utnämnts till Konungens förste livmedikus och för närvarande i sådan egenskap åtföljer Konungen på hans rekreationsresa till Rivieran. Morbror Möllerberg, såsom jag förut benämnt honom, hade samtidigt med att han lämnade förvaltningen av fidedikommisset, sedan detsamma fått en ny ägare, inköpt ett par hemman vid namn Tomarp och belägna i närheten av Råbelöv intill den tillgränsande Råbelövssjön samt sammanslagit hemmanen och å dem uppfört emot sjösidan en ganska trevlig manbyggnad med uthus. Han slutade även där sina dagar, 80 år gammal. Min tacksamhetsskuld till honom glömmer jag aldrig.

Egendomen innehades nu och brukades av hans son, Karl Möllerberg, omnämnd förut av mig och bekant för sina storartade fruktodlingar. Dit reste vi i sällskap med Hjalmar Olin jämte familjemedlemmar; och var det särskilt för mig angenämt att där vistas hos min gamle vän Karl Möllerberg, med vilken jag varit äldre kamrat i Kristianstads skola och på sista tiden därstädes även sammanboende. Hans fruktodlingar voro synnerligen sevärda. Jordmånen var starkt kalkblandad och på grund därav särdeles lämplig för fruktodling. Jämväl inne i själva sädesåkrarna hade han radvis planterat fruktträd. Jag antager, att han förvärvat grundläggande kännedom i dylik odling, då han efter avlagd Studentexamen genomgick Alnarps Lantbruksinstitut, och därefter vidare utvecklat kunskaperna däri, då han var anställd i egenskap av lärare i en lantbruksskola i närheten av Halmstad. Å Tomarp hos honom och hans familj tillbringade vi ett par trevliga dagar. För endast några månader sedan avled han å Tomarp, den redbare och fridfulle vännen. Från Tomarp begåvo vi oss till gamla Broby, platsen för mina barndoms- och ynglingaår. Vi gästade därstädes v.Kronofogden 0. Wiberg och hans hustru Aurora, född Rubin, hos vilken familj jag under min förutvarande, mångåriga vistelse i Broby åtnjutit godhet och gästvänlighet. De voro bägge sådana där uppoffrande personer, som icke visste huru mycken vänlighet de skulle bevilja gästerna och särskilt ungdomen, dit jag vid den tiden räknades. Från Broby reste vi åter till Ljungskile och Simmerslund; och därmed slutades den nog så behagliga Skåneresan.

Med ingången av år 1888 skulle K.förordningen den 13 Juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura vara gällande och vinna tillämpning. Icke blott alla bolag utan även alla sådana enskilda handlande och näringsidkare, vilka hade bokföringsskyldighet, skulle enligt berörda K.förordning idka rörelse under firmanamn samt därom göra skriftlig anmälan hos Magistraten, som hade att pröva anmälningarnas riktighet. Av Magistraten anförtroddes åt mig att emottaga anmälningarna samt åt dem, vilka även borde vara åtföljda av stadgade bevis om god frejd m m, ägna förberedande granskning och, sedan de av mig föredragits hos Magistraten och av Magistraten godkänts, inskriva firmoma och deras innehavare i särskilda registerböcker, vilkas upprättande jag hade att ombestyra. Synnerligt som i staden förefanns en betydlig mängd personer, vilka det ålåg att fullgöra berörda anmälningsskyldighet, blev sagda, åt mig anförtrodda uppdrag ett drygt arbete, vartill jag måste använda alla lediga stunder under längre tider år 1888, därvid jag biträddes av Mantalsskrivaren Gösta Andersson, som av mig därtill utsetts och var till god hjälp i arbetet. De lagstadgade avgifterna för registreringen skulle tillfalla mig emot det jag bekostade samtliga därav föranledda utgifter, bland vilka förekom avsevärd kostnad vid firmaanmälningarnas kungörande i tidningarna, Posttidningen och en ortens tidning, avlöningen till Andersson m m. Men jag får medgiva, att behållningen blev ganska god, fastän arbetet, såsom ovan nämnts, upptog dryg tid. Under en längre följd av därpå följande år skötte jag fortfarande sagda registrering, enär firmomas innehavare förändrades och nya firmor tillkommo, vilket dock verkställdes med endast obetydlig behållning.

Största delen av sommaren 1888 förekom jag icke på Ljungskile utan i Göteborg. Saken var nämligen den, att Tell skulle intagas i Latinläroverket härstädes, och för sådant ändamål idka privatläsning för extra lärare vid läroverket. En av de första dagarna i Juli bröto vi upp från sommarbostaden på Simmerslund och förfogade oss in till hyreslägenheten i Kungsgatan 62 här i staden. Tell åtnjöt härefter undervisning av lärarna, därvid jag övervakade, att han påläste läxorna och fann honom i sådant hänseende rätt flitig. Till uppmuntran för honom begåvo vi oss ibland ut till Långedrag, varest vi njöto av badning och vitlingsfiske. Hemma i lägenheten var ej vidare trevligt, ty en grundligare reparation verkställdes däri, varigenom en hel del otrevligheter uppkommo. Jag måste t ex begagna jungfrukammaren till skrivrum. Frågas; var jag icke en snäll och uppoffrande fader, som sålunda för Tells skull icke blott övergav sommarnöjet på Simmerslund utan även utstod obehagligheter i bostadslägenheten inne i staden? Tell fick emellertid belöning för fliten därigenom, att han, i olikhet med flera i undervisningen tävlande kamrater, vann inträde i tredje klassen av läroverket.

För att söka bot för reumatismen i korsryggen vistades jag under en sommar i senare hälften av 1880-talet en månads tid på Helsjön i Marks härad, där jag av de såsom badbetjäning anställda Markstöserna ingneds med den därvarande gula gyttjan, utan att jag likväl härav förmärkte vidare förbättring. Av enahanda anledning företog jag en annan sommar under berörda tid en resa till Stockholm och rådfrågade Specialisten Professor P.J. Wising, som ordinerade gyttjebad vid Västkusten. På grund därav och då gyttjebaden i Ljungskile endast voro av alltför primitiv beskaffenhet, vistades jag en månads tid i Lysekil och begagnade mig av därvarande gyttjebad. Större förbättring förmärkte jag likväl ej heller därav; och som jag fann ensamheten för mig i Lysekil ej särskilt angenäm, återvände jag med nöje till Ljungskile och Simmerslund, varest Emma och Tell uppehöllo sig och tillbringade trevliga dagar i sällskap med släktingar.


24.

Min gode vän v.Häradshövdingen Oskar Forsell hade beslutat att med sin hustru Alma Forsell på sommaren 1890 företaga en resa till Tyskland för att därstädes bese olika trakter och städer samt där i landet förekommande sevärdheter, vartill de funno desto större anledning, som de aldrig förut rest eller sett sig om utrikes. De sökte övertala mig, som icke förut besökt annan utrikes ort än Köpenhamn, att medfölja på resan och fingo även Emma att vara dem behjälplig att förmå mig därtill. Slutligen ingick jag på förslaget. Vi reste på järnväg till Trelleborg, vidare sjöledes till Stralsund och därifrån på järnväg till Berlin, varest vi uppehöllo oss flera dagar och besökte, bland annat, Muséer, Teatrar och andra märkvärdigheter. Härifrån bar det av till Sachsiska Schweitz och Dresden, varest vi uppehöllo oss likaledes i flera dagar, beskådande åtskilligt sevärt. Reste därifrån till Leipzig och med en mindre diligensvagn till Schwedenstein, Gustaf II Adolfs dödsplats vid Lytzen. Platsen var omgärdad med ett högt, genombrutet järnstaket, inom vilket blommande växter voro planterade. Av blommorna plockade jag och medtog hem några exemplar, varjämte vi i den därintill planterade barrskogen intogo en enkel måltid, serverad av en såsom vaktare på platsen anställd invalid, som deltagit i ett av krigen, vari Tyskland varit invecklat. Vidare reste vi in i Thyringen och besökte den lilla bergstaden Eisenach, varifrån vi förfogade oss upp till det nära därintill högt belägna, från reformationstiden bekanta slottet Wartburg, där vi besågo bland annat Lutherkammaren, vari Luther vistats, och ett därvarande skrivbord, som påstods hava begagnats av Luther och vara alltsedan den tiden bibehållet i kammaren. Nästa uppehållsort var Frankfurt am Main, där jag såsom mera ovanligt påträffade i ett större orangeri 'blommande" palmer. En gren därav medtog jag hem och sammanflätade med blommorna från Schwedenstein, vilka båda minnen för närvarande och sedan flera år tillbaka sitta inom glas och ram på ena väggen i mitt skrivrum. Vi begåvo oss härefter till Mainz och bestego därstädes en av de ångbåtar, som trafikera floden Rhen samt kvarstannade ett par dagar i staden Koblenz, belägen ungefär vid mitten av floden, och fortsatte därifrån på Rhen till Köln. Det var synnerligen intressant att beskåda de många, högt belägna gamla borgarna och slotten invid floden och vinbergen nedanför dem. Men vattnet i Rhen var gult och smutsigt samt ingalunda av behagligt useende. I Köln voro vi inne i den mångbeskrivna Kölnerdomen. Katolikerna sprungo i kyrkan titt och ofta in i biktstolarna och ut därifrån; och i ett särskilt oss förevisat rum i kyrkan beundrade vi en sedan äldre tiden bibehållen samling av kyrkliga föremål, å vilka förefanns synnerligen dyrbar rikedom på guld och ädla stenar. Resan fortsattes därifrån till Bremen och Hamburg, i vilka städer vi gjorde ytterligare uppehåll. I Bremen fingo vi för första gången skåda spårvagnar, spårvagnar framdrivna medelst elektricitet; och i Hamburg företogo vi en angenäm färd runt omkring sjöarna Stora och Lilla Alstein samt beundrade de intill sjöstränderna uppförda storslagna och dyrbara villorna, omgivna med fina vackra parkplanteringar. Slutligen bar det av till Lybeck; och bestego vi där ett av Halländska ångfartygsbolagets båtar, varå, synnerligast som det i Tyskland av oss befunnits icke vara just så förträffligt beställt med mathållningen och födoämnena, vi i sällskap med befälhavaren å fartyget med nöje intogo en välsmakande Svensk sexa. Hemresan gjordes därefter på berörda fartyg till Göteborg, varest jag skildes från Forsell och hans maka samt jag därpå anträdde sjöledes på ångbåt färden till Ljungskile och Simmerslund, Där Emma och Tell emottogo mig och återseendet firades under högönsklig välmåga för oss tre samtliga.

På senhösten samma år företog Emma, på det hon skulle erhålla någon gengäld för min Tysklandsresa en järnvägsfärd till Stockholm, där hon under flera veckor gästade Arkitekten Aron Johansson, förut omnämnd av mig och dåmera gift med en dam av Tysk börd, som fångat honom under hans vistelse utrikes i och för yrket. Emma hemkom fram mot julen och fann Stockholmsresan hava varit behaglig. Aron Johansson skildes sedermera i äktenskapet med den Tyska damen och är numera omgift med Ida Johansson, född Ullman. Hans 60- årsdag firades helt nyligen på storartat sätt i Stockholm; och tidningarna innehöllo flera hyllningsuttalanden.

Vad beträffar min tjänstgöring i Rådhusrätten fortgick arbetet under årens lopp sin gilla gång; och jag fann trevnad av detsamma och de med kamraterna gemensamma göromålen i Andra Avdelningen. Under tjänstledigheten på somrarna hade jag ofta från Göteborg medtagna protokollen i vidlyftiga mål samt författade förslag till domar och Utslag å dem, vilket jag fann utgöra omväxling i sommarvistelsen och lämpligt arbete under regniga dagar samt eljest mindre god väderlek. Sådant arbete underlättade givetvis för mig ävensom kamraterna i Rätten det under tjänstgöringen erforderliga domstolsarbetet. Numera besvära sig ledamöterna i Rätten i allmänhet ej alls med dylika göromål under tjänstledigheten.


25.

Min svåger Färgerifabrikören David Nordström i Hässleholm avled år 1893. Då han ingick äktenskap med min syster Ida idkade han en ganska lönande färgerirörelse med däri inbegripen garnhandel uti en honom tillhörig fastighet i Hässleholm samt ägde och brukade därjämte ett av honom inköpt hemman i närheten. Oförståndigt nog överlät han därefter färgerirörelsen och blev i stället, vad han antagligen ansåg låta mera klingande, Bankdirektör, därvid han dock bibehöll äganderätten till fastigheten vari färgerirörelsen bedrivits. Men bankdirektörstjänsten avlönades med endast 600 kr. årligen, fastän lönen sedermera något förhöjdes, då färgerirörelsen däremot lämnade betydligt större, behållen inkomst. Vid sådant förhållande hade levnadskostnaderna påtagligen överstigit inkomsterna, varav åter följt, att han åsamkat sig och vid sitt frånfälle efterlämnade ej obetydliga skulder, vilka syster Ida fick övertaga. Det hade ej hjälpt, att hon företagit sig att idka manufakturhandel, varå hon dock icke förde böcker, i följd härav hon ej heller kunnat bedöma huruvida handelsrörelsen gick med vinst eller förlust. Efter några års förlopp sålde hon hemmanet och sitter nu kvar i fastigheten, vari färgerirörelsen bedrevs, samt har sin bärgning av hyresinkomster från fastigheten, varmed hon syns vara nöjd och belåten. Med dylika inkomster förräntar hon därjämte kvarvarande skulder i boet efter mannen. Välvilligt stöd åtnjuter hon antagligen tillika av sin son, Apotekaren Paul Nordström, som arrenderar Apoteket i Hässleholm samt är en redbar och skötsam man. Förutom sonen har hon i äktenskapet med Nordström en dotter, Anna, gift med Stationsinspektoren Anton Öhrstrand i Sävsjö.

Mina umgängesvänner under 1890-talet och sedermera voro förnämligast förut omnämnda v.Häradshövdingarna Oskar Forsell och Emil Mellqvist. Huvudsakligen genom Forsells försorg bildades 1895 av oss jämte v.Häradshövdingen Leonard Nyman en klubb, benämnd ”206” på grund därav, att antalen av åldersåren, som vi uppnått, uppgingo sammanslagna till detta belopp. Jag var till åldern den äldste och Nyman den yngste av de fyra ledamöterna. Klubben avsåg sällskaplig sammanvaro företrädesvis hemma i familjerna men även ute i enskilda lokaler å restaurangerna. Mera oskyldigt kortspel fick jämväl övas i klubben; I densamma hade vi under en längre följd av år många trevliga sammankomster. I synnerhet i Forsells gästvänliga hem förekommo de ganska ofta. Han var den, som oftast gjorde framställning om klubbledamöternas sammankallande och anordnade i sammanhang därmed i sitt hem understundom baltillställningar för ungdom, på det att hans unga döttrar skulle få roa sig och njuta glädje. Nöjsamma kostymeringar och lustiga upptåg saknades ej heller. Under årens loppp adjungerades som ledamöter i klubben Forsells broder Disponenten Anton Forsell, f. Kaptenen Greve Filip v. Schwerin och Assuransdirektören J.P.L. Andersson. Samtliga äro avlidna, med undantag av mig och Andersson; och klubben är numera ett minne blott. Med vemod tänker jag tillbaka på allt det trevliga, som man fick uppleva i klubben.

Vidkommande min son, Tell, fortsatte han med undervisningen i Latinläroverket. I de övre klasserna hade han i franska språket en svår lärare, Lektorn A. Widholm. För min del hade även jag stort besvär att skaffa Tell lärare under ferierna i sagda språkämne, vari Widholm gav honom underbetyg och på grund därav privatläsning erfordrades. Emellertid hade Tell vid avslutningen av vårterminen 1895 blivit uppflyttad i klassen 7,2 eller översta klassen, då jag erinrade honom, att han borde tänka på blivande levnadsyrke. Jag uttalade därvid såsom min mening, att han syntes vara lämplig för den juridiska banan. Därtill svarade han, att densamma nog också förespeglade honom, men att han hellre önskade bliva jägmästare. Gott inseende, att han därvid tänkte på nöjet att idka jakt, som han, såsom jag förut omnämnt, ivrigt bedrivit, genmälde jag, att en jägmästares egentliga sysslande avsåge att sköta skogar och icke att idka jakt, vartill han svarade: "det vet jag"; "Nåja", sade jag, "då får du söka att komma in på jägmästarebanan", men tillade, att för vinnande av inträde i den förberedande skogsskolan på Omberg i Östergötland, vilken skola alla, som sökte sig in på Skogsinstitutet i Stockholm, hade att först genomgå, erfordrades vitsordet "godkänd" i ämnena Matematik, Fysik och Kemi i Studentexamen från Högre Realläroverken, i följd härav det syntes vara nödvändigt för honom, som skulle taga Studentexamen i Latinläroverket, vari fordringarna i sagda ämnen vore lägre än i Realläroverken, att under sista året innan han avlade Studentexamen i Latinläroverket förskaffa sig privat undervisning i dessa ämnen. På grund härav åtog sig Lektorn i Latinläroverket P.G. Laurin att i matematik och fysik - men icke i kemi, som ej lästes i Latinläroverket - lämna Tell enskild undervisning, varav ynglingen också regelbundet begagnade sig. Men det blev ändock icke lätt att få honom in på Omberg. Vid slutet av vårterminen 1896 avlade han Studentexamen i Latinläroverket med betygen "Med beröm godkänd" i Matematik och "Godkänd" i fysik. Nästa dag därefter gick han upp i Högre Realläroverket och examinerades i Matematik och fysik samt erhöll i det förra ämnet vitsordet "Godkänd" men i det senare ämnet endast "Med tvekan Godkänd". Vi tillbringade därefter sommaren på Simmerslund, varförinnan Tell ingav ansökan till Föreståndaren för Skogsinstitutet att vinna inträde i Skogsskolan på Omberg och med hemställan att, såsom dittills varit brukligt, få komplettera betygen efter undervisning särskilt i kemi under vistelsen på Omberg. Ansökningen avslogs; och det förklarades, att bruket att få komplettera betygen efter undervisning på Omberg dåmera vore bortlagt. Vid sådant förhållande fanns ej annan utväg än att på annat sätt fullständiga betygen. För detta ändamål reste jag med Tell omedelbart efter sommarvistelsen på Simmerslund upp till Stockholm. Efter åtskilliga motigheter därstädes lyckades jag slutligen att inlogera honom hos en förutvarande Artillerikapten, Öberg, som var lärare i en privatskola, vilken förestods av en Ingenjör Berwald och vari fömämligast ynglingen förbereddes till inträde i Tekniska Högskolan. I sagda privatskola ävensom av Kapten Öberg hemma hos honom samt av en bland lärarna på Skogsinstitutet, vilkas betyg, efter vad jag antager, gällde lika med betygen från Realläroverken, åtminstone såvitt det angående kemi och fysik, erhöll ynglingen på hösten 1896 enskild undervisning i dessa ämnen, varefter han inemot jultiden sistnämnda år återvände hem till oss i Göteborg, försedd med fulla betyg i samma ämnen. Men därmed var det icke tillräckligt att kunna med någon säkerhet hoppas komma in på Omberg. Många sökande funnos alltid; och där intogs årligen blott ett begränsat antal. För vinnande av inträde dit fordrades i allmänhet också att hava deltagit i praktisk verksamhet i skogsmannayrket. Det blev då ingen annan råd för Tell än att söka få sådan verksamhet hos någon ordinarie jägmästare. Efter förhörande hos dylika tjänstemän fick jag omsider plats för honom hos Jägmästaren i Södra Skånes revir C.O.V. Schönberg. Och hos honom vistades Tell under första halvåret 1897. Han var närsynt på grund varav svårighet att få rent betyg i sådant hänseende av läkare jämväl uppstod. Men, efter förnyad ansökan om inträde på Omberg samt med gott betyg från Schönberg, som tillika, efter vad Tell höll före, särskilt verkat för honom hos föreståndaren för Skogsinstitutet, intogs han slutligen såsom Skogselev på Ombergs Skogsskola. Ej heller därmed var dock allt klart. Sedan han under sommaren 1897 ett par veckors tid vistats på Omberg, tillskrev han nämligen Mamma, att hans ögon icke voro så beskaffade, att han vore lämplig för yrket, enär han icke förmådde lära sig att efter endast ögonsikte utstaka räta linjer. På uppmaning av Emma reste jag upp till Omberg. Vid framkomsten dit möttes jag av Tell, som dåmera glad i hågen förklarade, att han av en kamrat därstädes fått lära sig linjeutstakningen, så att allt var gott och väl, varmed såväl jag som Tell uttalade belåtenhet. Han fortsatte därpå med skogsövningarna på platsen: Men alla ovan omförmälda besvärligheter hade ställt sig hindrande redan så att säga på tröskeln till det av honom tilltänkta levnadsyrket.

I December månad 1896, kort före Tells hemkomst från Stockholm, avled min broder Alfred i Vara, varest han under de senare åren varit boende. Han hade både under ungdomsåren och i mannaåldem varit av en frisk och kraftig natur. Men provinsialläkartjänsten var en ansträngande befattning. Läkaredistriktet var omfångsrikt och endast en del därav försett med järnväg. Oftast var det för honom att skakas på skjutskärran för att fullgöra sjukbesöken. Han hade goda anlag för tillfredsställande av matlusten och förtärde gärna maträtter, som han tyckte om, i ymniga kvantiteter, vilket nog icke var så nyttigt, synnerligast som motionen på skjutskärran var för mycket ensidig. Efter en del års förlopp och sedan han blivit tjock och fet inställde sig njurstensplågor, varefter otillfredsställande hjärtverksamhet jämväl tillstötte samt besvärade honom. Och huvudsakligen den senare åkomman, som alltmera tilltog, vållade hans bortgång. Han efterlämnade en ganska försvarlig och för en provinsialläkare mera ovanligt god ekonomisk ställning. Men han hade haft god praktik och ansågs särskilt styv ifråga om diagnosen (bestämmandet av sjukdomens art och grunden för densamma). Hans snälla hustru, Alice, lever ännu, boende ensam i Hallsberg; och deras fem döttrar äro alla gifta med skötsamma och i sina yrken dugliga män, Frida med f.Provinsialläkaren Carl Aug. Florén, boende numera i Kumla i närheten av Hallsberg, Mea med Stadsingenjören i Uddevalla, Herder Lindeberg, Maria med Överinspektoren vid järnvägen Hugo Flyckt i Göteborg, Hanna med fabriksidkaren, v.Konsuln Martin Löthman i Hälsingborg och Sigrid med Ingenjören och Bankdirektören Gottfrid Thaermenius i Örebro.

För ett par år sedan avled i Norrköping även min yngre broder Göthe, som idkat grosshandel därstädes Några år dessförinnan hade jämväl hans hustru, Alfhild, bortgått. Göthe tillbringade nog de senare åren, sedan han upphört med affärsverksamheten, i för mycken sysslolöshet. Han lär företrädesvis hava suttit hemma samt blott läst tidningar och rökt tobak. Under en sommar i början av 1900-talet, efter det han upphört med grosshandeln, besökte jag honom på den invid Göta Kanal vackert belägna lantegendomen Rundstorp, som han efter svärfadern C.O.V. Sandbergs frånfälle övertagit såsom ägare och brukade. Göthe såväl som hans hustru Alfhild befunno sig då i högönsklig välmåga. Han efterlämnade en ej just oansenlig förmögenhet, förvärvad dock till god del genom arv efter svärföräldrarna. Två söner levde efter, Max, Fil. Licentiat och Civilingenjör samt Rektor och föreståndare för Tekniska skolan i Eskilstuna, samt Sven, Fil Doktor och Lektor i Allmänna Läroverket i Västervik. De hava bägge utgivit tryckta broschyrer angående seglingskonsten, Max i vad det vidkommer segling i luften och Sven beträffande segling på vattnet.

Alla mina syskon hava numera, då jag 1920 skriver detta, slutat sina levnadsdagar med undantag av syster Ida i Hässleholm.


26.

Under ledigheten somrarna 1897, 1898 och 1899 vistades jag med Emma i Båstad. Den första sommaren hade jag förhyrt obesett en bostadslägenhet därstädes hos en Änka vid namn Pella, vilken lägenhet ej var vidare behaglig, varemot vi de två senare somrarna bodde i Krassows villa i en ganska trevlig, fastän ej just så rymlig lägenhet. Köpingen, som tillika utgjorde badort, fann jag vara vackert belägen nederst å den långsträckta sluttningen från Hallandsås och höjderna vid sidan därav ned till havet, som utgjordes av den vidsträckta Laholmsviken. Men denna vik var ett dött hav, varå nästan alls inga fartyg voro till finnandes; och i Köpingen var det tyst och stilla samt gatorna till största delen tomma på människor. Tilfällen till förströelser saknades. Lämplig plats kunde badorten anses vara för personer, som företrädesvis önskade vistas i frihet eller söka rekreation, men icke för dem, som tyckte om någon livlighet. Dock var restaurangen på det högt belägna Pershög ett ställe, varest synnerligast vid och omkring måltiderna icke var brist på besökande; och utsikten från den breda verandan på den sidan av byggnaden, som vette åt havet, var synnerligen vidsträckt och till och med bedårande.

I Båstad sammanträffade jag med två dåvarande stormän. Biskopen Gottfrid Billing och Generaldirektören i Fångvårdsstyrelsen Sigfrid Wieselgren, med vilka jag förr i tiden varit kamrat, med Billing i läroverket i Kristianstad och vid Akademien i Lund samt med Wieselgren vid Rådhusrätten här i Göteborg. Om dem har jag förut talat i dessa minnesanteckningar, likväl allenast helt kort, i synnerhet beträffande Billing.

Wieselgren såg man ofta promenera helt ensam, gravitetiskt och synnerligen självbelåten samt med avmätta steg på den smala trottoaren vid ena sidan av torget i köpingen; och, vad Billing angår, torde det icke vara ur vägen att i detta sammanhang skriva mera fullständigt angående hans av mig kända frammarsch inom de teologiska irrgångarna.

Hos Kronofogden v.Häradshövdingen Chr. Bog. Sandberg i Broby, kusin med Gottfrid Billing och förut även omtalad av mig, förekom under min Studenttid i början av 1860-talet i egenskap av Informator för Sandbergs tre söner en begåvad Student vid namn Carl Schmidt. Med såväl Schmidt som Billing hade jag varit kamrat i Kristianstads läroverk, varifrån de dimitterades till Universitet, Schmidt, född 1835, omkring 1 1/2 år före mig och Billing, född 1841, flera år efter det jag dimitterades. Under studenttiden i Lund och redan på de sammanträden med Kristianstads Avdelning, vilka tidigast bevistades av Billing, därvid jämväl jag var tillstädes, kastade sig Billing med en viss pondus genast in i diskussionen angående alla förekommande frågor och skickade sig för övrigt visserligen icke ohövligt men ändå på ett sätt, som ansågs bättre anstå en äldre student än, såsom Billing var, en Novisch (nybakad). Både Schmidt och Billing blevo därefter i Lund Fil. Doktorer och Teologie docenter samt aspirerade bägge såsom sådana att i sinom tid varda befordrade till närmast högre trappsteg eller Akademiadjunkter i Teologiska fakulteten. Schmidt, som dock under årens lopp antagligen alltmera började befara, att Billing, som 1868 ingått äktenskap med en dotter till dåvarande Teologiprofessorn i Lund, sedermera biskopen i Linköping Ebbe Gustaf Bring, skulle, fastän mycket yngre till åldern än Schmidt, varda framför honom föredragen vid tillsättning av Adjunkturbefattning, fann omsider lämpligtast att ej längre kvarstanna vid Akademien utan sökte i stället samt erhöll 1871 lektorat i Teologi vid läroverket i Västerås, varigenom en för Billing eljest ganska farlig rival gjordes såsom sådan i väsentlig mån oskadlig. Detta var ju lyckligt för Billing; och kort därpå eller 1872 utnämndes Billing till Teologisk Akademiadjunkt i Lund. Sedermera lyckades han ånyo stiga i de akademiska graderna i det han 1881 blev Teologie Professor därstädes samtidigt med det Schmidt ytterligare drog sig tillbaka och sökte Kyrkoherdebefattning i Hedemora i Dalarna, till vilken befattnings innehavare han likaledes 1881 utnämndes; och i densamma kvarstod Schmidt fortfarande, tills han för flera år sedan slutade sina dagar.

Biskopsstolen i Västerås stift hade blivit ledig, och till innehavare av densamma skulle av prästerskapet i stiftet företagas omröstning emellan dåvarande Teologiprofessorn Gottfrid Billing i Lund, förutvarande Teologidocenten, dåmera Kyrkoherden i Skåne Sven Libert Bring, halvbroder till ovanförmälde Kronofogden Sandberg och likasom Sandberg kusin till Billing, samt Domprosten i Västerås Johan Herman Björnström. Kontraktsprosten Åkerblom, som innehade Kyrkoherdebefattning inom Västerås stift, erhöll, enligt vad hans son, Fil. Doktorn Fredrik Åkerblom, en trovärdig man, för mig berättat, en dag ett handbrev från Ärkebiskopen A.N. Sundberg i Uppsala, i vilket brev Sundberg, under förklarande, att han erfarit hurusom olika meningar uppkommit inom Stiftets prästerskap om vem de skulle rösta på till Biskop, tillrådde Prosten Åkerblom, vilken Sandberg visste vara en i Stiftet ansedd Kyrkoherde, att sammankalla vördiga prästerskapet till möte, varest de kunde närmare förhandla i saken och om möjligt åstadkomma någon större enighet ifråga om valet. Nedantill i brevet, förklarade Fredrik Åkerblom, var därjämte, vilket var det mest karaktäristiska, tecknat:
"Nec lapis, nec ventus". Med det förra uttrycket (varken sten) ansågs brevskrivaren åsyfta Sven Libert Bring och med det senare (ej heller vinden) Domprosten Björnström. Att benämna den förre "stenhård' var synnerligen obefogat, enär jag, som i ungdomsåren var bekant med Sven Libert Bring, kan intyga, att han i stället var en snäll och synnerligen vänlig samt hjärtlig man; och vad beträffar Björnström, som jag däremot icke kände, kan likväl antagas, att beteckningen ”vindflöjel" var åtminstone betydligt överdriven. Emellertid anordnade Prosten Åkerblom, enligt vad Fredrik Åkerblom tillade, det föreslagna mötet, som hade till påföljd, att Billing, som förut varit nästan helt och hållet okänd bland prästerskapet i Stiftet, erhöll vid valet de flesta rösterna, samt blev 1884 utnämnd till Biskop i Västerås. Härmed bör bemärkas, att Biskopen Bring var icke blott svärfar till Billing utan även intim vän med Ärkebiskopen Sundberg, alltsedan de bägge samtidigt voro Teologiprofessorer i Lund; och det torde med skäl kunna antagas, att Ärkebiskopen Sundberg ifråga om tillkomsten av det från honom till Prosten Åkerblom avlåtna brevet med anteckningarna därå förut erhållit påverkan från Biskopen Bring eller Billing själv, vilken senare under Sundbergs Lundatid även blivit närmare bekant med Sundberg. Andra till lärdom: Så går det till att bli Biskop!

Såsom känt är, blev Billing därefter 1898 från Västerås förflyttad till Biskopsstolen i Lund, varest han blev en högt skattad pelare för det konservativa prästerskapet och ännu vid 79 års ålder styrer sitt Stift med makt och myndighet.

Hans rival till Biskopsstolen i Västerås, Sven Libert Bring, som var förutom kusin till Billing tillika gift med en syster till honom, blev slutligen Teologiprofessor i Lund. Björnström, den andre rivalen, kvarstannade allt fortfarande i Västerås såsom Domprost och var gift med en dotter till den populäre Landshövdingen i Linköping m m, Greve Robert De La Gardie.






KAPITEL VII

TIDEN, DÅ JAG TJÄNSTGJORDE I GÖTEBORGS
RÅDHUSRÄTT I EGENSKAP AV JUSTITIERÅDMAN
OCH ORDINARIE ORDFÖRANDE Å TREDJE
AVDELNINGEN


27.

Enligt gällande stadga för Rådhusrätten och Magistraten i Göteborg var Justitieborgmästaren självskriven Ordförande i Rådhusrättens första Avdelning och Ordförandena å övriga Avdelningar förordnades av K.Mt, sedan Rådhusrätten och Kgl.Göta Hovrätt avgivit förslag i berörda hänseende.

Jämlikt sådant förslag förordnades jag av K.Mt den 1juli 1898 till Ordförande i Göteborgs Rådhusrätt i Tredje Avdelningen. Därigenom fick jag lämna min långvariga tjänstgöring i Andra Avdelningen och i ett annat sessionsrum på Rådhuset å Tredje Avdelningen intaga ordförandeplatsen. Det kändes desto mera angenämt, som Avdelningarna i Rådhusrätten voro var för sig alldeles självständiga domstolar, så att den ena Avdelningen ej alls tog befattning med eller kände till göromålen å en annan Avdelning.

Av K.Mt utnämndes jag tillika den 1 Dec. 1898 till Riddare av Kungl.Nordstjärneorden, vilken orden det var brukligt att tilldela Rådmännen i Stockholm och Göteborg efter minst tio års oförvitlig tjänstgöring.

På våren 1899 hade vi, Emma och jag, inemot 20 års tid eller alltsedan den 1 Okt. 1897 varit boende uti bostadslägenheten i huset No 62 vid Kungsgatan. Stadens innanför Kanalen boende innevånare hade alltmera funnit det sundare att utflytta till de nyare, högre belägna stadsdelarna; och vi blevo betänkta att följa exemplet. även syntes oss bostadslägenheten vid Kungsgatan ej längre vara just så behaglig. "Det lilla söta förmaket", såsom Emma, på sätt jag omtalat, först benämnde det ena rummet, kallades nu av henne "det runda hålet", och den av henne först för "det lilla vackra torget" benämnda öppna platsen utanför bostaden kallades nu av henne blott "trekanten". Efter påseende av åtskilliga bostadslägenheter förhyrde jag slutligen en lägenhet på 5 rum, en mindre jungfrukammare jämte kök i tredje våningen av nybyggda huset No 1 vid Chalmersgatan, varest vi inflyttade den 1 oktober 1899 och jag fortfarande är boende. Mera än 20 år har jag således bott härstädes, fastän hyran under den tiden flera gånger förhöjts och utgör numera 2000 kronor, vilket belopp den nuvarande värden vill ytterligare höja. Emellertid har jag varit en hygglig hyresgäst, som under alla åren påkallat reparationer endast en gång i vardera av ovannämnda två lägenheter. Och då jag för värden i huset No 62 vid Kungsgatan tillkännagav, att jag hyrt bostad annorstädes, yttrade han, att han skulle gärna hava betalt 1000 kr., om han fått behålla mig.

Sysselsatt med bestyren för inflyttningen i den nya lägenheten, förnam jag, att beträffande ögonen, i vilka jag redan förut sedan flera år tillbaka erfarit oegentligheter, uppträtt en ny åkomma, som mycket oroade mig. Jag rådfrågade ögonläkaren Dr Kullberg härstädes, som förklarade, att fördunklingar förekommo i glaskroppen i ögat, efter allt antagande till följd av närsynthet och bristning inne i ögat, därvid kvarlämnats blodlevrar, som icke kunde bortskaffas och varav härslöto de framträdande, likasom sotslingor synliga företeelserna, av vilka jag besvärades. För att vinna närmare bekräftelse på Kullbergs diagnos reste jag med Emma upp till Stockholm, varest jag rådfrågade den mera kände ögonspecialisten Dr Nordenson. Han instämde i allt vad Dr Kullberg yttrat och utlät sig, att jag nog kunde bliva fri från åkomman. På min fråga efter huru lång tid svarade han: "jag kan icke lova tidigare än ett halft år". Med svaret blev jag relativt belåten och förhoppningsfull samt befriades från den förutvarande modlösheten. Men Nordenson menade, efter vad jag sedemera erfor, tydligen icke allvar med sitt omförmälda yttrande. Åkomman fortfar ännu och besvärar mig. Emellertid var såsom vanligt vanans makt stor; och under många år har jag ej vidare fästat mig vid ögonåkommorna. Tyvärr hava de under allra sista tiden förvärrats.

Under nyssnämnda vistelsen i Stockholm besökte vi såväl Arkitekten Aron Johansson med sin maka som våra gamla vänner från Göteborg v.Häradshövdingen Oskar Forsell och hans hustru Alma Forsell, vilka dåmera voro boende i Stockholm. Det var angenämt särskilt att återse familjen Forsell. De hade utflyttat från Göteborg för att förekomma närmare förbindelse emellan deras yngsta dotter och en ung handelskontorist, som Oskar Forsell icke tyckte om, ävensom på grund av förtal, för vilket han funnit sig utsatt i Göteborg. Därmed förhöll sig sålunda: Han hade av en extra Läroverksadjunkt vid namn Theorell, som dittills meddellös ärvt ett större fideikommiss, kallat Burenschöldska fideikommisset och omfattande en hel mängd egendomar i Östergötland, arrenderat desamma på fideikommissariens eller Theorells livstid. Och det påstods i Göteborg, att han storligen och på den fattige extra Läroverksadjunktens bekostnad "skodde sig" på arrendet. Men jag ansåg mig redan i Göteborg på grund av gammal vänskap rent av hava skyldighet att i berörda hänseende försvara Forsell. Under de första arrendeåren innehade han av de större fideikommissegendomarna huvudsakligen allenast en egendom, Borkhult, varemot de övriga och bättre egendomarna, såsom Husby, Fyllingarum och Sverkersholm, på grund av morgongåva innehades av änkor i grevliga släkten von Schwerin. Forsell fick beträffande skogsförsäljning från fideikommisset under dessa första arrendeåren troligtvis vidkännas förlust i stället för vinst, enär han sålde större partier skog från Borkhult med skyldighet för säljaren att leverera virket å lastageplatser söderut, såsom i Västervik och Valdemarsvik, därvid kostnaderna för avverkningen och bearbetningen av virket samt transporterna av detsamma m m i förening med köparens ganska betydliga vrakning av virket efter detsammas avlämnande å leveransplatserna vållade, att köpeskillningen för det återstående, ej vrakade virket nog icke förslog till täckande av samtliga berörda kostnader. Jag hade varnat honom och uttalat såsom min mening, att han i stället bort sälja skogen "på rot", varigenom han skulle hava undvikit alla kostnader. Han svarade därtill endast: "Skall jag skänka bort skogen". Men sedan de gamla änkorna v. Schwerin avlidit, tillträdde han de stora egendomama, som av dem innehafts, varefter Forsell hade god inkomst av arrendet. Emellertid visade han sig då så liberal och gentil emot fideikommissarien Theorell, att Forsell utan vidare frivilligt och betydligt höjde det förut med honom avtalade, för hela hans livstid gällande årliga arrendebeloppet. Och Theorell kom dymedelst i goda ekonomiska omständigheter, lämnade läroverkstjänsten och höll sig med ekipage samt levde rätt ståtligt. Till ytterligare försvar för Forsell må anföras, att jag hos honom här i Göteborg tog del av arrendekontrakten - de utgjorde tillsammans minst omkring ett tjugotal - enligt vilka Forsell å sin sida utarrenderat till fideikommisset hörande egendomar; och innefattade dessa kontrakt visserligen rätt för arrendatorerna att avverka skog men endast sådana träd, som höllo viss diameter vid roten eller vid brösthöjd, varjämte arrendatorerna i kontrakten förpliktats - vilket ju var ovanligt på den tiden - att återplanetera skog i samma mån som skog avverkades. Allt detta var ju ingalunda värt klander utan tvärtom berömvärt. Förtalet uppgavs hava, såsom gott kan antagas, härflutit från en Kapten v.Schwerin, som förlorat av honom anställd rättegång, vari han yrkat att framför Theorell vara tilldömd rätten att övertaga fideikommisset. Denna rättegång hade förts å Theorells sida av Forsell.


28.

Vattenkuranstalten i Hjo besökte jag under sommaren 1900 för att vinna bot för reumatismen i korsryggen. En med mig bekant artist i måleribranschen här i staden, som besvärats av reumatism, likartad den hos mig, hade meddelat, att han i Hjo blivit alldeles fri från Reumatismen genom att därstädes taga 20 graders havsbad; och jag jämte Emma reste dit. Efter anmälan hos Badläkaren, Dr Afszelius och sedan jag blivit av honom undersökt samt därvid påmint honom om vad jag av artisten fått mig meddelat angående de 20-gradiga havsbaden, vilka han funnit så välgörande, föreskrev likväl Dr Afzelius, att jag i stället för sådana bad skulle taga gyttjebad, varav jag därför begagnade mig. Badplatsen i Hjo fann jag ganska idyllisk. Badhuset var förlagt i en utkant av staden i en vacker park invid sjön Vättern och å parken voro uppförda ett flertal villabyggnader, vari badgästema förhyrde bostad. Sedan vi vistats i Hjo, jag vill påminna mig omkring en månad, blev emellertid Emma häftigt sjuk, vilket vållade, att vi tidigare än eljest varit ämnat och sedan Emma blivit något bättre till hälsan lämnade badorten och reste hem till Göteborg, varest Emma vidare och tämligen snart kryade på sig. Vad mig beträffar kunde jag knappt förnimma, att gyttjebaden gjorde vidare verkan på reumatismen; och jag ansåg sedermera, att de 20-gradiga havsbaden skulle hava åstadkommit bättre verkan.

Under somrarna 1901-1904 vistades vi på Mösseberg, varest vi begagnade därvarande vattenkuranstalten. Baden, som serverades i anstalten voro i så måtto ovanliga, att Badläkaren, Dr. Odenius föreskrev synnerligen kalla badformer och ville icke frångå sin en gång givna ordination, fastän somliga patienter förklarade, att de icke tålde så kalla bad. För min del vill jag icke påstå, att jag alltid noggrant följde hans ordinationer.

Vi tillbringade i Marstrand större delen av sommaren 1905 och begagnade baden därstädes. I flera föregående år hade jag icke tilltrott mig att bada i öppen sjö; men det hade därnere blivit brukligt att läkare även för reumatism och emot vad förut ansetts rådligt föreskrevo badning i öppen sjö. Och jag företog mig i Marstrand att bada kallt, varav jag till och med mådde bättre än av varmbaden. Under denna sommar var det som Konferensen i Karlstad ägde rum, varigenom Norge tog farväl av Sverige; och vi stodo på stranden i Marstrand och beskådade hurusom Svenska Flottan passerade förbi på uppgående till Kristiania för att ingiva respekt och vara rustad för större allvar. Enligt mitt förmenande var skilsmässan från Norge det bästa som för Sverige kunde ske. Norrmännen äro ett folk fyllt av alltför stor "selvfölelse' för att kunna vara med annat land förenat.

Under sommaren 1906 vistades Emma i sällskap med sin gamla vän och släkting fröken Jaquette Virgin på pensionatet i Gräfsnäs, varest även jag förekom under någon del av Emmas vistelse därstädes; men till största delen uppehöll jag mig härunder på Styrsö, där jag tog kallbad och kamperade tillsammans med min gamle vän v.Häradshövdingen E. Mellqvist. Emma hade dåmera icke känt belåtenhet i hälsoväg av vistelsen vid havskusten, vadan hon föredrog att på de senare somrarna i stället uppehålla sig inne i landet.

På försommaren 1907 erhöll jag besök av Med.Dr Anders Bergstrand från Stockholm. Han var gammal vän till mig redan från Studenttiden i Värmland, enligt vad jag förut omnämnt, och därefter från senare tid, då jag såsom domarebiträde vistades i Ljungby i Småland, och Bergstrand en sommar därstädes vikarierade i egenskap av t.f. Provinsialläkare. Bergstrand hade, då vi nu åter träffades, bestämt sig för att under en del av sommaren uppehålla sig i Fiskebäckskil och förmådde mig att även resa dit, under det Emma vistades hos sin syster, Amelie Beurling, boende i hennes son Conrad Beurling tillhöriga villan Mjörnsäter på Lövekulla. Fiskebäckskil fann jag vara en icke just otrevlig badort. Men vackrare och mera tidsenliga byggnader saknades där nästan helt och hållet; endast en lång, smal och krokig gata förefanns och badhusen, särskilt kallbadhuset, voro primitiva. I Fiskebäckskil sammanträffade jag med därstädes under sommaren boende min vän från Göteborg Landskamreren Herrman Lundin, en hygglig och i tjänsten synnerligen duglig man, samt formerade även bekantskap med hans hustru, Selma Lundin och hennes syster Fröken Ida Lindström.

Vad angår tjänstgöringen i Rådhusrätten, å Tredje Avdelningen under ovanberörda åtta år eller från och med 1900 till och med 1907, om vilka jag nyss här ovan talat i vad det vidkommit huruledes somrarna av mig tillbringats, fortskredo på övriga tider under dessa år domstolsgöromålen för mig sin gilla gång; och jag fann befattningen såsom Ordförande å Avdelningen ganska behaglig. Visserligen förekommo stundom rätt hårda och invecklade rättegångar och ej just så angenäma parter och Advokater, med vilka man hade att förhandla; men överhuvudtaget var arbetet icke besvärligt. Med kamraterna kom jag gott överens. Till v.Ordförande eller min närmaste man på Avdelningen hade jag Rådmannen Th. Widell, en hygglig och sympatisk man. Efter det Widell sedermera på våren 1908 oförmodat avlidit till följd av blindtarmsinflammation, fick jag till v.Ordförande Rådmannen Knut Ahlberg, som redan förut visat duglighet i domareverksamhet och efter några års förlopp arbetade upp sig till en skicklig domare samt särskilt omsorgsfullt och väl fullgjorde det på honom i egenskap av v.Ordförande vilande åliggandet att i svårare mål författa förslag till domar och Utslag.

I ovannämnda Conrad Beurling tillhöriga villan Mjörnsäter på Lövekulla stod hösten 1907 bröllop emellan hans syster Emmy Beurling och hennes trolovade, leg. Apotekaren Carl Axel Svanberg. Högtidligheten bevistades av såväl brudens moder, Amelie Beurling, även boende i villan, samt brudens morbroder Borgmästaren Werner Tornérhielm med hustru Hilda Tornérhielm, som Emma och mig m fl. De nygifta upplevde därefter i flera år ett lyckligt äktenskap; och blev det stor sorg, då Svanberg, angripen av Spanska sjukan, för ett par år sedan helt oförmodat avled i Halmstad.


29.

Första halvåret 1908 blev för mig en ledsam tid. Sedan flera år tillbaka hade min snälla Emma besvärats av häftigt påkommande svåra magsmärtor, vilka dock under långa mellantider icke läto sig avhöra. Husläkaren, Dr Wingård, förklarade, att plågorna föranleddes av svår magkatarr. Efter det plågorna tidtals uppträtt under en längre följd av år, tillkännagav dock Wingård slutligen, att sjukdomen bestod i gallsten. Medikamenter för denna sjukdom ordinerades, och jag anskaffade särskild medicin, som ganska allmänt användes såsom huskur för sådan sjukdom, huvudsakligen bestående av aloé. Emmellertid blev Emma alltjämt svagare och företedde ett mera sjukligt utseende. I början av 1908 förklarade Wingård, att hon tillika led av åderförkalkning; och snart därefter blev hon ständigt sängliggande. Hon försämrades därpå alltmera och den 27 Mars 1908 bortgick hon stilla och fridfullt. Vid dödsbädden närvoro jämte mig Tell, som hemkallats från Burträsk, varest han dåmera hade anställning i egenskap av Aspirant hos den därvarande revirförvaltaren (Jägmästaren) samt Emmas broder August Tornérhielm, som för tillfället sedan några veckor därförinnan vistades hos mig.

Emmas bortgång var ett hårt slag för mig. Jag blev ensam och sökte förströelse så gott sig göra lät, i domareverksamheten i Rådhusrätten.

Under tjänstledigheten därpå följande sommar 1908 vistades jag i Marstrand. Till sällskap därstädes hade jag efter inbjudande först en gammal vän från Göteborg Telegrafkommissarien Alfred Bergman och därefter min syster Ida från Hässleholm. Av alla badorter, å vilka jag förhyrt sommarbostad, hade jag funnit Marstrand bäst passa mig. Man har därstädes tillfällen till förströelser mera än å andra, av mig besökta badorter. Musik får man regelbundet i olika tider på dagen höra på flera ställen; och så snart man kommer ut från bostaden påträffas alltid bekanta, ty gatorna äro livligt trafikerade. Angenäma promenader uppe i bergen kunna även företagas. I Societetsbyggnaden förekomma ofta konserter och andra tillställningar. Från och med sommaren 1908 har jag också varje sommar till och med 1919 förhyrt bostad i Marstrand; och även i år, 1920, har jag för sommaren hyrt därstädes. Vad själva badningen beträffar har jag dock under de senare åren, varunder jag tagit hel- och halvbad, erfarit att jag under alla föregående år ej skött mig just så väl under tiden närmast efter baden. Själva baden äro nog så nyttiga, under förutsättning att man begagnar sig av passande badformer. Men skötseln efter baden fann jag sedermera synnerligen diktig. Jag hade efter baden ofta suttit ute i fria luften och blivit kall, vilket nog i väsentlig mån vållade, att min reumatism i korsryggen icke ville lämna mig. I stället lärde jag mig att genast efter baden gå hem och tillbringa minst en timmes tid till sängs, helt eller delvis avklädd. Detta förfaringssätt fann jag vara ett oeftergivligt villkor för att hava gagn av baden och tillämpades därefter alltid av mig.

Såsom jag förut omnämnt hade Tell på sommaren 1897 omsider vunnit inträde i den förberedande Skogsskolan på Omberg. Denna skola genomgick han, och under sommaren 1898 inkom han såsom ordinarie elev på Skogsinstitutet eller, såsom läroverket numera benämnes, Skogshögskolan i Stockholm. Kursen därstädes omfattade två år, under vilka eleverna på somrarna hade praktiska övningar i olika provinser, vanligtvis tämligen nordliga, uppe i landet. På sommaren 1900 utexaminerades han från Institutet, varefter för honom återstod det s k praktiska året. Detta år tillbringade han dels hos Jägmästaren Örtenblad i Sollefteå och dels hos Jägmäsataren Aspegren i Örnsköldsvik. Och då han sålunda fullgjort allt vad i såväl teoretiskt som praktiskt hänseende erfordrades såsom kompetensvillkor för levnadsyrket, utnämndes han till extra Jägmästare. Därmed hade också mina utgifter för honom i väsentligaste mån upphört, ty snart därefter antogs han till assistent hos t f Jägmästaren (revirförvaltaren) v. Sydow i Burträsk, varigenom han kom i tillfälle att själv försörja sig. Men mina utgifter för honom dittills hade icke varit obetydliga. Sammanlagt fem års tid hade åtgått från det han blev Student tills han, fullt utbildad för yrket, utnämndes till extra Jägmästare. Till de ordinarie Jägmästare, hos vilka han därunder vistades, hade, med undantag av Örtenblad, betalning måst erläggas; och vistelsen vid Skogsinstitutet i Stockholm var förenad med dryga utgifter. Kost och logi därstädes var ganska dyrt. Men därjämte förekom en hel del andra och extra utgifter.

Härtill kommo kostnader för resor och inköp av instrumenter m m. Resor företogs nämligen av lärare vid Skogsinstitutet till skogsrika trakter med eleverna för praktiska övningar. Huruledes det på sådant sätt behövdes både ansenlig tid och mycket penningar för att komma in på jägmästarebanan har jag omnämnt, ingalunda av för mig egoistiska skäl, desto mindre som penningarna ju alltid voro nyttigt utgivna för utbildningen till yrket, utan fastmera för att visa, att, emot vad förut varit brukligt, det dåmera var och fortfarande är förenat med bra mycket större svårigheter att inkomma på jägmästarebanan än på de flesta andra levnadsbanor.

På sensommaren 1908 trolovades Tell med Gunborg Markgren, dotter till Kyrkoherden i Burträsk Richard Markgren och hans hustru Maria Markgren, född Thorsen av Norsk börd. Och nästan samtidigt därmed utnämndes Tell till Skogsingenjör i Västerbotten och Norrbotten. I sådan egenskap fick han göra vidsträckta resor i dessa, de två nordligaste landskapen för att hålla föreläsningar och lämna undervisning i Skogsskötsel. Den 12 Maj 1909 stod bröllopet emellan de två unga, som såsom nygifta flyttade till en villabyggnad i Teg, i närheten av Umeå, vilken byggnad Tell förhyrt till bostad. Gunborgs fader, Kyrkoherden Markgren var Riksdagsman och hade under pingsten 1910 erhållit frihet från riksdagsgöromålen. Denna frihet begagnade han på det sätt, att han därunder gjorde mig besök här i Göteborg. Jag fann honom vara en synnerligen hygglig och angenäm prästman. Länge hade jag påtänkt att besöka Tell uppe i de nordliga trakterna, varest han hade sin verksamhet, men jag aldrig vistats; och kort före midsommar 1911 anträdde jag, åtföljd av min systerdotter Viola Hamnström, resan upp till Teg. Vi begagnade oss av Bergslagsbanan och reste först till Leksand, varest vi tillbringade ett par dagar och besågo den därvarande storslagna kyrkan samt Siljans vackra stränder. Från Leksand reste vi på ångbåt till Rättvik, där vi ett par dagar uppehöllo oss på turisthotellet och besågo trakterna däromkring. Resan fortsattes slutligen på Norra stambanan samt å en liten sidobana från Vännäs till Umeå, varefter vi anlände till Teg och tillbringade där omkring åtta dagar. Midsommarhelgen inföll under resan; och vistelsen hos Tell och Gunborg var angenäm. De kunde också förevisa en liten dotter, Greta; och Gunborg syntes vara en förståndig moder. De bodde sedermera kvar i Teg till 1915, då Tell utnämndes till ordinarie revirförvaltare (Jägmästare) i Rätans revir av Jämtland, i följd härav de flyttade till Berg (Hoverberg) vid södra änden av Storsjön i sagda provins, varest de fortfarande äro boende. Men som reviret är vidsträckt samt Jägmästarna i Norrland i allmänhet efter fem års ordinarie tjänstgöring erhålla förflyttning till sydligare provinser, ämnar Tell snart söka sådan förflyttning.


30.

Från och med år 1900 infördes för Rådhusrätten pensionsrätt och rätt till semester, dock med skyldighet för tillgodonjutandet av berörda förmåner att avgå från tjänsten vid 70 års ålder. De förut anställda Rådmännen ägde rättighet att välja, huruvida de ville underkasta sig sagda bestämmelser eller kvarbliva vid dittills gällande stadganden; och som enligt dessa viss tid för avgång från tjänsten icke var stadgad, samt jag ej fann med min fördel förenligt att uttryckligen förbinda mig att lämna tjänsten vid 70 års ålder, valde jag att låta äldre stadganden gent emot mig fortfarande lända till efterrättelse, fastän detta även vållade, att löneförhöjningar, vilka eljest voro bestämda, icke kommo mig tillgodo. Enligt berörda äldre stadganden var jag berättigad att med företeende av läkarbetyg, som lätt kunde anskaffas, taga tjänstledighet under två månader utan avstående av något av lönen. Under en längre följd av år tog jag ej heller längre tjänstledighet än högst två månader. Men sedermera och till en början på det att min ledighet skulle bättre passa in med semesterindelningen för Rättens övriga ledamöter, för vilka alla sagda indelning var gällande, begagnade jag mig av tjänstledighet under tre månader med avstående jämlikt gällande bestämmelse för sådant fall av en tredjedel av lönen för den tredje månaden.

Min systerdotter Linnéa Hamnström hade haft anställning såsom guvernant i familjer på olika orter i landet. Efter en sådan anställning i trakten av Eskilstuna kom hon på slutet av 1890-talet till Emma och mig i Göteborg och förklarade sig vara utledsen på att, såsom hon uttryckte sig, fortfarande "skjutsas på guvernantkärran". Hon medföljde oss till Ljungskile och Simmerslund, och efter sommarvistelsen därstädes fick hon här i staden genomgå en rätt lång och ansträngande utbildning till Skolkökslärarinna. Hon bodde därunder först hos oss och därefter under den huvudsakligaste tiden i Majorna, där kursen var förlagd; och jag bidrog med penningar till betalning av hyra för bostaden därstädes och undervisningen. Härefter fick hon anställning som Skolkökslärarinna på Gustafsbergs Porslinsfabrik vid Stockholm. Linnéa Hamnström blev sedermera gift med Läroverksadjunkten G. Rose i Nyköping. även andra kvinnliga ävensom manliga anförvanter till mig och Emma har jag bistått med penningbidrag och penninglån. Sålunda har jag bland annat till två kvinnliga anförvanter och deras trolovade, vilka senare förklarade att de icke kunde gifta sig, förr än de först betalt sina ungkarlsskulder, eller kommit i besittning av medel till bosättning, lämnat penninglån i sådant hänseende, varpå bröllopen ägde rum. Emellertid hava i de flesta fall, då återbetalningsskyldighet varit förenad med penninghjälpen, denna skyldighet behörigen fullgjorts, understundom med uttalande av större tacksamhetsbetygelse för hjälpen.

På vintern 1901-1902 upptäcktes att jag besvärades av fistelgångar och andra lokala åkommor, samt att på grund därav operation måste verkställas. För ändamålet remitterades jag av husläkaren, Dr E. Wingård, till Allmänna och Sahlgrenska sjukhuset, dit min snälla Emma även medföljde. Operationen var ju icke farlig; men jag fann förberedelserna till densamma synnerligen obehagliga. I en rullvagn, som jag benämnde med det drastiska ordet "rackarevagnen", d v s en så beskaffad vagn, vari missdådare förr i världen forslades till avrättsplatsen, fördes jag in till operationsbordet, varest jag bedövades och därvid hyste överdriven fruktan att sedermera icke kunna vakna. Den skickliga Överläkaren G. Naumann, som skulle verkställa operationen, tvättade först, såsom mig tycktes alltför omständligt och länge händerna, vilket dock redan vid den tiden hade blivit brukligt vid alla operationer, varefter han verkställde operationen utan att jag av densamma hade någon känning. Operationen befanns hava lyckats, och, vilket var allra bäst, åkommorna försvunno, utan att jag sedermera haft någon vidare olägenhet av dem. På sjukhuset fick jag emellertid kvarstanna ett par veckor, varunder Emma var vänlig att även vistas där. Efter utkomsten från sjukhuset kände jag mig dock i annat hänseende ej rätt kry. Slutligen utgrundade jag, att orsaken därtill var den, att jag för länge begagnade samma yllena underkläder (Jaegerkläder) vilka, då de icke nog ofta utbyttes emot nytvättade underkläder, filtrerade ihop sig, så att hudutdunstningen hämmades. ändring härutinnan skedde, i det jag oftare bytte om underkläder, varav uppkom bättre välbefinnande. Sålunda har jag alltid sökt att uppleta orsaker till företeelser i livet, hyllande termen "orsak och verkan" i olikhet med flera människor, vilka utan sådant eftertänkande mera hylla grundsatsen att "det var väl en gång bestämt att så skulle ske".

Länge hade jag hört talas om "Holmenkollen" och Woxenkollen" vid Kristiania i Norge såsom storslagna samt hälsosamma och behagliga turistställen, utan att jag besökt dem och ej heller någonsin annorstädes varit inne i Norge. Vid sådant förhållande beslöt jag att företaga en resa till ovannämnda ställen under midsommarhelgen 1912. Reste på järnväg härifrån till Kristiania och därifrån på en mindre järnväg först till Holmenkollen och vidare till Woxenkollen, slutmålet för resan. Holmenkollen tyckte jag ej vara särskilt märkvärdigt men kunde förstå, att stället var mest lämpligt och brukat för vintersport. Woxenkollen var däremot mera storslaget såsom bestående av ett större och synnerligen ståtligt byggnadskomplex, beläget högt över havet och inbäddat i äldre barrskog. I byggnaden funnos ett flertal våningar med en större mängd rum jämte hallar och verandor. Gäster funnos där av flera olika nationer, såsom Amerikaner, Engelsmän, Danskar och givetvis Svenskar. Omkring åtta dagar tillbringade jag där på angenämt sätt. Min systerdotter Viola Hamnström medföljde på resan. I Kristiania vistades vi helt kort. Jag fann ej staden sådan jag föreställt mig densamma. Slottet, en rätt stor ensam byggnad på en större höjd och omgiven av en vidsträckt park, var ju en ganska imponerande företeelse; men i övrigt syntes byggnaderna i staden ej vara mera storslagna, och Carl Johansgade, den förnämligaste gatan i staden, syntes mig snarare påminna om en vacker storgata i en småstad.


31.

Under min mångåriga verksamhet i egenskap av praktisk jurist, varunder jag nästan uteslutande ägnat mig åt domaregöromål, hava givetvis betydliga förändringar skett icke blott ifråga om lagstiftningen utan även beträffande lagskipningen.

Vad angår lagstiftningen var det ingen lätt sak att hålla reda på innehållet av alla nya Lagar och författningar, som utkommo. Men det tillgick sålunda, att man ej just så noga brydde sig om innehållet i en stor del utkommande nya Lagar och författningar, förr än de skulle tillämpas. Och vågar jag påstå, att i allmänhet de äldre domstolsledamöterna bra mycket mer vinnlade sig att taga del av innehållet än de yngre, vilka i vår egoistiska och för levebrödet starkt jäktade tid kantänka icke sågo sig hava särskild förmån av att, innan de blevo mer stadigvarande ledamöter i Rätten, förvärva kännedom om nyheter i lagstiftningen.

Vidkommande lagskipningen inträdde beträffande bevisprövningen, som utgör en bland de viktigaste delarna av lagskipningen, betydande ändring. Såsom känt är, stadgas i 17 Kap. 29 paragrafen Rättegångsbalken, att "två vittnen äro fullt bevis, däri de sammanstämma". Ett vittne om själva målet gälla "ej mer än för hälft bevis; och då bör den som käras till "med ed sig värja". Detta stadgande hade förut alltid tillämpats enligt dess ordalydelse; och ej sällan uppmanade jag parter och advokater att, då tillgång förefanns, inkalla flera vittnen, dock, ofta utan att mina uppmaningar i sådant hänseende fullgjordes. Men så erfor jag, att Överrätterna (Hovrätten och K.Mt) esomoftast upphävde underrätternas (Rådhusrätternas och Häradsrätternas) edgångsbeslut, anseende att, med hänsyn till den redan förebringade bevisningen, värjemålsed icke erfordrades, vilket i somliga mål förklarades dymedelst, att i domarna från Överrätten uttryckligen yttrades, att med hänsyn till vad vittnet N.N. intygas och "vidare i målet förekommit" ansåges ådaglagt, att etc. Härigenom lärde jag ett nytt sätt för bevisprövning, som i de av mig avkunnade domarna fick sitt uttryck genom berörda och andra uttalanden, såsom t ex i målet "är ostridigt", "måste antagas", "får anses ådagalagt" o s v: Vid riksdagarna hava, såsom vi veta, motioner esomoftast blivit väckta om införande av fri bevisprövning i lagen. Detta är, sedan nyssnämnda lagskipningsprincip numera nästan allmänt antagits, alldeles överflödigt enligt mitt förmenande och skulle till och med vara farligt, enär man då lätt kunde grunda domslut på misstag om sanna och verkliga förhållanden. Karaktäristiskt är även, att en äldre domare en gång utlät sig angående sådana riksdagsmotioner: "jag anser dem alldeles obehövliga, ty jag har redan alltid dömt på grund "av fri bevisprövning”.

Ifråga om tvistemål voro på senare tider särskilt att märka de nya Lagarna om köp och byte av lösegendom den 20 Juni 1905 (Köplagen) och om Handelsdomstolar vid behandling av handelsmål, utfärdad samma dag. Två lagfarna ledamöter och två handelskunniga män skulle sitta i Handelsdomstolarna, vilka dock endast skulle förekomma i Stockholm, Göteborg och Malmö. Parterna hade att själva, när de så önskade, påkalla att Rätten i sådana mål skulle inrätta sig till Handelsdomstol. Köpmännen voro förtjusta och förmenade, att dåmera skulle dömas praktiskt och icke enligt bokstavstolkning. Under första tiden efter ikraftträdandet av Lagen om Handelsdomstolar förekommo sådana domstolar i en del mål; men snart förmärktes av såväl de lagfarna rättsledamötema som parternas advokater, att de handelskunniga, fastän därtill av Stadsfullmäktige ej utsetts andra än ansedda och högt betrodda samt ifråga om handel synnerligen erfarna män, icke voro lämpliga såsom domare. Att driva handel var icke detsamma som att sitta till doms och tillämpa bestämda Lagar och Stadganden. De befanns ej hava mera själständigt omdöme utan förlitade sig esomoftast på vad andra köpmän yttrat, då de meddelat sig med dem, och kunde icke ordentligt läsa protokollen i målen eller i dem skilja huvudsak från bisak; och de lagfarna ledamöterna hade svårt att, då de begränsade sig till huvudsaken, kunna resonera med dem. De voro därjämte ganska okunniga om t o m Köplagens innehåll, som de ju för domarebefattningens utövande företrädesvis borde hava lärt sig. Och ofta blev det så, att de handelskunniga utan vidare följde de lagfarna rättsledamöternas uttalade mening. Och vad hände? Jo; under de senare åren av min tjänstetid begärde nästan ingen part eller Advokat, att Rätten skulle inrätta sig till Handelsdomstol. Nej! De handelskunniga kunna nog vara lämpliga att såsom skiljomän avgöra tvister eller sitta såsom ledamöter i så beskaffade skiljedomstolar, som företrädesvis förekomma i uttalandet och i vilka dömes icke efter lagparagrafer utan fritt och otvunget samt efter gottfinnande, fastän enligt bästa förstånd och samvete; men, sedan tvisten kommit till den allmänna och egentliga domstolen, varest det gäller att döma enligt lagbestämda stadganden och förvärvade lagskipningsprinciper, äro de handelskunniga, enligt min bestämda åsikt, alldeles odugliga i egenskap av domstolsledamöter.

I såväl Köplagen som de övriga nya avtalslagarna, fann jag ena kontrahentens ”stillatigande" spela en väsentlig roll. Om t ex under förhandling emellan säljare och köpare den ene av dem framställer ett nytt eller förändrat köpevilkor, anses den andre ofta, ifall han icke besvarar framställningen, helt enkelt hava godkänt villkoret. Med andra ord: stillatigandet anses ofta lika med godkännande. Köplagens bestämmelser om ”Skadestånd till följd av ofullgjorda leveransavtal" tillämpades av Göteborgs Rådhusrätt särskilt ofta under krigsåren. I en större mängd domar åberopades stadgandet i 25 paragrafen Köplagen, att då ersättning för skada bör utgå och utredning angående skadan ej blivit förebragt, ersättningen skall sättas till belopp, varmed vid den tid, då godsets avlämnande bort ske, priset å sådant gods må hava överstigit köpeskillingen. Köpmännen i Göteborg hade nämligen fått varor i större partier till affärsmän oftast i det utblottade Tyskland med påräknande givetvis av god vinst, dock utan att Göteborgsköpmännen vid köpsluten ännu hade varorna i sin besittning. De kunde därefter t ex på grund av exportförbud från England, varifrån de inköpt men ännu ej bekommit varorna, icke utfå eller eljest anskaffa och till Tyskland leverera varorna, som de dit försålt. Hinder i sådant hänseende uppstod också ibland på grund därav, att i Sverige stadgades exportförbud från Sverige till utlandet. Göteborgsköpmännen instämdes med anledning härav av köparna i Tyskland samt förpliktades i Rådhusrättens domar att utgiva höga skadestånd. Men det sades, att verkan därav ej var så svår, enär de redan skördat betydlig vinst på föregående leveranser, som de utan hinder lyckats fullgöra.

Beträffande brottmål, som av mig handlades i egenskap av Ordförande i Rådhusrätten, Tredje Avdelningen, samt av Rätten avdömdes, må nämnas följande sex mera uppseendeväckande mål, nämligen:

a)En yngre gjuteriarbetare vid namn Axel Herman Svantesson Westerlund hade under flera nätter i avsikt att stjäla, klättrat över planket, som omgav Keillers Mek.verkstad samt senaste natten för att inkomma på det inom verkstadsområdet belägna låsta kontoret och där tillägna sig penningar överfallit nattvakten och, då han ej inkommit på kontoret, misshandlat nattvakten så svårt, att denne därav ljutit döden. Westerlund, som under handläggningen av målet syntes vara en beskedlig man, men under brottets förövande varit drucken, i vilket tillstånd han uppenbart försatts i våldsamt sinnelag, dömdes av Rrn för inbrott vid två tillfällen samt försök rill rån, förövat efter inbrott, och omförmälda svåra våld att mista livet Dom (dödsdom) hade ej avkunnats av Rådhusrätten sedan en längre följd av år tillbaka. Domen fastställdes av Göta Hovrätt men ändrades av K.Mt, dock med skiljaktig mening, till straffarbete på livstiden. Under straffets undergående lärer Westerlund hava avlidit av lungtuberkulos.

b) En mansperson - namnet ihågkommer jag icke - hade företagit sig att i olika försäkringsbolag taga såväl livförsäkring å en annan person som flera försäkringar i lösegendom. Han tillställde därefter beträffande den livförsäkrade personen fingerad död och begravning genom att lägga påsar, fyllda med sand, i likkistan, som han anskaffat, och vidkommande den föräkrade lösegendomen fingerade eldsvådor, varpå han av försäkringsbolagen sökte utfå och stundom även utfick de betingade försäkringsbeloppen eller viss del därav. Av Rådhusrätten förklarades han skyldig till ansvar åtminstone för förbrytelsen beträffande livförsäkringen men kunde i brist på fullständig bevisning icke av Rådhusrätten ådömas ansvar i övrigt. Han hänvisades emellertid för ytterligare rannsakning angående annorstädes tillställda fingerade eldsvådor, i vilket hänseende han även angivits, till annan domstol, som lärer hava slutdömt honom till strängt straff. Han berättades hava sedermera under strafftiden blivit sinnessjuk. Han hade visst, efter vad jag numera vill erinra mig, förut innehaft, bland annat, anställning vid ett av Garden i Stockholm.

c) Direktören för Spritbolaget här i staden, Förre Sjökaptenen Ernst Andréas hustru Matilda Elisabet Foy, av utländsk börd hade uppsåtligen antänt deras villabyggnad i Tjänstemannakvarterer, för utfående av brandskadeförsäkring eller annan orsak, som ej kunde närmare utredas, enär hon därutinnan syntes icke vilja omtala sanningen. Hon häktades och ställdes under åtal inför Rådhusrätten. Medicinalstyrelsen förklarade uti infordrat utlåtande, att hon befunnits hava så beskaffad härstamning och sådana själsegenskaper, att hon måste anses hava vid gärningens begående varit "degenererad” och på grund därav såsom saknande förståndets bruk icke tillräknelig. Utslaget blev till följd därav frikännande; och hon överlämnades, såsom alltid sker i dylika fall, till Konungens Befallningshavande i Länet för att om henne taga vård, så att hon icke bleve vådlig för allmänna säkerheten. Hon inhystes på Wadstena Hospital, varifrån hon lärer hava på begäran av släktingar i England efter någon tids förlopp blivit frigiven och dit avflyttad.

d) En ung man vid namn Camp, son till en Borgmästare i Eksjö och vilken på grund av varjehanda företag utrikes gjort sig känd såsom minst sagt en äventyrare, hade kommit till Göteborg och för idkande av affärsverksamhet förhyrt en större lokal och förskaffat sig till möblering av densamma m m en mängd olika varor utan att för dem erlägga betalning eller därtill äga tillgång. Och då betalning alltjämt uteblev, angavs han och åtalades för bedrägeri. Uti infordrat utlåtande förklarade Medicinalstyrelsen, att han var att anse såsom "patologisk svindlare” och på grund därav i saknad av förståndets bruk samt otillräknelig. Frikändes alltså, och insattes på Kristinehamns hospital. Aldrig hade man förut hört att svindleri innefattade saknad av förståndets bruk. Från Kristinehamns hospital läser han sedermera hava blivit utsläppt och grasserat i Stockholm.

e) En Norrlänning vid namn Marklund, som överflyttat till Norra Amerika och där utgivit sig vara hertig av Parma samt fått anställning i en därvarande Bank, hade tillägnat sig växelblanketter i Banken, undertecknat en av blanketterna med Bankens namn samt ifyllt blanketten, så att densamma lytt å omkring 15.000 kr. och i en annan därvarande Amerikansk Bank lyftat växelbeloppet, i anledning härav han på grund av telegram från Amerika anhölls och häktades vid ankomsten med fartyg hit till staden. Rådhusrätten dömde honom till omkring två års straffarbete, som fastställdes av Hovrätten och K.Mt. Han sökte ett par gånger hos K.Mt att av nåd varda förskonad från straffet, vilket avslogs. Målet var särskilt märkvärdigt i så motto, att han emot sitt enständiga nekande under hela rannsakningen dömdes till straff uteslutande på bevisning, som infordrades från Amerika i förening med skriftgranskning och vittnesintyg av den skicklige skriftexperten här i staden, Direktören Filip Holmqvist beträffande de skriftliga ifyllningarna i växelblanketten och densammas underskrift. Vid hitkomsten innehade han största delen av de genom förfalskningen åtkomna penningarne, vilka av Rådhusrätten även tilldömdes den Amerikanska Banken, vari han lyftat dem.

f) Nästan värst av alla, med hänsyn till besvärligheten vid handläggningen inför domstolen, var en färgerifabrikör vid namn Schöldström, gotlänning till börden. Han hade i stadsdelen Haga här i staden haft en fabrik för skönfärgeri av kläder men, efter vad han sökte göra gällande, obehörigen frånhänts fabriken av en konkurrerande fabriksidkare vid namn Nilsson. I sådant avseende anställde Schöldström en hel mängd rättegångar, vanligtvis en ny rättegång efter en föregående rättegångs avslutande, vilka alla ogillades. Icke förty fortsatte han med sina många processer. Vid varje rättegångstillfälle inlämnade han minst en av honom avfattad, lång skrift, vari tillika hänvisades till skriften närslutna, jämväl av honom avfattade en hel mängd numrerade bilagor, i vilka ytterligare flera gånger hänvisades till skriften och bilagorna var för sig. Det blev hänvisningar i oändlighet. Att komma tillrätta med honom under den muntliga förhandlingen inför Rätten var alldeles omöjligt. I tryckta uppgifter, som han sedermera tillverkade, företog han sig att ohöviskt klandra såväl domstolsledamöterna som andra, med vilka han kommit i beröring. Svårast var dock att innehållet i allt vad han skrev eller författade var till större delen utan sammanhang och nästan obegripligt. Slutligen informerades av Rådhusrätten, å Andra Avdelningen, varest han jämväl hade rättegångar anhängiga, utlåtande angående honom från Medicinalstyrelsen, som förklarade, att han led av "processlystnad" och, vad lyckligast var för domstolen, vore på grund därav i saknad av förståndets bruk samt otillräknelig. Men vem hade förut hört, att processlystnad omfattade saknad av förståndets bruk och otillräknelighet. Emellertid förskonades domstolen sålunda från ytterligare rättegångar av honom. Av berörda Utlåtande ävensom övriga, av mig här ovan omnämnda Utlåtanden från Medicinalstyrelsen, finner man bekräftelse på yttrandet, som stundom fälles av läkare att, om människor visste huru många personer bland dem, med vilka vi vandra tillsammans här i livet, gå och gälla för att vara kloka (normala) men i verkligheten äro ”galna" (sakna förståndets bruk), så skulle man storligen förvånas.


32.

Det synes mig lämpligt att, då jag under en längre följd av år haft juridisk sysselsättning, tillika göra några allmänna uttalanden angående såväl Domareverksamheten som advokatyrket.

Vad beträffar domareverksamheten har jag alltmera funnit densamma vara ett vackert och högt stående levnadsyrke, enär densammas syftemål är, kort och gott sagt, sanningens utredande.

Men berörda syftemål kan ofta riktigt uppfattas blott av dem, som utövat yrket; och synnerligen stor missuppfattning är i sådant hänseende rådande hos en större del av samhällslagren. Man tror, att domaren ej allenast har att utöva en processledande verksamhet, utan även att, såsom skedde i den gamla patriarkaliska tiden, rent av vara advokat för parterna; och många hyste den föreställningen, att var och en som blott uttager en stämning till domstolen, har därigenom lagt hela saken i domstolens hand, så att domstolen har till åliggande icke allenast att vidtaga sådana åtgärder med målet, som erfordras för detsammas utredning, utan därjämte att i övrigt sköta målet därhän, att sysslandet för den som stämt (käranden) huvudsakligen endast varder att infinna sig vid domstolen och övervara målets handläggning. Denna uppfattning är oriktig. 117 Kap. 33 paragrafen Rättegångsbalken stadgas tydligt och klart samt i motsats till berörda uppfattning, att 'käranden åligger sitt käromål lagligen bevisa, eller vare svaranden fri". Och, om man tager del av t ex den mängd vid Häradsrätterna meddelade Domar, däri käranden förlorat målet på den grund att han ej förstått styrka sin talan, får man tydlig bekräftelse på sagda lagstadgande. En inskränkning härutinnan gäller dock beträffande brottmål, som anställas av klagare och äro föremål för allmänt åtal, ty i sådana mål har domaren även att utöva inqvisitorisk verksamhet, och icke blott att vidtaga åtgärder av processledande beskaffenhet

En ganska allmän villomening består även däri, att man håller före, att det för domaren blott gäller att tillämpa lagparagrafer. Denna mening är också oriktig, ty t ex i de flesta tvistemålsdomar förekommer ej lagparagrafers tillämpning. Träffar bestämt lagstadgande in på det förhandenvarande rättsfallet, bör lagstadgandet givetvis åberopas i domen. Men rättsförhållanden växla i nästan obegränsad mångfald, och det har icke varit möjligt att lagstifta för mera än ett fåtal av sådana förhållanden. Man har fördenskull, särskilt i de flesta tvistemål, att enligt gällande lagskipningsprinciper och på annat sätt utforska sanningen. För att vara en duglig domare erfordras nämligen först och främst redbarhet, ordentlighet samt, enär arbetet mången gång är ganska ansträngande, arbetsförmåga. Vidare behövs skolning i detta liksom i alla andra yrken, vilken skolning i väsentligaste mån äger rum medelst omdömets uppövande. Genom eftertanke i de många olika rättsfallen klarnar omdömet allt mera och mera samt skärpes, så att den erfarne domaren tillika kommer i besittning av skarpsinnighet, i den mån han är därför emottaglig. Medelst sagda skolning får man också lära sig att skilja huvudsak från bisaker, som skola frånses, vilket är en ytterst viktig omständighet för domaren, varjämte tankekraften får ansträngas, så att man ofta har domen klar i huvudet, innan den nedskrives på papperet. Brist på skolning vållar däremot, att lekmän, t ex handelskunniga, såsom jag förut nämnt, äro odugliga domare.

Vidkommande därefter advokatyrket sammanfaller detsammas syftemål i väsentlig mån med syftemålet för domareverksamheten. Domaren och Advokaten hava nämligen att i förening söka utreda "sanningen".

Men denna uppfattning av advokaternas syftemål är ofta alldeles främmande för lekmännen. Mången tänker sig Advokater blott förekomma i brottmål och hava till syfte att få de tilltalade frikända. Detta är oriktigt. I brottmålen är advokatens huvudsakliga sysslande att söka ådagalägga målets rätta karaktär, så att den tilltalade ej ådöms ansvar för svårare brott, än han begått, söka förmå den tilltalade till bekännelse, påvisa förmildrande omständigheter samt framhålla och styrka sådana förhållanden, som lända till den tilltalades förmån m m, men alldeles icke att emot bättre vetande förneka all brottslighet. Och advokatens sysslande i tvistemål framgår av vad jag här ovan omnämnt beträffande domarens verksamhet i sådana mål. Det vill säga, Advokaten har huvudsakligen att biträda parten med klargörande av partens ståndpunkt i målet, avskiljande från detsamma av biomständigheter, som icke inverka på målets utgång, samt anskaffande av bevisning för käromålets bestyrkande och i övrigt att verkställa allt sådant som må anses behövligt för målets utredning.

De flesta andra länder hava också vid domstolarna på stat anställda advokater. Vid Riksdagarna hos oss hava även motioner ej sällan väckts om anställande av advokater på stat vid domstolarna i Sverige. Sådana motioner hava ej haft lycklig framgång; och orsaken därtill är helt naturlig, nämligen den, att en hel del av Riksdagsmännen icke förstått, vartill Advokaten egentligen tjänar, och Advokatens rätta verksamhet ej inses av många bland dem. Kommer så därtill, att man vid domstolarna, särskilt i äldre tider, sett sådana advokater, som söka undandölja sanningen i stället för att framhålla densamma eller inveckla målet i stället för att medverka till detsammas utredning, så har man till och med fattat ovilja för frågan om advokaters anställande vid domstolarna, fastän därmed åsyftats, att advokaterna åtminstone till största delen, skulle, såsom nu sker, hava sin inkomst allenast från parterna, som anlitat dem, och icke från statskassan. Sådana ovärdiga advokater, som ovan nämnts, eller s k brännvinsadvokater, d v s de som emot endast ett par supar brännvin åtaga sig att uppträda i vilket mål som helst och utan att vidare äga kännedom om detsamma, förekommo dock under första delen av mitt arbete å domarebanan bra mycket oftare än i nuvarande tid. Då jag lämnade Akademien, ansågs det nästan såsom urspårning att slå sig in på advokatbanan. Numera är förhållandet betydligt ändrat. De dåliga advokaterna eller sakförarna äro till största delen försvunna från domstolarna, och åt häktade i brottmål förordnas numera biträden på Stadskassans bekostnad. I de större städerna förefinnas för närvarande även ett större antal hederliga jurister som uteslutande utöva advokatyrket, och jämväl i de mindre samhällena hava dylika advokater slagit sig ner. De hava samtliga god bärgning av sin verksamhet, vilket förklaras därav, att deras byråer sysselsätta sig icke blott med rena rättegångar utan till huvudsaklig del tillika med råd och upplysningar till rättssökande samt upprättande av skrifter och handllingar av annan juridisk beskaffenhet och av allehanda slag. En sammanslutning, benämnd Sveriges Advokatsamfund, vari upptagas allenast examinerade jurister, har bildats och omfattar hela landet, i vilket samfund enligt antagna stadgar ej få finnas ovärdiga utövare av yrket. Ett bland skälen, varför ej advokater hittills tillsatts vid domstolarna, har nog även varit, att parterna i alla viktigaste mål redan sedan flera år tillbaka begagnat sig av hederliga, examinerade jurister såsom advokater. I utlandet är, såsom känt, advokatverksamheten trappsteg till de högsta administrativa befattningar och äreställen; och i Sverige har man på senare tider såsom vi veta, utnämnt advokater till Statsråd.

Klagan hör man i Sverige ej sällan däröver, att, även om man har en aldrig så rättvis sak, får man ej rätt vid domstolarna. Detta beror dock i de flesta fall därpå, att käranden icke förstår vare sig att själv utföra sin talan eller att anlita biträde därtill av advokat. Antag t ex, att käranden A. har en rättvis fordran av B. och instämmer honom med yrkande om betalning. Men svaranden B., förnekar skulden, och käranden förstår ej att styrka (bevisa) densammas riktighet med vittnen eller annorledes. Klart är ju då, enligt vad jag här ovan nämnt, att domstolen måste jämlikt 17 Kap. 33 paragrafen Rättegångsbalken ogilla käromålet. En annan allmän klagan får man ju ofta även höra däröver, att Domar upphävas och ändras i Överrätterna. Härvid bör dock först och främst bemärkas, att i enklare och mera klara mål, vilka äro de flesta till antalet, äger vanligtvis ingen eller endast obetydlig ändring rum. Och vad beträffar ändringen i de tvistiga målen, kan därtill givas fullt nöjaktig förklaring. Den ena domstolen finner t ex full bevisning angående ett rättsförhållande vara förebringad, den andra domstolen kan icke finna detta; den ena domstolen anser huvudsaken ligga i en omständighet, den andra i en annan; den ena domstolen finner ett på målets utgång inverkande förhållande framgå av vad i målet förekommit, den andre icke; i Överrätten företes bevis, som icke varit känt i underrätten o s v. Härutinnan existerar ej ringa likhet emellan domstolsverksamheten och läkaryrket. Den ene läkaren ställer diagnosen (utrönande av sjukdomens grund och beskaffenhet) sålunda, att han finner sjukdomen härledas från en kroppsdel, den andre läkaren från en annan; den ene läkaren söker botemedlet på ett sätt, den andre för ett annat; den ene läkaren föreskriver en läkemedel, den andre ett annat; ett läkemedel är känt för en läkare, icke för en annan o s v. Och ifråga om såväl domareverksamheten som läkareyrket gälla berörda likheter blott beträffande tvistiga rättegångar och mera invecklade sjukdomsfall.

Tager man slutligen i betraktande de Svenska Allmänna domstolarnas sammansättning och arbetssätt, vill jag icke närmare yttra mig beträffande Överrätterna (Högsta Domstolen och Hovrätterna), än att mera befogade anmärkningar emot dessa domstolar i berörda hänseenden skäligen icke torde vara att framhålla. Däremot synas giltiga anmärkningar kunna framställas emot Underrätterna (Rådhusrätter och Häradsrätter). Vidkommande de större Rådhusrätterna, t ex Stockholm och Göteborg, torde dock, sedan de Borgerliga Rådmännen från dem numera borttagits, huvudsakligast endast kunna framhållas, att protokollsuppsättningen, såsom densamma sker, är ett alltför ansträngande arbete. Protokollen från dessa domstolar äro nog så omsorgsfullt uppsatta; men angående deras tillkomst svävar allmänheten i okunnighet. Vid målens handläggning vid domstolen föres nämligen endast memorialprotokoll, upptagande förnämligast den muntliga förhandlingen eller parternas anföranden samt vittnesförhören. Men dessa memorialprotokoll skola sedermera i formellt hänseende helt och hållet omstöpas av protokollsföranden i hans hemvist och därpå av Ordföranden eller annan domstolsledamot justeras, vilket allt tillsammans är ett alltför drygt och besvärligt arbete. Vad däremot angår de mindre Rådhusrättema och Häradsrättema, så sitta i dem såsom domstolsledamöter Borgerliga Rådmän och Nämndemän samt vanligtvis endast en lagfaren ledamot, Ordföranden. Det har låtit så vackert, att Nämnden och de Borgerliga rättsledamöterna (Illitterata Rådmännen) skulle utgöra förmedling emellan den lagfarne domaren och allmänheten. Denna åsikt är likväl på väg att alltmera underkännas, vilket även framgår därav, att illitterata Rådmän numera äro, såsom ovan nämnts, helt och hållet bortskaffade från de större Rådhusrätterna. Det är också rent av olämpligt, att icke lagfarna illitterata ledamöter skola förekomma i domstolarna. Såsom sakkunniga kunna de få hava säte i Rätten, men att de skola deltaga i själva dömandet kan icke försvaras. Helt och hållet oförsvarligt är det, att de skola deltaga i avdömandet av t ex invecklade och vidlyftiga tvistemål. Och enligt vad jag här ovan nämnt, äro även handelssakkunniga olämpliga såsom domstolsledamöter i handelsmål. Emot protokollsuppsättningen i de mindre rådhusrättema ävensom en större del av Häradsrätterna kunna befogade anmärkningar framställas. Enär Ordföranden i dessa domstolar i allmänhet är ensam lagfaren domare och icke utsatt för vidare kontroll, bliva protokollen ofta mera eller mindre knapphändiga och ofullständiga samt ej sällan felaktiga, vilket är desto mera farligt, som underrätternas protokoller i alla mål just utgöra grunden för målens avgörande, först i underrätterna och därefter i Överrätterna. Orsaken, varför goda och stabila domar erhållas från de större Rådhusrätterna, är helt enkelt den, att i varje mål i dessa domstolar sitta tre lagfarna domare, vilka komplettera och kontrollera varandra.

Ovanberörda bristfälligheter i de Svenska underdomstolarna vidlåder i allmänhet icke underdomstolarna i utlandet. Sammansättningen är bättre än hos oss, och protokollsföringen är ej heller så betungande eller förenad med sådana brister som i våra underdomstolar. Parternas eller advokaternas muntliga framställningar protokollföras till huvudsaklig del icke, utan det tillgår vanligvis så, att bestämda frågor uppställas till såväl parters som vittnens besvarande; och frågorna såväl som svaren protokollsföras naturligtvis. I övrigt uppsätta parterna och advokaterna sina anföranden i skrifter, som till domstolen inlämnas. Men Sverige är ett litet land, som i fråga om sitt underdomstolsväsende och domstolsförhandlingen får likasom i mycket annat i en antagligen snar framtid efterapa utlandet och förändra sina lagar och stadganden i berörda hänseenden, vilket väl får anses vara för vårt land lyckligt. I ett avseende torde dock enligt mitt förmenande, utlandet icke vara för oss nyttigt att efterapa. Jag åsyftar därmed Juryinstitutionen, som i brottmål är inrättad i alla större länder. Visserligen hava jurymännen endast att utsäga, huruvuda den tilltalade är ”skyldig eller ej", varefter domstolen i enlighet därmed avkunnar domen. Men denna frågas besvarande förutsätter en bevisföring, som jurymännen såsom oskolade och ofta obildade domare svårligen kunna vara mäktiga. Eller huru kan man väl antaga, att t ex i Amerika, där jurymännen lära inkallas så att säga ”från gatan” eller dräggen av befolkningen, varest man sist kan påräkna bildning och sunt omdöme, riktiga och välgrundade svar på berörda fråga avgivas? Jurymännen äro därjämte utsatta för känslostämningar i hög grad från advokaternas sida och alltför stor hänsyn till förmildrande omständigheter, iföljd varav de gärna med nej besvara frågan om skyldigheten. Tänk t ex på de franska jurydomstolarna, vilka så ofta döma frikännande i äktenskaps- och sedlighetsmål. Grundsatsen att "hellre fria än falla" är nog så god; men den får, å andra sidan, ej heller begagnas till överdrift. Enligt min åsikt äro de lagfarna och beprövade domarna bra mycket bättre skickade att bedöma den brottsliga skyldigheten än jurymännen, synnerligast om man tager hänsyn till den fria bevisprövning, som numera gjort sig gällande i de Svenska domstolarnas lagskipning. Jag är följaktligen icke av den mening, att det skulle bliva lyckligt för vårt land, ifall hos oss Juryinstitutionen infördes att gälla i alla brottmål och icke blott, såsom för närvarande i Svenska lagen är stadgat, i Tryckfrihetsmål, vilka sistnämnda mål äro av sådan säregen beskaffenhet, att jury kan anses vara i dem lämplig. I dessa mål synes dock särskilt bestämmelsen, att för fällande till ansvar erfordras i juryn 2/3 röstpluralitet, vara allt annat än lämplig och välgrundad. Ty i Tryckfrihetslagen stadgas, att Käranden skall välja 3, den tilltalade 3 och domstolen 3 jurymän, vilka antagligen fria den tilltalade, kunna draga med sig blott en enda av de sex övriga jurymännen, ärju den stadgade röstpluraliteten, 2/3 av jurymännen, icke uppnådd och den tilltalade följaktligen frikänd. En i sanning alltför ofta gynnsam utgång för t ex smädeskrivare i tidningar.


33.

På hösten 1916 hade jag uppnått 78 års ålder och började mera allvarligt tänka på att avgå från min befattning i egenskap av Justitierådman i Rådhusrätten. Skyldighet att vid viss ålder lämna tjänsten hade jag icke, då för mig ej var gällande den Nya stadgan för Rådhusrätten, vari föreskrivits såväl förhöjd avlöning för tjänstemännen som åliggande, vad angick Rådmännen och Stadsnotarierna, att vid 70 års ålder avgå från tjänsten. I samma Stadga hade emellertid lämnats rättighet för bland andra redan varande Rådmän och Stadsnotarier att välja, huruvida de ville kvarbliva vid den förut gällande eller underkasta sig den nya Stadgan. Jag avsåg befrielsen från skyldigheten att avgå vid 70 års ålder vara för mig mera förmånlig och valde att kvarbliva vid den äldre Stadgan, ehuru jag då ej kom i åtnjutande av den förhöjda avlöningen. På våren 1917 fann jag dock tiden snart vara inne att avgå. Visserligen kände jag mig ännu så stark, att jag t ex kunde utan större trötthet i tio timmars tid nästan oavbrutet i egenskap av Ordförande tjänstgöra i en brottmålssession, först på Rådhuset med icke häktade och därefter på Cellfängelset med häktade; men det fanns så många yngre krafter hela vägen nedåt i Rådhusrätten, vilka ville stiga i graderna och sågo gärna, att jag droge mig undan. Och alla mina jämnåriga hade redan lämnat Rådhusrätten. Gott kunde jag dock samarbeta med övriga Rättsledamöterna, fastän betydligt yngre till åldern; men tjänstgöringen kändes likväl icke i alla avseenden behaglig. Jag beslöt därför, sedan Stadsfullmäktige efter min ansökan beviljat mig pension till samma belopp, som i den nya stadgan för Rådhusrätten fastställts för övriga Rådmännen, att i slutet av år 1917, efter det jag på begäran åtnjutit tjänstledighet från och med Juni månad samma år, till Konungens Befallningshavande i länet inlämna min avskedsansökan, som av Konungens Befallningshavande därpå beviljades den 3 december 1917.

I sammanhang med avskedstagandet skrevs i tidningarna: i Göteborgs Aftonblad:

"Göteborgs äldste rådman ingår i sitt 80:de år.

Den rättssökande allmänheten, som av allehanda omständigheter måste upp i rådhusrättens lokaler, har säkerligen någon gång förvånat sig över, att det var en stor skillnad i ålder mellan Ordföranden å tredje Avdelningen och hans kamrater å de andra. Och det är ju tydligt, att en skillnad i ålder på i genomsnitt 20 år skall vara skönjbar. Men skillnaden förmärks också endast i utseendet, ty den som hört den äldre leda förhöret har icke kunnat förmärka någon trötthet i det, tvärtom har det alltid varit rikt av frågor, som vittna om stor människokännedom, och kryddat av ett humör, som icke saknat sina humoristiska poänger.

Den gamle det här är fråga om är Justitierådmannen Emil Ferdinand Grenander och orsaken till att vi idag fått anledning att syssla med honom är, att han i går ingick i sitt 80:de år. Trots denna respektabla ålder är han ännu ordinarie befattningshavare och ordförande å rådhusrättens tredje avdelning, en befattning, som han innehaft i 19 år. Orsaken till att han ännu kan kvarstå är att han tillhör den äldre staten, vari rådmännen icke tillförsäkrades någon pension. Nu få som bekant samtliga i sinom tid pension, men med denna förmån följer också skyldighet att avgå vid viss ålder.

Under en tid av 46 år har rådman Grenander arbetat vid Göteborgs rådhusrätt. Efter att ha blivit Student i Lund 1856, avlade han hovrättsexamen 1861, tjänstgjorde till 1870 dels i Göta hovrätt och dels i flera olika domsagor under samma hovrätt - samt blev därunder vice häradshövding - tills att han så 1872 blev kanslist vid Göteborgs rådhusrätt. Här blev han sedermera Sterbhusnotarie 79, Stadsnotarie 84, Justitierådman 86 och Ordförande å tredje Avdelningen 98. I denna sin egenskap kvarstår han ännu, fast han sedan sommaren åtnjuter tjänstledighet.

Vi gjorde honom för ett par dagar sedan ett besök med anledning av att han nu ingår i sitt 80:de år. Det var en kry åttioåring, som kom oss till mötes, den lille pigge Ordföranden från tredje avdelningen, vit i håret men likväl liksom försiktigtvis döljande den muntra gossblicken bakom ett par blå glasögon.

Man märkte tydligt från början, att det icke var vila som han behövde, utan fastmer arbete, vilket han också senare tydligt poängterade.

Jag är gammal, sade han, men jag är icke oduglig. Jag känner på mig, att jag kan sköta min plats till belåtenhet ännu. Men det finns yngre, som vilja komma fram, och det kan man ju förstå, och därför tycker man att jag skall gå. Och jag skall också gå. Till hösten lägger jag in en ansökan till stadsfullmäktige om att få samma pension, som övriga rådmän äro tillförsäkrade, och får jag den, så tager jag avsked.

Men det är väl ändock ansträngande att sitta långa sessioner vid rådmannens ålder?

Ansträngande. Ja, varför inte? Men jag får stå ut med det. I våras t ex hände det vid ett tillfälle att jag satt som Ordförande tio timmar i sträck i en brottmålssession, först på rådhuset och sedan på Härlanda.

Vi få ju erkänna, att det är duktigt gjort av en 79-åring att i tio timmar i sträck leda förhör i brottmål.

Beslutet om avgång är, som framgår av ovanstående, knutet till förhoppningen, att Stadsfullmäktige skola bevilja den pension, som kommer att begäras. Den bör han ju kunna göra anspråk på, och hans arbetsdag har varit så lång i stadens tjänst, att den nog icke nekas. I detta sammanhang kan det också påpekas, att rådman Grenander innehaft åtskilliga betydande uppdrag inom såväl kommunens som kyrkans tjänst. Sålunda var han bevillningstaxeringarnas Ordförande i flera år, han har varit Ordförande och Sekreterare i begravningsstyrelserna, Ordförandei Kristine församlingars gemensamma nämnd i 11 år, ledamot av byggnadsnämnden och ledamot och vice Ordförande i kyrkonämnden.

Så flyter samtalet så småningom in på den gamle rådmannens minnen och erfarenheter från en händelserik verksamhet i vår rådhusrätt. Här kommer det fram, att han är en man, som haft ögon till att se med och öron till att höra med, och det är träffande karaktäristika, som han låter oss få del utav.

Det intressantaste är kanske att rådman Grenander är den ende, som på de sista årtiondena här i Göteborg avkunnat en dödsdom. Det var mördaren, som bragte nattvakten hos Keillers om livet, som fick denna dom. Den blev sedermera stadfäst i hovrätten men det blev dock hos Kgl.Mt livstids straffarbete. Endast efter några år avled emellertid mördaren i lungtuberkulos.

Många andra intressanta mål har han handlagt under sin långa domarebana, av de senaste, som ännu torde vara i färskt minne, kan nämnas målet mot hertigen av Parma - hela beviskedjan från Amerika, han blev dömd på detta endast, ty han själv svarade icke mera än det allra nödvändigaste, Sisslemordförsöket, madrassmålet m m.

Och den nya tiden har icke gått spårlöst förbi. Det blir en viss skillnad mot förr. Många av erfarenheterna äro långt ifrån glädjande. Sålunda ha stölderna tilltagit, deras antal har på de senaste åren minst fördubblats, kristiden haft sina särskilda mål i följe, utförsel av exportförbjudna varor och dylikt. Och det har icke oväsentligt även ökat arbetet.

Så kommer vi in på nyare lagar och förordningar och erfarenheter av dessa. En stor förändring i rättsskipningen inträdde ju i och med införandet av den villkorliga domen, som tillämpas i stor utsträckning just på den Avdelning, där rådman Grenander haft sin verksamhet.

På sin tid tillkom lagen om att på särskild begäran vid handläggning av handelsmål bilda handelsdomstol med särskilt tillkallade sakkunniga bland köpmännen. Det skulle medföra sådana stora fördelar, men märkvärdigt nog tyckas icke fördelarna ha blivit så överväldigande, ty på de sista sju till åtta åren har det icke förekommit, att man begärt någon handelsdomstol.

Och så har vi till slut den nya skilsmässolagen, slutar den gamle domaren, som ju bl a gör "Köpenhamnsresorna" onödiga.

Detta och mycket annat hunno vi genomgå under vårt korta samtal. Det var endast synd, att man så sparsamt fick använda pennan, ty rätt som det var avbröt rådmannen antecknandet med ett: Skriv för all del icke det!

På så sätt gick kanske något av det karaktäristiska för denna intervju bort, men vi hoppas, att så mycket blivit över, att det stadfäster mitt omdöme om vår äldste rådman, domaren, som intill sitt 80:de år med raskhet, ordning och reda handlägger sina mål, att det är en kärnkarl och en hedersman av den gamla goda stammen. Som har sin särskilda mening om litet av varje, och som också sjunger ut därmed.

Det är ju också kanske det mest betecknande för honom, att vad han mest fruktar för, nu när han tager sitt avsked, det är just, att han står utan någonting att göra och dock har en obetingad arbetslust.

Det är det värsta. Om ni skulle kunna träffa på någonting för mig att sysselsätta mig med, skulle jag vara mycket tacksam.

Och till sist får jag då också med mig 80-åringens hälsorecept: bad och gymnastik.

-m"


Ytterligare i Göteborgs Aftonblad:
- - - - - -
"80 år

(Fotografiporträtt)

E.F.Grenander

Förre Justitierådmannen Emil Ferdinand Grenander härstädes fyller i dag 80 år. Då dagens jubilar i början av innevarande år avgick från sin befattning som Ordförande å rådhusrättens tredje avdelning, hade han innehaft densamma i två decennier. Han hade då arbetat vid Göteborgs rådhusrätt i 46 år, där han blev kanslist 1872. Han blev student i Lund 1856 och avlade hovrättsexamen 1861.

Rådman Grenander åtnjöt under sin långa tjänstgöringstid icke endast sina kamraters aktning för gedigna kunskaper och stor arbetsfilt. Han är vida känd för sin stora duglighet som ordförande i rätten och gjorde sig avhållen genom sin humor, rättrådighet och grundlighet vid målens handläggning.

Dagens jubilar är i åtnjutande av god hälsa och tillbringar högtidsdagen i sitt hem här i staden".

Och i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning:
- - - - - - - - - -
"Rådman Grenander hyllad. Magistratens och rådhusrättens ledamöter hade i lördags afton inbjudit den nu avgångne rådman Grenander till middag å Palace Hotell. Högtidstalet för hedersgästen hölls av borgmästare Lamberg, som i högstämda och hjärtliga ordalag tackade för de insatser, den avgångne under närmare ett halvsekel gjort till samhällets fromma.

Efter middagen vidtog ett angenämt samkväm, varvid åtskilliga hyllningstal för den högt värderade hedersgästen höllos.

Rådman Grenander tackade under djup rörelse för hyllningarna.

På förmiddagen hade rådman Grenander uppvaktats av ledamöter av Sveriges Advokatsamfunds Göteborgsavdelnings Styrelse, vilka till honom framförde avdelningens tacksamhet samt överlämnade en minnesgåva, en silverbägare med inskription".

- - - - - - - - - -

Kritik särskilt över det först här ovan införda tidningsreferatet kunde nog vara behövlig; men jag finner lämpligt att avstå därifrån.

Göteborg i Oktober 1920.

Emil Ferdinand Grenander.






TILLÄGG

innefattande spridda upplevelser och varjehanda reflektioner, att fogas
till mina förut uppsatta LEVNADSMINNEN


01.

Min fader hade ingen Nordisk ansiktstyp. Han var ganska mörkhyad, hade mörkt hår och skägg samt påminde mera om sydländsk ansiktstyp. Då han år 1850 avled, skulle min då ännu hos oss levande, vid den tiden nittioåriga mormoder, omtalad i mina Levnadsminnen, söka trösta min moder med anledning av dödsfallet och nämnde då tillika bland annat, att min fader icke var av ”vårt folkslag” utan att dock uppgiva från vilket annat folkslag han härstammade.

Min farmoder Marna Johansdotter Klingenberg, likaledes omtalad i Levnadsminnena, bar ju också ett ej vanligt, på utländsk börd häntydande tillnamn och var smedsdotter från Börringe omfångsrika fideikommissegendom i Södra Skåne.

Tager man allt detta i beaktande, synes anledning ej saknas till antagande, att min fader och följaktligen även jag härstammar från Söderns barn, snarast, tycks mig, från de åtskilliga århundraden sedan hit till Sverige - jag vill påminna mig från Belgien eller Frankrike - inkallade Wallonska smedema, vilka därefter befolkade Sveriges landamären.


02.

Såsom jag i Levnadsminnena omtalat, voro vi sex syskon vid vår faders frånfälle år 1850. Men ursprungligen voro vi åtta syskon. Emellan syster Elise och broder Alfred förefunnos nämligen en broder vid namn Per och en syster vid namn Amanda, bägge födda å min födelseplats Beseboda i Augerums socken av Blekinge men avlidna såsom minderåriga och begravna å Augerums kyrkogård. Min syster Ida hade därjämte en tvillingsyster, som dock var dödfödd, och Ida själv var såsom nyfödd så liten och svag, att hon för att bibehållas vid liv blev inlagd i ett fårskinn, uti vilket hon instoppades i en kakelugnsnisch på Beseboda. Vem kunde tro, att hon i tidernas längd skulle utveckla sig till den korpulens, som hon, den enda av mina syskon, vilken fortfarande lever kvar, numera besitter.


03.

Under min minderårighet ansågs allmänt, att kroppsaga var oundgängligen nödvändig för pojkars uppfostran. Det gick till och med så långt, att man fick höra äldre personer uttala, att pojkar borde "få stryk" tre gånger om dagen, eller morgon, middag och kväll, ty, "om de icke redan gjort så ämnade de att göra något hyss".

Så stränga åsikter hyllade dock icke min fader. Men kroppsaga å mig medelst ris eller rotting åsidosatte han likväl icke. Rätt ofta fick jag smaka riset eller rottingen. Min moder var däremot mera foglig och saktmodig samt använde visserligen någon gång kroppsaga på mig men sällan och, såsom det syntes, mera motvilligt och milt. Hon nöjde sig i stället oftast med att uttala goda ord och förmaningar, varpå däremot min fader icke hade överflöd, fastän jag visst icke vill härutinnan uttrycka något klander gent emot honom, särskilt med hänsyn till den tidens åsikter och då jag är fullt förvissad, att han i verkligheten hyste endast vackra och vänliga tankar för sina barn, ehuru han var sparsam med att delgiva oss dem.

Beträffande undervisningen för min fader gick det för mig ej alltid så förträffligt. Och huruledes var det väl möjligt för mig vid blott 8 eller 9 års ålder och t ex, såsom jag i Levnadsminnen redan erinrat, utan vidare ledning och endast med tilljälp av Sjögrens latinska lexikon, vari orden uppslogos, icke i alfabetisk ordning utan efter stamorden, uttaga alla punkterna i läxan i den latinska, Yckenbergska Elementarboken, som var den första boken, vilken sattes i hand för studiet av latinska språket. Emellertid fick jag icke för läsningen kroppsaga av min far. Han hotade i stället i sådana fall med att sätta mig i lära hos allas skomakare i Broby, den eljest välvillige Skomakaremästaren 0. Andersson, vilket jag fann avskräckande men ansåg till tröst i bedrövelsen icke fullt så allvarligt menat.


04.

Under skoltiden i Kristianstad voro mera oskyldiga pojkhyss ingalunda främmande för jämnåriga skolpojkar. Det ansågs av oss synnerligt trevligt bland annat att driva nojs med lantbor (bönder), vilka kommo inkörande till staden eller reste bort därifrån.

På hösten, sedan kastanjerna mognat, förskaffade vi oss kastanjer, som vi nedlade i fickorna, och placerade oss på de stadens då ännu omgivande vallarna, där desamma genombrutits för att bereda plats åt inkörsvägarna till staden, samt dunkade på med kastanjer på bönderna, då de körde in emellan öppningarna i vallarna. Bönderna, vilka fingo känna smärta av kastanjerna på huvudet eller andra kroppsdelar, blevo därav högst förvånade och sökte utforska varifrån kastanjerna kommo, dock utan resultat men till glädje för oss pojkar, vilka på vallen, där vi förekommo, drogo oss efter väl förrättat värv och sedan vi uppmärksammat första början av böndernas orolighet tillbaka så långt som möjligt, utan att bönderna kunde få syn på oss.

På somrarna brukade vi pojkar begagna oss av badning ute vid Bäckhovet eller Långebro eller annorstädes vid Helgeån i södra delen av staden. Skedde badningen vid Långebro, som utgjordes av en ovanligt lång, uteslutande av grovt virke byggd träbro, inträffade ej sällan, att en eller flera av oss, avklädda och då bönderna kommo utkörande från staden, ställde oss upp på broräckena och, just som bonden var i närheten, hoppade ned från broräcket och den ganska ansenliga höjden ned i vattnet. Bonden sprang givetvis strax och skulle efterse vart pojken tagit vägen samt blev orolig, då han ej kunde i vattnet upptäcka pojken, vilket kantänka tycktes oss pojkar nöjsamt. Saken var nämligen den, att vi vid nedhoppningen i vattnet döko tillbaka in under bron, klättrade upp på det därvarande grova trävirket och kunde då icke upptäckas av bönderna, när de från broräcket skådade ned i vattnet.

Vid badtillfällena hände också rätt ofta, att pojkar, som i skolan uppflyttats till högre klass, invigdes till den nya klassen på det sätt, att äldre kamrater i den nya klassen eller högre klass tilldelade de nyuppflyttade "slut", d v s handklappning i sätet, merändels innan de ännu fullt klätt på sig.efter baden. Så tillvida var pennalism ännu gällande i skolan.


05.

Med undervisningen och studierna såväl i Elementarläroverken som vid Universitetet var det på min tid icke på långt när så gott beställt som i nuvarande tiden.

I Elementarläroverket i Kristianstad, varest jag hade att inhämta vetande under åtta, långa år, lades alldeles för mycket an på utanläsning utan att närmare tänka på innehållet i vad som rabblades utantill. Sättet för inlärandet av den omfångsrika Säfströmska katekesen med sina många bibelspråk och långa förklaringar, vilken trevliga bok lästes högt upp i klasserna och varom jag förut talat i Levnadsminnena, utgjorde gott bevis härutinnan. Någon preparering av läxan, d v s för lärarens genomgående av densamma för lärjungarna samtidigt med att den av läraren bestämdes, förekom alls icke. Läraren yttrade blott med utpekande av läxan i boken: "därifrån och dit”; och så blev det att inplugga läxorna i hemmet, varest därjämte alla stilskrivmngar skulle verkställas. Allt för många böcker lästes också i de olika ämnena; och de nymodiga, särskilda tentamina i varje ämne för uppflyttning till högre klass samt överläsningen för dessa tentamina togo tillika mycken tid i anspråk. Hade man så i vissa ämnen en omöjlig lärare, såsom t ex Rektorn N. Th. S-n i kristendomen, om vilken lärare jag förut talat i Levnadsminnena, torde inses, att man särskilt i hemmet och utanför själva skollokalen var överhopad med arbete och under skoltiden ej alltid hade just angenäma stunder. En hel mängd ynglingar lämnade fördenskull Elementarläroverket, varibland många, som valde levnadsyrke, t ex militäryrket, då det var för dem nödvändigt att avlägga Studentexamen, förskaffade sig undervisning av enskilda lärare, vilka åt dem utfärdade betyg, som hjälpte dem igenom Studentexamen, fastän jämväl dessa ynglingar, likasom de från Elementarläroverken efter desammas fullständiga genomgående dimitterade, vartill jag hörde, voro för avläggandet av berörda examen underkastade muntliga förhör vid Universitetet.

Likaledes vid Universitetet i Lund, vid vilket jag var anknuten i fem år, rådde bristfälligheter i avseende å undervisningen och studierna. Det hette så vackert, att den fria (från skolan frigjorda) Studentens studier vid Universitetet borde huvudsakligen baseras på fritt och vetenskapligt inhämtande av kunskaper samt för sådant ändamål isynnerhet bedrivas medelst självstudium. Härav föranleddes dock, att många studerande idkade studierna mindre flitigt och blevo överliggare. Sedan jag först tillbringat en termin vid Universitetet samt vidare under ett år vistats i egenskap av informator i Värmland och därpå avlagt Kansliexamen i Lund, blev det för mig att idka rent juridiska studier. För dem fanns alls ingen studieplan, vilket var en synnerligen märkbar brist. Under första terminen fick man fördenskull nästan blott av äldre kamrater söka taga närmare reda på vilka böcker och huruledes man skulle läsa. Visserligen höllos offentliga föreläsningar av de Akademiska lärarna; men dessa föreläsningar omfattade endast en mimmal gren av ett visst ämne, vilket vållade, att allt det huvudsakligaste inhämtandet av kunskaper fick ske hemma på studentrummet. Ett lysande exempel på föreläsare av berörda slag var den eljest beskedlige, dåvarande Akademiadjunkten, sedermera Professorn Philibert H-a, som, såsom jag i Levnadsminnena omförmält, under större delen av min studenttid föreläste allenast om Kgl. förordningen den 4 Maj 1855 om stöld, snatteri och rån, vadan jag nogsamt fick kunskap om dylika förbrytelser av olika slag och straffen för dem. Jag varen bland de få juris studerande, som städse under de terminer, då jag för idkande av juridiska studier vistades vid Universitetet, bevistade hans föreläsningar om sagda Kungl.förordning, upptecknade desamma och upprättade huvudsakligast på grund av dem ett tjockt, skriftligt kompendium, som sedermera gick till läns och gagnades av flera kamrater. Med sådant tidsödande arbete befattar sig säkerligen numera ingen juris studerande. Privata föreläsningar och lektioner gåvos dock, såsom jag i Levnadsminnena även omförmält, av Juris Professorerna etc. Naumann och Th. Rabenius samt voro synnerligen vägledande och nyttiga. Jag lyckades likväl icke att vara prövad av dem i de därefter med mig verkställda tentamina för avläggande av juridisk slutexamen, såsom jag förut i Levnadsminnena tillika omtalat. Bägge voro nämligen vid den tiden borta från Universitetet; och de av mig påräknade högre betygen å deras ämnen uteblevo fördenskull.

Härav framgår jämväl, att man under studietiden ej alltid fick dansa på rosor.


06.

Midsommarafton firades under min minderårighet i Broby medelst särskilt trevlig och angenäm tillställning. Majstången pryddes och restes nämligen då i byn under glad och högtidlig sinnesstämning. Det uppställdes på den öppna platsen mitt i byn emellan "Kurren"/dammen eller nuvarande "Tivoli samt gamla kyrkogården, och fastän arbetet därmed egentligen tillkom den fullvuxna ungdomen, fingo vi yngre medlemmar dock vara med på ett hörn och åtminstone åskåda härligheten. Själva stången, som upprestes, var ovanligt grov och lång, och den kläddes med mångfärgat papper, som virades först kring själva stången och vidare kring tunngjordar, som fästades omkring stången, den ene över den andre. På tunngjordarna fästades därjämte runt omkring dem för ändamålet tillverkade trä- eller tygstommar, som likaledes försetts med färgat papper och förfärdigats att föreställa gubbar, gummor och andra lustigheter, vilka föremål man förut fått tilhandla sig. Högst upp på stången sattes en ståtlig och grann, i överensstämmelse med övriga ståten tillverkad, mångfärgad topp. Bestyret med majstångens klädsel drog på aftonen rätt långt ut på tiden, och den restes slutligen under högljudda hurrarop. Därefter dansades väldeliga, vari jämväl vi yngre fingo deltaga, och lektes av samtliga varjehanda lantliga lekar omkring majstången efter musik av en eller flera fioler eller andra instrument. Senare under den svala och behagliga sommarnatten vallfärdade stundom hela sällskapet i sluten flock, företrädd av musiken, till "Mannanissens" backe, bevuxen med tall- och lövskog samt belägen omkring en halv fjärdingsväg från byn, och slutligen åter hem. Men på senare åren voro i byn uppförda endast mindre ståtliga och vackra majstänger, beklädda med blott vanliga blomster, och efter några år upphörde uppförande av majstången i byn helt och hållet.

Tydinge sjö, belägen omkring en fjärdingsväg västerut från Broby, var eljest, synnerligast under senare åren av min ungdomstid, Brobybornas ”Eldorado". Redan då jag uppnått endast 13- eller 14 års ålder utgjorde det ett stort nöje för bror Alfred och mig att få lustvandra dit. Tillstånd därtill måste dock först sökas och erhållas av vår moder, som ej gärna lämnade därtill sitt bifall, rädd som hon var, att vi av sjön skulle på något sätt skada oss. Sjön var rätt omfångsrik och vacker, vid stränderna försedd med löv- och barrskog samt i mittelpartierna med flera rätt stora öar. Segling på sjön förstodo vi oss ej på och förekom för övrigt blott mera sällan, nästan aldrig för nöjes skull. Men vi badade i vikarna, varest ofta förefanns behaglig sandbotten, fiskade och rodde ut till öarna, varest vi påträffade fågelbon, i vilka sjöfåglar lagt mångfärgade ägg, som voro däjeliga att skåda. Under senare åren, sedan Alfred och jag blivit Studenter, inträffade ej sällan, att vi fingo med Brobyfamiljer, i vilka vi umgingos, resa till Tydinge sjö i rymliga vurstar. Under sådana utflykter badades först och promenerades i sjöns omgivningar, varefter emellanåt tömdes ett eller annat glas saft eller punsch och å ett för tillfället anordnat spelbord drogs en stilla spader, vanligtvis i sällskap med ett par i familjerna befintliga fruar, vilka icke försmådde den sköna konsten med kortlapparna. Härpå intogs vanligen en enklare supé medelst inmundigande av medförda matvaror och hemresan anträddes efter att hava i det fria uppleva en sorgfri och glad eftermiddag.


07.

Under mina anställningar i egenskap av biträde (domaregesäll) hos olika Lantdomare förekommo ej sällan upplevelser, som voro bättre värda än att begravas i glömskans natt men om vilka jag likväl av grannlaagenhet icke vill sprida kännedom. Häradshövdingarna voro på den tiden en sorts Kungar, en var i sin domsaga, samt utvecklade sig ofta originellt och blev behäftade med varjehanda egenheter, då ingen vågade förehålla dem desamma och dymedelst söka från dem avslipa egenheten. Såsom exempel på dylika egenskaper, ådagalagd, såsom ofta, i överdriven sparsamhet, kan jag dock icke underlåta att med några ord erinra om en upplevelse, då jag ett års tid under åren 1862 och 1863 var anställd såsom domaregesäll hos Häradshövdingen Johan Fredrik C å Lundegård på Oland, hos vilken, ogift som han var och eljest ganska hygglig i sitt uppträdande, fördes ett ovanligt enkelt levnadssätt. Han skulle hålla vintertinget i Färjestaden på Södra Öland och tillsporde mig, yngsta biträdet, om jag icke ville medfölja honom till tinget. Givetvis var ej annat än att därtill svara jakande, ehuru det föreföll mig oförklarligt, att han ej ville såsom vanligt vara åtföljd av äldsta biträdet, vice Häradshövdingen Gustaf Herrman L., som tillika skötte försäljningen av stämplat papper till tingen, varmed C. själv av särskild anledning ej tog befattning. L. uppdrog åt mig att sköta stämpelförsäljningen, och C. avreste, åtföljd av mig, till tinget. Men redan vid ditkomsten första aftonen tillsade han mig, att han själv icke ämnade intaga aftonmåltiden på stället och erfarit, att jag också plägade underlåta att spisa sådana måltider. Nu började det genast bliva rätt klart för mig, att C., enär jag hemma på Lundegård ofta plägat icke gå ned till kvällsmaten, som vanligtvis var synnerligen dålig och osmaklig, sökt begagna sig allenast av sparsamhetsskäl för att få mig att medfölja till tinget. Inseende det tarvliga i C:s berörda handlingssätt och då han var i mycket god ekonomisk ställning samt i åtnjutande av ymniga inkomster från domsagan, svarade jag, att jag gärna höll till godo med främmande mat, och intog därpå å gästgivaregården på Färjestaden under en veckas tid, varunder tinget räckte, aftonmåltid varje kväll på C:s bekostnad; varemot C. själv från måltiden uteblev till min ej ringa förvåning. Sista natten hörde jag från rummet, vari jag hade liggplats näst intill det från mig avstängda rum, vari C. vilade, honom vara besvärad av kroppsliga smärtor, varöver jag oroades. Men tidigt på morgonen, då Häradstjänaren, som uppassade oss, inkom i mitt rum och jag delgav honom min oro över C:s smärtor på natten, erhöll jag fullständig upplysning i saken. Häradstjänaren berättade nämligen, att Häradshövding C. varit till den grad sparsam, att han för att undslippa kostnaden för aftonmåltid åt oss bägge i gästgivargården medtagit från hemmet en matsäck, varav han ensam spisat varje afton, under det jag intagit aftonmåltiderna å gästgivaregården, samt att han till och med visat sig så snål, att han sista aftonen icku velat åt Häradstjänaren kvarlämna ens den minsta del av återstoden i matsäcken och förtärt samtliga kvarlevorna, vilket blev honom för mycket och var anledningen till plågorna under natten, något som även bekräftades redan samma morgon, då han frisk och kry, hemreste jämte mig till Lundegård.


08.

Redan i ynglingaåren, då jag vistades i Broby och understundom å tingsstället därstädes inträdde i domstolssalen samt åhörde rättegångsförhandlingarna, väcktes hos mig smak för det juridiska sanningssökandet och domareverksamheten. Kom då därtill, att unga domarebiträden, vilka uppehöllo sig i byn, syntes föra en trevlig och angenäm tillvaro. bjudningar i familjerna glänste de, tycktes mig, med sina lysande uniformsfrackar, vilka de i egenskap av Hovrättsauskultanter ägde bära, samt slogo sig ned vid spelborden, varest även ganska höga hasardspel förekommo, därvid såsom jag i Levnadsminnena redan omtalat, 100- lapparna dansade från en till en annan av de spelande och föreställning bibringades mig, att med den juridiska verksamheten redan vid jämförelsevis unga år följde goda inkomster. Allt som allt gjorde, att jag redan vid tiden för Studentexamens avläggande nästan fast beslutat att välja den juridiska banan till levnadsyrke. Så skedde ock. Men åtminstone vad beträffade inkomsterna för den praktiske juristen under en rätt lång följd av de första åren misstog jag mig grundligt, och nogsamt fick jag snart förstå, att omförmälda 100-lapparna säkerligen i väsentlig mån, om icke uteslutande, antingen tagits av egna medel eller erhållits lånevägen, huvudsaldigen genom banklån. Och jag erfor, att belastningen med studieskuld och saknaden av egna medel vid inträdet på den praktiskt juridiska banan samt de synnerligen snävt begränsade inkomsterna rätt länge i fortsättningen av densamma utövade oangenäm och nedslående inverkan, även jag nödgades fördenskull ytterligare beträda lånevägen och begagna mig av upplånade medel till fyllnad i bestridandet av levnadskostnaderna och för att icke blottställas eller urspåra till annan antagligen mindre behaglig sysselsättning. Ihållighet i förening med redbarhet och arbetsamhet fingo utgöra källor, varifrån jag till Stor del hade att hämta modet och räddningsplankan. Min förre förmyndare, Hovkamreren J. Möllerberg, förut av mig omtalad i Levnadsminnena såsom en ärans man och till väsentlig del min långivare, gav mig det rådet att ”spotta i händerna och fatta bättre tag”. Redan från yngre åren hade jag lärt samt fick sedermera ytterligare inlära att undvika misshushållning och tillfredsställande av i allmänhet icke vidare nödiga levnadsbehov. Alltför stor sparsamhet eller snålhet har dock städse varit för mig främmande. Konsten härutinnan likasom i så många andra fall består i att taga sikte på ”den gyllene medelvägen".

I närvarande tid hava de unga Juristerna synnerligen bättre ställt för sig än på min tid. De kunna ägna sig åt flera andra levnadsbanor än den rent juridiska, t ex Landsstatsbanan och Advokatyrket, det senare vida mera ansett än tillförne. I egenskap av biträden hos Häradshövdingarna på landet utnämnas de mycket snart till ordinarie andre och förste Notarier vid Häradsrätterna med jämförelsevis ej oäven avlöning.


09.

Då jag numera i brist på annan sysselsättning rätt ofta lever tillbaka i minnenas värld, förefaller det mig ej olämpligt att jämväl omnämna, hurusom jag under den långvariga tjänstgöringen i egenskap av biträde hos Lantdomare råkade att vistas på två platser, som voro särskilt bekanta för högt levnadssätt, i synnerhet i vad det vidkom spritdrycker. Ljungby köping, i Sunnerbo härad av Småland, varest jag vistades något mera än två år under 1864-1866 i egenskap av biträde hos ständigt vid den tiden tillförordnade Domhavanden därstädes, v.Häradshövdingen G. Richter, var nämligen allmänt omtalad för sitt toddydrickande, och staden Linköping, där jag sedermera förekom under två års tid 1866-1868 i egenskap av biträde hos ordinarie Häradshövdingen C.P. Bursie, hade rykte om sig att vara den förnämligaste platsen i riket med avseende å åtgången av den ädla punschdrycken, även kallad Svenskt Banko.

På Gästgivaregården i Ljungby (Gästis) och å Restaurangen hos Källarmästaren Schultz därstädes intogs toddy i ovanligt rymliga glas, vari det varma vattnet påspäddes esomoftast med den rödbruna konjaken, som i allmänhet nog icke var av bästa beskaffenhet, tills anrättningen i glasen slutligen antog mörk, mahognylik färg, vilket ansågs förträffligt. Och flera vanligtvis feta och trinda toddygubbar förefunnos i köpingen.

I Linköping gick det så till, att först flera av de gifta, äldre herrarna och bland dem företrädesvis Bankdirektörer, äldre Officerare och Godsägare intogo en lukullisk middagsmåltid å Stora hotellet och begåvo sig därpå ned i hotellkaféet, varest inmundigades kaffe med avec, varav punsch i ej ringa kvantiteter. Vid sex- eller sjutiden på eftermiddagen kommo ungherrarna och bland dem förnämligast Jurister, Officerare och kamerala Landsstatstjänstemän - dessa sistnämnda voro i Linköping emot vad som förekom i andra residensstäder, ståtliga och grova gossar, som höllo sig uppe i vinden - samt ryckte samtliga in på Hotelllcaféet, varefter de slogo sig ned omkring ett större bord och en var i sällskapet hade att under det glada samspråket framrekvirera vanligtvis en hel butelj punsch, som gemensamt förtärdes. Framåt aftonen intogs därpå en gemensam sexa, åtföljd av kaffe med tillbehör, därav i främsta rummet punsch. På sommaren tågade ungherrarna på aftonen vanligtvis från hotellkaféet ut till det vackert belägna utvärdshuset Nykvarn och förtärde därstädes sexan jämte kaffet och tillhörande dryckesvaror.

Jag påminner mig särskilt bland vännerna i Linköping en trevlig och glad fyr, Ombudsmannen i Östergötlands Hypoteksförening, v.Häradshövdingen Per A., som förutom sin ordinarie befattning bedrev vidsträckt advokatverksamhet, omfattande såväl rena rättegångar och andra juridiska angelägenheter som administrativa och kommunala ärenden. Så beskaffade saker, som måste av honom behandlas utan dröjsmål och inom kortare, begränsad tid, blevo av honom behövligen expedierade. Men handlingar och promemorior i alla övriga mål och ärenden lade han på hög under längre tid. Därefter bjöd han ett större antal av vännerna bland jurister, dit även jag hörde, och andra tjänstemän hem till sig en förmiddag, vanligtvis på Söndagen, och anmodade dem att fullgöra expedierandet av berörda, vilande mål och ärenden. Han utdelade för detta ändamål åt en var sådant, som bäst passade honom. Den ene fick visa sig såsom författare i ett, den andre i två ämnen. En fick frambringa t ex ett eller flera svaromål i rättegångar, två uppsätta olika testamenten och en fjärde ihopsätta besvär i ett beskattningsärende o s v. Fram på middagen var allt färdigt och samtliga, som i arbetet deltagit, belönades med en splendid middagsmåltid i A:s familjebostad, därvid överflödades på fin och välsmakande mat samt goda och dyra viner. Senare bjöds på kortspel och dryckesvaror, däribland givetvis punsch, varmed fortsattes tills sent på aftonen. Jag vill just icke påstå, att sådant sätt för utförandet av ifrågavarande arbete, förtjänade högre uppskattning. Men alla voro storligen belåtna med sin dag, vilket kändes angenämt.

I ovan förmälda, man får medge, överdådiga levnadssätt ute i värdhuslokalerna i Ljungby och Linköping deltog jag mera sällan. Räddades därifrån på den grund, att jag på bägge ställena hade bostad och kost i Häradshövdingefamiljerna, i villca jag förekom såsom tingsbiträde. Levnadssättet var givetvis för dem, som tilläto sig detsamma mera ofta och ihållande, synnerligen hälsoskadligt; och alla mina gamla vänner på sagda platser hava längesedan skattat åt förgängelsen.


10.

Skådar jag tillbaka på framfarna dagar och de olika tidsperioder, jag därunder upplevat, kan jag icke underlåta att i synnerhet fästa uppmärksamhet på den ansenliga tid utöver 8 år, varunder jag hade anställning såsom biträde hos Lantdomare, i vilken tidrymd dock jämväl ingingo två särskilda perioder, då jag till följd av brist på tingsplats tjänstgjorde, i tre eller fyra månaders tid varje gång, såsom ung e.o. Notarie i Kgl.Göta Hovrätt.

Eftersom jag ej eftertraktade att erhålla egen domsaga, vilket hägrade alltför långt i fjärran och vanligtvis, enär pension ej förefanns för de ordinarie Häradshövdingarna, så att de kunde vid framskriden ålder taga avsked, ej uppnåddes förr än jag var vid omkring 40 års ålder eller mera, hade jag nog anledning att icke gräva ner mig på tingstjänstgöring, synnerligast som jag fick erfara, att avlöningen var minst sagt skral, och det vid den tiden ingalunda var lätt att erhålla så beskaffade anställningar, då man, såsom jag, var i saknad av personliga relationer på den juridiska levnadsbanan.

Sedan jag blivit utnämnd till vice Häradshövding i början av år 1867 och därefter fortfarande såsom dittills tjänstgjort någon tid, t ex ett år, hos Häradshövdingen C.P. Bursie i Linköping, hade jag rättast bort avbryta tingstjänstgöringen och söka utkomst i juridiska värv på annat sätt. Men någon egentlig smak för annat än domaregöromål förelåg för mig icke, och att åter påbörja tjänstgöring i Hovrätten med starkt begränsade inkomster samt utan att kunna ens förränta den för studierna och levnadsbehoven alltjämt ökade skuldbördan - huruledes jag till sist lyckades avbörda densamma har jag omtalat i Levnadsminnena - syntes mig ej heller vara något tilldragande.

Emellertid var den långvariga sysselsättningen med göromål vid Häradsrätterna ingalunda onyttiga. Genom vistelsen i flera särskilda provinser i landet, och sammanträffandet därstädes med personer av skilda slag samt handläggningen av de många olika rättegångarna förvärvade jag större människokännedom och livserfarenhet samt mera mångsidig och förökad praktisk erfarenhet i juridiskt hänseende. Och medelst förrättandet av alla Häradstingen, vilka därunder av mig höllos, samt handläggningen och avgivandet av de många rättegångarna uppövades tankeskärpan och omdömesförmågan i väsentlig grad. Detta allt var för den unge domaren nogsamt av ej ringa värde och kom mig framdeles i levnadskallet även till gagn.


11.

De flesta lekmän hava endast synnerligen ringa kännedom om vari det juridiska arbetet och särskilt domareverksamheten egentligen består. Och, om de nu icke äro så enkla i tankegången, att de anse juristen blott vara en "lagvrängare", förställa de sig dock vanligtvis, att det för juristen och i synnerhet för domaren endast gäller att ”tillämpa lagparagrafer".

Men ingenting är mera oriktigt. Visserligen är ju juristens verksamhet i mångt och mycket mekaniskt arbete. Behandlingen vid domstolarna av t ex lagfarter, inteckningar, förmynderskap m m, och upprättandet av protokollen i sådana ärenden är givetvis över huvud taget och till ej obetydlig del mekaniskt arbete, vartill likväl alltid fordras ordentlighet och arbetsförmåga. Till så beskaffat arbete är jämväl att hänföra domar och utslag i enklare mål ävensom de juridiskt bildade Advokaternas göromål i allt som ej avser rena rättegångar. Ihågkommas må dock, att jämväl för utförande av sådant, mera mekaniskt arbete förutsättes att hava inhämtat teoretiska kunskaper och därutinnan avlagt examina vid Universiteten eller Högskolorna.

Avfattandet av Domar och Utslag i större tvistemål och brottmål är däremot ett synnerligen ansträngande själsarbete, och för Advokaternas utförande av större rättegångar erfordras grundlig eftertanke och själsansträngning.

De flesta Domar och Utslag i svårare rättegångar har jag till väsentlig del uttänkt och i huvudsak avfattat under nattens tystnad och under vilan i sängkammaren, vilket otaliga gånger inverkat störande på sömnen. Gott var, att emellan arbetet med dylika större rättegångar, med vilka jag hade att befatta mig såväl vid Häradsrätterna som i Rådhusrätten i Göteborg, man fick sysselsätta sig med ovannämnda, mindre ansträngande göromål, ty därigenom erhölls mycket behövligt avbrott i det mera själsansträngande arbetet. I egenskap av vice Ordförande å Andra Avdelningen i Göteborgs Rådhusrätt under flera års tid, då det tillkom mig att uppsätta förslag till nästan alla svårare Domar å Avdelningen, var jag ockå glad att, såsom åt mig uppdrogs, sköta registreringen och protokollsföringen av firmorna i staden, vilket var ett mera mekaniskt arbete.

Och för ledamöterna i Överrätterna, dvs Hovrätterna och Högsta Domstolen, i vilka instanser svårare rättegångar företrädesvis förekomma, är befattningen med dem ett själsansträngande arbete. Det gäller nämligen, i synnerhet för ledamöterna i sagda domstolar att på grund av dylika rättegångar mera oavbrutet såväl med allra största noggrannhet taga del av allt vad som förekommit i målet som ock med ledning därav fatta ståndpunkt samt visa prov på skarpsinne, självständighet och sund omdömesförmåga.

Och härav kan jämväl inses den riktiga skillnaden emellan, å ena sidan, dugliga samt, å andra sidan, mindre dugliga Jurister och Domare.


12.

I egenskap av ledamot i Göteborgs Magistrat hade jag uppsatt förslag till utlåtande i ett admimstrativt ärende. Jag föredrog förslaget vid ett Magistratssammanträde, därvid en av kamraterna yttrade, att det föreslagna utlåtandet av Magistraten nog var av sådan beskaffenhet att i sak kunna godkännas men saknade "soft". På grund därav anmodade jag honom att sätta soft i förslaget, vartill han förklarade sig villig. Då han vid ett senare Magistratssammanträde återställde förslaget, hade han fått soft i detsamma dymedelst, att han huvudsakligen blott försett detsamma med en hel mängd starka och kraftfulla adjektiver, adverber och adverbialer. Jag kan nu icke närmare erinra mig desamma; men såsom exempel på dylika tillsatser kan anföras: "uppenbart" - "tvivelsutan" - "högst betydligt" - "ovedersägligen" - "meningslöst" - "i högsta måtto oantagligt" - "självfallet" - "grundlöst" - "ofrånkomligt" - "oöverträffligt" - "obestridligt" o s v. Medgivas måste, att dylika uttrycksfulla tillsatser verka mera övertygande.

På liknande sätt kan i enskilda skrifter, handbrev m m medelst tills ättande av kraftiga och känsliga adjektiver, adverber och adverbialer åstadkommas mera tilltalande verkan. Exempelvis: "lilla" - "snälla" - "rara" - "förtjusande" - "angenäma" - "i allo behagligt" - "på det finaste" - "oändligt vackert" - "gudaskönt" o s v.

Sålunda sättes "soft" i vad man skriver; vilket ju kan vara lärorikt.


13.

Såsom känt är, ansågs under framfarna tider, i motsats till den tid, vari man för närvarande lever, skogarna i landet vara av ganska ringa värde. Av flera hölls skogen, åtminstone till väsentlig del, till och med för att vara ett Commune bonum (för alla gemensam egendom).

I Sunnerbo härad av Småland, varest jag, på sätt av mig i Levnadsminnen omtalats, vistades såsom tingsbiträde under ett par års tid i mitten av 1860-talet, betraktades också skogarna i och för sig icke vara vidare värdefulla. En större mängd Militie- och Ecklesiastika boställen förefunnos i häradet. Och, ehuru boställsinnehavarna voro i lag förbjudna att åverka skog på boställena till annat än husbehov, uppträdde de å boställena såsom rena skogsskövlare. Länsmännen hade förut icke åtalat dem; men på min tid förekommo en hel mängd sådana åtal vid Häradsrätten. Icke nog med att boställsinnehavarna å sina boställen höggo ned skog i långa banor, utan de anlade därjämte å boställena fullständiga sågverk, vari de försågade skogen till bräder mm, som de därpå forslade, ibland långa vägar, till häradet angränsande orter och försåldes. Jag påminner mig särskilt en mycket gammal Prost vid namn T-hf, som vid Häradsrätten, då jag år 1865 därstädes höll mitt första ting, inställde sig åldrig och darrande, åtalad för omfattande skogsåverkan på sitt boställe. Hans uppträdande föreföll både ledsamt och bekymmersvärt. ävenledes erinrar jag mig, huruledes under mina yngre år Smålänningar komma nedkörande med bräder och annat virke till det Småland angränsande Norra Skåne och därvarande byn Broby, varest jag då vistades samt en del av bräderna och virket av dem försåldes. Säkerligen var åtminstone större delen va dessa trävaror från de Småländska boställsskogarna.

Emellertid kom jag sedermera under åren 1868-1870 att vistas i Halmstad, sysselsatt med tingsgöromål och erhöll då närmare upplysning, varthän - efter vad man med ganska stor visshet kan antaga - en väsentlig del av virket från de Småländska boställsskogarna förnämligast brukade taga vägen. I Halmstad förefunnos nämligen flera välmående Köpmän och större firmor, som bedrevo ansenlig grosshandel med trävaror, fastän på min tid icke i fullt så stor skala, som, sades det, i föregående tider. Det hade gått så långt - vilket även skedde på min tid - att Köpmännen utsände sina Kontorsbiträden långt ut på de Sunnerbo härad tillgränsande vägarna och mötte där karlarna med fordonen, varå bräder och andra trävaror forslades. Detta skedde för att såmedelst Kontorsbiträdena skulle hinna före varandra och få tag i bräderna och trävarorna samt betinga goda priser för dem. Sådant hade även en särskild benämning. Det kallades att "trögla'. Sedan trävarorna därefter i Halmstad upplagts i omfångsrika brädgårdar, blevo de inlastade i ett par Större segelfartyg, som de mera framstående Köpmännen i branschen vetat att förskaffa sig, och utskeppade till utlandet, såsom England, Norra Frankrike, Spanien och hamnarna vid Medelhavet, varest trävarorna försåldes till priser, som högst betydligt överstego de priser, vilka för dem betalts vid inköpen från de Småländska säljarna. I hemlaster till Halmstad intogos därefter i fartygen sydfrukter och kolonialvaror, vilka i fartygen fraktades till Halmstad, varest alltid rådde goda förhållanden emellan de förmögnare Köpmännen och Tulltjänstemännen, som givetvis, enligt vad vid den tiden var vanligt, städse erhöllo från Köpmännen fina rundliga Nyårspresenter. Och de från utlandet hemförda varorna såldes av Halmstadsköpmännen med synnerligen god vinst.

Under min Halmstadstid, då skeppsfarten erhållit större uppsving och handel med trävaror blivit mera utsatt för konkurrens, begagnades dock för ovan berörda ändamål icke så stora utan mindre segelfartyg samt lastångfartyg, varjämte, på sätt jag redan yttrat, trävaruhandeln bedrevs där i staden i mindre omfång än tillförne.

Av vad jag här ovan berättat framgår tydligt det förnämligaste sättet, huruledes rikedomar samlades och förmögna affärsmän uppstodo i Halmstad. Gott var det ju dock, att, såsom nästan alltid sker, de större förmögenheterna icke blevo beståndande i längre framtid utan rätt snart fördelades emellan barn och arvingar eller till och med nästan försvunna. I sådant hänseende erinrar jag mig särskilt ättlingen från ett rikt Köpmanshus därstädes Godsägaren Karl H-r på Ö-e, en hygglig och aktningsvärd man samt ansedd vara en så respektingivande Magnat, att han gemenligen benämndes "Hertigen av Halland". Han ägde ej allenast berörda, på landet ej långt från Halmstad belägna, välskötta lantegendom, som han bebodde om somrarna, utan även ett större och bättre hus i staden, i vilket han bodde under vintrarna, samt hade sex döttrar men blott en son. Nästan alla döttrarna blevo gifta tidigt, såsom var att vänta, då de ansågos komma att tillföra sina män ej oansenliga penningmedel. För en var av döttrarna sades nämligen kunna påräknas arv efter föräldrarna till belopp av omkring 100 000 kr. Faderns rikedom blev på sådant sätt vid hans frånfälle fördelad och skingrad. Sämst gick det för sonen. Fadern hade till betryggande av hans framtid - jag vill påminna mig genom testamente - bestämt, att sonen skulle på sin arvslott äga och besitta ovanberörda, värdefulla lantegendom. Så skedde ock efter faderns död. Men sonen skuldsatte snart egendomen medelst i densamma intecknad gäld, som han gång efter annan fann nödigt att åsamka sig. Slutligen måste han sälja lantegendomen och avled sjuklig rätt ung samt, såsom det uppgavs, i ganska små ekonomiska omständigheter.


14.

Under första terminen, då jag för studierna vistades vid Universitetet i Lund, eller vårterminen 1857, bodde jag i ett långsträckt rum, som av mig benämndes långkatekesen, inåt gården på Studentkasemen "Stäket", uppkallat efter ägaren av huset, Handlanden Stäck, och beläget på Södergatan just där Mårtensgatan mynnar ut till den förra gatan. Min broder Alfred bebodde ett större rum, likaledes inåt gården i samma kasern tillsammans med min yngre broder Göthe, som vid sagda termins ingång inkommit i en av de lägre klasserna i Lunds Elementarläroverk. I allmänhet voro uppasserskorna å de större studentkasernerna viktiga och betydande personer. Så ock i 'Stäket", där "Trelleborgs-Annan" var uppasserska och förde ett strängt regemente samt dundrade värre med de unga studenterna. Av en kamrat hade jag bekommit en hundvalp, som jag hade till sällskap inne i rummet och vilken icke var just till behag för uppasserskan. Men mig gjorde den jämväl ej ringa särskilt förtret. En dag t ex, då jag lämnat hunden ensam i rummet, hade han sönderbitit och illa behandlat mina galoscher. En annan gång, då hunden likaledes ensam i rummet uppehållit sig, hade han på samma sätt svårt bitit sönder ett exemplar av Sveriges Grundlagar, som jag lämnat uppslaget kvar i rummet och i de dagarna höll på med att studera. Jag fick härigenom erfara, att innehavandet av en sällskapshund ej alltid är förenat med nöje. Sedan jag i Dec. 1858 avlagt kansliexamen, bodde jag under vårterminen 1859, efter att med denna termins ingång hava börjat idka de mera egentliga studierna för hovrättsexamen, i ett mindre hörnrum på "Malmnroska Studentkasernen”, en ännu större kasern, belägen i såväl andra som tredje våningen av ett omfångsrikt hus vid Skomakaregatan. Rummet som jag bebodde låg i andra våningen invid trappan, som ledde upp till samma våning. Uppassningen förestods av "Frugan" - annat namn på henne fick man aldrig höra - som med ett kvinnligt biträde höll ordning och skick på lokalerna, även middagsmåltiderna intog jag på rummet, dessa sistnämnda gemensamt med dåvarande fil.studerande Carl Schmidt, förut omnämnd av mig i Levnadsminnena. I mathämtare tillsändes oss måltiden, bestående av 1 1/2 portion middagsmat och omfattade två rätter, som kostade tillhopa 36 skilling, d v s 75 öre eller 37 öre för oss vardera. Första våningen i huset innehades av "Mutter" - hennes rätta tillnamn var, vill jag påminna mig, Schelander - som därstädes bedrev kafé- och konditorirörelse. Dit tågade dagligen på eftermiddagarna en ström av Studenter, vilka fingo fritt läsa en hel del tidningar, som där tillhandahöllos, samt till billigt pris inmundiga kaffe med goda vetebullar. I livligaste åminnelse kvarstår ännu för mig Valborgsmässoaftonen den 30 April sistnämnda år, fastän icke mindre än 62 år sedan dess förflutit. På kvällskvisten besökte jag en kamrat, Jur.studeranden av Kalmar Nation, Per Gustaf R-k, beboende ett rum i tredje våningen av Malmroska Kasernen - längre fram i tiden först Hovrättsassessor och därefter ordinarie Häradshövding i Småland. Jag fann honom vid mitt besök sysselsatt att tälja på och bearbeta ett vedträ. På min fråga angående meningen därmed, yttrade han, att Studenterna på aftonen antagligen kommo i slagsmål med "brackor" (gesäller, lärpojkar och kroppsarbetare), därvid det var nödvändigt att medhava vedträet såsom vapen. Jag erinrade, att det vore väl åtminstone icke nödigt att för dylikt ändamål medhava ett särskilt bearbetat och så där förfinat vedträ, varpå vi båda tågade ut till Studenternas samlingsplats för aftonen, Lundagård, bärande i innerfickorna av våra överrockar, R. sitt bearbetade vedträ och jag ett helt och hållet obearbetat. Sedan Studenterna härefter under sång vandrat omkring på Lundagård och därvid samlats, tågade vi i sluten trupp till stadens punpar, i vilka vi, såsom brukligt var årligen berörda afton, medelst kraftig pumpning uttömde vattnet, på det att nästpåföljande dag, den 1 Maj, endast punsch och annan sprit skulle fmnas att tillgå i staden. (Denna barnslighet lärer dock för länge sedan hava upphört i Lund). Efter återkomsten till Lundagård blev det att deltaga i festligt samkväm därstädes vid uppdukade och med punschbuteljer m m fyllda långbord. Dittills hade ej något sammanträffande med brackor förekommit. Men under berörda samkväm blev mitt vedträ föremål för anmärkningar, på grund varav jag, icke heller åtnöjd med förebråelser därjämte att vara kort till växten, kom i handgemäng med en Jur.studerande av Smålands Nation, Per Aug. T-r och ytterligare med en fil.studerande av Göteborgs Nation Otto K-m. Vi tumlade om på marken, men kamraterna åtskilde oss. T. åsamkade sig, ledsamt att erinra, under fallet till marken eller omvälvningen därå ett minne troligen för livet, i det han bröt lilfingret på ena handen. Sålunda hade jag dock, i enlighet med vad R. förespått, kommit i handgrepp, fastän icke med brackor utan med Studenter. Festen på Lundagård fortgick in på småtimmarna och för somliga till och med sedan Majsolen redan börjat så smått avspegla sig vid horisonten.


15.

Det förefaller mig icke vara ur vägen att nedskriva några ord angående befolkningen i de landets olika provinser, i vilka jag vistats under längre eller kortare av min levnad.

Innevånarna i Blekinge, provinsen där min vagga stod, syntes mig, sedan jag uppnått den ålder, att jag kunde däröver reflektera, vara överhuvudtaget ett välvilligt och beskedligt släkte, fastän den lägre befolkningen stundom under rusets inflytande visade sig vildsint. Provinsen är, såsom det säges, i stort sett närmast att likna vid en omfångsrik trädgård. Kvinnorna äro särskilt kända för fin och vacker ansiktshy, som de veta att omsorgsfullt bevara medelst skyddande buvudbonader. På min ungdomstid uppgavs det, att i staden Sölvesborg funnos icke mindre än 72 kvinnliga skönheter, vilka vid stadens nästan enda gata, fortlöpande genom hela staden sutto uppradade vid sina sybord, uppställda vid de åt gatan vettande fönstren i bostäderna.

Vad beträffar Skåne, måste man skilja på Norra och Södra delen därav. Skåningarna gå och gälla i allmänhet för att vara tröga och klena i tankegången, fastän godmodiga och hederliga. Detta är sant vidkommande Södra Skåne. Däremot är befolkningen i Norra Skåne såväl som själva bygden därstädes mera liknande gränsprovinsen Småland, varest nyssnämnda egenskaper icke äro särskilt framträdande. Gemensamt för hela Skåne är i synnerhet självgodhet och överdriven klasskillnad. Allt vad Adelsmän heter äro därstädes endast och allenast såsom sådana givetvis i främsta rummet Grevar och Friherrar alltför högt uppskattade.

I Värmland var befolkningen trevlig och angenäm. Värmlandslivet är ju för övrigt allmänt bekant och mångomsjunget. Värmlandnäs, varest jag företrädesvis visatades, syntes umgänget de s k Häradspersonerna emellan vara glatt och behagligt. Ett visst ”lagom" så i arbetet som nöjen föreföll att vara rådande hos befolkningen.

I den delen av Kalmar län, som omfattas av Öland, fann jag innevånarna vara minst 50, ja inemot 100 år efter sin tid, beroende påtagligen till väsentlig del på avskildheten från fastlandet. Den lägre befolkningen utgjordes till huvudsaklig del av sjömän, som voro ute på sjöresor, under det kvinnorna styrde med lantbruket. Folket i övrigt var hyggligt.

Smålänningarna förråda i allmänhet livligt och trevligt väsende. De voro dock, åtminstone i Sunnerbo härad, i vilken del av provinsen jag till största delen vistades, icke just särskilt kända för att vara, såsom man säger, "en man bakom ordet", utan i stället sades om dem, icke utan skäl, likasom angående befolkningen i det tillgränsande Södra Halland, att de hade ”en räv bakom örat".

Östgötarna utgjorde den befolkning, som jag nästan bäst tyckte om. Redbarhet och hederlighet var ett utmärkande drag hos dem. De syntes visserligen vid första bekantskapen vara dryga och stormodiga, men, då man närmare lärde känna dem, fann man dem i själva verket ganska medgörliga och välvilliga. Klasskillnad var ej hos dem märkbar i vidare mån än som kunde anses tillbörligt med hänsyn till olika bildningsgrad, icke, såsom i Skåne, uteslutande på grund av olika härkomst eller levnadsyrken.

Befolkningen i Halland var ej så beskaffad i Södra som i Norra Halland. I Södra Halland var den tämligen trög och liknade i övrigt, såsom jag här ovan nämnt, innevånarna i det tillgränsande Sunnerbo härad, varest likväl befolkningen var mera livlig och fallen för handel än i södra Halland. I norra delen av provinsen, varest sjöfart mera idkades, var folket uppryckt och företagsamt.

Vad slutligen vidkommer Göteborg, i vilket samhälle jag tillbringat längsta tiden av min levnad - för närvarande över 50 år - förefaller innevånarna till en början stela och dryga. Detta beror mycket därpå att platsen är ett affärscentrum, varest det gäller att genom ett värdigt uppträdande styrka krediten. Men ju längre man vistas här, trivs man bättre, vilket givetvis i ej ringa mån även härflyter av vanans betvingande makt, och finner, att befolkningen överhuvudtaget utgöres av ett rättskaffens och aktningsvärt släkte. Börsmagnater, som tillförne voro till fmnandes på platsen i rätt sluten trupp, hava utjämnats genom samhällets demokratisering på senare åren, en omvälvning, som likväl synes hava, minst sagt, gått alltför fort och i flera hänseenden icke vara gagnelig.I jämförelse med Stockholm äro innevånarna därstädes onekligen mera tillmötesgående och sympatiska.


16.

Ganska långt in på senare delen av 1800-talet ansågs det bland ämbets- och Tjänstemännen i Riket till och med bevisa skicklighet att kunna, såsom det benämndes, "uppdriva” tjänsten d.v.s. av densamma förskaffa sig så stora inkomster som möjligt. Sådant kunde förklaras med hänsyn till begränsade inkomster, fastän näppeligen försvaras.

Sätten för inkomsternas förökande voro mångahanda; och i sådant hänseende kunde företrädesvis bemärkas de ordinarie Häradshövdingarna på landet. Av dem brukades t ex ganska allmänt att skriva långt och vidlyftigt i avseende å innehållet samt med utdragen stil, så att expeditionerna från Häradsrätterna fortsatte in på flera ark, varigenom löseninkomsten ansenligt förökades. Därtill lämpade sig förträffligt den då begagnade tyska stilen med sina invecklade Krumelurer. En expedition, t ex uti förmyndareförordnande, som gott kunde skrivas på en sida, drogs in på femte sidan eller andra arket; och lösen beräknades efter arkantalet. Svårt avbräck häri skedde dock genom utfärdandet av en Kgl.förordning angående expeditionslösen, vari stadgades, bland annat, att i medeltal skulle i varje sida finnas minst visst antal rader och å varje rad minst visst antal bokstäver. Det oaktat förstod man, även sedan den tyska stilen bortlagts, att genom vidlyftigt och överflödigt innehåll med vanlig engelsk stil tillverka expeditionen på flera ark än som var nödigt. Särskilda förmyndare förordnades av Häradsrätten för varje arvtagare. Avled t ex en hemmansägare och efterlämnade 7 omyndiga barn, förordnades en förmyndare för varje barn. Avled därefter ett av barnen, förordnades ånyo förmyndare för varje av de 6 barnen o s v. Härigenom åstadkommos förmyndareförordnanden i mångfald, vilka tilhopa inbringade ansenlig löneinkomst. Detta kunde förklaras därav, att Nämndemännen voro, såsom ombud för sterbhusen, inlärda att hos Rätten begära förmyndareförordnanden på dylikt sätt. Gravationsbevis utfärdades i allmänhet icke förr än därom först ingavs ansökan till Häradsrätten. Över dylik ansökan resonerade Rätten: "Domhavanden vill, när tid och läglighet sådant medgiver, det begärda gravationsbeviset utfärda”; och expeditionerna var givetvis försedd med lösen. Icke hos alla Häradsrätter förekom dock så beskaffad stark hunger efter löneinkomster men åtminstone uti en av de domsagor, i vilka jag tjänstgjorde, hade praktiserats allt vad jag här ovan omförmält. På min tid var likväl största delen härav bortlagd.

I detta sammanhang påminner jag mig en äldre Hovrättsledamot, som innehade anställning i egenskap av Hovrättsråd och Chef i en av divisionerna i Kgl. Göta Hovrätt, under det jag tjänstgjorde därstädes i egenskap av ung Notarie. Hans namn var P-n, och han levde ogift samt hade, då ingen kantänka vågat erinra honom om hans egenheter, utvecklat sig till ej ringa originalitet. En gång hade jag utskrivit en expedition med ganska tät stil på de fyra första sidorna men med endast några rader utdragen stil på femte sidan. P. lät uppkalla mig till Hovrättenoch yttrade, att expeditionen tydligtvis borde skrivas på endast fyra sidor eller ett ark. Då jag däri icke instämde, fortsatte P.: ”Har han räknat bokstäverna?" - P. kallade vid tilltal alla underordnade endast "han". "Ja, det har jag gjort", svarade jag sanningsenligt; och expeditionen blev givetvis godkänd. En annan gång blev en kamrat likaledes uppkallad till Hovrätten och av P. tillfrågad med anledning av en expedition, som av kamraten utskrivits: "Vad menar han med soldalen". Svaret blev, vad tydligen kunde av innehållet förstås, att ordet skulle vara "soldaten", fastän strecken över bokstaven "t" uteglömts. Vid ett tredje tillfälle uppvaktades P. i sitt hemvist av en ung Notarie v.M-r just som P. höll på att intaga sin frukostmåltid. P. generade sig icke att låta v.M sitta och åse huruledes P. lät rätterna smaka sig. En halv butelj champagne stod på frukostbrickan och P. yttrade till v.M.: "Tycker han om champagne"? Svaret blev jakande och P. genmälde: "Det gör han rätt i" samt inmundigade i detsamma med synbarligt välbehag den skummande drycken; men icke fick v.M smaka något därav.

För att återkomma till det juridiska skriftspråket, så fortsattes, såsom vi alla känna, in på den nästförflutna tiden att avfatta vidlyftigt och invecklat hopkonstruerade satsbyggnader med långt utdragna meningar och mellanmeningar. Men innehållet var dock i allmänhet fullt såväl grammatikaliskt som logiskt; och vad som uppsattes och författades resulterade understundom till - något som huvudsakligen endast juristerna förstodo - nästan rena konstverk, till vilkas utarbetande erfordrades ej ringa tankeansträngning. Härutinnan har numera, enligt vad känt är, skett betydlig ändring, i det att i stället för det äldre skrivsättet enklare och korta satsbyggnader och meningar användes, till gagn i synnerhet för allmänheten.


17.

I Överrätterna (Högsta Domstolen och Hovrätterna) förekommo, såsom känt är, titt som ofta vid rättegångars avgörande olika meningar, vilket också är helt naturligt, eftersom i dessa domstolar sitter ett flertal juridiskt bildade domare. Däremot är det mera sällsynt, att skiljaktiga meningar förekomma i Häradsrätterna, enär i dem endast Ordföranden är lagfaren domare (jurist) och hela Häradsnämnden, minst 7 till antalet, måste vara ense, såvida dess mening skall gälla såsom Häradsrättens Utslag.

Under min tjänstgöring en längre följd av år i Häradsrätterna överröstades jag tre gånger av Häradsnämnden, d v s Nämndens enhälliga beslut blev Häradsrättens Utslag, och jag avgav skiljaktig mening. Avgörandet av dessa rättegångar skedde på sätt här nedan närmare omförmäles.

Vid avslutandet av ett Ting med Hanekinds härad i Linköping - jag vill påminna mig, att det var Höstetinget 1866 - överröstades jag av Nämnden. En av Kronolänsmännen i häradet hade instämt snöskottningsskyldiga hemmansägare med yrkande om ansvar å dem för försummad snöskottning. Det blev fråga om bevisprövning. Jag ansåg de tilltalade genom den i målet förebringade vittnesbevisningen vara övertygade om försummelsen och ådömde dem alltså böter; varemot Nämnden enhälligt fann bevisningen icke vara tillräcklig och frikände fördenskull de tilltalade. Nämndens mening blev följaktligen Häradsrättens Utslag, från vilket jag avgav skiljaktig mening. Kronolänsmannen besvärade sig i Göta Hovrätt, som dock förklarade skäl icke hava förekommit till ändring i Häradsrättens Utslag. Målet fullföljdes därefter icke hos Kgl.Majt.

I avseende till jäv för ordinarie domhavanden i Björkekinds Häradsrätt i Östergötland förordnades jag att i egenskap av särskild Ordförande i Rätten, som hade tingsställe i Hörkerstad i närheten av Norrköping, handlägga och avdöma ett tvistemål angående testamentstolkning. En lantbrukare vid namn Lindahl hade till sina två systersöner, bröder Egnell, borttestamenterat sin rätt omfångsrika och värdefulla lantegendom 3 7/8 mtl. Bjärstad med skyldighet för testamentstagarna att ansvara för betalningen av all vid Lindahls frånfälle befintlig, i fastigheten intecknad gäld. I Lindahls bo fanns vid hans död, den 31 Dec. 1860, ett av honom utfärdat skuldebrev å 10 000 rd med ränta, vilket skuldebrev även befanns intecknat i fastigheten, dock icke belånat. Rättegången avsåg, huruvida testamentstagarna, bröderna Egnell, hade skyldighet att ansvara för betalningen av detta skuldebrev. I Utslag den 19 Mars 1868 förklarades genom Nämndens enhälliga beslut, att, då testamentet innehölle, att bröderna Egnell skulle ansvara för betalningen av alla de skulder, som vid Lindahls frånfälle funnes intecknade i fastigheten, måste sagda testamentsbestämmelse anses innefatta förpliktelse för bröderna Egnell att svara jämväl för infriandet av berörda skuldebrev och utgiva betalning för detsamma. Jag avgav från Utslaget skiljaktig mening. Göta Hovrätts den 16 April 1869 meddelade Dom i målet innehöll däremot, i överensstämmelse med min mening, att, alldenstund skuldebrevet vid Lindahls död befunnits obelånat, vid vilket förhållande någon gäld på grund av detsamma då ej heller vidhäftat hans bo, och följaktligen förpliktelse för bröderna Egnell att infria skuldebrevet icke kunde härledas av omförmälda testamentsbestämmelse, upphävdes Häradsrättens Utslag och bröderna Egnell förklarades berättigade att antingen vid anfordran utbekomma skuldebrevet eller ock utfå det däri föreskrivna beloppet med ränta. Denna dom fastställdes av Kgl.Majt.

Under ett av de första Tingen, som jag åren 1868-1870 förrättade i Tönnersjö härad med tingsställe i Halmstad, förekom till avgörande ett ärende angående en Lantbrukare och Handlande vid namn Hansson, gemenligen kallad Fläsk-Hansson enär han brukade driva handel med fläsk. Han ägde såväl en i Tönnersjö härad belägen lantegendom, varest han bodde större delen av året, som ock en fastighet i Halmstads stad, där han bodde återstående delen av året och var mantalsskriven. Kommunalstämma på landet hade han valts till Nämndeman. Frågan om hans behörighet därtill uppstod i Häradsrätten. Enhälligt förklarade Häradsnämnden i meddelat Utslag honom vara behörigen vald. Jag avgav däremot skiljaktig mening, då han ej var mantalsskriven på lantegendomen. Göta Hovrätt gillade min mening och upphävde Häradsrättens på Nämndens mening grundade Utslag. Såvitt jag kan påminna mig fullföljdes ej ärendet hos Kgl.Maj.t. Och, om så skedde, måste Hovrättens utslag hava blivit fastställt, ty Hansson anmälde sig sedermera aldrig att få intaga säte i Nämnden.


18.

I egenskap av Kyrkoherde i Broby och Emitslövs församlingar i Norra Skåne efterträddes min fader Paul Grenander av Christoffer Olsson Angeldorff. Han var en mångfrestande prästman.

Till härkomsten bondson från gården Angshult i Osby socken, som gränsar i söder till Broby, avlade han prästexamen i Lund 1831 och kom sedermera upp till Stockholm, varest han tjänstgjorde såsom pastor vid en försörjningsinrättning och Konsistorienotarie vid Domkapitlet. Han var begåvad med stilistisk förmåga och blev snart, om icke redaktör så åtminstone den ledande kraften i tidningen "Svenska Biet", som utgavs i Stockholm samt var Lars Johan Hiertas och Aftonbladets dåvarande värste motståndare och bekämpare. "Svenska Biet” var försett med en svår gadd, vars snärtar voro synnerligen vassa och åstadkommo kännbar smärta överallt där den stack till. Tidningen var också hatad av motståndarna och dess ledare inte minst. I Aftonbladet förekom A. ej sällan under benämningen ”Triangeldorff”, enär han ursprungligen hetat Christoffer Olsson men under studenttiden antagit Angel eller Angelin efter födelsegården och vid ankomsten till Stockholm förändrat efternamnet till Angeldorff. Han hade även blivit av Kgl.Majt 1842 hugnad med titeln e.o. Hovpredikant.

Sedan min fader avlidit 1850, blev A. såsom extra sökande utnämnd av Kgl.Majt till Kyrkoherde i Broby och Emitslöv. Efter det min moder därefter under några år genom v. Pastor ombestyrt församlingsvården och innehaft kyrkoherdebostället, nedflyttade A. till Broby och tillträdde pastoratet. Han var därefter Kyrkoherde i Broby, tills han 1860 sökte och erhöll transport till Västra Alstads pastorat i södra Skåne, där han var Kyrkoherde i sex år, tills han 1866 slutade sina dagar.

Under Brobytiden var det som han på grund av sitt mångfrestande lynne slog sig på en hel del olika företag utanför de prästerliga göromålen. Tidningsskriveri var han van vid sedan Stockholmstiden. Han blev delägare i ett boktryckeri i Kristianstad, varifrån utgavs en tidning, benämnd efter vad jag vill påminna mig Skånska Posten, vari A. under flera års tid införde en mängd olika artiklar. På "Stenemölla" vid Helgeå och invid Broby bedrev han under några år en cigarrfabriaktion i avsikt att såväl tillfredsställa sin egen smak för cigarrökning som ock genom försäljning av cigarren skörda vinst. Men det blev i stället förlust, synnerligast som han ej förstod att på rätt sätt vinna avyttring för de tillverkade cigarrerna, såsom varans utbjudande genom annonsering, i butiker och medelst handelsresande. Under någon tid var han även pekuniärt intresserad i ett ölbryggeri i Broby, varav han ej heller torde hava skördat någon vinst. Uppfinningar voro därjämte icke främmande för honom. En Fil Doktor Mårten Wiberg, som höll på med, bland annat, att uppfinna och förfärdiga boktryckerimaskiner av bättre beskaffenhet än som dittills begagnades och sådana brevlådor, som man numera finner upphängda på de yttre husväggarna i städerna, hade ingått bolag med A. på villkor, att han skulle förskjuta Wiberg penningar under flera år, varjämte de sinsemellan skulle dela förtjänsten av uppfinningarna. Wiberg lät A. sålunda underhålla sig under åtskilliga år; men den del av förtjänsten på uppfinningarna, som A. kunde utfå av Wiberg, blev nog icke stor. Själv utfunderade A. en tvättmaskin, i storlek och form av en sädesharpa. Avprovningen av maskinen skedde å utsatt dag, vartill av A. inbjudits umgängesvännerna Kronofogden, v Häradshövdingen Chr.Bog. Sandberg, Apotekaren C. Osc. Hamnström och Klockaren Aug. Scharffenberg. Arbetet i maskinen tog sin början, och under det två drängar drogo veven, blev farten med skovlarna i maskinen förfärlig. Slutligen skulle de tvättade persedlarna undersökas. Men därvid befunnos de bestå endast av trasor, enär allt hade sönderhackats i maskinen. ”Den får konstrueras om", sade A. dystert och glömde att bjuda de tillkallade vännerna på vare sig middag eller tuting, som annars väntade där inne i prästgårdssalen. Maskinen fördes upp på vinden, varifrån den ej långt därefter nedtogs samt sönderhöggs och uppbrändes. Och A. försökte därefter icke att uppfinna tvättmaskiner.

Angeldorff var gift tre gånger. Första gången med Sofia Wahlbom, prästdotter från Kalmar län, med vilken han var nygift vid nedflyttningen till Broby. Andra gången med hennes syster Wilhelmina Wahlbom. Bägge systrarna voro förmögna och sades var för sig, då de ingingo äktenskap med A., komma att tillföra boet omkring en tunna guld, eller 16.666 rd 32 sk, ett för den tiden ej oansenligt kapital. Tredje gången var A. gift med Helena Österberg, som förut haft anställning såsom guvernant i Broby.

I första äktenskapet hade A. en dotter, den bekanta skriftställarinnan Ada Berg, som är moder till den kände fågelkännaren och författaren Bengt Berg.

De ej obetydliga penningmedel, som A. erhöll genom sina två första giftermål, blevo ej av någon varaktighet. Ovanberörda mångskiftande företag kostade mynt, och A. förstod ej heller i övrigt att sköta ekonomin, som redan i Broby allt mera försämrades. Det sades, att vid hans frånfälle avträddes boet till konkurs, som lämnade endast en halv procents utdelning till fordringsägarna.


19.

I slutet av 1860-talet förefanns en äldre Häradshövding, ordinarie domhavande i en av domsagorna i Halland men i åtskilliga hänseenden långt efter sin tid och i tjärstegöromålen minst sagt synnerligen säregen. Endast sällan avgjorde Häradsrätten med honom till Ordförande så beskaffade rättegångar, som voro av någon betydenhet. I stället uppsköt han dem otaligt många gånger eller utställde dem till förlikning av förtroendemän, såsom jag förut i Levnadsminnen omtalat. Allmänheten likasom, åtminstone i viss mån, han själv förstod icke huru oriktigt han skötte handdläggningen av målen. Han var dock icke illa omtyckt, ty han var på det hela taget, såsom fruntimren säga, "en snäll och vänlig man", fastän okunnig och utan något överflöd av vad som utgör enfaldens konträra motsats. Hans sätt att sköta rättegångarna gränsade rentav till på en gång löjliga och oförsvarliga. Under årens lopp hade han komponerat en s k "formulärbok', innehållande en mångfald av formulär för olika Utslag, som han begagnade i målen, även Uppskovsutslag. Sistnämnda Utslag saknade vanligtvis all motivering och lödo blott sålunda:

"Målet ropas vidare nästa ting första (andra eller tredje) rättegångsdagen, då parterna sig infinne".

Vid flera ting å rad upprepade han i ett och samma mål detta Utslag, med vilken parterna fingo ånyo åtnöjas, fastän de vid fortsatta rättegångstillfallen påpekat slut i saken. Sedermera utställde han gång på gång målet, såsom ovan nämnts, till förlikning av förtroendemän på flera sammanträden. Genom sådan behandling av målen förskaffade han sig jämväl oskäliga inkomster av protokollslösen för de många rättegångstillfällena. Efter vad domböckerna utvisade, hade vittnen esomoftast "intet att meddela till upplysning i målet" - ett lätt sätt att undvika allt besvär med uppsättande av mindre klara eller tvivelaktiga vittnesberättelser. Företeddes i Målet ett kontrakt, från vilket blott en kort anteckning borde införas i domboken, intogs däri det oaktat kontraktet i sin helhet jämte alla påskrifter och anteckningar, t ex de gamla torpkontrakten med allt vad å dem fanns skrivet och antecknat, såsom transporter, kvittenser m m. Härigenom förökades ytterligare inkomsten av protokollslösen, såom alltid debiterades efter arkens antal. Hände det någon gång, att han slutligen tvingades att huvudsakligen döma i målet, funnos vanligtvis formulär för sådana Utslag i sagda formulärbok. Ur densamma avskrev jag för nöjes skull ett dylikt Utslag; och det vore skada, om detsamma skulle överlämnas åt glömskan. I Halland, företrädesvis å marknader, bedrevs flitig handel med nötkreatur; och berörda formulärutslag gällde sådan handel. Det lydde:
"Utslag
Huruvida kon, som hållits för tjur, blivit därav dräktig, kan icke med full visshet utrönas av utvärtes tecken, och härav följer, att, då vid kohandel säljaren lämnar köparen den försäkran, att kon skall kalva å en viss uppgiven tid, denna försäkran icke i och för sig själv innefattar annat än en blott och bar uppgift, att kon hållits för tjur och att om kon blivit dräktig därav, kalvningen skall å den uppgivna tiden inträffa; men ehuru nu en slik blott och bar uppgift väl icke i sig själv innehåller en uttrycklig förbindelse av säljaren att ansvara köparen för den förlust honom drabbar därigenom att kotidden möjligen helt och hållet utebliver; likväl emedan både säljaren och köparen i förevarande mål handlat på god tro och i den mening och förmodan, att kotidden skulle å utsatt tid inträffa, bestämt köpeskillingen, finner förty Häradsrätten det vara enligt lagens grund och mening i 1 Kap. Handelsbalken, att förlusten bör drabba båda parterna gemensamt; och ålägges därföre svaranden att till käranden betala hälften av den omstämda förlusten och hava rättegångskostnaden med det sammanräknade belopp, som i brist av åsämjande kan genom tvenne goda män bestämmas".

Vad sägs om detta Utslag, befängt som det är så i formellt som materiellt hänseende, vilket torde gott inses jämväl av andra än juridiskt bildade personer? Och, då till och med rättegångskostnaden skulle bestämmas, icke av domstolen utan av gode män, må med skäl tillfogas: "finis coronat opus" (Slutet känner verket).


20..

Under de många år, som förflutit, sedan jag lämnade barndoms- och ynglingahemmet i Broby, har jag ofta känt livlig önskan astt besöka det gamla bysamhället med prästgården och min moder vid den tiden tillhöriga, invid kyrkan belägna byggnaden, varest jag tillväxte i ålder och visdom. Jag företog fördenskull allt emellanåt en ditresa under somrarna, då jag var tjänstledig, och var då vanligtvis åtföljd av någon av mina närmaste, t ex en gång av min hustru och en annan gång av min son eller någon av mina syskonbarn. Men vid besök i prästgården under en dylik vistelse i Broby blev jag ej allenast förvånad utan nästan misslynt på dåvarande kyrkoherden därstädes, H. Lindqvist. Han påstod nämligen, att han var rädd för att corps-de-logisbyggnaden i prästgården, som av honom beboddes, skulle ramla över honom, enär han funnit, att i väggarna saknades så beskaffade uppåtstående, vertikalt emot de övriga, nedliggande bjälkarna anbragta strävpelare, som eljest voro vanliga i väggarna i trähusen. Med anledning därav och till avvärjande av Kyrkoherdens farhåga upplyste jag honom, att min fader, Kyrkoherden P. Grenander, uppförde byggnaden i mitten av 1840-talet och, just för att göra huset så mycket starkare och mera ändamålsenligt, tillkallade från Karlskrona en efaren Skeppsbyggmästare vid namn Hultén, som efter avtal med min fader uppförde byggnaden på sätt som skett, därvid han i likhet med vad som var vanligt vid fartygsbyggen förfärdigade väggarna sålunda, att de nedliggande bjälkarna, utan att uppåtstående strävpelare användes, förenades och fasthöllos medelst borrhål upptill och nedtill i dem och tappar i form av grövre träpluggar inslogos i borrhålen, samt att väggarna däreigenom blevo såväl mera ståndaktiga som ägnade att bättre bibehålla värmen i rummen, enär i detta fall vid de nedliggande bjälkama, då väggarna nybyggdes, icke behövde instoppas mossa till nämnvärd myckenhet, varemot, ifall uppåtstående strävpelare användes, rätt stora öppningar alltid måste förekomma emellan dem och de nedliggande bjälkarna, vilka öppningar, då väggarna uppfördes, fingo igenstoppas med större myckenhet mossa, som sedermera under årens lopp hoptorkade och föranledde värmens utstrålning genom öppningama. Och jag hoppades, att Kyrkoherden Lindqvist blev lugnad genom vad jag sålunda omtalade.

På senare åren, synnerligast sedan jag erhållit meddelande, att ovannämnda byggnaden som i Broby tillhört min moder samt bebotts av henne jämte mig och syskonen, för några år tillbaka nedbrunnit till följd av vådeld, och då därtill kommit, att nästan varenda en av de gamla för mig bekanta personerna i samhället skattat åt förgängelsen, har jag icke känt benägenhet att resa till Broby, inseende nogsamt, att allenast vemod skulle framkallas av att återse de välkända ställena men mötas av endast främmande personer.



Back


BACK



Copyright © Bertil Grenander.